Skrik & Panik
Skrik & Panik är dom två söta figurerna som är med i den tecknade Disneyversionen av Hercules.
Det va min och min lillasysters favoriter i hela filmen. För många år sedan kunde man vinna dom som kramdjur på Liseberg och våran kära mor hade turen att vinna dom som ett par och dom satt fast med kardborreband i händerna.
Moas va skrik(lila) och min panik(grön).
Tyvärr försvann dom båda för många år sedan annars hade det varit något jag önskar att jag hade kvar.
Vi va ute i helgen när det va Potatisfestivalen. Det va första gången jag gick ut här i stan på typ 100år.
Det gick bra.. ända fram till ett äldre sällskap satte sig vid bordet intill och jag får då höra min pappas smeknamn och sen kom dom in på min syster.
Dom sa att hon dött av Fentanyl, vilket inte är sant! Och den ena kärringen sa om och om igen, "hon va helt blå om läpparna".
Min syster va alltid mer eller mindre blå om läpparna pga hennes hjärtfel.
Jag hade kul hela vägen fram till dess, när dom gick släppte det något också men sen när jag valde att gå före Nicke så kändes det som jag inte kunde andas. All luft gick ur mig helt och jag fylldes med sånt hat och sorg och det va längesen panikkänslor
fanns så nära.
Det kändes som att jag kippade efter luft och jag försökte tänka på allt annat, krig, mord och annat som va/är hemskt bara för att slippa ha den bilden som dom målade upp i huvudet åt mig. Bortsett från att det va sent och att jag inte går hem vilken
väg som helst när jag varken har hund, mobil eller "pepparspray" med mig men jag gjorde allt för att kunna komma hem så snabbt som möjligt.
Jag ville bara ställa mig och skrika rakt ut när dom jävla kärringarna och gubbarna satt vid bordet bredvid och "skvallrade" med helt fel uppgifter, kasta tändvätska och tändstickor på dom och sen kanske få andas när dom känner samma
känsla som jag gjorde.
När jag kom innanför dörren hemma så fick jag äntligen luft, inte mycket men jag slapp kippa efter ny och känslan av att fly fanns fortfarande där. Jag gick ut med djuren och försökte mig på nån sorts andningsövning jag fick lära mig på ART-gruppen
jag gick på Iris. Det hjälpte inte heller.
När vi kom in igen så hade Nicke kommit, han hade gått nästan precis efter mig.
Jag ville inte dela med mig av mina känslor och gjorde mitt bästa för att hålla mig undan. Gick fram och tillbaka mellan toaletten och sovrummet för att där kunna dra efter ny luft, tårarna hade nog runnit nästan sen jag gick från stan men det märkte
jag först när jag kommit hem. Dom ville inte sluta heller och jag tvättade ansiktet 3-4ggr för att få bort dom.
För några månader sedan slutade jag med en medicin och började då ta alla på kvällen istället för utspritt under dagen så när jag väl fått i mig dom jag har och dom börjat verka kände jag hur jag kunde andas igen! Det första jag kom
att tänka på igen när tankarna hade börjat fungera och det inte va panik som låg överst längre. -Innan höll jag mig från att gå ut i stan pga risken att stöta på människor jag inte vill träffa men den risken verkar betydligt mindre nu när man
istället hamnar på ett ställe där man inte känner en jävel men ändå fick man en kalldusch av vattnet som är min familj och den tragedi runt omkring.
Vi får se när jag går ut nästa gång igen.. Blir antagligen om ytterligare 100år.
Inte bara för att det va så sjukt jobbigt då, det är fortfarande jobbigt och jag hör ännu kärringens ord i huvudet och bilden jag då målade upp sitter där ungefär som en plansch eller tavla som inte går att ta ner. Jag önskar och hoppas på att det inte
sitter där allt för länge men än sitter det där och än så kan jag få känslan av att inte kunna andas.
OVER & Out..
Den svarta månaden.
Det har var jävligt längesedan jag skrev något här och varje gång jag gör det så lovar jag mig själv att återigen skriva oftare etc etc etc.
Det blir inte så därför kommer jag inte denna gången försöka lura mig själv, blir mest less när jag ser appen i mobilen och tänker att "nu ska jag skriva nåt!", börjar skriva för att sedan bli distraherad av något annat och lämnar skrivandet. Jag har
48 stycken opublicerade inlägg och jag kommer antagligen inte gå in på något av dom och ändra eller ens läsa.
Anyway..
Jag har i mitten av April börjat jobba, "rehabiliteringsaktivitet" eller vad dom nu kallar det. Det är iallafall perfekt för mig och väldigt lugnt och jag får hålla på med praktiskt i trädgården och med växter i det stora hela där jag är. 2 timmar om
dagen, torsdagar har jag egen aktivitet som räknas som om jag jobbar och sen är jag på LARO varannan fredag. Vi hade det för ett litet tag sedan bara en tid i månaden på LARO men för min del spårade det ut, jag hade en tid mådde för dåligt för att
gå, fick en ny tid och återigen för dålig för att gå och samma sak hände nog i minst 3 månader så nu har jag och min sköterska på LARO bestämt att jag ska komma varannan fredag istället. Vi eller rättare sagt JAG behöver bryta mönstret där jag springer
tänker/går/springer runt runt i en jävla ond cirkel och den enda utvägen va mer eller mindre som jag såg det självmord eller eventuellt ner i träsket igen. Träsket kändes dock längre bort än självmord.
I vilket fall, nu är jag ute ur det sen slutet av Mars och jag har kommit en bra bit ifrån det svarta hål jag då befann mig i.
Är iallafall nöjd med tillvaron just nu trots det stora mörker som ligger som en tjock hinna över allt runt omkring denna jävla månaden men nu är det på ett annat sätt än hur det va i vintras.
Så alla mår bra här, jag mår helt okej, djuren mår jättebra speciellt nu när det är varmare ute.
Nicke mår bra nu när han fått nytt jobb.
Livet rullar framåt, i mitt tycke något slentrianmässigt vilket till och från kan vara fruktansvärt trist.
Vissa dagar är tipp topp för att nästa dag sen bara ska bli en dag man helt och hållet kommer att glömma som om den aldrig existerat.
Nu gäller det bara att överleva denna månaden.
Jävla pissmånad som kommer varje jävla år! Imorgon skulle min lillasyster fylla 27 år. Sen kommer den 13e och då har hon varit borta i 5 låånga år och sen kommer den 16e då har mamma varit borta i 7 ännu längre år..
Jag hatar Maj och jag önskar att jag kunde få dispans denna månaden och göra lite som jag ville.
Men jag håller mig på den vägen jag är på.
Ska swisha iväg på min cykel nu till andra sidan stan och hämta ut min medicin.
Jag tar den smala vägen och fortsätter framåt.
Vem vet när vi hörs igen ;)
Hej från oss i stugan !
Allt är en tolkningsfråga.
Jag skriver detta för att ni som läser ska tänka till en extra gång när ni läser, eller läsa en gång till om ni inte förstår. Läs till det blir rätt.
Eftersom jag flera gånger hört från folk till höger och vänster säga att "Du tycker att jag är sån" eller "hon har skrivit såhär om mig/oss" eller "Du säger..." osv.
Helt ärligt så tar jag inte åt mig av "agget" utan jag vill mest klargöra här hur det faktiskt är för att ni kanske ska sluta tänka att allt handlar om dig/er. För uppenbarligen blir ni upprörda och för eran egenskull vill jag då säga detta för att ni själva inte ska må dåligt över något. För som sagt bryr jag mig inte om vad som sägs men ni själva verkar "må dåligt" över sånt ni läser på ett eller annat sätt.
Allt jag skriver i min blogg är hur JAG känner, hur JAG upplever saker och vad JAG anser är Rätt & Fel. Det är hur jag sätter ord på mitt liv, bra som dåligt.
Min mening är att JAG ska förstå och kanske få andra att förstå hur jag fungerar.
När det då kommer till människor jag nämner, både till namn och inte så är det upptill dem själva att att tolka hur jag menar och inte.
Folk är tydligen jävligt kassa på det och även jävligt dåliga på att förstå vem eller vad jag skriver om.
Ibland blir det smått rörigt när jag skriver och jag kan skriva om olika människor i samma stycke.
Och då helt plötsligt så handlar det om "mig, mig eller mig", va fan är den här grejen att människor tar saker personligt som kanske egentligen inte handlar om personen/erna som tar åt alls.
Det är inget jag kan göra något åt, bara ni själva.
Solen kretsar inte runt er utan vi alla runt den och det är ni själva som lider av att tro att allt handlar om er.
För jag tänker inte förklara mig när jag ser det jag skriver så självklart och där jag utgår ifrån att folk som läser förstår, om inte helt så lite iallafall.
Mitt enda lidande är inte att folk blir arga/sura eller vad dom nu blir, det är att dom inte förstår vad det handlar om, för då undrar jag hur jag ska behöva skriva för att det ska bli ännu mer klarspråkigt. Vill inte skriva som till barn.
Det är som sagt inte mitt problem att ni tror att saker handlar om er som inte alls handlar om er och att saker jag egentligen inte menar ett skit negativt med, i era huvuden blir som min pappa sa - "En fjäder till en struts."
Ingen ska komma och säga att jag har påstått någonting som jag ALDRIG har gjort. Jag ska inte heller behöva höra saker från någon annan om att den här personen/erna säger att du skrivit såhär i din blogg om den.
Istället för att sen prata goja bakom min rygg i onödan om såna saker och inte kunna fråga mig själv eller säga det till mitt ansikte så ge fan i att göra något uttalande alls.
WTF?!
När jag hör sånt så undrar jag om det är så att personen/erna har något på sitt samvete och själva ser sig som att dom har betett sig på så sätt som jag skriver i bloggen. Känner igen sig i något jag skrivit eller hur tusan dom nu tänker. Tar åt sig av någonting som jag absolut inte trodde att någon kunde "feltolka".
Något fel måste det vara annars hade man inte ens tänkt tanken att det varit något negativt menat utan endast någonting som påverkat mitt liv, ofta DÅTID inte NUTID också och oftast inte riktat mot en person utan omständigheterna runt om.
Detta är SISTA gången jag skriver det här, jag ska egentligen inte ens behöva göra det men tydligen är jag tvungen eftersom att folk är något dumma och missförstånd skapas.
Allt är en tolkningsfråga här och det är upp till er att ta det på rätt sätt, eller inte!
Så nästa gång ni läser någonting som ni tror kan handla om er, främst på ett negativt sätt då eftersom det är det jag får höra om från personen i fråga eller på omvägar från andra. FRÅGA MIG!
Jag blir inte arg och tar inte heller illa upp, tala med mig och inte skit om mig. Jag ska isåfall försöka att prata mer klarspråk för dom som inte förstår.
Jag hoppas nu att ni hädanefter LÄSER ordentligt och inte målar upp någon jävla skit i huvudet för det bevisar isåfall hur paranoida ni är.
OBS; Detta inlägget är inte skrivet pga att jag fått skit eller höra något från en person så få nu inte för dig/er att detta inlägget är pga dig/er. Det är flera personer som under de senaste två-tre åren fått för sig saker om det jag har skrivit. Så detta är inte för att peka finger eller något åt just en enda person utan för att folk i allmänhet och det stora hela ska tänka här när dom läser.
Ha en bra dag!
Långpromenad i kylan.
Det är jävla måndag nu, sämsta dagen på veckan.
Då börjar telefonen ringa och jag får ångest för det så då stänger jag av den istället. Så jävla perfekt att det finns flygplans läge på mobilen.
Ingenting kommer fram.
Har precis varit ute och gått över hela stan, först gick jag till Ica och köpte gravljust och sen gick jag upp till mamma och satte ett ljus på hennes grav i den fina vita lyktan hon fick av mig sist.
Det satt redan två elljus eller va tusan det nu är men det ena höll på att slockna. Jag gillar riktiga ljus bättre, det ser mycket finare ut medan elljusen är mer praktiska och håller bra mycket längre.
Jag hade två ljust med mig för säkerhetsskull om det inte fanns något ljus i den andra lyktan mamma har men den va ju upptagen så jag satte det på Anders grav istället då ljuset där hade slocknat.
Förutom det så kunde det varit en bra dag, jag är deprimerad nu och jävligt lipig.
Det känns som att jag inte riktigt vet vad orsaken är så antagligen är det som Nicke sa, att jag egentligen skulle varit extra sjuk nu men eftersom jag börjat ta högre dos av Lamotriginen så är det inte lika farligt som det annars brukar vara.
Jag är trött på att leva, jag är trött på att vara jag, jag är trött på allt mer eller mindre.
Hur orkar man egentligen överleva denna sjukdom.
Jag hoppas det bara är tillfälligt och inte håller i så mycket längre.
Detta är tredje dagen så nu vore det skönt om jag fick en liten paus iallafall.
Hur mycket tårar kan man egentligen få ut. Det har gått minst 2 deciliter dessa senaste dagar.
Jag saknar nästan mitt gamla liv när det blir såhär.
Då kunde man göra något åt saken snabbt, skit samma om man skjuter problemen framför sig men det hade varit bättre än vad det är nu.
Då kunde man göra något åt saken snabbt, skit samma om man skjuter problemen framför sig men det hade varit bättre än vad det är nu.
Jag tror att jag ska lägga mig ner i soffan efter denna långa promenad i den jävla kylan.
Så ner under ett täcke hade inte varit fel alls.
Och nu när man är så lipig blir man jävligt trött, jag kanske får somna tidigt idag då.
Ni får ha en bra kväll och så hörs vi snart igen.
Ciaoo
Tävling i diagnoser = idioti!!
Jag förstår mig verkligen inte på den här grejen med personer som har en psykisk sjukdom, att många hela tiden ska försöka "tävla" i vem som har värst diagnoser och ljuger ihop nån jävla historia om att min helt plötsligt blivit värre än du, jag är mer sjuk än dig.
Det är så jävla många som gör så och det slår aldrig fel på folket jag har träffat. När jag har berättat att jag är sjuk för någon som har en annan diagnos så kommer dom från början och säger att jag har samma som du, plus det här och det är.
Okej, jag lider med dig och jag förstår dig. Jag är ledsen för din skull för att du ska behöva ha det här och jag önskar att du va friskt.
Tyvärr är det nog inte ömsesidigt för då har dom ju ingen att va värre än.
Själv hade jag Bipolär typ 2 och några andra små grejer som blivit av missbruket men dom räknar jag aldrig med för det är inget problem för mig och jag pratar aldrig om dom eller ens säger till folk att dom finns där!
Av den anledningen att det inte är relevant, varför ska dom veta det?
Min Bipolära diagnos ändrats efter en ny utredning "beställd" av min psykolog av olika anledningar, vilket jag tycker är sjukt jobbigt och jag hatar det.
Det är absolut ingen sak jag skryter om för jag mår ju dåligt och jag är ledsen över det!
Jag önskar i julklapp ett mirakel att allt plötsligt bra!
Att jag skriver om min sjukdom här är för att jag hoppas kunna hjälpa andra, inte skryta om vad jag har och "är".
Jag vill informera folk om vad jag går igenom för svårigheter och hur jag tampas med dom för att kunna ge tips till andra, som man kan försöka testa själva för dom som har liknande problem. Och få folk som läser att kunna försöka sätta sig in i det liv jag lever.
Jag vill vara frisk, jag vill inte leva såhär och aldrig veta vad jag kan vänta mig dag för dag. Om det nu ska vara så här, om jag nu prompt måste vara sjuk så vill jag absolut inte att det ska bli värre!
När det väl sattes en ny typ på mig blev jag förtvivlad och inte glad för att nu är jag lite värre än andra, än du, du och du.
Det är så jävla sjukt att när jag har berättat för andra som har samma diagnos eller samma typ jag hade innan om detta, för feedback och stöd, så helt plötsligt har dom samma, trots vad dom sagt innan och helt plötsligt har haft alls möjliga nya problem pga sjukdomen eller sjukdomarna.
Det är så jävla sjukt och idiotiskt att jag bara vill spy över hela kompaniet.
Och det värsta är att det inte bara är en som ändrat sina diagnoser efter min utan 2-3 till.
HALLÅ! Väx upp för fan, varför vill du vara mer sjuk än du är?!
Det är mer sinnessjukt än något.
Varför överdriva något som jag ratar? Varför vill ni va värre?
Varför ens tävla i en sak som förstör ens liv?
Jag blir så ledsen att det ska vara så och jag vill inte ens prata om hur jag mår med dom, jag vill inte ens nämna nåt om min sjukdom alls längre till dom.
Jag både hoppas nu att dom läser här samtidigt som inte för då blir det väll ett jävla liv om att så är det inte alls. Jag lovar att jag har den diagnosen.
Fast du har satt en ny diagnos på dig själv undrar jag då?
Jag skulle inte sätta en egen själv utan nu va det nån annan som ville att utredningen skulle göras för att jag skulle kunna få rätt hjälp och se ifall det behövdes göras ändringar i min medicinering.
Jag är så jävla förbannad att jag inte kan få supporten från vissa vänner utan att det dom vill ha värre sjukdomar och jag får bara höra om deras låtsasproblem. Som jag vet är på låtsas.
Jag vill bara att ni ska veta att jag mår dåligt av det här. Ni måste förstå att jag inte vill ha det så här.
Vad har ni att avundas?!
Jag avundas dom inte som har det svårare än jag men jag kan gärna lyssna på deras historia för att jag vill hjälpa, jag vill inte må som som dom.
Varför skulle jag vilja det?
Varför skulle jag hitta på helt från tomma intet att jag är värre än du helt plötsligt, tyck synd om mig..
När jag väl blev sjuk 07 så va det en grej som alla inne på psykavdelningen som jämförde och ljög så dom skulle vara värst.
Då gjorde jag också så, det erkänner jag men det är något jag skäms för.
Och nu när jag är vuxen och förstår så mycket bättre. Jag skulle aldrig göra så mot nån för det är ett hån mot den personen som faktiskt mår dåligt på riktigt för att den blivit sån här, som har en eller flera diagnoser som dom inte satt på sig själva. Som en läkare har rett ut och satt där emot att man vill.
Klart man vill veta så man förstår vad som händer med en, så man vet hur man nu ska ställas inför de nya problemen. Men ska man inte kunna prata med nån annan som också är sjuk utan att den ska vara mycket värre helt plötsligt.
Ni är sorgliga, det tycker jag faktiskt.
Så jag ber er alla som ännu inte växt upp och MÅSTE va värst hela tiden, det är inte häftigt att skryta om hur sjuk man är och jag kan inte tycka synd om er eller visa nån empati. Vart är moralen?
Man får inte en ny diagnos på en dag, det går inte till så.
Och när man har sagt att det är på ett visst sätt och att man sagt att man inte haft psykoser innan eller att man helt plötsligt blir paranoid och tror FBI står utanför fönstret och man har kryp under huden och nu satt en schizofren diagnos på sig själv.
Det funkar inte så i verkligheten.
Någon gång hoppas jag ni förstår vilken skada ni faktiskt gör på den person som blivit mer sjuk än innan eller som redan har nån sorts diagnos.
Det gör ont och man kan varken lita på personer, och man kan inte heller söka tröst hos dom man kanske tidigare kunnat göra det. Jag har en jobbig diagnos och jag vill verkligen inte vara värre än nån annan med flit.
Jag vet inte varför detta är ett fenomen som är såpass vanligt som det faktiskt är. Jag vet inte om det är för att man vill att andra ska tycka mer synd om dom, om de vill lura systemet eller om dom bara är dumma i huvudet?!
Lägg av!
Med detta sagt så vill jag säga trevlig första advent!
Over and Out,
Av arga loppan!
Denna jävla boom!
Det är Onsdag och jag har varit vaken sedan mannen min gick till jobbet.
Hade tvätt tiden mellan 7-10 så det va bara att gå upp och skutta ned till källaren.
Nu är äntligen allt klart även om jag gärna hade velat tvätta ett täcke också men får se om min granne ska tvätta eller inte så jag kan få med det.
Just nu känner jag mig nedstämd, ledsen, ångestfylld, deprimerad, gråtfärdig och kräkfärdig. Lite avundsjuk och ångerfylld också.
Den lilla jag hade är borta och den kommer aldrig komma igen.
Därför är jag ledsen, därför är jag deprimerad. Min bipolär-depression blir påspädd av saker som hela tiden händer i min omgivning och som har hänt också.
Denna lycka och det som gör att livet går runt händer hela tiden men hos mig finns inte den lyckan och inte det som får livet att går runt heller.
Jag hade mått dåligt utan allt som händer runt om men när det hela tiden dyker upp framför mina ögon så går det inte att släppa det.
Destruktiva tankar har återigen funnit sig i mitt hus och i mitt huvud.
Hela tiden ser jag mig själv i olika situationer där jag ska ta livet av mig, oftast med en pistol. Och som tur är så har jag ingen direkt kontakt på några sådana så jag kommer ju inte kunna göra tanken till en handling.
Det är dock inte det enda sätt som jag ser mig ta självmord.
Hängning, drunkning både i sjön och badkaret, hopp från hög höjd (låter som en sportgren), överdos osv..
Jag vill egentligen inte dö någonstans där inne men samtidigt vill jag absolut inte leva i det här heller.
Flytta utomlands och komma bort ifrån allt och alla jag känner, stänga facebook och starta ett nytt liv.
Att vara i olika faser i livet som dom som finns runt omkring, både sina nära och dom som är lite längre ifrån är största anledningen till att jag känner mig så oduglig.
Som att jag inte har åstadkommit nåt alls och som att jag fortsätter trampa luft.
Tankarna finns med hela tiden vad fan jag än gör och dom är smärtsamma och visar ingen nåd.
Om jag bara kunde glömma och om jag inte hade haft så mycket som påverkade mig då jag ser vad som händer överallt och alla andra.
Jag kan inte sova, jobba, fota, titta på tv, ligga, baka, lyssna musik, handla, cykla, läsa eller göra någonting överhuvudtaget utan att tanken finns där.
Min psykolog visste inte vad vi kunde göra åt saken heller, det sitter för inrotat och jag har ju försökt allt nu utan att kunna få tanken ur huvudet ens en liten stund.
Nästan så jag börjar undra vad som kommer först?
Olyckan och döden eller lyckan och livet.
Av någon anledning känns det som att det första alternativet är närmst till hand.
Det som sitter och gnager på varenda ben i min kropp får ju mig också att fundera på om jag tagit dom rätta valen senaste 2 åren?
Drogfriheten kom ju innan det och det är enda valet jag riktigt känner att jag har gjort rätt med sen 2006.
Jag är osäker på allt annat och jag kan inte riktigt känna att jag gjort så mycket mer rätt.
Att jag tog hand om min mamma och bror, när mamma va sjuk känner jag ju självklart att det va nåt jag gjorde rätt.
Allt annat känns bara som en sörja av osäkra val som inte tagit mig någonstans direkt.
Nej, nu har jag fått ut lite av hur det ser ut i mitt huvud just nu.
För det mesta är jag tankspridd och nedstämd. Medicinerna hjälper ju något men det kunde varit så mycket bättre.
Jag älskar Nicke mest av allt men jag väljer att inte prata om sånt som finns i mitt huvud för att jag inte orkar sätta ord på det jag hela tiden känner.
Han skulle ju heller aldrig förstår hur mycket han än ville och hur mycket han än försökte.
Min Underbara man, vi är som kardborreband.
Utan dig vore allt fruktansvärt grått och trist, även om jag ser allt mycket på det viset nu så gör du det lite lättare.
Men jag ska återgå till mitt städ och så ska jag försöka svara på lite undersökningar också.
Ha det gott så länge alla!
Kisses n' Hugs
Jag skyddar dig till döden.
Det är en intressant sak, hur vi tror att vi gör våra nära och kära en tjänst igenom att blunda för det stora problemet/problemen och hoppas på att det skall gå över precis som en förkylning.
Vare sig det gäller alkohol, kärlek, spel, droger eller någon av alla andra självdestruktiva saker folk utsätter sig själva för.
Idag har varit en dag att verkligen fundera över detta, hur vi tror att inte anmäla och blåsa i hornet när någon av våra nära och kära har problem behövs utan istället låter vi det gå för långt.
Man försöker hoppas på att det ska ändra sig, att det blir bättre.
Men är det egentligen man själv, sin egen skam och all den skit man kan få av personen som gör att man låtsas att inte se problemet fast det hela tiden hänger över en?
Jag är helt säker på att det är en egoistisk handling att inte göra något åt saken när någon i vår närhet är i fara, det är för att vi själva inte skall få skit.
Hur blir det den dagen när personen då kanske dör? Då kan man sitta där och ångra sig för resten av sitt liv för att man inte gjorde den lilla gärningen.
Är det inte mer värt att personen i fråga hatar en ett tag men ändå lever och har allt & alla i sitt liv, personen kanske blir tacksam den dagen då allting är bra igen och ser tillbaka på sitt förflutna och då också ser sina fel.
Jag ser mina egna fel i att skydda någon som gör sig själv och alla andra så illa, jag är till 100% medveten om min del i det hela.
Svart på vitt så är jag lika skyldig som personen som gör felet.
Min älskade mamma gjorde egentligen samma sak för mig. Det är absolut ingenting jag är arg eller bitter över.
När jag härjade så va hon aldrig den som ringde soc, hon ringde aldrig polisen på mig och det va aldrig hon som tvingade in mig på avgiftning.
Dom gångerna jag ville in då hjälpte hon mig in men hon tvingade aldrig på mig någon behandling eller någonting. Hon bad mig att sluta men inte mer.
Det är inte så att hon inte brydde sig för det vet jag att hon gjorde. Samma sak gäller oss andra som skyddar våra nära, det är inte så att vi inte bryr oss men vi vågar bara inte göra något för vi är rädda för vad som ska hända med oss själva. Vi säger att vi inte vet vad vi ska göra åt saken.
Vi bor i Sverige och det finns massa resurser vad vi än har för problem, om det så skulle vara att vi va beroende av att sticka strumpor så finns det säkerligen hjälp för det också.
Att det är för att på något sätt skydda oss själva eller för att vi är rädda för vad våra egna konsekvenser blir är någonting vi däremot förnekar, eller vi ser inte varför vi skulle vara rädda för någonting sådant.
Det är klart att det inte är därför vi tystar ner något men vi har heller inte något bra svar på varför vi inte gör eller har gjort något åt saken heller.
Många gånger kan man skylla på att personen i fråga själv måste inse att den har problem själv, även om det tar 100 år.
Ibland ser man själv inte problemet när man är inne i det man nu är inne i, man förnekar och ser det inte för ens det är för sent och det är därför vi måste ha någon som faktiskt gör någon liten gärning. Den behöver inte vara stor men något måste egentligen göras för först då kan man börja se att det finns ett problem hos en själv.
Det är inte säkert att man accepterar att man har ett problem men ett frö är sått och man vet att det är ett problem.
En liten handling sätter ofta något i rullning och till slut så kanske det blir lite ordning med mycket arbete dock.
Man kan alltid förhindra saker innan det går för långt men Svensson-regeln säger att man inte skall blanda sig i andras problem för mycket.
Jag ville länge sluta med drogerna, ett tag innan jag hamnade på behandlingshemmet uppe i Enköping faktiskt och jag visste att jag hade ett problem men jag förnekade det ett tag till.
Det krävdes tyvärr en överdos för att jag skulle sluta helt med drogerna men jag visste i alla fall innan att jag hade problemet och hade åtminstone börjat försöka göra något åt min situation.
Alla snubblar vi några gånger och det är näst intill omöjligt att gå en helt rak väg från ett idiotiskt beteende till ett normalt. Men vi måste börja någonstans.
För att släppa det helt och hållet nu så har min dag varit lite turbulent men det har funnit mycket bra i den ändå.
Jag har nu skrivit på arbetsavtalet för jobbet som personlig assistent, det känns bra.
Ett vikariat så här ifrån början och så ska man jobba sig uppåt.
Fan va skönt det kommer att vara den dagen då både jag och Nicke har ett jobb och är helt självgående.
Det är första delmålet i livet nu.
Jag och Nicke hade vår halvårsdag idag. 6 månader har gått för jävla fort!
Allt har sina upp och nedgångar, vilket förhållande har inte det med minst en dysfunktionell person i.
Men vi står på benen och jag älskar honom så otroligt mycket.
Han är min klippa och det behövs inte mycket mer än han och vårt hem, lite pengar behöver man ju alltid också för att kunna leva nåt så när men annars så har vi det jävligt bra just nu om man bortser från pengarna.
Jag blir fortfarande överlycklig när jag vaknar och han ligger bredvid, det finns ingen bättre känsla.
Att gå och lägga sig ihop är också någonting som framkallar lyckokänslorna.
Han gör mig lycklig och han gör mig hel.
Utan han och hans stöd i all sörja som blir till och från hade jag säkert gjort nåt mycket dummare än jag gjort.
Sen 2 veckor tillbaks och den incident som då inträffade så har jag tagit mig upp och känner mig så mycket gladare och lättare med han i närheten.
Han gör min dag och även mitt liv just nu och jag uppskattar varenda sekund med han.
Dagarna hade varit så jävla fattiga utan honom. Dessa 6 månader ihop har varit allt annat än lugna, både känslomässigt och vad det gäller händelser.
Han är min stora kärlek och det vet jag nu..
Nu blir det lite te och tv sen nana för imorgon bitti ska jag till soc och träffa min Case.
Ciaoo
Jag börjar bli trött på det här..
Sitter i soffan och känner mig jävligt seg och trött, inte bara sömnig trött utan trött på så många saker.
Trött på idioten på försörjningsstöd som är en liten jävla fitta, trött på att leva med mitt eget huvud, trött på att vilja saker, trött på vissa människor och ting. Trött på att var där jag är.
Jag orkar inte bry mig just nu, jag vänder ryggen till och skiter fullständigt i vad som händer runt omkring.
Ibland orkar man bara inte med vissa saker som sker runt omkring, bakom ens rygg eller framför näsan på en. Man låter det hända och tar med det i ryggsäcken och låter det dyka upp en annan dag istället.
Man förlåter fort, går vidare fort och låter det plåga en på ett annat plan istället, sitt egna personliga plan där bara du själv har tillträde.
Klamrar sig fast i saker för att man tror att det är bättre så, håller så hårt att det gör ont ibland. När blir bra dåligt egentligen?
Folk kan göra mycket mot mig och jag kan ändå förlåta och släppa det fort på utsidan, men vad gör det med mig på insidan?
Det är ingen annan än jag som vet och ingen annan kommer heller att få veta.
Jag lurar nog mig själv när jag låter saker rinna ut i sanden och igenom att inte någonsin längre vara långsint.
Samtidigt som jag inte vill vara en bitterfitta och älta saker dag ut och dag in så tror jag ändå att jag låter allt gå för lätt förbi.
Är det mitt sätt att straffa mig själv nu för tiden eller är det bara sådan jag har blivit?
En "Kasta-saker-på-mig-,-jag-tar-det" person.
Ibland vill jag att nu ska vara då och då nu, ibland vill jag att upp ska vara ned och tvärt om.
Jag kan fortsätta önska till hjärnan blöder men inte fan blir det bättre för det, mina önskningar blir inte hörda och jag får helt enkelt se det som ett tecken i sig.
Jag kommer aldrig någonsin få det på det sättet jag vill.
Aldrig någonsin utan jag får dansa efter andras pipa.
Det hade varit kanon om min älskade lilla mamma hade varit i livet idag, då hade jag haft någon att prata om det här med.
Något jag inte skulle vilja ta med någon annan än just henne.
Vissa saker tar man inte med syskon, sambo, vän eller annan släkting.
Det får jag ta med mamma på graven istället eller i tanken, jag kan ju höra hennes svar i huvudet då jag ungefär vet hur hon hade svarat på vissa saker och det är ju en liten tröst.
En sakna-mamma-kväll.
Nu blir det dusch och sedan sängen.
Sov gott!
Trött på idioten på försörjningsstöd som är en liten jävla fitta, trött på att leva med mitt eget huvud, trött på att vilja saker, trött på vissa människor och ting. Trött på att var där jag är.
Jag orkar inte bry mig just nu, jag vänder ryggen till och skiter fullständigt i vad som händer runt omkring.
Ibland orkar man bara inte med vissa saker som sker runt omkring, bakom ens rygg eller framför näsan på en. Man låter det hända och tar med det i ryggsäcken och låter det dyka upp en annan dag istället.
Man förlåter fort, går vidare fort och låter det plåga en på ett annat plan istället, sitt egna personliga plan där bara du själv har tillträde.
Klamrar sig fast i saker för att man tror att det är bättre så, håller så hårt att det gör ont ibland. När blir bra dåligt egentligen?
Folk kan göra mycket mot mig och jag kan ändå förlåta och släppa det fort på utsidan, men vad gör det med mig på insidan?
Det är ingen annan än jag som vet och ingen annan kommer heller att få veta.
Jag lurar nog mig själv när jag låter saker rinna ut i sanden och igenom att inte någonsin längre vara långsint.
Samtidigt som jag inte vill vara en bitterfitta och älta saker dag ut och dag in så tror jag ändå att jag låter allt gå för lätt förbi.
Är det mitt sätt att straffa mig själv nu för tiden eller är det bara sådan jag har blivit?
En "Kasta-saker-på-mig-,-jag-tar-det" person.
Ibland vill jag att nu ska vara då och då nu, ibland vill jag att upp ska vara ned och tvärt om.
Jag kan fortsätta önska till hjärnan blöder men inte fan blir det bättre för det, mina önskningar blir inte hörda och jag får helt enkelt se det som ett tecken i sig.
Jag kommer aldrig någonsin få det på det sättet jag vill.
Aldrig någonsin utan jag får dansa efter andras pipa.
Det hade varit kanon om min älskade lilla mamma hade varit i livet idag, då hade jag haft någon att prata om det här med.
Något jag inte skulle vilja ta med någon annan än just henne.
Vissa saker tar man inte med syskon, sambo, vän eller annan släkting.
Det får jag ta med mamma på graven istället eller i tanken, jag kan ju höra hennes svar i huvudet då jag ungefär vet hur hon hade svarat på vissa saker och det är ju en liten tröst.
En sakna-mamma-kväll.
Nu blir det dusch och sedan sängen.
Sov gott!
Jag vill bara skratta!
Nyss kommit hem ifrån helvetes-resan ifrån Växjö.
Den brukar inte vara så jobbig men idag va den fan ett helvete.
Den brukar inte vara så jobbig men idag va den fan ett helvete.
Tåget hade kolliderat med en grävskopa eller någonting så det blev ersättningsbuss hela vägen till Göteborg.
Det va för jävla otrevliga chaufförer och SJ sa en sak och chaufförerna en sak.
Men till slut hittade jag en buss, tack o lov, som gick 20min senare än vad tåget skulle gjort.
Dock resulterade detta i att jag inte skulle vara i tid till mitt tågbyte i gbg, jag skulle inte hinna med sista pendeln hem.
Tur att jag har en lillasyster och hennes kille som har körkort så dom kunde komma och hämta mig.
Tack, tack ni!
Det sög att åka hem i från Växjö, från han som jag älskar.
Efter bara 3 månader tillsammans och aldrig har jag känt så hårt för någon på så kort tid.
Aldrig under min historia hittills.
Jag är en sån som trilskas och struntar i att visa känslor för snabbt, för att skydda mig själv.
Har verkligen ingen aning om vad han har gjort med mig, hur han trollbundit mig.
Det enda jag vet är att jag verkligen vill det här, att jag känner mig bekväm och trygg i det vi har.
Ingen gång har jag ju heller kunnat känna mig bekväm med dessa starka känslor, har känt mycket men aldrig tillåtit mig utan slagit bort och stängt in.
Men det är klart att det inte skall vara så enkelt heller.
Nej, mitt undermedvetna påminner mig till och från om vad som kan hända, på hur sårbar jag har gjort mig och på vad som KAN hända.
Vi är inte odödliga!
Det är lite som att visa halsen för ett rovdjur.
Fast Nicke får mig aldrig att känna så, det är jag själv.
Han får mig att känna mig så säker på alla känslor fast att dom är nya, att låta mig få känna på saker och ting.
Älska är en stor sak för mig, jag trodde att jag hade älskat så jävla bra innan men jag tror att mycket har varit platoniska känslor bara för att känna någonting. Älska på avstånd för att inte såra.
Nu är känslorna som sagt på riktigt och jag fattar inte hur det har gått till.
Allt har gått fort och det är inte konstigt att jag har ett hav av känslor som ibland sköljer över mig som en tsunami.
Jag känner att jag egentligen inte behöver tänka så mycket på allt sådan men ibland kan jag inte riktigt trycka bort det. Min rädsla tar över igen.
Jag har ju varit så hård mot mig själv väldigt länge, långt innan knarket och depressionerna.
Självkritisk, dåligt självförtroende och det där hatet mot mig själv och den konstiga synen på min egen existens.
När jag har Nicke i närheten så dämpas alla dessa dumma tankar, jag känner mig vackrare och bättre än jag gör för det mesta.
Jag kan till och med känna mig rätt stolt över mig själv över hur långt jag har kommit och vad jag har åstadkommit.
Mycket skit finns kvar men det är till och med svårt att då se med kikare.
Tror att mycket är så för att jag är så pass öppen och ärlig, att jag överhuvudtaget kan prata med han.
Han får mig att må så mycket bättre för att jag vet att jag kan prata med han om det är något.
Jag måste ju erkänna det att jag pratar absolut inte alla gånger med honom om det är någonting, jag har fortfarande lite svårt att säga allt.
Jag känner mig många gånger så naken och utlämnad om jag berättar någonting för någon, om hur jag faktiskt tänker. Det kan till och med kännas pinsamt ibland fast att jag vet att det inte är saker jag behöver skämmas över, varför egentligen skämmas över en känsla vad för någon det än är?!
Och det mesta jag håller för mig själv är sånt jag känner mot mig själv, när jag tänker att jag är en dålig människa.
Eller ett bättre exempel, vad jag gör med människor.
Jag har fått för mig, jag tror verkligen stenhårt på detta fast jag aldrig fått det bevisat för mig, att jag förstör allt som kommer i min väg.
Att jag nästan är radioaktiv och att människor som jag älskar som någonsin nuddat mig blir förgiftade och dör av allt det radioaktiva jag har i min kropp.
Det är min största rädsla, att jag skulle förpesta människorna i min omgivning. Dom jag älskar mest.
Jag är nästan säker någonstans på att detta mest är inbillning men det sitter ändå inpräntat att det skulle vara så. Dock kan det ju vara så att människorna som detta har hänt med har förpestat sig själva.
Inte fan skulle jag skada en person jag älskar med mening, ALDRIG!
Det hoppas jag ju att dom är medvetna om också.
Jag vill inte göra mina nära & kära illa, jag vill inte få dom att må dåligt och jag vill inte förstöra något för dem.
Antar att jag är rädd för detta då jag har gjort det så många gånger, självmordsförsöken och knarket har ju orsakat skada på dessa människor som jag älskar.
Jag VET att jag har gjort många illa gång på gång under flera års tid, men jag vet att jag försöker att göra rätt för mig nu.
Men det är ett invant beteende att vara beredd på att man ska skada någon, men jag hoppas alla vet att det är inte min mening om det nu skulle vara så att det händer.
Nu orkar jag inte skriva mer, fortsätter på detta imorgon på jobbet.
Ska lägga mig i min stora kalla säng nu, både skönt och inte. Jag hade velat ha hans värme.
Sov gott!
Veritas är min bästa vän, han också fiende.
Sitter på tåget mot Göteborg.
Försov mig men inte så länge i alla fall.
Lyssnar på The pixies - where is my mind.
Jag tänker ALLTID på Patrik när jag hör den och tänker på dom roliga stunderna och vilken otroligt snäll och känslig kille han va.
Bortom den tuffa fasaden så va det en trasig människa.
Han hade dåligt rykte som faen och han levde ju ofta upp till det också så fort alkohol va inblandad.
Men Patrik Wäyrynen Isomäki är en person jag saknar, som min vän.
Jag tänker så mycket på alla som gått bort idag.
Vill tända ett ljus för dom alla.
Allt detta är nog för att jag drömde om min allra bästa och äldsta väns pappa, Anders.
Han va ju som en extra pappa när jag va ett bonusbarn näst intill när jag va mindre för jag och Emelie va ju alltid med varandra.
Fick till och med skolskjuts hem till dom kommer jag ihåg.
Hoppas att morsan, Anders, Mats och Anders bror sitter och dricker bärs och spelar kort nu, mår bäst helt enkelt.
Att dom inte ångrar nåt i livet och att dom helt enkelt tar hand om varandra på andra sidan.
När vi alla fick vara inne hos mamma när hon hade somnat in och lämnat denna sidan såg det verkligen ut som att hon log.
Det va så fridfullt och kändes rätt värdigt då.
Jag har intalat mig själv att Anders stod där med alla andra vi känner som lämnat den här sidan.
Att han tog emot henne med en björnkram och att det va därför hon log.
De som betytt något som är där tog hennes hand och tog henne med.
Jag tyckte det va rätt skönt när hon väl somnat in för hon slapp att lida.
Jag har aldrig mått så dåligt som när hon hade så ont, det gjorde mig tokig så jag kommer ihåg att jag fräste till sköterskan att hon fan fick fixa något åt henne.
Sista två veckorna va hemska och man låg ju bara och väntade på samtalet.
Men min mamma är en av dom starkaste människan jag någonsin känt.
Hon kämpade tappert in i det sista fram till att hon gick in medvetslösheten.
Och jag är jävligt glad att det sista jag sa till mamma när hon va vaken va - jag älskar dig, gav henne en puss bredvid munnen.
Då svarade hon och sa - jag älskar dig också Alex.
Det räckte för mig.
Jag kommer ALDRIG älska någon människa som jag älskade min mamma, inte för ens den dagen jag får egna barn.
Då ska jag vara allt bra som mamma va och ta bort det dåliga.
Om jag får samma relation som jag hade med min mamma så kommer det vara så jävla bäst. Då blir jag nog en väldigt bra mamma.
Det tror många av mina vänner, även Nicke sa det i helgen.
Det dök ju upp från ingenstans men jag blev glad när han sa det, blir glad när andra säger det också men det blev lite annorlunda när han sa det.
Vi får se om några år helt enkelt hurdan morsa jag blir.
Idag ska jag försöka att inte tänka på sånt som är negativt, så rädd och paranoid som jag har blivit det senaste är inte kul alls.
Rädslan är det värsta, jag har ju inte varit rädd för så mycket konstiga saker innan.
Visst speglar, diska utan handskar eller att inte ta i handtag som hela allmänheten tagit i är ganska milda saker.
Det har ju fullständigt med kontroll att göra.
Men sen konstiga saker, mycket har nog med alla mina känslostormar att göra.
Så mycket mixade känslor som jag haft sedan jag blev kär, riktigt kär har jag inte känt sedan 2002-2004.
Det är så jävla sjukt och jag sa det till Nicke igår också att jag inte känt så här på så många år så det känns jävligt ovant.
Både positivt och negativt, men det positiva väger även här över.
Men allting som jag blir orolig över eller känner något negativt till har nu förvandlats till rädslor.
Jag kan bli rädd och tro att Nicke tänker dra, även om jag är ganska säker på att han inte kommer göra det än på ett jävligt bra tag i alla fall.
Jag är rädd för att det ska hända något med min syster och jag behandlar nästan Linus som glas ibland.
Jag känner rädsla för nya och gamla vänner, där vet jag inte alls varför.
Jag är rädd att ta återfall och jag är rädd att jag ska börja skära mig igen.
Det hände ju ganska nyss men det är ju med långa mellanrum, men jag är rädd att det ska bli som förr. Att ramla in på gamla spår.
Jag har blitt mer hypokondrisk än vanligt också.
Ska försöka lista ut vad det är som egentligen är fel för egentligen är jag inte så här rädd av mig.
Nicke får mig att bli trygg när jag har han bredvid.
Farmor får mig också att känna mig rätt trygg.
På Beroendeenheten känner jag mig trygg med personalen men inte på stället.
Psyk känner jag mig trygg bakom låsta dörrar, inte konstigt dock.
Annars känner jag mig rädd och obekväm.
Hoppas att allt detta ändrar sig när jag känner tryggheten oftare, att jag blir mer säker på saker och ting.
Nu är jag på bussen och är på jobbet om 30 min typ.
Ska läsa lite och hoppas på att jag kan koncentrera mig på boken då Nicklas spökar i mitt huvud hela tiden.
Trodde aldrig att det skulle bli så här seriöst och att vi skulle känna så som vi gör för varandra.
Nykära varje gång vi ses och vi är nästan som två tonåringar.
Har sex mer eller mindre jämt och kan ligga i soffan helt inslingrade i varandra en hel dag och kväll och bara vara.
Det är en underbar känsla.
Att han visar nya sidor, vare sig dom är bra eller dåliga och att han är lite svår gör inget.
En dag knäcker man kanske den nöten och får veta vad som gömmer sig bakom dom bruna ögonen.
Träffade några av hans vänner i Lördags vilket faktiskt va rätt kul även om jag känner att jag inte riktigt platsar där.
Men jag får ju reda på mer om Nicke igenom att se på hans umgänge.
Ingen invecklad analys men visst synar jag dessa människor men inte på ett negativt sätt.
Dom va i alla fall schyssta och det är det som räknas.
Nu ska jag öppna min cola och käka min frukost som jag köpt på subway.
Ha en kalas-bra dag!
Paradiset.
Jag undrar hur det hade varit att leva i paradiset?
Hade man sluppit tänka, sluppit elaka människor och bara fått vara sig själv?
Hade man sluppit all sjukdom och lidande?
Hade man sluppit göra andra människor lidande och hade samvete inte existerat?
Ångest hade varit gott och grubblande nåt man blivit glad av istället?
Hur hade mitt paradis sett ut? Vilka hade varit där?
Likgiltig ställer jag mig till livet just för stunden och undrar vad som finns i betraktarens ögon.
Är det nåt att beundra eller avsky?
Det är bättre att vara lyckligt ovetande än olyckligt vetande.
Jag ställer dock mig själv den frågan och undrar om det verkligen är sant.
Vi önskar oss saker vi inte kan få och vi lär oss aldrig.
Är det en av människans dom för att, enligt dem kristna, Eva åt av äpplet som ormen uppmanade till.
Hade vi levt i ett paradis annars?
Mitt paradis är en plats i mitt huvud som är svåråtkomlig och den är där för att reta mig.
Den visar hur det kunde vara och visar nåt som aldrig kunnat bli.
Jag valde fel vägar och det är gjort, men där är alla vägar rätt och ingenting är farligt.
Människor är värda och jag älskar dem för det dom är och inte gör.
Känslor är bra och gör aldrig ont.
Jag litar på det som finns där och att det inte vill mig illa.
Världen jag lever i nu gör mig illa på sätt som man inte visste fanns.
Men jag ska fortsätta mitt jobb och mitt liv på det sätt som livet låter mig.
Världen runt omkring är hård och skoningslös men ändå går livet framåt.
Jag vägrar slå rot och fastna.
Fortsätta träna mig stark på livet och hoppas slippa för många bakslag.
Hålla fasaderna i schakt och låta ingen komma för nära.
Vi låter det gå!
Sexlust & Noja.
Då va man hemma igen efter en helg hos kärleken.
Det känns jävligt ensamt men det är ju ändå nåt med att sakna en person också.
En känsla som dom flesta behöver känna ibland för att veta vart man står i relationen och för att känna efter hur man egentligen känner för den andra.
Det är sunt helt enkelt.
En sak som är jävligt skönt är att jag faktiskt fått tillbaks sexlusten på riktigt.
Pga medicinen försvinner ju nästan allt sånt helt men det har man ju knappt tänkt på eftersom man varit singel och inte legat runt direkt.
Nu har den i alla fall kommit tillbaks och jag hoppas den tänker stanna också.
Men så kommer vi till det här med oskyddat sex.
Jag tål ju inte vanliga p-piller och de flesta andra sakerna pga östrogenet som finns i.
Jag mår illa och spyr jätte mycket och därför är vi ju oskyddade.
Och vad tror ni att en kille på 23 år tänker då?
Jo en sådan som nyss träffat en tjej som man har oskyddat sex med är rädd för att hon ska bli med barn.
Och det är la inte så jätte konstigt?
Men om det är så att hon inte heller vill ha några barn riktigt än så måste han ju släppa det där någon gång också.
Jag hållet koll på mina ägglossningar med tester och helveten och ser därför till att inte ligga några dar innan, under och efter ägglossningen.
Jag vill inte ha barn med en kille jag känt en timma.
Men eftersom han inte kan ta det lugnt så blir jag tvungen att ringa herr gynekolog imorgon och så får han väl ner och kika i min fitta igen och så får vi väl komma på vad vi ska göra åt saken.
Jag hatar verkligen att gå till gynekologen och ha en okänd mans fingrar i mig och en massa kalla instrument men jag pallar inte med nojan heller.
Så jag får helt enkelt gå dit och få skiten gjord eftersom det inte finns så jävla många fler alternativ.
Hur mycket finns det för killar att göra?!
Jävligt orättvist faktiskt.
Jag har ju mått illa i några dagar också och då slänger Systra Mi ut på FB att jag är gravid.
Klart att jag inte är gravid men det gör kanske inte så att rädd-haren känner sig tryggare direkt.
Är rätt trött nu och blir ännu mer trött i huvudet av att tänka på att gå till gynekologen eftersom det är det värsta efter tandläkaren.
Hjärtats noja gör mig nojig och det gör att man blir lite smått schizofren.
Jag är sjukt jävla ledsen också för att jag såg en sak på tvn och nu har hela hjärnkontoret havererat.
Ont i huvudet och tårarna sprutar precis som om nån satt på en kran.
Måste försöka sova tror jag.
Har mycket att göra imorgon.
Ringa gyn, åka till psykologen, träna och sola är dom större sakerna och sen är det mest massa jävla skitsaker jag har att göra.
Sov gott!
Migrän..
Igår kom jag på en sak som jag ville skriva här, det skulle bli ett rätt så långt inlägg. Tyvärr fungerar inte det nu när jag har migrän.
Inte gjort så mycket mer än att ligga i mitt rum med persiennerna nere, ingen dator på eller ljud.
Det enda jag har orkat har varit at prata med folk via faceshit på mobilen och sms.
Jag stapplade ner i källaren i källaren med två tvättar men sen orkade jag inte resten. Gör ingenting eftersom jag fick tag på en tvätt tid nästa vecka.
Så jag lägger in det inslaget nu inom dom nästa dagarna.
Det handlar om mina rus-känslor, på tändningar typ.
Hur jag kände på riktigt när jag tog olika droger för sig, alla känslor som dör upp ner.
Men som sagt det får komma innan dom närmsta dagarna.
Det jag har orkat mer idag va att ställa mig och laga mat klockan 10:30. Det blev hemgjorda pannbiffar med kokt potatis och en grym gräddsås med lök i. Jag har aldrig blivit så nöjd med min hemlagade mat som nu.
Man kan gå och småäta på hela tiden på biffarna.
Men nu ska jag gå och lägga mig för nu orkar jag inte mer, huvudet tycker inte att jag ska vara vaken mer nu.
Imorgon ska jag ju åka och hämta en byrå som jag ska ha i min hall, en svart sådan. Två lådor och den ska se ut som ny men det märker jag där så får vi väl se då om jag kan justera priset men är den utan några skavanker så tar jag den för utsatt pris.
Men Glad Påsk på er allihopa!
Så mycket död..
Jag har inte haft tid att skriva på ett tag.
Har varit rätt mycket hos mina föräldrar och umgåtts en del med vänner. Har nu också börjat åka till Borås lite oftare igen för att prata med både psykologen och min kontaktperson.
Det är dags för mig att lägga saker bakom mig, saker som jagar mig igenom dagar och nätterna. Det finns inte en enda dag då alla hemska minnen inte kommer upp.
Att jag klandrar mig själv för mycket av det gör inte saken bättre.
Jag säger att jag inte tar på mig skulden själv när folk frågar, men det gör jag.
Jag har vänner som inte är direkt finkänsliga som tycker att folk får skylla sig själva i dom situationerna som jag själv har varit i, vilket med all säkerhet påverkar väldigt mycket.
När dom kommer på sig själva vad det är dom säger till mig ändrar dom det hela lite, säger att det är annat i mitt fall för då är det inte mitt fel m.m.
Det kanske är dags att fundera över vilka människor det är jag umgås med. Dom som inte förstår och slänger skit på folk i samma sits som jag är förmodligen bäst att släppa taget om.
Men i alla fall, nu ska jag försöka att ge allt och försöka lämna allt dåligt bakom mig. Det va i ett annat liv och en annan tid.
Jag har en otroligt bra kontaktperson på beroendeenheten och min psykolog är kanonbra hon också, så jag tror detta kan lösa sig med en del arbete.
Annars i tiden jag lever i nu verkar det som att folk dör hela tiden, ingen av ålder utan endast överdoser.
Jävla skit droger.
Ingen kommer undan ostraffat!
Om du inte dör så klarar du dig med nöd och näppe, sen får man en jävla massa annan skit att dras med efteråt.
Det är så mycket onödig död.
Och vi kommer aldrig undan den så länge drogerna finns i bilden.
Man kan råka ut för en olycka eller sjukdom, men det är mycket mer sällan döden kommer in i drogfria människors liv.
Jag ser inget slut på problemet..
Klockan är mycket så jag måste gå och lägga mig nu.
Men jag ska försöka lägga tid lite oftare här, kvällarna är ju oftast bara tvn som tar min tid.
Sov gott!
Vårdcentralen..
Idag har jag åter igen varit och lämnat mitt yttepytte lilla rör med mitt urinprov i.
Måste säga att det va det svåraste som jag någonsin har gjort att kissa i ett sånt litet rör för jag fick icke kissa i en mugg innan och hälla över i det lilla röret utan det skulle vara rätt i för att det inte skulle kunna hamna nån skit i provet som inte skulle vara där.
Det som va jobbigt va också det att man på morgonen skulle kissa lite grann och sedan knipa igen och sen kissa i det lilla röret.
Lätt på morgonen menar jag, nog.
Men det gick i alla fall och nu har jag även lämnat in det.
Det som jag störde mig mest på idag va att för att lämna in det va jag tvungen att ta en kölapp och sitta och vänta som om jag skulle göra något där.
Hallå, jag skulle bara lämna av.
Det borde finnas en liknande reception för att lämna in prov så man slipper att sitta och vänta som om man skulle in till själva doktorn för en undersökning.
Nej jag tycker så mycket saker går långsamt hos vårdcentralen för ingenting.
Nu ska jag i alla fall dit imorgon igen och träffa en läkare klockan 8:00.
Skönt att få det gjort äntligen och få saker och ting utrett i mitt liv.
Det funkar inte såhär.
Sedan kommer dom även att skicka iväg en remiss vidare till en annan doktor på ett större sjukhus för en annan undersökning som dom ej gör på vårdventralen.
Detta blir nog bra ska ni se.
Problemen kommer säkert att komma i bloggen senare när dom har fått en hum om vad problemet verkligen är.
Det saknas vissa ämnen i kroppen också som dom MÅSTE göra någonting åt och dom har hittat saker och ting.
Ja som sagt, fortsättning följer!
Nu sitter min far och pratat om hur vi i hela familjen borde ligga och och mysa m.m.
Inte fan är vi någon HEL familj.
Den är trasig och inte alls som den ska och det är tack vare honom.
En alkoholist utan dess like som ligger helt avslagen i neandertalarstadie varje helg.
Även de enda som kommer ur hans mun är ungefär så som man föreställer sig att grottmänniskorna lät.
Han kan vara bra några enstaka gånger men under hans nyktra timmar i livet så är det mest gap, gnäll och hela världen är pest förutom han.
Jag undrar vad läkaren hade satt för diagnos på honom ifall han kom in till en sådan.
Levervärdena hade med all säkerhet varit katastrofala. Men det är någonting han väljer själv, han är en vuxen människa.
Nej, jag förstår inte vad det är för en jävla familj vi har.
Jag är så oerhört tacksam över att jag inte ens bor här längre.
Min mamma är så stark att hon orkar hålla ihop det så gott som hon kan.
Linus är en sprallig lite grabb som han borde vara i den åldern.
Min syster är ju som hon är.. Haha..
Men nu ska jag gå över till mitt pluggande och försöka få någon kontroll över den och få klart det som ska vara klart nu.
HEJ DÅ!
This is my Last Resort!
Det har vart en förbannat trög dag.
På dom flesta möjliga sett faktiskt.
Åkte till Borås i morse för sista gången i denna veckan. Tack gode gud!
Vi kom inte iväg förens vid 9.00 eller någonting sådant, morfar hade något annat att göra. Men det är ingenting jag själv har någon koll på.
Jag är vid mindre medvetande dom första timmarna av dagen så jag sover mest eller går i mitt s.k zombiestadie.
Började vakna till en stund när vi väl började närma oss Alingsås.
Det va ju jävligt passande att jag va trött som en gatusten att när jag kommer hem till mina föräldrar har inget lagt ut nyckelt. Helt underbart!
Jag fick snällt åka runt med morfar i stan och titta på folk ungefär, som att jag aldrig har gjort det förut?!
Vi köpte lite mat på McDonalds också, som lite plåster på såren så tog jag en blåbär/vanlij paj som jag girigt glufsade i mig.
Vi åkte runt torget ca femhundrasjuttioelva gånger innan min mamma och bror va klara hos frissan.
Och väl efter det fick jag slita mig ifrån sätet där jag satt som fastklistrad och min rumpa va helt öm.
Btw så va både morsan och min lilla bror grymt snygga i håret.
Linus den lilla hetingen hade äntligen(!!) klippt av sig sitt långa hår och för att han skulle vara lite mer motiverad att va nöjd med det som frisörskan åstadkommit så sprejade hon i lite röd och blå färg. Då blev han ju plötsligt en ursnygg Barca-kille!
När vi kom hem så va det ett jävla jäktande, jag skulle in i duschen, sminka mig och få något så när iordning på mitt hår. Mamma & Limpan skulle äta och sen va det ju bara att slänga på sig paltorna och dra vidare till Noltorp där jag skulle på lägenhetsvisning.
Jag kan ju säga att jag gillar läget med att det är Noltorp och sådär.
Men det som va mindre roligt med lägenheten va att det bodde någon stackars gammal avdankad alkis där. Han hade rullator och orkade inte ens komma och öppnade dörren. Han låg avslagen i soffan och det låg en stark doft av rök och diverse svineri över hela lägenheten.
Det va inte många minuter vi stannade där, jag mamma & linus, ut och in va det som gällde.
Ska höra med Alingsåshem innan jag svara på lägenheten angående renovering och så. Det va ju nämligen endast 1 år sedan lägenheten va iordningfixad och så. Men fan i helvete om dom kan vara så taskiga att dom låter någon flytta in när lägenheten är i sånt skick som den va nu.
Lägenheten va la inte sunkig så sett men dom måste ju få fixat hela lägenheten för att få ut all lukt och det krävs ju stora resurser för det. Annars om jag skulle få lägenheten så tänker jag måla om skiten själv, kosta vad det kosta vill.
Får göra som jag gjorde med Thomas lägenhet som jag hyrde av honom.
Det va en soclägenhet och han fick inte hyra ut den alls, men kompisar som vi va så flyttade jag och Jimi in där.
Vi bodde ju där ett bra tag också.
Under någon av mina influenser borta i Amfetaminet och tabletterna fick jag för mig att måla om lägenheten.
Sov/vardagsrummet blev till hälften mörklila och till hälften vitt.
Köket behöll jag i färgen det va ifrån början, det va faktiskt ett fint litet kök. Ljusblått och vitt. Jag älskade det lilla köket faktiskt. Lätt att hålla rent och det fanns det som behövdes.
Sen den stackars hallen misshandlade jag fullständigt.
Den va i någon gul nyans när jag satte igång och när jag skulle blivit klar hade jag tänkt att det skulle bli ljust olivgrönt, men hur blev det?
Jag påbörjade det och sedan blev jag helt manisk och upp i det blå så jag hade så mycket annat för mig resten av månaderna vi bodde där så det förblev halvfärdigt.
Det va roligare att städa, diska och möblera om än att måla klart. Som tur va så va det inte allt för stora färgskillnader så man la inte märket till det så länge inte lampan va tänd, om man inte tittade riktigt noga vill säga.
Nej, gode gud! Ge mig lägenheten på Bolltorp istället.
Nu ska jag hjälpa mamma att fixa med granen istället, sen ska vi iväg till Apoteket. Jag är stammis där sedan länge och nu börjar det saknas saker i mitt stackars skafferi.
Innan det ska jag iofs avsluta mitt blomsterköp, ska skicka lite blomsterbud såhär till jul hade jag tänkt.
(OBS!! Jag har nog fått mig en släng av mani nu så vi får se hur detta slutar.)
Hej
På dom flesta möjliga sett faktiskt.
Åkte till Borås i morse för sista gången i denna veckan. Tack gode gud!
Vi kom inte iväg förens vid 9.00 eller någonting sådant, morfar hade något annat att göra. Men det är ingenting jag själv har någon koll på.
Jag är vid mindre medvetande dom första timmarna av dagen så jag sover mest eller går i mitt s.k zombiestadie.
Började vakna till en stund när vi väl började närma oss Alingsås.
Det va ju jävligt passande att jag va trött som en gatusten att när jag kommer hem till mina föräldrar har inget lagt ut nyckelt. Helt underbart!
Jag fick snällt åka runt med morfar i stan och titta på folk ungefär, som att jag aldrig har gjort det förut?!
Vi köpte lite mat på McDonalds också, som lite plåster på såren så tog jag en blåbär/vanlij paj som jag girigt glufsade i mig.
Vi åkte runt torget ca femhundrasjuttioelva gånger innan min mamma och bror va klara hos frissan.
Och väl efter det fick jag slita mig ifrån sätet där jag satt som fastklistrad och min rumpa va helt öm.
Btw så va både morsan och min lilla bror grymt snygga i håret.
Linus den lilla hetingen hade äntligen(!!) klippt av sig sitt långa hår och för att han skulle vara lite mer motiverad att va nöjd med det som frisörskan åstadkommit så sprejade hon i lite röd och blå färg. Då blev han ju plötsligt en ursnygg Barca-kille!
När vi kom hem så va det ett jävla jäktande, jag skulle in i duschen, sminka mig och få något så när iordning på mitt hår. Mamma & Limpan skulle äta och sen va det ju bara att slänga på sig paltorna och dra vidare till Noltorp där jag skulle på lägenhetsvisning.
Jag kan ju säga att jag gillar läget med att det är Noltorp och sådär.
Men det som va mindre roligt med lägenheten va att det bodde någon stackars gammal avdankad alkis där. Han hade rullator och orkade inte ens komma och öppnade dörren. Han låg avslagen i soffan och det låg en stark doft av rök och diverse svineri över hela lägenheten.
Det va inte många minuter vi stannade där, jag mamma & linus, ut och in va det som gällde.
Ska höra med Alingsåshem innan jag svara på lägenheten angående renovering och så. Det va ju nämligen endast 1 år sedan lägenheten va iordningfixad och så. Men fan i helvete om dom kan vara så taskiga att dom låter någon flytta in när lägenheten är i sånt skick som den va nu.
Lägenheten va la inte sunkig så sett men dom måste ju få fixat hela lägenheten för att få ut all lukt och det krävs ju stora resurser för det. Annars om jag skulle få lägenheten så tänker jag måla om skiten själv, kosta vad det kosta vill.
Får göra som jag gjorde med Thomas lägenhet som jag hyrde av honom.
Det va en soclägenhet och han fick inte hyra ut den alls, men kompisar som vi va så flyttade jag och Jimi in där.
Vi bodde ju där ett bra tag också.
Under någon av mina influenser borta i Amfetaminet och tabletterna fick jag för mig att måla om lägenheten.
Sov/vardagsrummet blev till hälften mörklila och till hälften vitt.
Köket behöll jag i färgen det va ifrån början, det va faktiskt ett fint litet kök. Ljusblått och vitt. Jag älskade det lilla köket faktiskt. Lätt att hålla rent och det fanns det som behövdes.
Sen den stackars hallen misshandlade jag fullständigt.
Den va i någon gul nyans när jag satte igång och när jag skulle blivit klar hade jag tänkt att det skulle bli ljust olivgrönt, men hur blev det?
Jag påbörjade det och sedan blev jag helt manisk och upp i det blå så jag hade så mycket annat för mig resten av månaderna vi bodde där så det förblev halvfärdigt.
Det va roligare att städa, diska och möblera om än att måla klart. Som tur va så va det inte allt för stora färgskillnader så man la inte märket till det så länge inte lampan va tänd, om man inte tittade riktigt noga vill säga.
Nej, gode gud! Ge mig lägenheten på Bolltorp istället.
Nu ska jag hjälpa mamma att fixa med granen istället, sen ska vi iväg till Apoteket. Jag är stammis där sedan länge och nu börjar det saknas saker i mitt stackars skafferi.
Innan det ska jag iofs avsluta mitt blomsterköp, ska skicka lite blomsterbud såhär till jul hade jag tänkt.
(OBS!! Jag har nog fått mig en släng av mani nu så vi får se hur detta slutar.)
Hej
Linus Andesson a.k.a Jackjack
Sjuk i huvudet!
Jag ligger nu i soffan och tittar på Beck.
Fortfarande kvar hos mina päron då jag har "flyttat" hit lite smått.
Blir la att jag flyttar hem någon gång men jag känner inte för det just nu.
Och i veckan blir det kolla på en större lägenhet på Noltorp, det gillar vi mycket!!
Men dagen har varit bra.
Gick upp sent i morse.
Farmor va här och hälsade på.
Hon och mamma drack kaffe och jag själv tog ett stort glas mint te. Smaskigt!
Sen kom mormor och morfar och lämnade av Moa och sen tog dom med sig farmor så hon slapp att gå hem när det regnade.
Jag satt kvar framför tvn ett tag sen hörde Emsan av sig.
Frågade om vi skulle ses efter hon hade varit på kalas och henne säger jag aldrig nej till.
Vackra kvinna!
I alla fall satte jag på mig och lite så medans jag väntade och sen ringde.
Sen åkte jag Emelie, Elenore hennes syster samt Susanne som är Emelies mamma ut till Emelie och käkade pizza.
Det va riktigt gott. :)
Sen satt vi och tittade på kort på tvn.
Samtidigt sprang Susanne runt och städade och Elenore pillade med att avinstallera program på Emelies dator som va seg verkligen va seg som kola.
Runt 18:30 åkte vi in till stan för Emsan skulle på träning.
Medans hon åkte hem till sin mor så stack jag upp till min lägenhet och hämtade brev och lite annat smått och gott som kläder och min kamera som jag nog tror jag kan fixa nu.
Tack för att man kan hitta dom flesta lösningarna på internet, får se om det funkar nu bara.
Sen när jag kom hem gick jag ut på en promenad.
Mötte upp Zara så vi gick en bra promenad, så synd att det är sånt pissigt jävla väder bara.
Annars har jag nu bara legat här i soffan sen jag kom hem.
Lite gnällig känner jag mig på folk som är så fucking jävla bittra också.
Gör inget annat än att gnäller och är otrevliga. Bara för att man inte är bästa vän med någon och för att man tycker olika om saker och vad som är rätt och fel, och vad moralen är emot vänner så behöver man inte bete sig som någon sorts bitterfitta som hugger som värsta huggormen bara man öppnar munnen.
Så jävla omoget och barnsligt.
En annan sak som gör mig konstig i huvudet nu är alla konstiga drömmar jag har.
Dom tar aldrig slut och dom är verkligen helt sjuka!
Blir orolig många gånger för mina egna drömmar och det gillar jag inte alls.
Inte att vara orolig över saker som inte händer på riktigt.
Nej, men nu ska jag kolla klart på filmen och imorgon så blir det att åka till Borås igen.
Ha en bra kväll vänner!
Fortfarande kvar hos mina päron då jag har "flyttat" hit lite smått.
Blir la att jag flyttar hem någon gång men jag känner inte för det just nu.
Och i veckan blir det kolla på en större lägenhet på Noltorp, det gillar vi mycket!!
Men dagen har varit bra.
Gick upp sent i morse.
Farmor va här och hälsade på.
Hon och mamma drack kaffe och jag själv tog ett stort glas mint te. Smaskigt!
Sen kom mormor och morfar och lämnade av Moa och sen tog dom med sig farmor så hon slapp att gå hem när det regnade.
Jag satt kvar framför tvn ett tag sen hörde Emsan av sig.
Frågade om vi skulle ses efter hon hade varit på kalas och henne säger jag aldrig nej till.
Vackra kvinna!
I alla fall satte jag på mig och lite så medans jag väntade och sen ringde.
Sen åkte jag Emelie, Elenore hennes syster samt Susanne som är Emelies mamma ut till Emelie och käkade pizza.
Det va riktigt gott. :)
Sen satt vi och tittade på kort på tvn.
Samtidigt sprang Susanne runt och städade och Elenore pillade med att avinstallera program på Emelies dator som va seg verkligen va seg som kola.
Runt 18:30 åkte vi in till stan för Emsan skulle på träning.
Medans hon åkte hem till sin mor så stack jag upp till min lägenhet och hämtade brev och lite annat smått och gott som kläder och min kamera som jag nog tror jag kan fixa nu.
Tack för att man kan hitta dom flesta lösningarna på internet, får se om det funkar nu bara.
Sen när jag kom hem gick jag ut på en promenad.
Mötte upp Zara så vi gick en bra promenad, så synd att det är sånt pissigt jävla väder bara.
Annars har jag nu bara legat här i soffan sen jag kom hem.
Lite gnällig känner jag mig på folk som är så fucking jävla bittra också.
Gör inget annat än att gnäller och är otrevliga. Bara för att man inte är bästa vän med någon och för att man tycker olika om saker och vad som är rätt och fel, och vad moralen är emot vänner så behöver man inte bete sig som någon sorts bitterfitta som hugger som värsta huggormen bara man öppnar munnen.
Så jävla omoget och barnsligt.
En annan sak som gör mig konstig i huvudet nu är alla konstiga drömmar jag har.
Dom tar aldrig slut och dom är verkligen helt sjuka!
Blir orolig många gånger för mina egna drömmar och det gillar jag inte alls.
Inte att vara orolig över saker som inte händer på riktigt.
Nej, men nu ska jag kolla klart på filmen och imorgon så blir det att åka till Borås igen.
Ha en bra kväll vänner!
Förlovad med döden.
Under en period av mitt liv så kände jag mig mer död än levande.
Jag trånade efter döden och struntade i livet fullständigt.
Livslusten fanns inte där och man skapade en egen verklighet som inte va alls som "normala" människors.
Jag är glad att jag har kommit ur det där nu och att jag äntligen lever på riktigt.
Döden är borta och även Herr Ågren har jag skiljt mig ifrån.
Visst hälsar han på ibland men jag kan hantera honom nu.
Jag har en del funderingar och saker som irriterar mig något så fruktansvärt som man aldrig har brytt sig om innan.
Avundsjuka är något jag HATAR.
Varesig det är mellan syskon, familj/släkt, vänner eller ifrån sådana jag inte känner.
Den är ju som värst när den kommer ivägen för folk som man har nära.
Och igentligen vill jag bara klappa till den som håller på med det.
För det för med sig en utstuderad elakhet och en jävla massa irritation.
Nej, just nu är jag rätt irriterad på en person som inte fattar själv vem det är jag skriver om så då gör det ingenting att jag skriver.
Men hon är elak och hon vet det själv också. Hon säger elaka saker och gör elaka handlingar och jag vill egentligen bara säga till henne.
Fast jag orkar inte bråka för hon är så jäääävla jobbig när man kommer till det där.
Jävla CP säger jag bara.
Hoppas hon någon gång växer upp lite och förstår att det där kommer man ingen vart med.
Men nu ska jag fortsätta jobba lite.
Ha det fint!
HEJ
Jag trånade efter döden och struntade i livet fullständigt.
Livslusten fanns inte där och man skapade en egen verklighet som inte va alls som "normala" människors.
Jag är glad att jag har kommit ur det där nu och att jag äntligen lever på riktigt.
Döden är borta och även Herr Ågren har jag skiljt mig ifrån.
Visst hälsar han på ibland men jag kan hantera honom nu.
Jag har en del funderingar och saker som irriterar mig något så fruktansvärt som man aldrig har brytt sig om innan.
Avundsjuka är något jag HATAR.
Varesig det är mellan syskon, familj/släkt, vänner eller ifrån sådana jag inte känner.
Den är ju som värst när den kommer ivägen för folk som man har nära.
Och igentligen vill jag bara klappa till den som håller på med det.
För det för med sig en utstuderad elakhet och en jävla massa irritation.
Nej, just nu är jag rätt irriterad på en person som inte fattar själv vem det är jag skriver om så då gör det ingenting att jag skriver.
Men hon är elak och hon vet det själv också. Hon säger elaka saker och gör elaka handlingar och jag vill egentligen bara säga till henne.
Fast jag orkar inte bråka för hon är så jäääävla jobbig när man kommer till det där.
Jävla CP säger jag bara.
Hoppas hon någon gång växer upp lite och förstår att det där kommer man ingen vart med.
Men nu ska jag fortsätta jobba lite.
Ha det fint!
HEJ
Vänner och vänner..
När tiden går så märker och hör man mer och mer hur falska vissa människor är.
Man märker vilka som är ens riktiga vänner.
Jag förstår mig inte på det där att mina såkallade vänner inte kan behålla hemligheter överhuvudtaget utan går och berättar allt som jag säger, gör eller sånt som händer med mig för varenda kotte dom känner.
Hur fan skulle ni känna om det va så att jag gjorde det samma.
Människor kan också komma och påstå att dom alltid har funnits där och ställt upp men det är heller inte sant för så fort minsta lilla inte har passat dom så har dom vänt ryggen snabbare än ögat.
Vad beror det på?
Avundsjuka, dålig självkänsla eller är det bara ett faktum att vissa har ett måste av att gå och berätta privata saker för hela allmänheten?
Nej, jag är lika lite värd det som dom själva är.
Andra människor som snackar skit och beter sig det är en jävla skillnad.
Det gör inte ont för dom sviker inte mig, dom har jag ändå aldrig varit vän med och deras ord är inte mer än smuts under skorna för min del.
Men säg inte att du är min vän om du ändå inte kan bete dig som en.
Jag antar att vissa personer känner sig mer träffade av er som läser och om ni gör det så vet ni att det är just er själva det handlar om.
Annars så är det ju idag Fredag.
Jag ska hem till söta Lizette idag.
Blir la lite mys och prat och sen får vi se mer vad fredagskvällen bjuder på.
Säkert något trevligt då det brukar göra det när man är med henne.
Dagen har bara varit seg idag.
Varit i Borås och kikat lite med mamma, bror och morfar.
Och just nu ligger jag i sängen med mamma och tittar på nån gammal svensk film.
Men nu orkar jag inte skriva mer.
Ha en bra helg allihopa!
Ciaoo
Man märker vilka som är ens riktiga vänner.
Jag förstår mig inte på det där att mina såkallade vänner inte kan behålla hemligheter överhuvudtaget utan går och berättar allt som jag säger, gör eller sånt som händer med mig för varenda kotte dom känner.
Hur fan skulle ni känna om det va så att jag gjorde det samma.
Människor kan också komma och påstå att dom alltid har funnits där och ställt upp men det är heller inte sant för så fort minsta lilla inte har passat dom så har dom vänt ryggen snabbare än ögat.
Vad beror det på?
Avundsjuka, dålig självkänsla eller är det bara ett faktum att vissa har ett måste av att gå och berätta privata saker för hela allmänheten?
Nej, jag är lika lite värd det som dom själva är.
Andra människor som snackar skit och beter sig det är en jävla skillnad.
Det gör inte ont för dom sviker inte mig, dom har jag ändå aldrig varit vän med och deras ord är inte mer än smuts under skorna för min del.
Men säg inte att du är min vän om du ändå inte kan bete dig som en.
Jag antar att vissa personer känner sig mer träffade av er som läser och om ni gör det så vet ni att det är just er själva det handlar om.
Annars så är det ju idag Fredag.
Jag ska hem till söta Lizette idag.
Blir la lite mys och prat och sen får vi se mer vad fredagskvällen bjuder på.
Säkert något trevligt då det brukar göra det när man är med henne.
Dagen har bara varit seg idag.
Varit i Borås och kikat lite med mamma, bror och morfar.
Och just nu ligger jag i sängen med mamma och tittar på nån gammal svensk film.
Men nu orkar jag inte skriva mer.
Ha en bra helg allihopa!
Ciaoo
Valborg, fjortisarnas nyårsafton.
Ser hur många yngre som ska dricka idag och kom att tänka på mig själv i den åldern.
Alltid full eller ja, alltid fullast säkert.
Kvällen slutade säkerligen med en spya eller två.
Fy fan att man ens orkar göra om det varje år.
Nyårsafton kanske är en grej, men då handlar det ju kanske lite mindre om spyor och sånt.
Man dricker i en lite bättre takt då.
Alltså inte för fort.
Annars när jag dricker så dricker jag på tok för fort och på tok för mycket.
Men nu känner jag aldrig något illamående.
Och jag dricker extrema mängder för en tjej i min ålder och viktklass.
Tjoho!
Det klingar alkoholist i huvudet på mig.
Hur många kan ha över 3 promille i min ålder av mina vänner?
Hm...
Jag ska hålla mig helt nykter ifrån både alkoholen och drogerna.
Alkoholen kommer ju vara det jobbigaste att hålla sig ifrån senare.
Just nu är det mest drogsug men det går över efter ett tag.
Den jävla spriten och dom förbannade cider och ölen som kommer att ställas framför mig överallt hela tiden kommer jag aldrig att kunna undgå.
Jag är glad att jag har Fredrik som stöttar mig till fullo vid min sida.
Shit, jag tycker om honom så mycket och jag älskar så mycket med honom.
Min kärlek.
Min klippa.
Mitt liv.
Vi båda kommer att göra allt nu för att så fort som möjligt få en lägenhet och där påbörja vårat liv lite mindre i hemlighet.
Så jävla jobbigt när personalen på Grindgatan absolut inte får veta någonting.
Jävla skitställe.
Men jag får genom lida tiden precis som jag kommer att få göra där inne på 12-steget.
Fast om det blir så att jag kommer att börja med subutex kommer jag inte få vara kvar där inne.
Och det gör mig verkligen ingenting.
Hm...har funderat på att gå tillbaks till GG snart för pappa har fått hit några av sina kompisar och jag tycker det är lite jobbigt med ljudet ifrån dom ölburkar som öppnas.
Men en dag som denna tänker jag inte gnälla på att någon dricker för det är ju en "svensk tradition".
Nu blir det käk sedan tar jag nog mina saker och traskar bort dit igen.
Dagens Ord: Skal
Dagens Vän: Freddan
Dagens Låt: The Pack - Vans
DROGFRI 15 DAGAR!!!
Alltid full eller ja, alltid fullast säkert.
Kvällen slutade säkerligen med en spya eller två.
Fy fan att man ens orkar göra om det varje år.
Nyårsafton kanske är en grej, men då handlar det ju kanske lite mindre om spyor och sånt.
Man dricker i en lite bättre takt då.
Alltså inte för fort.
Annars när jag dricker så dricker jag på tok för fort och på tok för mycket.
Men nu känner jag aldrig något illamående.
Och jag dricker extrema mängder för en tjej i min ålder och viktklass.
Tjoho!
Det klingar alkoholist i huvudet på mig.
Hur många kan ha över 3 promille i min ålder av mina vänner?
Hm...
Jag ska hålla mig helt nykter ifrån både alkoholen och drogerna.
Alkoholen kommer ju vara det jobbigaste att hålla sig ifrån senare.
Just nu är det mest drogsug men det går över efter ett tag.
Den jävla spriten och dom förbannade cider och ölen som kommer att ställas framför mig överallt hela tiden kommer jag aldrig att kunna undgå.
Jag är glad att jag har Fredrik som stöttar mig till fullo vid min sida.
Shit, jag tycker om honom så mycket och jag älskar så mycket med honom.
Min kärlek.
Min klippa.
Mitt liv.
Vi båda kommer att göra allt nu för att så fort som möjligt få en lägenhet och där påbörja vårat liv lite mindre i hemlighet.
Så jävla jobbigt när personalen på Grindgatan absolut inte får veta någonting.
Jävla skitställe.
Men jag får genom lida tiden precis som jag kommer att få göra där inne på 12-steget.
Fast om det blir så att jag kommer att börja med subutex kommer jag inte få vara kvar där inne.
Och det gör mig verkligen ingenting.
Hm...har funderat på att gå tillbaks till GG snart för pappa har fått hit några av sina kompisar och jag tycker det är lite jobbigt med ljudet ifrån dom ölburkar som öppnas.
Men en dag som denna tänker jag inte gnälla på att någon dricker för det är ju en "svensk tradition".
Nu blir det käk sedan tar jag nog mina saker och traskar bort dit igen.
Dagens Ord: Skal
Dagens Vän: Freddan
Dagens Låt: The Pack - Vans
DROGFRI 15 DAGAR!!!
