dubbeldiagnos

Sitter i soffan och känner mig jävligt seg och trött, inte bara sömnig trött utan trött på så många saker.
Trött på idioten på försörjningsstöd som är en liten jävla fitta, trött på att leva med mitt eget huvud, trött på att vilja saker, trött på vissa människor och ting. Trött på att var där jag är.

Jag orkar inte bry mig just nu, jag vänder ryggen till och skiter fullständigt i vad som händer runt omkring.
Ibland orkar man bara inte med vissa saker som sker runt omkring, bakom ens rygg eller framför näsan på en. Man låter det hända och tar med det i ryggsäcken och låter det dyka upp en annan dag istället.
Man förlåter fort, går vidare fort och låter det plåga en på ett annat plan istället, sitt egna personliga plan där bara du själv har tillträde.
Klamrar sig fast i saker för att man tror att det är bättre så, håller så hårt att det gör ont ibland. När blir bra dåligt egentligen?

Folk kan göra mycket mot mig och jag kan ändå förlåta och släppa det fort på utsidan, men vad gör det med mig på insidan?
Det är ingen annan än jag som vet och ingen annan kommer heller att få veta.
Jag lurar nog mig själv när jag låter saker rinna ut i sanden och igenom att inte någonsin längre vara långsint.
Samtidigt som jag inte vill vara en bitterfitta och älta saker dag ut och dag in så tror jag ändå att jag låter allt gå för lätt förbi.
Är det mitt sätt att straffa mig själv nu för tiden eller är det bara sådan jag har blivit?
En "Kasta-saker-på-mig-,-jag-tar-det" person.
Ibland vill jag att nu ska vara då och då nu, ibland vill jag att upp ska vara ned och tvärt om.
Jag kan fortsätta önska till hjärnan blöder men inte fan blir det bättre för det, mina önskningar blir inte hörda och jag får helt enkelt se det som ett tecken i sig.
Jag kommer aldrig någonsin få det på det sättet jag vill.
Aldrig någonsin utan jag får dansa efter andras pipa.

Det hade varit kanon om min älskade lilla mamma hade varit i livet idag, då hade jag haft någon att prata om det här med.
Något jag inte skulle vilja ta med någon annan än just henne.
Vissa saker tar man inte med syskon, sambo, vän eller annan släkting.
Det får jag ta med mamma på graven istället eller i tanken, jag kan ju höra hennes svar i huvudet då jag ungefär vet hur hon hade svarat på vissa saker och det är ju en liten tröst.
En sakna-mamma-kväll.


Nu blir det dusch och sedan sängen.

Sov gott!