dubbeldiagnos

Det är Onsdag och jag har varit vaken sedan mannen min gick till jobbet.

Hade tvätt tiden mellan 7-10 så det va bara att gå upp och skutta ned till källaren.

Nu är äntligen allt klart även om jag gärna hade velat tvätta ett täcke också men får se om min granne ska tvätta eller inte så jag kan få med det.

 

Just nu känner jag mig nedstämd, ledsen, ångestfylld, deprimerad, gråtfärdig och kräkfärdig. Lite avundsjuk och ångerfylld också.

Den lilla jag hade är borta och den kommer aldrig komma igen.

Därför är jag ledsen, därför är jag deprimerad. Min bipolär-depression blir påspädd av saker som hela tiden händer i min omgivning och som har hänt också.

Denna lycka och det som gör att livet går runt händer hela tiden men hos mig finns inte den lyckan och inte det som får livet att går runt heller.

Jag hade mått dåligt utan allt som händer runt om men när det hela tiden dyker upp framför mina ögon så går det inte att släppa det.

 

Destruktiva tankar har återigen funnit sig i mitt hus och i mitt huvud.

Hela tiden ser jag mig själv i olika situationer där jag ska ta livet av mig, oftast med en pistol. Och som tur är så har jag ingen direkt kontakt på några sådana så jag kommer ju inte kunna göra tanken till en handling.

Det är dock inte det enda sätt som jag ser mig ta självmord.

Hängning, drunkning både i sjön och badkaret, hopp från hög höjd (låter som en sportgren), överdos osv..

 

Jag vill egentligen inte dö någonstans där inne men samtidigt vill jag absolut inte leva i det här heller.

Flytta utomlands och komma bort ifrån allt och alla jag känner, stänga facebook och starta ett nytt liv.

Att vara i olika faser i livet som dom som finns runt omkring, både sina nära och dom som är lite längre ifrån är största anledningen till att jag känner mig så oduglig.

Som att jag inte har åstadkommit nåt alls och som att jag fortsätter trampa luft.

Tankarna finns med hela tiden vad fan jag än gör och dom är smärtsamma och visar ingen nåd.

Om jag bara kunde glömma och om jag inte hade haft så mycket som påverkade mig då jag ser vad som händer överallt och alla andra.

 

Jag kan inte sova, jobba, fota, titta på tv, ligga, baka, lyssna musik, handla, cykla, läsa eller göra någonting överhuvudtaget utan att tanken finns där.

Min psykolog visste inte vad vi kunde göra åt saken heller, det sitter för inrotat och jag har ju försökt allt nu utan att kunna få tanken ur huvudet ens en liten stund.

Nästan så jag börjar undra vad som kommer först?

Olyckan och döden eller lyckan och livet.

Av någon anledning känns det som att det första alternativet är närmst till hand.

 

Det som sitter och gnager på varenda ben i min kropp får ju mig också att fundera på om jag tagit dom rätta valen senaste 2 åren?

Drogfriheten kom ju innan det och det är enda valet jag riktigt känner att jag har gjort rätt med sen 2006.

Jag är osäker på allt annat och jag kan inte riktigt känna att jag gjort så mycket mer rätt.

Att jag tog hand om min mamma och bror, när mamma va sjuk känner jag ju självklart att det va nåt jag gjorde rätt.

Allt annat känns bara som en sörja av osäkra val som inte tagit mig någonstans direkt.

 

Nej, nu har jag fått ut lite av hur det ser ut i mitt huvud just nu.

För det mesta är jag tankspridd och nedstämd. Medicinerna hjälper ju något men det kunde varit så mycket bättre.

Jag älskar Nicke mest av allt men jag väljer att inte prata om sånt som finns i mitt huvud för att jag inte orkar sätta ord på det jag hela tiden känner.

Han skulle ju heller aldrig förstår hur mycket han än ville och hur mycket han än försökte.

Min Underbara man, vi är som kardborreband.

Utan dig vore allt fruktansvärt grått och trist, även om jag ser allt mycket på det viset nu så gör du det lite lättare.

 

Men jag ska återgå till mitt städ och så ska jag försöka svara på lite undersökningar också.

 

Ha det gott så länge alla!

Kisses n' Hugs