Jag föddes i en snöstorm.

Det är s.k vår och jag har inga vårkänslor, inga känslor överhuvudtaget om jag ska vara helt ärlig.
Känner absolut ingenting till motsats från gårdagen då det va ett överflöd av känslor.
Antar att det blev någon sorts torka efter det..
 
Sitter här på golvet i mitt älskade hem, tänker mycket men känner jävligt lite.
Jag är så jävla osäker på livet och på allt och alla som finns i mitt liv nu också.
Vad händer? Är det inte mer än så här? Vilket jävla håll skall jag gå och vad är rätt och fel?
Vill dränka alla mina tankar i sprit och cigaretter och ge fan i vad alla andra säger för helt ärligt så bryr jag mig inte särskilt mycket utan det är mest att orden sätter sig och jag analyserar sönder saker...igen.
Alla tankar har gjort suget efter cigg bra mycket värre och jag får skylla mig själv som har gett suget övertaget.
 
Just nu saknar jag trygghet, känslor och vägledning. Bärs saknas också.^^
Nej jag tänker inte gå och bli som min kära far så jag ger fan i alkoholen, knarket kan dra åt helvete och allt annat destruktivt ser jag inte någon större glädje i heller.
Så jävla odramatisk just nu verkligen, eller..
 
Jag vill bara vara jag för en gångs skull, göra någon annan glad och slippa bry mig om någonting.
Är just nu jävligt trött på sub-behandlingen. Jag måste hålla kontakten vilket jag rent utav har skitit i senaste veckorna för att jag inte har orkat. Trött på att behöva ta någon jävla medicin hela tiden alls.
Känner mig som någon jävla emo-unge  men jag kan skylla på mina diagnoser och mitt dåliga humör.
Ska ringa min psykolog när hon har gått ifrån jobbet och prata in på hennes telefonsvarare så jag slipper prata med henne, orkar verkligen inte det.
 
Jag måste säga att min lilla psyk vistelse på östra vart jävligt givande och jag mådde bättre där än här. Nu kommer jag hem igen där jag gärna isolerar mig bara för att jag tycker att folk är så jävla krävande som lever i den gråa vardagen. Vart är all färg?
Jag kan inte agera färgklick själv tyvärr.
Man saknar alltid tryggheten och att  man tillgodoser alla dagliga behov med solljus, kärlek och mat.
 
Äh nu svävar jag snart iväg vilket jag har en förmåga att göra här i bloggen, ville mest bara säga hej och ord-kräkas lite.
 
Ciaoo

Ska jag skratta eller gråta?

Det är Söndag och jag ligger i soffan och tittar på en mini-serie från Stephen Kings bok Bag of Bones.
Den hade 5.7/10 på imdb så det är ju helt okej. Tänkte betygsätta den själv efteråt också.
Älskar att ha amerikanska utbudet på netflix istället för svenska dåliga där det knappt finns nåt man aldrig sett.
Det är skräck som jag gillar och för en gångs skull är det en film som det händer rätt mycket redan från start, det va just det som fick mig att skriva detta inlägg också.
Jag har ju varit borta ett tag här ifrån bloggen men nu blev jag bara tvungen att skriva nåt jag känner.

Jag har varit lite sjuk till och från psykiskt. Försökt utreda min diagnos och så kan vara lite krävande då det känns som att man kan ändå inte göra mycket åt det. Vilken jävla diagnos jag än har så kommer medicinerna ändå knappt förändras , man kan liksom inte göra nåt allt typ förutom terapi, terapi och mer terapi.

Utöver allt detta så går jag runt med en ilska, saknad, önskan och en otroligt frustrerande känsla.
Det börjar mer och mer kväva mig för jag saknar så mycket det där, jag är så arg över att mamma inte kommer vara där, önskan om att det hela skulle gå runt och att alla parters hjärta skulle klappa för det. Det frustrerande är tiden.. Den jävla jävla tiden.
Jag vill nu, helst igår men jag får vänta och vänta..
Har haft starka känslor för många saker i mitt liv, för olika saker och det har varit liknande känslor men denna känslan slår ändå allt.
Den håller hårdare bara för att det inte går. Önskar jag slapp känna så här men jag gör det.

När jag nu tittade på filmen och såg dom olika känslorna som va i tillfället av filmen så kände jag allt själv ända in i hjärtat.
Jag kände den förtvivlan jag känner för gammal jag missat och för nytt som aldrig kommer, i alla fall inte på länge.

Jag har till och med fått svårt att träffa vissa människor pga saker som har med mina tankar och känslor att göra och jag känner mig fruktansvärt hemsk.
Förlåt massor för jag kan inte hjälpa det, jag får för ont.
Jag blir fruktansvärt ledsen och jag vill bara gråta när jag träffar vissa människor.
Känner mig nere i flera dagar efteråt och det känns så egoistiskt men det är så svårt.

Nu har jag fått ur mig det jag velat idag och ska försöka skriva oftare.


RSS 2.0