dubbeldiagnos

Har hittills gått väldigt bra tycker jag med pluggandet.

Första två kurserna gick bra och slutbetyget blev ett E som motsvarar godkänt.

Andra gick ännu bättre där slutbetyget blev ett C och jag hade satt mitt målbetyg D så jag blev superglad.

Nu till senaste dagarna från torsdag tills idag som är Söndag. 

I torsdags va jag på LARO som jag nu för tiden är en gång i månaden för att lämna salivprov och få min månadsinjektion.

Är väldigt nöjd med den och det känns skönt att slippa allt vad heter tabletter att göra.

Det är liksom 5 tabletter mindre om dagen för det räcker gott och väl med dom 2 Lamotrigin, 2 Quetiapin som jag tar varje dag. Sen har jag ju Lergigan vid behov Max 4/dag, Imovane vid behov till natten och även Melatonin oral vid behov.

Sen har jag ju även Pravidel som jag får för högt värde av prolaktin som jag fått från endokrinologen. Ska nu lämna nytt blodprov så dom kan se om det hjälp och sen så ska jag träffa en överläkare som ska kika på det där om det kan göra att det kan göra det svårt att bli gravid så det är nästa steg efter att jag lämnat blodprov så snart som möjligt 8 på morgonen. Underbart när jag är sämsta morgonmänniska och har typ omöjligt att vakna av klockan såpass tidigt.

Får försöka imorgon igen.

I vilket fall, från att jag va på väg hem så vaknade jag upp typ idag och märkte att det va söndag. Va i helvetet tog dom andra dagarna vägen? Jag har NOLL minne alls utöver att jag skulle använda telefonen och märkte att jag av nån jävla anledning behövde min PUKkod. Hur gick det till?

Jag hatar dessa jävlas perioder när dagar bara försvinner. Vad har jag gjort? Vågar ju knappt fråga Nicke vad som hänt. Skäms lika mkt varje gång det händer.

Fucking jävla piss sjukdom!!!

Väntar på ny tid till tandläkaren nu också så jag äntligen kan få mina nya bissingar. Jävla pissmediciner som förstört dom fullständigt och jag skäms som fan för att prata utan att hålla handen framför munnen när jag pratar med folk eller typ mumlar. 

Link & Navi mår för övrigt bra! Tänk att våran egna lilla farbror Lunken blir 8 hela år nu. Våran grånosad lilla gubbe.

Har faktiskt börjat kika efter en till vovve. Denna gången från en kennel. Det blir isåfall en blå amstaff med stamtavla denna gången. Hittat två kennlar som jag har kontakt med nu. Blir det ingen bebis än så varför inte en till liten valp när vi nu har två seniorer här hemma och vi valde att inte ta några valpar på Navi. Får se om jag kan övertala Nicke.

OVER and out för denna gången. 

Jag hat senaste tiden haft ett sug dock, det kommer och går främst efter att den lilla blå nästan dog.

Dåligt däremot kan jag inte påstå att jag gjort.

Men.. så kommer det där ordet men in.

Senaste tiden har jag drömt så verkliga drömmar och det är inga trevliga sådana vill jag lova. Flera nätter är jag tillbaka på ett av dom värsta ställen jag någonsin varit på, med den värsta människan jag nånsin träffat och i en av dom mest avskyvärda händelserna som hänt mig.

Det känns som att jag har fastnat.

Jag vaknar kallsvettig, vaknar av min egen grät, det känns som att jag skriker högst och igår hände en sak som inte hänt sen jag va på behandlingshemmet uppe i Enköping då händelsen va så nyligen, när jag inte ens börjat bearbeta någonting alls av den och dä va jag precis där i mina drömmar.

I samma stund, samma minuter och samma sekunder och jag minns den där blå tapeten man kunde se samt en fläck i taket. Jag va där och då mentalt långt bort och jag är glad än idag att jag kan och kunde släppa taget och stänga ute allt som va runtomkring och bara vara långt bort i mina egna tankar.

Vad som hände här igår morse tänker jag inte gå in på i detalj. Det enda jag kan säga om det är att det hänt vid tidigare tillfällen men senast va för ca 5-6år sedan.

Nu är jag i vilket fall i verkligheten igen så fort jag är vaken och det enda jag tänker oå är ahh få sålt en massa saker för att kunna få ihop så mycket pengar som möjligt till Navis veterinärkostnad.

Vi fick en räkning på 38.000kr EFTER att försäkringsbolaget dragit sitt men sen fick hjälp av helt underbara och älskvärda vänner & släktingar att få ihop 9000kr så vi kunde få en start till en avbetalningsplan på 3 mänader.

Vi har fått in ytterligare pengar nu efteråt så vi har nu 24.000kr kvar vilket känns helt okej i jämförelse med första beloppet.

Jag tänker fortfarande men skamset be om bidrag från vänner & bekanta även om det så bara är en sån liten summa som 10-20kr är ALLT till hjälp och går direkt till det konto vi har satt pengarna till Navis veterinärräkning.

Jag gör får väll göra samma här.

Om någon vänlig själ skulle vilja hjälpa oss med minsta lilla så skriv en kommentar så får vi lösa resten där.

Utöver detta så går ju ekonomin ihop om inte detta varit för räkningen så den saken släpper vi.

Jag har sen Navi kommit hem hjälpt till att rehabilitera henne dag för dag, tvättat sår, tvingat henne äta den äckliga veterinärnaten (man får inte glömma att hon är sjukt kräsen!).

Jag började med den psykiska stimulationen först eftersom den fysiska fick hon bestämma helt och håller själv.

Hon sov nog nästan 23timmar om dygnet första veckan hemma och ville inte alls äta liks mycket som hon skulle så matschemat vi fick från veterinären gick lite långsammare än tanken men sakta men säkert gick även det framåt. 

Ville hon gå ur sa hon till och hon fick själv välja vart och hur långt hon ville gå, först va det endast ut gebom dörren till trapphuset på gräset utanför, sen blev det runt huset osv därefter. Nu är hon helt färdigläkt och hon har för nån vecka sedan blivit EXAKT som hon va innan hon höll på att dö.

Den enda skillnaden både jag och sambon märkt är att hon är mycket mer noga med att gosa med oss nu. Sitter eller ligger vi bredvid varann ska hon ligga i mitten. Husse har blivit en mycket viktigare person att gosa med nu. Innan hon blev sjuk va hon endast intresserad av att leka med honom och inte mkt mer än så. Kramas på morgonen endast som hon gör på sitt vis men annars va hon inte så noga att ligga bredvid honom och sova.

Nu leker hon precis som hon gjorde förut också, hon "boxas" vilket är helt sjukt sött. Hon gjorde sä innan också men nu är hon lite extra sån och tror nog hon är Mike Tyson.

Hon har börjat leka med Link igen, förut bara morrade hon när han kom i närheten och han har varit så otroligt duktig på att lyssna och läsa av hennes signaler under tiden hon repade sig så vi är otroligt stolta över att den som annars är så vild och vill inget annat än att leka & leka konstant med henne.

Jag kan säga att han är själaglada nu när hon gärna leker med honom igen.

Navi har nu även börjat äta hennes vanliga mat helt & hållet. Det va OMÖJLIGT att få i henne den mängden mat hon skulle ha av specialfodret så jag va tvungen stt köps mjukmat med mycket gelé eller sås i och blanda i lite för att få henne att ens röra den maten. Allt från mjukmat till kokta grönsaker och/eller mjölk fick vi hälla i och blanda ihop.

Nu är allt sånt över och hon får vad hon vill ha gällande hundmaten.

Jag måste säga att jag är så otroligt lyckligt lottad att ha världens bästa vän Amanda som åkte med den där hemska kvällen till veterinären med Navi, och som fanns där för mig som den klippa hon va den kvällen. Hon är bäst och en av dom allra bästa vännerna jag har! 

Hon är en person jag kommer ta väldigt bra omhand om för hon vill jag aldrig någonsin mista!

På tal om vänner förresten.

En tjej som heter Fia som jag träffade på 2an när jag va typ 18-19år, vi blev mer eller mindre bästa vänner där och då under den månaden jag bodde på avdelningen och vi höll kontakten efter det och va mer eller mindre inlagda samtidigt varje gång, alla gånger jag varit inskriven där och vi sågs självklart ute i friheten också.

Vi blev ovänner någon dag innan jag åkte till Iris och jag har försökt få kontakt med henne så otroligt många gånger utan att hon har svarat mig.

MEN, jag och Amanda satt och pratade om gamla vänner och jag om dom jag träffat på 2an och vi kom in på Fia.

Jag kom i den stunden på att skriva till henne igen för sjuhundrafemtioelfte gången när jag och Amanda satt på hennes uteplats.

Dagen efter fick jag för första gången ett svar sen 2009.

Nu har vi kontakt och hoppas på att vi ska kunna mötas inom en snar framtid.

Hon har betytt så mycket för mig och äntligen finns hon där igen.

Helt underbart.

Så trots all smärta, gråt och ångest som varit det senaste. Mardrömmarna som har varit lika verkliga som om det hände just där och då. Vår älskade vovve som mer eller mindre va mer död än levande men som kämpade sig tillbaka till ett riktigt liv igen, hon är en kamphund i rätt bemärkelse. Min Lunus har blivit stor och har moppekörklet nu och ett eget liv nu. Jag har fått tillbaka en gammal vän och sen så har jag ju öven hon, Amanda.

Hundarna, Nicke och många gör mitt liv meningsfullt men när det kommer till vänner är Amanda den som har det lilla extra just nu.

Love ya!