dubbeldiagnos

Våran stora kille har idag fyllt 1år.

Ibland när jag ligger i sängen och det är helt tyst och mörkt omkring mig tror jag att jag är död.
Jag tror att jag är i något tillstånd mellan vaken och sovande och det är därför jag inte är medveten om världens existens och allt runt omkring mig.
När jag kommer upp  och går ut i köket, och inte ser några barn eller några människor över huvudtaget så fortsätter mina funderingar, är jag död eller inte?
När det till sist kommer en människa traskandes över gräsmattan på gården fattar jag att jag faktiskt inte är död.
Vart kommer dessa tankar ifrån?

Men nu till något annat, en saknad av en människa som påverkade mig otroligt mycket under en väldigt kort tid. En saknad av som är olidlig.

När jag va på behandlingshemmet uppe i Enköping hade jag ett förhållande med Robin. Både jag och han åt en del mediciner vilket säkert satte griller i huvudet på oss, vi trodde vi va i någon sorts symbios med varandra och kunde läsa varandras tankar, avsluta varandras meningar.
Vi fick varandra att tro på det och sedan fortsatte att spåna i det, påverkade varandra att det faktiskt va så.
En vacker dag när vi låg i sängen och hade ett av våra djupa samtal kom vi på att vi tyckte alla människor inte förstod oss och att dom va konstiga, men att det kanske va vi som va konstiga och alla andra "normala".

Vi trodde också att det kanske va så att vi va jätte bänga av våra mediciner utan att uppfatta det själva och att folk såg oss med andra ögon, att vi va jävligt underliga och att vi kanske va dom onormala.
Under dom månaderna som vi tillbringade med varandra va både jag och han ute och cyklade i världen. Vi berättade våra innersta hemligheter till varandra, såna som jag knappt har vågat berätta för min kontaktperson på beroendeenheten eller min psykolog. Det va också våran svaghet.
Våra samtal va otroligt djupa och dom va med all säkerhet sådana samtal som inte en enda kotte skulle förstå vad vi sa.
Det va som att vi hade vårat eget språk.
Antagligen så va det så att vi båda va slavar under våra psykiska åkommor och starka medicineringar vilket gjorde att vi va såna som vi va ihop.
Sen va vi nog påverkade av att vi nästan bodde på varandra, vi spenderade nästan varenda sekund ihop.
Vi hade en närhet till varandra som jag aldrig har våga ha med någon, jag har aldrig ens öppnat mig så till någon. Inte en enda människa i världen vet så mycket om mig som Robin.
Det va ett underbart förhållande vi hade, men också destruktivt. Inget förhållande på ett behandlingshem är vidare bra då det kan bli så som det blev för oss.
Jag va ju otroligt paranoid på den tiden och gömde mig nästan bakom hans "tuffhet", han va som min mur.
Vi stängde in oss väldigt mycket med varandra på mitt rum, som även va hans rum. Personalen va väl medvetna om situationen men båda förnekade till det in i döden.
Han sa att han aldrig hade träffat en sådan psyko-tjej som jag, och att han saknade våra nattsamtal dom nätterna han va tvungen att sova inne på sitt rum pga personalen. Vissa va ju gärna såna som gick runt på natten och kollade så att alla låg i sina egna rum.

Han tyckte att jag va bäst! Och han sa det till mig varje dag.
Han sa hur mycket han tyckte om mig och att han aldrig hade älskat en tjej på så kort tid.
Jag lärde han saker som han vägrat innan han mötte mig.
Hans rädsla för intima förhållanden och för olik sorts beröring. Han va förstörd enligt mig. Närhet va någonting han va rädd för men jag fick honom att våga igen.
Anledningen till att han kallade mig hans psyko-tjej va för att jag en dag hade sagt att jag lätt skulle kunna döda honom när han sov. Jag hade sparat ihop en bra hög med stilnoct under flera dagar så att jag kunde få någon effekt på dom. Effekten gjorde att jag fick för mig konstiga saker och att jag sa en massa idiotiska saker.
Jag har ett vagt minne av att jag en gång fick för mig att jag hade sånt glitter runt huvudet som man har på lucia och det gick inte att få bort.
Han lugnade ner mig och fick mig i säng och pratade med mig tills jag somnade.
Jag hade även en förmåga att prata väldigt mycket i sömnen och sa även då jävligt underliga saker som han sa att också sa  göra han lite smått skraj.

Han tog hand om mig när jag mådde dåligt, när jag grät och när jag va arg.
Jag hade fruktansvärda aggressions utbrott många gånger och kastade saker på honom i ren frustration om han inte lyssnade på mig ordentligt.
Vi både va också sjukligt svartsjuka vilket gjorde att vi många gånger exploderade på varandra.
Han kunde såra mig så fruktansvärt mycket.
Han sa en dag av att han tyckte om att få mig att gråta för att han då kunde trösta mig igen och säga att allt blir bra. Riktigt elak kunde han vara men det gick ju över för att han fick mig snabbt att må bra igen. Det är en sak som jag inte förstår att jag ens kunde tollerera. Kärleken är blind och jag har blivit utsatt för värre saker än så.

Våra samtalen vi hade sitter fortfarande kvar, varenda ord. Nu i efterhand fattar jag verkligen inte hur det kunde bli så som det blev, att jag va helt manisk i en person att jag sa allt som har hänt i mitt liv, att jag berättat allt i detalj. Hur kom det sig att jag vågade göra det egentligen? Det kan bara varit tryggheten..
Jag låg alltid på hans bröst när vi skulle somna, han sa hela tiden att jag va hans prinsessa och att han alltid skulle finnas där och beskydda mig ifrån allt ont. Han skulle vara min riddare och rädda mig ifrån ett liv i helvetet. Han skulle göra vårat liv till en saga ihop, och jag trodde på han.
Nu i efterhand så vet jag att det va någon sorts platonisk kärlek.


Vi har hörts av några få gånger efter att han flyttade ifrån hemmet, vi har även hörts av några gånger sen jag flyttade till min nya lägenhet, den som jag bor i nu. Men en dag bara han försvann.
Jag gillar det inte då jag faktiskt är rädd för att han ska dö, jag vet att han är kapabel till mycket.
Funderar på det nästan varje dag. Är han död? Sitter han i fängelse? Är han på nytt behandlingshem? Är han kvar i sin hemstad? Är han ren? Håller han sig borta ifrån droger och slagsmål? Går det bra för han i livet idag?
Jag hoppas verkligen att han står på stadiga ben, har någonstans att bo och håller sig borta ifrån all skit.
Att han verkligen klarar av att leva livet på ett normalt sätt så som jag själv lever nu för tiden.
Jag hoppas att jag får höra av honom snart igen, det är flera månader sedan.. Det känns tomt utan honom..

En vacker dag så kanske tanken på han börjar tyna bort. Jag både hoppas på det medan jag samtidigt vill ha kvar alla tankar och minnen.
Det är jävligt sjukt. våra tankar vi hade, våra sjuka planer inne på Iris som vi försökte genomföra. Jag är både glad och lite ledsen över att det inte gick som vi planerat.
Konstigt nog va det normala planer, sånt som normala människor tänker på.
Jag va nära på att möta han förra sommaren men jag ångrade mig i sista stund.
Jag hade ett okej förhållande med Fredrik, som egentligen inte alls va så bra, nu vet jag att han gick bakom ryggen på mig hela tiden och låtsades som att han va ren. Jävla hycklare. Men han är en jävligt bra kille och jag hoppas att det går bra för honom samtidigt som jag själv hatar han.
Nu i efterhand är jag arg på mig själv för att jag inte åkte till Göteborg den där dagen, att våra vägar inte möttes igen.
Varje gång vi hörs säger vi att våra vägar en dag faktiskt kommer att korsas igen, och jag hoppas verkligen det.
Därför får han inte vara död och därför måste allt vara bra med honom nu.
Dom senaste dagarna har jag nästan varit helt manisk och försökt få tag på han på alla sätt.
Skickat mejl till han på båda hans adresser, letat efter honom på FB som en jävla tok och även en andra massa andra ställen. Har en del telefon nr som han har ringt från så jag hoppas att det kan hjälpa på något sätt.
Som sagt, jag ska få tag på han.
Det har varit mina tankar idag.

Jag har legat i sängen nästan hela dagen.
När Coffe sa att han skulle komma släpade jag nästan upp mig och la mig i soffan istället.
Skrev något inlägg på fb när jag gick till toaletten några gånger, då orkade jag ju gå förbi vardagsrummet och fram till datorn för att väcka den.
Jag måste komma ur den här jävla skiten snart för jag är så förbannat trött på det här piss humöret och måendet.
Psykiskt trött och självdestuktiva tankar som jag tror går att förhindrar igenom att ligga kvar i sängen, och tänka på döden.
Försöker att glo på någon film då och då men det lyckas inte alltid.

Men nu är det dags för mig att hoppa i sängen för jag har ställt klockan på 8, 8.30, 9, 9.30, 10, 10.30 samt 11.
Någon av gångerna lär jag ju orka ta mig upp och stänga av väckarklockan som ligger på andra sidan rummet.
Det gäller bara att jag inte lägger mig i sängen igen, eller ännu värre. Soffan!
Får försöka städa eller något istället, inte för att det behövs men jag kanske ska ta och torka ur köksskåpen. Organisera i mitt medicinskåp och fylla på dosetten.
Så önska mig lycka till!
Det blir en okej dag imorgon tror jag.
Ska hämta Linus i skolan imorgon och sen gå hem till mamma. Där ska vi käka lite och sen åka bussen till stan.
Vi ska nämligen ta tåget till gbg. Mamma hämtar la upp oss någonstans vid stationen och sedan åker vi raka vägen till IKEA.
Vi skulle ju gjort det i helgen men i Lördags va dom på kalas hos min kusin som fyllde 15, vilket jag skulle följt med till men inte fan sa hon till mig när dom skulle åka vilket va det sista vi kom överens om på Fredags kvällen.
Idag hade mamma lågt blodtryck så hon va lite snurrig i bollen, jag får också det ibland vilket är jävligt jobbigt.
Men nu blir det av imorgon eftersom mamma redan är i Gbg och jobbar.

Sov gott allihopa och dröm något bra. Inget om döden och andra idiotiska saker!

Natti natt..

Första synen av dig fick mig att känna mig så illa till mods.
Det räcker att jag ser dig i ögonvrån för att förstå att du är tillbaks på ruta ett.
Alltid har det varit så att man springer fort i nedförsbackar.

När vi väl började prata med varandra va jag tvungen att sätta mig ner och fokusera på att hålla rösten stadig.
Jag ville gråta och slänga mig runt halsen på dig men jag vågar inte och jag vet inte vad jag skulle få för respons.
Du som har vart den bästa någonsin för mig. Aldrig har jag haft en relation med en person som är så snäll, omtänksam och med karaktär.
Nu har du ingen karaktär och jag kan se framför mig hur du försvinner i mängden.
Du står i skuggan av ljuset och jag vill inget hellre än att göra dig färgglad igen.
Men jag kan inte.
Jag har mig själv att tänka på.
Du kommer alltid att betyda mycket för mig, vare sig vi ses eller inte.
För en del av dig kommer alltid att följa med mig.
Jag vill rädda världen!

Min bättre hälft, min bästa vän och min partner va du..
Jävla droger och jävla fitt-värld!!


Just nu sitter jag och försöker trycka bort tårarna. Det svider och jag vill lägga mig på golvet och skrika ut min frustration.
Jag vill inte leva längre idag, jag vill inte leva längre någonsin.
Nu va det riktigt längesedan som jag kände att rakbladen kommer att göra allting bättre för stunden. Men nu känns det som att det är enda utvägen ifrån mitt mående och mina tankar.
Det är såpass att jag vet att innan morgonen så kommer jag att ha nya sår någonstans på min kropp.
Jag har inte haft det sen tidigare i år då jag klippte mig i armen när jag bodde uppe i min lägenhet i Enköping.

Nej, usch.
Världen är förpestad med all sin skit och vi är små marionetter i ett fult spel.
Mina tankar är nu som cancern som har tagit över hela mitt liv.
Jag skiter i det här nu..

Fuck off!

Sitter inne i stora huset idag.
Känner lite för att ha folk runt omkring mig men inte för nära.
Orkar inte sitta där ute själv, det gör jag ju ändå hela kvällarna och nätterna dom dagarna då jag är uppe sent.
Det finns ju ingen Robin att sitta och tjuvkika på när han sover samtidigt som man göra något annat.
Ingen att ha den "där" närheten med.
Finns ingen att ha någon närhet med för det skulle inte komma på frågan.
Jag är super trogen och det känns lite nytt för mig.
Men jag är det.
Vilket egentligen borde vara en självklarhet.
Det har det dock inte varit alla gånger tidigare.

Annars idag har vart segt.
Upp tidigt som vanligt.
Morgonmöte.
Efter det så va det inte långt kvar tills den förbannade gruppen.
Jag hänger inte med alls utan är mest ointresserad av vad som sägs.
Eller mer rätt, jag kan inte koncentrera mig på att lyssna, förstå och ta in allt.
Det finns så mycket annat jag har att tänka på hela tiden.

Nu är det snart kvällsmöte.
Skönt för då är ännu en dag avklarad.
Ska bara sitta här inne i huset tills mina bilder ifrån min syster har kommit fram.
Sedan ska jag dra mig tillbaks till mitt rum.
Ringa älsklingen och sedan försöka mig på att sova.

Tack för idag.
Slut för idag.

Helgen har varit helt supermys!
Har sovit hos Nicke både Fredag och Lördag.
För ovanlighetens skull!

Fredagen va la lite krånlig sådär iofs.
Bråkade med Niklas, hade la inte ett jättebråk.
Det va mer tjiv om annat.
Men det gick över efter att jag stängt av telefonerna i några sekunder och hunnit ändra mig fram och tillbaks om jag skulle åka dit eller inte.
Men efter att jag pratat med honom så åkte jag dit ändå.
Svårt att vara arg på honom en längre stund.
Han hade haft en jävligt dålig dag och grejer och det får ju jag förstå lite av också.
Men jag va la där runt halv 9 tror jag.
Vi låg mest inne på rummet.
La oss i sängen tidigt och bara myste och pratade som vanligt.
Älskar verkligen att bara ligga sådär i sängen och mysa och diskutera saker.
Lära känna varandra innan och utan.
Seriösa som vi är. :D

Somnade sent som satan i alla fall.
Låg och yrade som två puckon i typ 1.5 timma innan det blev kladd och så kan ni ju själva lista ut resten.
Sen va det bara sovmedicin och försöka att somna igen.
Vilket vi gjorde.

Lördagen gick vi upp.
Käkade frukost och hoppade sedan ner i sängen igen.
Vaknade inte för ens personalen knackade på dörren och sa att det va mat.
Och då va klockan till bådas stora förvåning 14:34.
Helt sjuk va mycket vi sov den dagen.

Jag va hemma en stund på kvällen och käkade några pizza bitar och lite sallad och hämtade några sladdar.
Sen åkte jag tillbaks.
Hos Nicke gick vi och la oss tidigt också.
Vi stängde la av tvn någon gång runt 00.

Idag gick vi upp innan 11.
Har tagit det lugnt mesta delen av dagen.
Vi åkte och hämtade hans son av hans syster.
Sen åkte vi och lämnade honom hos mamman och sedan åkte vi tillbaks.
Det är la det vi har gjort idag.

Han åkte och tränade med personalen samtidigt som jag åkte hem.
Så han har ändå fått lite mer gjort än jag.

Usch, måste bara säga det att jag har ett sånt sjukt jävla illamående som har suttit i flera dagar nu.
Det är fan inte kul.
Satt halva tågresan till gbg inlåst på toaletten för att jag trodde att jag skulle spy.
Illamående och yr typ hela tiden.

Ähh, blev bara en sån där skriva av sig blogg nu.

Hej hej!