dubbeldiagnos

Det va min och min lillasysters favoriter i hela filmen. För många år sedan kunde man vinna dom som kramdjur på Liseberg och våran kära mor hade turen att vinna dom som ett par och dom satt fast med kardborreband i händerna.

Moas va skrik(lila) och min panik(grön).

Tyvärr försvann dom båda för många år sedan annars hade det varit något jag önskar att jag hade kvar.

Vi va ute i helgen när det va Potatisfestivalen. Det va första gången jag gick ut här i stan på typ 100år.

Det gick bra.. ända fram till ett äldre sällskap satte sig vid bordet intill och jag får då höra min pappas smeknamn och sen kom dom in på min syster.

Dom sa att hon dött av Fentanyl, vilket inte är sant! Och den ena kärringen sa om och om igen, "hon va helt blå om läpparna".

Min syster va alltid mer eller mindre blå om läpparna pga hennes hjärtfel.

Jag hade kul hela vägen fram till dess, när dom gick släppte det något också men sen när jag valde att gå före Nicke så kändes det som jag inte kunde andas. All luft gick ur mig helt och jag fylldes med sånt hat och sorg och det va längesen panikkänslor fanns så nära.

Det kändes som att jag kippade efter luft och jag försökte tänka på allt annat, krig, mord och annat som va/är hemskt bara för att slippa ha den bilden som dom målade upp i huvudet åt mig. Bortsett från att det va sent och att jag inte går hem vilken väg som helst när jag varken har hund, mobil eller "pepparspray" med mig men jag gjorde allt för att kunna komma hem så snabbt som möjligt.

Jag ville bara ställa mig och skrika rakt ut när dom jävla kärringarna och gubbarna satt vid bordet bredvid och "skvallrade" med helt fel uppgifter, kasta tändvätska och tändstickor på dom och sen kanske få andas när dom känner samma känsla som jag gjorde.

När jag kom innanför dörren hemma så fick jag äntligen luft, inte mycket men jag slapp kippa efter ny och känslan av att fly fanns fortfarande där. Jag gick ut med djuren och försökte mig på nån sorts andningsövning jag fick lära mig på ART-gruppen jag gick på Iris. Det hjälpte inte heller.

När vi kom in igen så hade Nicke kommit, han hade gått nästan precis efter mig.

Jag ville inte dela med mig av mina känslor och gjorde mitt bästa för att hålla mig undan. Gick fram och tillbaka mellan toaletten och sovrummet för att där kunna dra efter ny luft, tårarna hade nog runnit nästan sen jag gick från stan men det märkte jag först när jag kommit hem. Dom ville inte sluta heller och jag tvättade ansiktet 3-4ggr för att få bort dom.

För några månader sedan slutade jag med en medicin och började då ta alla på kvällen istället för utspritt under dagen så när jag väl fått i mig dom jag har och dom börjat verka kände jag hur jag kunde andas igen! Det första jag kom att tänka på igen när tankarna hade börjat fungera och det inte va panik som låg överst längre. -Innan höll jag mig från att gå ut i stan pga risken att stöta på människor jag inte vill träffa men den risken verkar betydligt mindre nu när man istället hamnar på ett ställe där man inte känner en jävel men ändå fick man en kalldusch av vattnet som är min familj och den tragedi runt omkring.

Vi får se när jag går ut nästa gång igen.. Blir antagligen om ytterligare 100år.

Inte bara för att det va så sjukt jobbigt då, det är fortfarande jobbigt och jag hör ännu kärringens ord i huvudet och bilden jag då målade upp sitter där ungefär som en plansch eller tavla som inte går att ta ner. Jag önskar och hoppas på att det inte sitter där allt för länge men än sitter det där och än så kan jag få känslan av att inte kunna andas.

OVER & Out..