dubbeldiagnos

Nyss kommit hem ifrån helvetes-resan ifrån Växjö.
Den brukar inte vara så jobbig men idag va den fan ett helvete.

Tåget hade kolliderat med en grävskopa eller någonting så det blev ersättningsbuss hela vägen till Göteborg.

Det va för jävla otrevliga chaufförer och SJ sa en sak och chaufförerna en sak.

Men till slut hittade jag en buss, tack o lov, som gick 20min senare än vad tåget skulle gjort.

Dock resulterade detta i att jag inte skulle vara i tid till mitt tågbyte i gbg, jag skulle inte hinna med sista pendeln hem.

Tur att jag har en lillasyster och hennes kille som har körkort så dom kunde komma och hämta mig.

Tack, tack ni!

 

Det sög att åka hem i från Växjö, från han som jag älskar.

Efter bara 3 månader tillsammans och aldrig har jag känt så hårt för någon på så kort tid.

Aldrig under min historia hittills.

Jag är en sån som trilskas och struntar i att visa känslor för snabbt, för att skydda mig själv.

Har verkligen ingen aning om vad han har gjort med mig, hur han trollbundit mig.

Det enda jag vet är att jag verkligen vill det här, att jag känner mig bekväm och trygg i det vi har.

Ingen gång har jag ju heller kunnat känna mig bekväm med dessa starka känslor, har känt mycket men aldrig tillåtit mig utan slagit bort och stängt in.

 

Men det är klart att det inte skall vara så enkelt heller.

Nej, mitt undermedvetna påminner mig till och från om vad som kan hända, på hur sårbar jag har gjort mig och på vad som KAN hända.

Vi är inte odödliga!

Det är lite som att visa halsen för ett rovdjur.

Fast Nicke får mig aldrig att känna så, det är jag själv.

Han får mig att känna mig så säker på alla känslor fast att dom är nya, att låta mig få känna på saker och ting.

Älska är en stor sak för mig, jag trodde att jag hade älskat så jävla bra innan men jag tror att mycket har varit platoniska känslor bara för att känna någonting. Älska på avstånd för att inte såra.

Nu är känslorna som sagt på riktigt och jag fattar inte hur det har gått till.

Allt har gått fort och det är inte konstigt att jag har ett hav av känslor som ibland sköljer över mig som en tsunami.

Jag känner att jag egentligen inte behöver tänka så mycket på allt sådan men ibland kan jag inte riktigt trycka bort det. Min rädsla tar över igen.

 

Jag har ju varit så hård mot mig själv väldigt länge, långt innan knarket och depressionerna.

Självkritisk, dåligt självförtroende och det där hatet mot mig själv och den konstiga synen på min egen existens.

När jag har Nicke i närheten så dämpas alla dessa dumma tankar, jag känner mig vackrare och bättre än jag gör för det mesta.

Jag kan till och med känna mig rätt stolt över mig själv över hur långt jag har kommit och vad jag har åstadkommit.

Mycket skit finns kvar men det är till och med svårt att då se med kikare.

Tror att mycket är så för att jag är så pass öppen och ärlig, att jag överhuvudtaget kan prata med han.

Han får mig att må så mycket bättre för att jag vet att jag kan prata med han om det är något.

Jag måste ju erkänna det att jag pratar absolut inte alla gånger med honom om det är någonting, jag har fortfarande lite svårt att säga allt.

Jag känner mig många gånger så naken och utlämnad om jag berättar någonting för någon, om hur jag faktiskt tänker. Det kan till och med kännas pinsamt ibland fast att jag vet att det inte är saker jag behöver skämmas över, varför egentligen skämmas över en känsla vad för någon det än är?!

Och det mesta jag håller för mig själv är sånt jag känner mot mig själv, när jag tänker att jag är en dålig människa.

Eller ett bättre exempel, vad jag gör med människor.

Jag har fått för mig, jag tror verkligen stenhårt på detta fast jag aldrig fått det bevisat för mig, att jag förstör allt som kommer i min väg.

Att jag nästan är radioaktiv och att människor som jag älskar som någonsin nuddat mig blir förgiftade och dör av allt det radioaktiva jag har i min kropp.

Det är min största rädsla, att jag skulle förpesta människorna i min omgivning. Dom jag älskar mest.

Jag är nästan säker någonstans på att detta mest är inbillning men det sitter ändå inpräntat att det skulle vara så. Dock kan det ju vara så att människorna som detta har hänt med har förpestat sig själva.

Inte fan skulle jag skada en person jag älskar med mening, ALDRIG!

Det hoppas jag ju att dom är medvetna om också.

 

Jag vill inte göra mina nära & kära illa, jag vill inte få dom att må dåligt och jag vill inte förstöra något för dem.

Antar att jag är rädd för detta då jag har gjort det så många gånger, självmordsförsöken och knarket har ju orsakat skada på dessa människor som jag älskar.

Jag VET att jag har gjort många illa gång på gång under flera års tid, men jag vet att jag försöker att göra rätt för mig nu.

Men det är ett invant beteende att vara beredd på att man ska skada någon, men jag hoppas alla vet att det är inte min mening om det nu skulle vara så att det händer.

 

Nu orkar jag inte skriva mer, fortsätter på detta imorgon på jobbet.

Ska lägga mig i min stora kalla säng nu, både skönt och inte. Jag hade velat ha hans värme.

Sov gott!