dubbeldiagnos

Jag vet nu både varför jag bröt ihop och ville hem när jag va hos Nicke.
Det va ju dock flera faktorer som spelade in men det som gjorde mig mest illa va att jag kände igen smällen från dörren, ett ljud jag hört många gånger förut men i fel sammanhang.
Det va som att jag va där samtidigt som jag inte hängde med i huvudet riktigt varför det kändes som en upprepning.
Smällen i dörren och dom hårda fotstegen fick mig att tänka på M.
Därför har det fastnat så hårt i huvudet och jag inte riktigt kan släppa det.
Antar att det låter jätte fjantigt men så är det.
Vaksamheten sätter in och jag är på helspänn.
Därför tyckte jag det kändes bättre just då att åka hem men så blev det ju inte till slut i alla fall.

Jag har ju blivit fruktansvärt konflikt rädd efter allt där och det är ju inte konstigt.
Pratar mycket med min psykolog om det också.
Det är ju så nu att jag håller hellre käften än att säga vad jag tycker är fel till en kille, jag är nästan alltid med på deras noter och spelar inte efter mina egna.
Efter hela M förhållandet har jag blivit en komplex och mer inåtvänd individ, säger inte ofta vad jag tycker om det kan skapa en reaktion som jag inte klarar av.
Visst kan jag bråka med folk/killar men det är på en nivå jag själv fortfarande kan ha någorlunda kontroll.
Många fattar inte hur förstörd och trasig i själen jag blev efter den tiden och det är ingenting som går över på en natt.
Jag önskar att det vore så. Kommer antagligen aldrig kunna lita på en kille fullt ut och kommer alltid att vara rädd för att det ska smälla, putt eller strypt.
Hur mycket en kille än bedyrar att han aldrig skulle röra mig så kommer det ändå sitta inpräntat i huvudet på mig och rädslan hänga över mig.

Alla som någonsin slår en tjej, ens rör henne på ett sånt sätt att hon får ont utan att hon själv är med på det, borde verkligen själva bli brutalt misshandlade av någon som är större och starkare än dom. Någon som tar ifrån dom all kontroll.
Man kan aldrig säga att en sån sak inte är meningen.
Jag vill att ni ska lida era jävlar!
Ibland får man gå ner på samma nivå som dom för att dom ska förstå.

Nu är jag i alla fall på väg ner till Gbg och ska hem till Jimpi en stund och sen ska jag in på H&M och kolla om dom har en väst och en skjorta. Behöver verkligen lite nya kläder när jag ska jobba inne på kontoret 5 dagar i veckan nu.
Ikväll kommer Nicklas och även Lizette kommer över på några glas.
Det blir hur mysigt som helst nu när mitt mående inte är på topp och jag får ha människor jag tycker om runt mig.

Puss å kram på er godisar!

Det suger verkligen att svänga så här!
Jag önskar att jag antingen går helt uppåt eller helt nedåt istället för att vara i detta Rapid Cycling mode som jag nu fastnat i.
Helst av allt vill jag självklart bara vara normala, rätt så glada jag men när man inte får det så tycker jag det är lättare att vara antingen eller så man vet hur man ska förhålla sig till sitt eget mående, sina tankar och sitt sätt att vara.
Rapid cycling är ju det som är mest svårbehandlat i det bipolära och jag tycker den tiden är värst nät man hamnar i att svänga flera gånger istället bara för en upp i några dagar och vara manisk och tokig, sen rätt ner i hålet i h stanna där ett tag.
Då vet jag att det är över när det slutar sen på ett bra tag.
Nu vet jag ju fan inte alls hur detta slutar.
Blir ju att man proppar i sig en del mediciner extra nu när man är sån här också så det inte ska bli riktigt lika jobbigt.
Men det negativa med det är att jag ena stunden rycker på axlarna åt allt för att sedan stor gråta åt minsta lilla. Jag blir super känslig och jävligt irritabel.

Är otroligt glad över att jag har folk i sin närhet som väljer att vara hos mig och finnas där under tider då det ser ut så här i mitt liv.
Igår till exempel så kom Zara hit till mig, trodde hon skulle stanna bara och titta Svenska Hollywoodfruar med mig men hon blev kvar till 1:30 i natt, det är det fan inte många som skulle "ha tid" för.
Samtidigt som det är skönt att inte Nicke är här så känns det ändå lite jobbigt utan han i vissa stunder.
Sen så saknar jag ju en till person, älsklings grodan..
Vi har inte setts på över en månad och det börjar bli påtagligt ensam och jobbigt faktiskt, våra nätter brukar vara guld värda i stunder som denna.

Nej, jag ska lägga tid på tv-spelet en stund nu.
Imorgon blir det en sväng till Göteborg och spendera en stund med Jimi och efter det eventuellt träffa Grodan faktiskt.
Pratade med honom förut över sms och det hade varit skönt att bara träffa honom en stund i alla fall.

Ha en fin natt allihop!
Tjoff.

Jag ligger i soffan hos Nicke och lyssnar på Korn, han sitter och snackar med lill-brorsan på Skype.

Det har varit bra mycket sämre än gårdagen och jag har bitit sönder hela insidan av kinderna och även insidan av underläppen för att inte bryta ihop.
Svider och känns jävligt ont måste jag säga.
Min ångest har varit på topp fullständigt och det har synts i mina ögon och även i mitt kroppsspråk.
Men jag skiter i att det märks men jag bryter inte ihop framför Nicklas även om jag vet att han skulle vara där.
Jag är på bristningsgränsen nu och det har nästan runnit över flera gånger idag.
Till och med självmordstankarna hänger som ett svart moln över mig.
Att skära sig hade varit guld värt men jag har fortfarande kvar den självdisciplinen som jag har jobbat upp.

Tror ni jag har sovit i natt eller?
Nej! Blir helt knäckt även av den saken.
Känns som jag klättrar på väggarna och ibland blir jag deppig pga att jag är rädd för att jag ska förstöra det jag har, som alltid annars.

Orkar inte skriva mer nu utan ger er en uppdatering.

Sitter på bussen nu och är på väg tillbaka till Nickes lägenhet, han är och pluggar.
Jag har irrat runt i stan och letat efter ett solarium att öka på brännan lite, jag vill bli pepparkake-brun.
Efter att Nicklas stack iväg idag så kom alla tårar jag har hållet inne under tiden jag varit här.
Jag bröt ihop på toalettgolvet och blev sittande där en stund och kände att allt är meningslöst.
Hade inte mina syskon funnit hade jag knarkat järnet efter att mamma gått bort, det är jag hundra på.
Klart att jag håller mig drogfri för min egen skull också då skiten inte funkar längre så som jag vill.
Visst känner man inget när man tar en fix men det som kommer efteråt är ångest så du spyr och jag önskar att jag va död.
Så jag gör det mest för min skull men också mycket för mina syskon.
Jag vill inte svika alla igen, det räcker nu.
Och jag har ju även Nicklas som det inte hade känts allt för bra att vara så elak emot bara för ett jävla meningslöst rus som ändå inte hjälper mig någonstans.
Hur i helvetet hade det varit bra?!

Jag tänker även på hur stolt min älskade mamma var, är så jävla glad att hon fick uppleva min 2års dag.
Kan inte ens föreställa mig hur rädd hon va när M släpade upp mig för trappan, jag vet att hon grät när hon ringde M's mobil när hon stod ute med polisen.
Och jag kan absolut inte föreställa mig den skräcken när IRIS personalen ringer och säger att jag har tagit en överdos och ligger på sjukhus i Sthlm.
Personalen på S:t Göran sa ju inte ett skit heller när hon ringde dit och hon fick absolut inte komma in på avdelningen då den va hel låst.
Hon och Moa satte sig direktq i bilen och körde upp för att hämta mig.
Jag har sån jävla ångest när jag tänker på vad fan jag har utsatt min familj för, speciellt mamma.
Hon blev jävligt rädd vilket nästan resulterade i att hon blev arg på mig istället för att visa hur besviken och ledsen hon va.

Enda gången hon har varit ledsen och gråtit i telefonen va när jag va 16år.
Jag fattar att hon varit ledsen många gånger men hon är som jag och visade det aldrig från någon.
När hon fick beskedet att hon inte skulle överleva cancern en gång till så grät mest tysta tårar, jag bröt istället ihop i bilen på väg från sjukhuset och hon tröstade mig.
Kändes nästan respektlöst.

Det är nu som när jag jämförde livet med ett glas tidigare som blir kantstött och repigt.
När mamma dog sprack mitt glas och nu försöker jag att limma ihop det igen.
Men mitt bryt va skönt för någon gång måste det komma ut också och jag pallar inte att gråta framför Nicklas, har gjort det en gång och det får räcka för ett tag.
Gråter ju knappt ens framför min psykolog hur tunga saker vi än pratar om, biter mig i läppen och får tårfyllda ögon men inget mer.

Jag vill verkligen bara dö vissa dagar nu.
Sedan jag börjat låta en del känslor komma fram när jag började gilla Nicklas så kunde jag inte bara ta fram en känsla utan då pös allt annat ut också.
Känslor är bäst avstängda men nu när jag väl har dom så är det bara att klamra sig fast i kanten för att inte trilla ner, vissa händer håller som tur är kvar mig men det går inte riktigt att få mig hela vägen upp.
Det gör så ont att inte mamma fick träffa Nicklas och se hur bra han är, helt övertygad att hon hade gillat han och varit jävligt glad att jag för en gångs skull hittat någon som inte blivit rädd för mig & mina laster. En person som tar hand om mig och att jag själv heller inte jagar bort honom som jag gjort med andra jag träffat senaste 2 åren, som jag inte kommer vara ihop med i en månad och sen dumpa för att det är bättre att jag gör det än han.
Jag älskar så mycket vad han är och har.
Helt klart bäst.

Men nu om nåt annat.
Det är jävligt skönt att vara här hos Nicke och det blir massa mys och ligga.

Jag älskar morgonmyset och hade inte sagt nej till att vakna upp till det varje morgon. Vet inte varför jag berättar detta men så blir det i alla fall.

Det jag själv tycker är mest positivt är som jag tidigare sagt att jag har fått sexlusten tillbaka, den va ju lika med noll innan och jag va mer äcklad av det. Låg några få gånger under mina 2år som singel och det va mest typ välgörenhets ligg. Hur kul är det liksom?
Jag själv tjänade ju i alla fall inte på det.
Nu har jag inga problem med att smussla under täcket mer eller mindre varje dag och jag hoppas verkligen inte att det är en sån sak som går över efter ett tag, när nykär perioden är förbi fast man har kärleken och passionen kvar. Jag tänker fan hålla det här vid liv och i värsta fall får man ju verkligen experimentera på olika sätt.
Ha sex ute på nåt ställe där man vet att man eventuellt kan bli upptäckt trots att oddsen inte är så höga och prova på massa andra roliga saker, jag är rakt av på!

Men nu har jag skrivit massa och har inget mer att berätta om idag.
Over and Out!

Det är fan ingen bra dag idag.
Jag blir fruktansvärt irriterad på folk både för saker dom säger och gör.
Det är så jävla töntigt och borde egentligen inte spela någon roll alls men tydligen gör det.
Om jag hade varit någon annan så skulle jag inte bry mig så jävla mycket om vad folk tycker och tänker om mig och det mina.
Visst, snacka skit om mina syskon och du åker på en fet smäll men annars så orkar inte jag bry mig ett skit om vad som sägs om mig.
Jag vet redan att det snackas en del men det är ingenting emot hur det tidigare har varit.
Därför så lägger inte jag större tanke på vad folk ska tycka om vad jag säger, gör eller vem jag umgås med.
Snackas det så är jag tydligen fortfarande intressant.
Klart jag bryr mig om vad mina vänner tycker till viss del men inte alls som jag gjorde förut.
Nu kan jag bestämma själv och inte gå efter vad alla andra tycker om mitt liv.

Jag är fruktansvärt lätt-irriterad och hade verkligen slagit någon om dom sagt nåt opassande i min närhet nu.
Det är onödigt att väcka den Björn som sover, just nu gör den ju inte ens det.
Man blir så jävla påverkad av det här att inte sova, efter en vecka med knappt någon sömn alls.
Det hade räckt med 2-3 timmar per natt men nu har det varit ungefär varannan natt.
Och den jävla "insomnian" rubbar rätt mycket då jag redan går balansgång hela dagarna.
Humöret är det som det påverkar mest och sen fysiskt.
Men jag pendlar mellan att stor-gråta och vara fullkomligt likgiltig.
Och om jag tänker efter ordentligt så går jag mellan riktig mani och depression på några få minuter.

Ibland verkligen suger det att vara bipolär och det suger att folk är som dom är, å då pratar jag inte om mig det sista.
Va jävla töntar då, tänk bara på vad alla andra bryr sig om och gör aldrig som du själv vill.
Det blir bäst och enklast då för dig själv.
Fuck it!

Nu skiter jag i det här och ska sätta mig i badet.
Ring inte och stör för jag blir bara arg.

Hej!

Då va man hemma igen efter en helg hos kärleken.
Det känns jävligt ensamt men det är ju ändå nåt med att sakna en person också.
En känsla som dom flesta behöver känna ibland för att veta vart man står i relationen och för att känna efter hur man egentligen känner för den andra.
Det är sunt helt enkelt.

En sak som är jävligt skönt är att jag faktiskt fått tillbaks sexlusten på riktigt.
Pga medicinen försvinner ju nästan allt sånt helt men det har man ju knappt tänkt på eftersom man varit singel och inte legat runt direkt.
Nu har den i alla fall kommit tillbaks och jag hoppas den tänker stanna också.
Men så kommer vi till det här med oskyddat sex.
Jag tål ju inte vanliga p-piller och de flesta andra sakerna pga östrogenet som finns i.
Jag mår illa och spyr jätte mycket och därför är vi ju oskyddade.
Och vad tror ni att en kille på 23 år tänker då?
Jo en sådan som nyss träffat en tjej som man har oskyddat sex med är rädd för att hon ska bli med barn.
Och det är la inte så jätte konstigt?
Men om det är så att hon inte heller vill ha några barn riktigt än så måste han ju släppa det där någon gång också.
Jag hållet koll på mina ägglossningar med tester och helveten och ser därför till att inte ligga några dar innan, under och efter ägglossningen.
Jag vill inte ha barn med en kille jag känt en timma.
Men eftersom han inte kan ta det lugnt så blir jag tvungen att ringa herr gynekolog imorgon och så får han väl ner och kika i min fitta igen och så får vi väl komma på vad vi ska göra åt saken.
Jag hatar verkligen att gå till gynekologen och ha en okänd mans fingrar i mig och en massa kalla instrument men jag pallar inte med nojan heller.
Så jag får helt enkelt gå dit och få skiten gjord eftersom det inte finns så jävla många fler alternativ.
Hur mycket finns det för killar att göra?!
Jävligt orättvist faktiskt.

Jag har ju mått illa i några dagar också och då slänger Systra Mi ut på FB att jag är gravid.
Klart att jag inte är gravid men det gör kanske inte så att rädd-haren känner sig tryggare direkt.

Är rätt trött nu och blir ännu mer trött i huvudet av att tänka på att gå till gynekologen eftersom det är det värsta efter tandläkaren.
Hjärtats noja gör mig nojig och det gör att man blir lite smått schizofren.

Jag är sjukt jävla ledsen också för att jag såg en sak på tvn och nu har hela hjärnkontoret havererat.
Ont i huvudet och tårarna sprutar precis som om nån satt på en kran.
Måste försöka sova tror jag.
Har mycket att göra imorgon.
Ringa gyn, åka till psykologen, träna och sola är dom större sakerna och sen är det mest massa jävla skitsaker jag har att göra.

Sov gott!

Jag sitter på tåget nu och är på väg mot Växjö.
Min psykolog ringde och trodde att jag hade försvunnit, rättare sagt trodde min kontaktperson på suben det.
Sa hur läget nu är och att det faktiskt är svårt att stå upp själv.
I förrgår kväll slog allt till ordentligt och fan va ont det gör!
Efter att Nicke åkt har jag mått rätt kass precis när jag ska somna.
Tryggheten är inte helt borta men nästa och man lämnas ensam i mörkret.
Och på det kom sorgen, på riktigt den här gången.
Igår vägrade jag att gå upp ur sängen på nästa hela dagen.
Jag hade bokat in mig på två pass på Sportlife då jag nu är lycklig ägare av ett årskort!
Så om inte Marie hade kommit för att hämta sina verktyg igår hade jag säkert inte gått upp utan endast legat kvar där i min skit och grävt ner mig mer.

Men jag kom iväg och körde båda passen utan större svårigheter.
Först Bodystep en timme och sen blev det ytterligare en timme på Bodypumpen.
För jävla skönt och jag har sluppit någon värre träningsvärk.
Blir att träna på måndag kväll igen, det känns verkligen helt grymt att äntligen kommit igång.
Så har jag börjat sola igen så jag slipper vara så blek, är ju fan som ett jävla spöke efter den här jävla "sommaren".

Men men, nu sitter jag i alla fall på tåget och det ska bli schysst att umgås lite med Nicklas igen.
Inte för att det va så längesedan.

Kanske slänger in en rad senare eller nåt.

Ha en fin fredag. :D

Låt mig komma in, jag vill bli din!
Hela världens hunger samlad i mig!

Texten är nåt jag känner att det stämmer in på mitt liv ibland något konstigt sätt.

Jag älskar natten och mörkret.
Suger och spyr kan man ju tolka på en jävla massa sätt men vill ju säga att jag inte är så sugen på blod.
Och visst hungrar jag efter kärlek, respekt och visdom m.m.

Jag kan känna igen mig i många låtar.
Limp Bizkit - Nobody Like You, Limp - No Sex, många Marilyn Manson låtar, Everlast m.f.
Det är konstigt att låtar kan väcka så många känslor, och musik man hört tillsammans med någon ska vi inte tala om.

Varje gång jag hör Cypress Hill - Hits from The Bong så tänker jag på mamma då vi alltid började med den låten när jag övnings körde.
Marilyn går till sub-tiderna med Andreasson.
Band of Horses - The Funeral tänker jag på Malin på Iris för vi lyssnade mycket på den.
Typ alla Everlast låtar får mig att tänka på det jag och Robin hade ihop och hur sårbar jag inför honom.
Lilla hjärtat - Sommarpojkarna på min och Moas fjortis-vecka sommaren 06' när dom andra va bortresta, hur vi drack och va riktigt fjantiga.
Laser Inc. - Det va en gång en liten fågel då tänker jag på våran resa till Hälsingland. Linus spelade sönder den totalt.
K's Choice - Not an Addict som Bönan tvingade mig att sjunga varje gång den spelades.
Afasi & Filthy - Bomfalleralla spelades massor 04' samt Fronda - Rullar fram
Jag kan fortsätta hur länge som helst men det tänker jag inte göra idag.
Det är sjukt va folk har kommit och gått och tagit musiken med sig.
Den va liksom bara bra när man va med just personen med respektive låtar.

Jag får hitta nya personer med nya låtar.

Nu pallar jag inte mer idag. Jo, förresten är jag i ett förhållande nu. Det gick så fort att jag knappt hunnit fatta det riktigt.
Känslorna finns där och det är inte så att jag inte vill detta, bara att jag inte hunnit fatta.
För ni som är vänner med mig på FB visste ju redan detta, orka berätta för alla så det blev att jag satte ut det på anslagstavlan så alla såg detta.
Ni alla vet ju kanske inte vem, men det kommer fram i sinom tid mina vänner.
Den som väntar på nåt gott skvaller väntar alltid för länge. 😜

Puss å kram, ses på stan!