Grubblerier..

Det finns få saker som jag ångrar i mitt liv men dom sakerna sitter som berget och ger mig ångest nästan varje dag.
Jag bli påmind av saker och folk utan att någon säger nåt om det.
Inget av detta pratar jag om någonsin men jag tänker på det så gott som dagligen.

När jag gick hos min psykolog så pratade vi ofta om hur hård jag är mot mig själv men hur jag kan se lättare på andras handlingar om jag vet att dom har andra typer av problem.
Även min kontaktperson i både Borås och Alingsås försöker få mig att tänka att det faktiskt inte va jag på den tiden.
Jag har en bipolär diagnos och jag va inne i ett hårt missbruk under flera års tid.
Några av dom värsta sakerna jag gjort hände under dom värsta perioderna i mitt liv när jag inte åt mina mediciner och när jag tog extremt mycket droger.
Jag vet att jag gjorde fel. 
Dessa saker har även andra människor talar om men inte heller dom har fattat att det finns en bakgrund, andra har inte hela historien plus att dom flesta inte känner/kände mig helt. Dom som gör/gjorde det dom vet sanningen, dom har hela historien och dom dömmer mig inte eftersom dom har bakgrunden.

Jag tackar dom få för detta och även min mamma som försvarade mig mot dom som betedde sig som riktiga idioter vid dessa tillfällen.

Bortsett från dessa händelser så grubblar jag även på sånt som jag blivit utsatt för.
Jag vet att alla som någongång blivit utsatta för olika typer av brott grubblar titt som tätt på händelserna.
Jag har bearbetat flera av dessa och dom har jag gått förbi men några andra är fortfarande kvar. 
Vad gör man åt det?

Jag har funderat på att börja hos psykologen igen. Det finns som sagt en del saker att fortsätta jobba med.

Nu är det dags för mig att ta hand om lite hushållsarbete m.m.

Ciao

Jag är levande fast död ..

Jag har inte gjort ett inlägg här på över 7 månader, jag har skrivit flera men dom har hamnat i utkast.
Mitt senaste inlägg va mest riktat mot min syster, andra också dock. Ett missförstånd som spårade ur.

Bara några veckor efter det dog min älskade lillasyster, våran kämpe, mitt blod och en där som kärleken aldrig skulle ta slut för.
Efter att vårat bråk va över lovade jag henne att inte försvinna och det lovade jag. Några dagar senare försvann hon.
Hon blev 22år, 1 vecka och 1 dag.
Älskade vackra syster är nu helg borta.
Jag kommer aldrig mer höra hennes röst, aldrig mer kunna prata mer, aldrig mer kunna bråka och kivas med, aldrig mer kunna röra, krama och aldrig mer höra hennes underbara skratt.

Det gjorde ont när mamma dog, nästan på mammas årsdag försvann min syster.
Men med mamma fick vi ett långt farväl och vi hade tid att säga hejdå och förbereda oss på något man egentligen aldrig kan förbereda sig på.
Då du dog, Söstra Mi så fick vi inte ens säga hejdå.
Hon bara försvann, utan att man hann säga någonting.
Vi talade i telefon dagen innan och vi sa alltid puss I love you eller jag älskar dig till varandra när vi skulle lägga på och det va det absolut sista hon sa till mig. Det va sista gången jag fick höra hennes röst.

Hur fan kan allt gå så snett i en familj?

Vi gick in i ett hus mamma & pappa köpte när jag va 15år, Moa 10år och min bror va ca 4månader.
När huset nu såldes så va vi bara 3 personer som kom ut. Pappa, jag och min lillebror.
Det är så jävla orättvist! 

Att ha varit drogfri sen 2010 är något jag är sjukt stolt över och jag vet att både mamma och Moa va stolta över mig också men jag vill att dom ska se mer. Att mamma inte fick se Nicklas och mig tillsammans har jag tyckt varit svårt ända sen starten men Moa träffade honom och hon va glad över att jag skaffat en normal kille för första gången på 10år och hon såg hur mycket jag älskar honom och han mig, hon tyckte om han väldigt mycket.

Att jag klarat att hålla mig ifrån drogerna har varit som en elefant på spindeltråd. Suger finns där väldigt ofta nu och jag tänker mycket mer på det.
Den bipolära delen är otroligt svajig också med allt som hänt. Och så har vi sorgen på det. I 5 månader va det bara ilska mot dom tre idioterna som satt i lägenheten där hon dog, att dom va så jävla påtända att dom inte ens märkte att hon va död.
Sen ilska över att hon dog med tre as runt sig och inte i närheten av någon som älskade henne istället.
Ilska över att hon va så envis och inte kom hem.
Ilska över ovissheten, ilska över att poliserna jobbade fruktansvärt långsamt.
Ilska över att jag fick höra det av en vän innan polisen kom med beskedet.
Ilska över hur folk trodde att hon tagit en överdos när hon va väldigt antidroger pga all skit hon sett i familjen och hon hade till och med jobbat på ett företag som heter drogfritt.
Ilska över några få äckel som vägrar lämna tillbaka hennes jacka och One Piece till familjen utan håller käften och behåller dom för sig själva.
Ilska över att små äckliga människor säger att dom va bästa vänner nu i efterhand och skriver om henne på Facebook som att dom va supertighta när jag vet att hon inte ens tyckte om dessa personer.
Ilska över att överhuvudtaget är död och lämnade oss.

Hon har kämpat i hela sitt jävla liv med hennes hjärtfel och och så dör hon av annan anledning. INTE DROGER HELLER!

Hon höll fast mig i livet när jag gjorde ett självmordsförsök och kämpade för att hålla mig kvar. Jag hade velat vara där och göra detsamma. Jag skulle aldrig släppa taget om henne, aldrig!

Vi jordfäste hennes skal för snart två veckor. 

Jag gjorde allt så fint jag kunde med begravning, kläder, urna, sten och två låtar som va för henne och söm vi lyssnat på ihop.

Just nu har jag precis kommit ur en sorgvåg och då va det dags för en bippodipp istället.
Jag grät hos min psykolog idag, det händer fruktansvärt sällan hur jobbiga saker vi än gått igenom från mitt liv.
Det gick inte bara idag och jag känner mig dum för att jag inte bryr mig, är kall och inte kan ta in andras känslor, vad folk gör för mig eller att dom har känslor alla.
Jag avskyr att vara så egoistisk men det är som min psykolog idag sa att i själva sjukdomen är väldigt egoistisk.
Man är inte sjukdomen utan man har den och där i mellan när jag är som en vanlig människa så finns inte egoismen där.

Jag önskar att någon kan förstå mig, men hur många har haft ett horribelt och djupt missbruk och blivit ren, sen fått en mamma som fick cancer som sedan tog hennes liv, sen en bipolär sjukdom och på det dör sedan dennes lillasyster?
Självklart vill jag inte att någon i hela världen skulle behöva gå igenom det jag går igenom men samtidigt hade det varit skönt att ha någon som har en liknande historia att prata om precis detta med. Någon som känner samma som jag och vet exakt vad som händer i ens huvud.

Jag ville så gärna att Moa skulle fått träffa Link. Det va min och hennes plan att skaffa hund ihop och ha delad vårdnad. Hon sa dock att den hade varit hos mig mer då hon förmodligen hade haft ett vanligt jobb och jag inte och utan hon skulle komma hem till mig varje dag och sen ha skrutten på helgerna. Men nu blev det Nicke och jag istället. Han är på papper Nickes så det hade blivit svårt om vi gör slut men det är jag som har hand om vår lilla pälskling.
Spinger runt i skogen, tränar, leker och gosar mest. Nicke har kvällar och helger till det.

Hade inte min bror, Nicke och Link funnits där hade jag antagligen gett upp min drogfrihet.
Men sen har jag min pappa, farmor, mormor & morfar och alla mina andra nära släktingar som finns där, mitt skyddsnät.
Jag hoppas vi slipper gå igenom fler svårigheter utan att det får vara slut på det nu, denna familjen har fått nog nu.

Den dagen jag får barn, nu hoppas jag faktiskt att jag får en tjej först, då ska hon få ditt namn i mellannamn. 

Nu får det vara bra med skrivandet för idag men jag sätter nog igång nu igen när allt praktiskt är över och jag kommit ett myrsteg framåt.


Jag vill ha dom tillbaka, ni fattas mig.

Finaste Mammsen 12/10/66 - 16/05/12
Vackra Söstra Mi    05/05/92 - 13/05/14

Jag älskar er till månen och tillbaka!






Långpromenad i kylan.

Det är jävla måndag nu, sämsta dagen på veckan.
Då börjar telefonen ringa och jag får ångest för det så då stänger jag av den istället. Så jävla perfekt att det finns flygplans läge på mobilen.
Ingenting kommer fram.
 
Har precis varit ute och gått över hela stan, först gick jag till Ica och köpte gravljust och sen gick jag upp till mamma och satte ett ljus på hennes grav i den fina vita lyktan hon fick av mig sist.
Det satt redan två elljus eller va tusan det nu är men det ena höll på att slockna. Jag gillar riktiga ljus bättre, det ser mycket finare ut medan elljusen är mer praktiska och håller bra mycket längre.
Jag hade två ljust med mig för säkerhetsskull om det inte fanns något ljus i den andra lyktan mamma har men den va ju upptagen så jag satte det på Anders grav istället då ljuset där hade slocknat.
 
Förutom det så kunde det varit en bra dag, jag är deprimerad nu och jävligt lipig.
Det känns som att jag inte riktigt vet vad orsaken är så antagligen är det som Nicke sa, att jag egentligen skulle varit extra sjuk nu men eftersom jag börjat ta högre dos av Lamotriginen så är det inte lika farligt som det annars brukar vara.
Jag är trött på att leva, jag är trött på att vara jag, jag är trött på allt mer eller mindre.
Hur orkar man egentligen överleva denna sjukdom.
Jag hoppas det bara är tillfälligt och inte håller i så mycket längre.
Detta är tredje dagen så nu vore det skönt om jag fick en liten paus iallafall.
Hur mycket tårar kan man egentligen få ut. Det har gått minst 2 deciliter dessa senaste dagar.
Jag saknar nästan mitt gamla liv när det blir såhär.
Då kunde man göra något åt saken snabbt, skit samma om man skjuter problemen framför sig men det hade varit bättre än vad det är nu.
 
Jag tror att jag ska lägga mig ner i soffan efter denna långa promenad i den jävla kylan.
Så ner under ett täcke hade inte varit fel alls.
Och nu när man är så lipig blir man jävligt trött, jag kanske får somna tidigt idag då.
 
Ni får ha en bra kväll och så hörs vi snart igen.
 
Ciaoo

Finns det depressioner i himlen?

Nu när jag har kommit in i det otroligt härliga socialtjänstsystemet igen, pengar inte existerar och saker inte går som jag vill är det klart att en ordentlig depression dyker upp. Som grädde på moset!

Jag har ju varit deprimerad till och från men i små skalor sen ett tag tillbaka, nån dag här och nån där och det är ju till och med sånt som vanliga människor upplever.
Den här gången har jag inte lika tur utan nu är den här och jag är sjuk på riktigt, igen.
Mina upp och ned skov är bra mycket mindre och dyker upp mer sällan nu för tiden men när dom väl kommer ordentligt så är dom inte det minsta snälla, och jag som än så länge bara är i början.
Det är klart att jag kör med masken på, ler och ser glad ut utåt men inuti är det ett litet monster som skriker och rivs och vill ut.
Ångesten är näst intill olidlig och det känns på riktigt som någonting där inne har gått sönder.

Min stackars underbara Nicke som får stå ut med all min ångest, ledsamhet och all den skit som den här helvetessjukan medför är ett under att han inte stängt dörren för längesen.
Han är så stark och så världsbäst så jag får sånt helvetes dåligt samvete att jag ens kan med att utsätta han för allt det här.

När jag gick ifrån Ica förut funderade jag på det där med efter döden.
Blir det svart och tomt så blir det så men OM, emot all förmodan, OM det finns nåt annat efteråt kommer dessa känslor även att finnas där?
Jag har svårt att se att om det fanns nåt efter döden så skulle det va nåt jävla paradis.
Snarare att man föds på nytt som nån annan men allt bra och dåligt från tidigare liv i känsloväg följer med i olika skala, om man inte föds som en insekt vill säga.
En sån där konstig tanke som dyker upp en fredagskväll när Ågren tittar på och skrattar.

Utöver det så vad händer i mitt liv?
INGET bra alls!
Behöva söka pengar hos soc igen är det värsta, jag hatar det då den där idioten jag har på ekonomin där är helt jävla dum i huvudet.
Så nedlåtande och en jävla översittare, bara för att hon kan.
Det värsta är att hon endast är något år äldre än jag.
Jag skulle så gärna vilja byta plats med henne en månad och ge henne samma skit som hon gett mig, så hon inte kan betala hyran, få mer skulder och bara skita fullständigt i hur hon ska klara sig eller inte.
När klockan sen är 17 så tänker jag i så fall gå hem och inte skänka en endaste tanke åt henne som jag nu bestämmer öden för och inte bry mig varken om hon har mat, tak över huvudet eller om hon tar livet av sig.
En mindre i samhället att bry sig om.
Känslokalla jävla APA!

I Borås på beroende har dom i alla fall fullt upp då jag hållit mig tyst om hur jag känt ett tag.
Flera veckan där emot orkade jag inte va tyst längre efter att jag en dag vaknade av att jag hade fruktansvärd ångest, vilket aldrig har hänt förut.
Jag har vaknat och känt inget alls för att ångesten sen ska smyga sig på eller att man drömmer nåt som gör att man vaknar och är ledsen och får ångest tätt inpå men aldrig vaknat direkt av ångest.
Så när jag va på laro så berättade jag för min kontaktman där hur det ligger till.
Hon gjorde en MADRAS som är nåt papper man fyller i med nåt poängsystem som säger ungefär vilken sinnesstämningen man är i.
Jag hade väldigt höga poäng så då blev både läkare och psykologen underrättade. Fick en läkartid dagen efter vilken va både bra och dåligt trots att jag inte fick ut jättemycket av det.
Fick ju ett litet recept insomningstabletter för några veckor sen som jag sen själv kombinerade med ett annat sömnmedel jag hade hemma vilket gjorde susen.
Somnade i bra tid och vaknade bra tid men den här gången fick jag istället antidepressiva. 
Jag har aldrig blivit bättre på dem förut och senast jag åt just dessa så försökte jag ju ta livet av mig, rätt så rejält också vilket ledde till långtidsvistelse på psyk och också en utredning som visade att jag va bipolär.
Både bra och dåligt med tanken på att jag äntligen fick reda på vad det va för fel i huvudet på mig och min mamma fick ju då nåt att ställa sig in på istället för att gissa sig fram efter alla olika "förslag" tidigare läkare och kuratorer vågat påstå dom trodde jag hade.

Vi får se hur det blir med de antidepressiva medlet denna gång med min nuvarande medicin som jag är rätt nöjd med.
Insomningstabletterna hade dock varit bra då jag fick en positiv upplevelse av dom denna gången och jag inte tog en varje dag utan lät det gå några dagar mellan varje så dom inte slutade verka efter 3 dagar.
Jag skötte det faktiskt bra vilket min psykolog också tyckte så vi får väl se om jag kan få tillbaka dom.

Nej, nog tjatat om mediciner och annat.

Nu ska jag lägga ifrån mig mobilen och kura ner mig här under min varma filt och vänta på att livet blir bra igen!

Ha en bra fredagkväll & natt!
Ciao 


Denna jävla boom!

Det är Onsdag och jag har varit vaken sedan mannen min gick till jobbet.
Hade tvätt tiden mellan 7-10 så det va bara att gå upp och skutta ned till källaren.
Nu är äntligen allt klart även om jag gärna hade velat tvätta ett täcke också men får se om min granne ska tvätta eller inte så jag kan få med det.
 
Just nu känner jag mig nedstämd, ledsen, ångestfylld, deprimerad, gråtfärdig och kräkfärdig. Lite avundsjuk och ångerfylld också.
Den lilla jag hade är borta och den kommer aldrig komma igen.
Därför är jag ledsen, därför är jag deprimerad. Min bipolär-depression blir påspädd av saker som hela tiden händer i min omgivning och som har hänt också.
Denna lycka och det som gör att livet går runt händer hela tiden men hos mig finns inte den lyckan och inte det som får livet att går runt heller.
Jag hade mått dåligt utan allt som händer runt om men när det hela tiden dyker upp framför mina ögon så går det inte att släppa det.
 
Destruktiva tankar har återigen funnit sig i mitt hus och i mitt huvud.
Hela tiden ser jag mig själv i olika situationer där jag ska ta livet av mig, oftast med en pistol. Och som tur är så har jag ingen direkt kontakt på några sådana så jag kommer ju inte kunna göra tanken till en handling.
Det är dock inte det enda sätt som jag ser mig ta självmord.
Hängning, drunkning både i sjön och badkaret, hopp från hög höjd (låter som en sportgren), överdos osv..
 
Jag vill egentligen inte dö någonstans där inne men samtidigt vill jag absolut inte leva i det här heller.
Flytta utomlands och komma bort ifrån allt och alla jag känner, stänga facebook och starta ett nytt liv.
Att vara i olika faser i livet som dom som finns runt omkring, både sina nära och dom som är lite längre ifrån är största anledningen till att jag känner mig så oduglig.
Som att jag inte har åstadkommit nåt alls och som att jag fortsätter trampa luft.
Tankarna finns med hela tiden vad fan jag än gör och dom är smärtsamma och visar ingen nåd.
Om jag bara kunde glömma och om jag inte hade haft så mycket som påverkade mig då jag ser vad som händer överallt och alla andra.
 
Jag kan inte sova, jobba, fota, titta på tv, ligga, baka, lyssna musik, handla, cykla, läsa eller göra någonting överhuvudtaget utan att tanken finns där.
Min psykolog visste inte vad vi kunde göra åt saken heller, det sitter för inrotat och jag har ju försökt allt nu utan att kunna få tanken ur huvudet ens en liten stund.
Nästan så jag börjar undra vad som kommer först?
Olyckan och döden eller lyckan och livet.
Av någon anledning känns det som att det första alternativet är närmst till hand.
 
Det som sitter och gnager på varenda ben i min kropp får ju mig också att fundera på om jag tagit dom rätta valen senaste 2 åren?
Drogfriheten kom ju innan det och det är enda valet jag riktigt känner att jag har gjort rätt med sen 2006.
Jag är osäker på allt annat och jag kan inte riktigt känna att jag gjort så mycket mer rätt.
Att jag tog hand om min mamma och bror, när mamma va sjuk känner jag ju självklart att det va nåt jag gjorde rätt.
Allt annat känns bara som en sörja av osäkra val som inte tagit mig någonstans direkt.
 
Nej, nu har jag fått ut lite av hur det ser ut i mitt huvud just nu.
För det mesta är jag tankspridd och nedstämd. Medicinerna hjälper ju något men det kunde varit så mycket bättre.
Jag älskar Nicke mest av allt men jag väljer att inte prata om sånt som finns i mitt huvud för att jag inte orkar sätta ord på det jag hela tiden känner.
Han skulle ju heller aldrig förstår hur mycket han än ville och hur mycket han än försökte.
Min Underbara man, vi är som kardborreband.
Utan dig vore allt fruktansvärt grått och trist, även om jag ser allt mycket på det viset nu så gör du det lite lättare.
 
Men jag ska återgå till mitt städ och så ska jag försöka svara på lite undersökningar också.
 
Ha det gott så länge alla!
Kisses n' Hugs

Vuxna människor som beter sig illa/bra & naturgodis

Det är natt och jag är uppe och bakar.
Är ju sjuk så då är man pigg igen dygnet runt, ingen sömn här inte.
Skall se när jag ska till doktorn och prata om att höja min medicin om jag inte kan få något att sova på igen.
Det känns som att det skulle behövas just nu, bara för ett litet tag faktiskt.
All denna stress nu när det är så illa med pengar har ju triggat igång den här skiten.
Känner det på mig och pratade om det med min kontaktperson på beroende idag. Hon höll med mig och hon hjälpte mig även att ta tag i med socialen för att få tag på min jävla kontakt på försörjningsstöd.
Det va lättare sagt än gjort och min kontaktperson blev till och med irriterad på receptionisten, då M ändå är någon sorts myndighetsliknande person också måste ringa under nötens telefontid.
Egentligen skulle ju jag ringt själv i morse men jag va rädd att jag skulle bli frustrerad och arg i telefonen.
När man går i programmet så ska man få pengar från soc om man ej har jobb.
Hon tyckte också att det va idiotiskt att hon räknade pengar som jag fick av min sambo till hyra när mina pengar från lönen inte räckte till förra månaden efter att ha betalt alla andra räkningar samt julklappar. Även pengarna jag fått när jag sålt saker på Tradera, som jag förmodligen har köpt för bidraget jag fick innan sommaren, räknade ju idioten som inkomst och det ska det inte göras.
Att hon sedan skrev att jag fick bostadsbidrag i Januari är också löjligt för jag har inte ens fått ett beslut om att jag ska få något bidrag alls i år.
Vi får ju se hur detta går helt enkelt och hoppas på att jag får pengarna i alla fall.
 
Det är en av alla dessa vuxna människor som gjort fel, soc-tanten som egentligen inte är någon tant utan endast några år äldre än jag själv.
Sen har vi ju en del närmre som betett sig underligt det senaste och en del som varit till stor hjälp.
Att en viss person blir arg över att jag inte kunde betala telefonräkningen denna månaden, han slängde nästan ut mig när jag lämnat räkningen. Dum i huvudet! Om det ändå varit det enda han tjatat om..
Sedan har vi ju andra som ignorerar mig. Vad fan är det för trams?
Jag får fortfarande betala för att jag är jag och gammal skit. Vad fan har jag egentligen gjort dessa människor?
Inte ett smack vilket känns jävligt förnedrande när dom då gör som dom gör! Inte fan skulle jag någonsin ignorera någon som är rätt nära. Hur jävla illa personen än betett sig så skulle jag ALDRIG göra så, jag skulle stå vid deras sida och skulle hjälpa dem i den mån det går om det hade hänt något eller dom gjort skit.
Men varför skulle man inte ställa upp? Vilken sorts människa är man då egentligen? Inte fan kan det vara den bra och goda sorten i alla fall.
Alltid ska det också tas upp ämnen som jag inte längre orkar bry mig om, dom pratar runt händelser för att påminna mig om vad jag har gjort, men det vet jag mycket väl.
Jag har gått vidare nu då det va flera år sedan det inträffade, då hade jag dock mamma som skydda mig och fick pratat vett med mer eller mindre alla människor som inte hade fakta utan bara skiten som spreds runt. Att lyssna på rykten om en släkting/vän är sinnessjukt när man faktiskt kan fråga personen i fråga hur det egentligen gick till, vad orsaken va och varför det blev så. Skrattretande faktiskt att så få frågade om faktan, men dom som känner mig lyssnade inte på skiten. Det är som sagt förnedrande som hände häromdagen, jag blev arg och ledsen vilket inte är så konstigt. Jag ska ha en eloge att jag är annorlunda nu och en ordentlig ursäkt för sist.
Jag har tur att ha så många andra bra människor runt mig.
Nicke som är ett stort stöd fast att jag håller mig ifrån att berätta saker med en gång, jag håller mig undan när härdsmältan kommer och jag gråter. Jag hatar ju att gråta framför folk.
Men han står där, han finns där och jag älskar honom för det!
Min syster är där när det behövs, lika så mormor och morfar. Dom skjutsar, köper snus, fixar mat och finns där.
Sen har vi min farmor också som är den bästa farmor man kan ha, hon har funnits där jämt och hon ställer upp.
Min faster har ju varit med jättemycket också, nu tänker jag ju främst på tiden innan och efter mammas död.
Alla andra som varit där också på olika sätt är jag otroligt tacksam över att ha i min närvaro.
Eftersom dom är några stycken så orkar jag inte räkna upp alla namn utan jag tror ändå dom vet vilka det är.
 
Men nu ska jag återgå till mitt nattbak. Det blir små naturgodisar, vit choklad med kokos samt vit choklad, jordgubbar och kokos.
Jag gjorde likadana för några dagar sedan men dom tog slut och nu behövde vi fylla på förrådet.
Dom är förbaskat goda och jag tycker ni andra borde prova dem också därför får ni här receptet.
 
Till vit choklad, kokos & jordgubbar behövs:
7 jordgubbar (frysta helst), 1dl florsocker, 2 tsk vaniljsocker, 2.5-3dl kokos efter smak, 100-150g vit chocklad.
 
Gör så här:
• Dela jordgubbarna i bitar och lägg i en bunke tillsammans med allt utom chokladen. • Mixa med stavmixer helst liten stund, bara tills jordgubbarna har blandats runt, vill du ha större bitar i så kortare tid eller blanda bara i dom hackade. • Bryt chokladen i rutor och lägg i en skål och smält över vattenbad, rör om till det är klumpfritt! • Häll i röran och blanda snabbt runt med skeden, ställ åt sidan liten stund så chockladen får svalna och stelna till sig lite. • Forma till toppar och lägg dom på bakplåtspapper på plåt, ställ i kyl 4-5tim så dom stelnar ordentligt.
   
 
Till vit choklad & kokos behövs:
2.5-3 dl kokos, 100g vit chocklad.
 
Gör så här:
• Lägg kokosen i en plast skål/bunk. • Lägg chokladen i en skål och smält över vattenbad. Rör om tills det är klumpfritt. • Häll över kokosen och blanda runt. •Låt stå några minuter så det får svalna och stelna till sig lite.
• Forma till toppar och lägg på bakplåtspapper och ställ i kyl 4-5tim så dom stelnar ordentligt.
 
  
Vill man kan man även doppa alla i vit choklad när dom har stelnat.
 
Sov gott!

Jag älskar att hata.

Jag är en sådan person som har mycket närmre till hat än kärlek.
Kärleken är svår, gör ont och är samtidigt jävligt underbar. Ändå så älskar jag att hata mer då jag får utlopp för mina tankar genom att hata, det får jag inte när jag älskar.
Det är få personer jag älskar men så otroligt många jag hatar, på många olika sätt.
Jag antar att det är lättare att hata människor med tanken på att jag hatar mig själv på många olika sätt, mer än jag älskar mig själv, jag älskar iofs inte mig själv någonstans utan det bästa jag känner för mig själv kan någon gång vara att jag är okej mot folk.
Jag kan dock känna mig stolt att jag fixat att bli drogfri och hålla mig så här länge.
Stoltheten är nog den bästa känslan som kommer närmst "kärlek" till mig själv.
Jag ser så lite positiva saker i mig själv och jag vet inte varför, andra säger till mig att min bild är helt fel.
Det är inte bara bilden av mig själv utseendemässigt jag ogillar utan det är ju även det som finns där inne.
 
Att älska att hata är lättare än att hata att älska, för jag hatar inte att älska även om jag önskar att jag gjorde det ibland.
Det hade hjälpt mig att hålla människor på distans och det är egentligen så jag alltid trivts att ha det.
Dom flesta vänner jag har haft är sådana som har kommit och gått, få är några som gäller för evigt men jag har i alla fall sådana. I förhållanden har jag varit stängd och frånkopplad. Mot familj och släkt har jag också försökt att distansera mig från.
Det skulle aldrig fungera att ha ett sånt förhållande med Nicke och därför är det någonting jag definitivt jobbar hårt på, att inte vara rädd för den närheten vi har trots att jag faktiskt är rädd för att vara så nära.
Hatet jag har inom mig går tyvärr ut över mig själv många gånger på så sätt att jag är elak eller skadar någon jag älskar istället.
Det har alltid varit så och kommer antagligen förbli så. Hur många gånger jag än försökt att ändra på det så blir det bara så utan att jag kan göra ett skit åt det.
Utan förvarning så säger eller gör jag någonting mot någon och vem har jag att skylla på mer än mig själv, trots att det är omedvetet. För det är oftast så, omedveten dumhet som bara ploppar fram.
Vem fan blir inte frustrerad när nåt sånt händer?
Alltid förstör jag för mig själv på ena eller andra sättet, hoppas fan jag kan låta bli den här gången.
Jag är ett hopplöst fall som ingen jävel kan laga eller förstå sig på helt hundra.
Min sjukdomsbild gör ju det ännu svårare att kunna klura ut mig med tanken på att jag många gånger agerar efter hur min bipolära sida är vaken eller ej.
Jag önskar att den alltid sov men det vill den ju fan inte göra.

Enklast hade det bara varit att få ett avslut på all skit någon gång, jag skonar både mig och andra ifrån den skit som dom skulle få stå ut med av att leva vidare sida vid sida med mig som djävulen.
Hur många gånger har jag denna veckan fingrat på rakbladet för att se om det kan ta mig till slutet, inte skurit mig eller något utan haft det där som en vrickad tröst.
Jag vet inte heller hur många gånger jag har fantiserat ihop olika sätt att avsluta livet på framför spegeln.
Hade jag inte haft spärrarna som dom flesta människor har som inte är psykopater så hade jag antagligen strypt mig själv.
I nuläget är jag dock inte i behov av att göra något sådant, jag har tankar om det vilket jag iofs alltid har.
Men jag har i alla fall inte tänkt att göra något sådant.
Istället är jag mer rädd att jag stänger av nu..
 
Jag har blivit paranoid igen och jag vet inte varför.
Antar dock att det är mina omedvetna dumhet och all annan skit som har gjort att jag känner hur luften ändrats.
Från klar och frisk luft till något tungt och svårt. Jag får andnöd och mitt hjärta rusar mer eller mindre hela tiden.
Det känns som en början på en panikångest någonstans där inne men som att den aldrig kommer att bryta ut.
Något känns obehagligt och jag försöker klura ut någonting jag inte borde göra.
Jag undrar om jag börjar bli sjuk igen på riktigt och inte så där lite.
Det börjar ju oftast med paranoian mot allt och alla och jag lyssnar på vartenda ord som någon säger till mig eller till någon annan. Är ju mer eller mindre alltid paranoid men inte på samma sätt som nu.
Jag som lovade mig själv när jag träffade Nicke att jag ALDRIG skulle analysera någonting mer.
Allt gör ont på något konstigt själsligt sätt, den svarta luften i hålet i bröstet trycker hårt mot revbenen och jag vet inte riktigt vad jag håller på med själv.
Är det här början på ett total haveri eller är det början till en avstängning?
Jag är inte riktigt säker själv på vad som är vad och det skrämmer mig mest.
Varför förbereder sig min kropp på en smäll som är så hård att den måste komma från en annan värld och varför leker min djävul och goda fe jage runt mitt huvud?
Vem skall vinna och vem håller mig kvar?
Hur mycket jag än försöker att inte förbereda mig på någonting alls så har jag inte mycket själv att säga till om när mitt huvud väl sätter igång.

Ringde Borås idag och sa hur jag känner och hur fort det vänt från att vara varken bättre eller sämre, till förberedelser inför jordens undergång.
Jag hoppas detta är ett tillfälligt tillstånd och att det går över tills imorgon.
 
Är det min dröm som triggade mitt huvud till detta?!
Att bli strypt av någon i drömmen där dom jag tycker om är med gör att jag också blir osäker på allt.
Hoppas paranoian bottnar i det, att jag inte vet om vem det va av alla dom jag älskar som till slut ströp mig.
Vem tröttnade och vem högg mig i ryggen?
 
Jag ska fixa med tvätten nu och sedan iväg och kolla lite schema m.m.
 
Trevlig kväll!

Vart jag mig i världen vänder, står dom där med sina händer.

Det är någon som skriker, någon skriker på mig jävligt högt men det är bara jag som hör.
Så fort jag känner mig lite säker så börjas det igen.
Små viskningar till en början och sedan blir det bara högre och högre, till det bara är skriken kvar.
Jävla drömmar och minnen!
Det är när jag är som mest utsatt som dom passar på.
Jag önskar dom kunde kontrolleras men istället vinner dom och jag känner mig precis lika värdelös, oönskad och avskyvärd som förut.
Jag blir paranoid och misstänksam mot alla efter en sån här dröm, även ljud känns farliga.
Ord kommer bli analyserat i småbitar, samma gäller beteende och saker man gör eller inte gör.
Jag granskar till och med mig själv under luppen en sån här dag.
Det finns bättre sätt att vakna på än med hjärtat i halsen och hela huvudet proppat med fix idéer från en hemsk dröm.
Antagligen kommer jag va sönder stressad hela dagen pga det här.
Det bästa hade varit om jag får nåt annat att tänka på idag, nåt bättre än tv-spel att sysselsätta mig med.

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta över att känna mig så som nu.
Allt blir små tecken som känns som sanningen, en hård sådan.
Utan pardon!
Ett skott i pannan hade varit mildare.

Helt plötsligt ser jag allt jävligt klart!
Jag är ingenting, luft!

Jag försöker se på vad som finns, men man ser inte skogen för alla träd.
Hoppas Ågren kan värma mig i sin välbekanta stora famn nu, för han vet.
Trots att han är en av mina värsta fiender så känner jag han bättre än alla andra halvfigurer.
Han ger mig nån sorts tröst när ingen annan kan.
Välkommen till min värld och min morgon!

Det är inte ens värt att gå upp nu för jag orkar inte prata med någon och Nicke är fortfarande vaken sen igår.
Jag orkar inte ta det här och jag orkar inte ens låtsas att det här är en bra morgon.
Får smyga upp och ta nåt lugnande så jag kanske kan sova nån timma till.
Kan alltid hoppas nästa uppvaknande blir något bättre.
Bäst att inte hoppas på för mycket..

Återkommer under dagen!


Fittor, pulverdrömmar, gentlemän och ett hjärta.

Nu är det återigen natten.
Från Söndag har jag endast sovit 3 timmar. Känns ju helt jävla underbart med tanken på att jag har ett jobb att sköta. Frågan där är bara hur länge till, efter idag vill jag egentligen inte komma dit mer.
Oftast jobbar ju inte människor för att ha roligt utan för att få pengar.
Jag råkade vara inne med min månadsrapport sent pga att jag inte hade alla tider jag jobbat i huvudet och sedan blev jag sjuk och fixade inte att sätta mig på tåg och buss i 4 timmar fram och tillbaka bara för att skriva ett papper.
Om det hade gått att få tag i hemifrån hade det varit lite enklare för då hade jag mailat in det för en hel jävla vecka sedan.
I alla fall så får jag den rakt i ansiktet; - Eftersom du är sen så är det inte ens säkert att du kan få någon lön denna månaden.
VA FAN?!
Hur i helvete har man i så fall tänkt att jag ska kunna leva denna månaden?
Jag har inte mer än 25kr kvar på mitt konto och 20kr i plånboken.
Det går säkert att betala hyra, el, tv, internet och andra räkningar på det.
Mitt arv har nu gått med tanken på att jag hade skulder på över 40.000 kronor som jag bara ville bli av med så jag gjorde det valet att faktiskt ta bort dom också. Jag behövde ny säng och soffa och det köpte jag. Sedan har jag levt på dom andra pengarna som va utöver det och betalat mina räkningar och handlat mat för.
Får inte jag min lön så kommer jag krevera och gå under på riktigt!
Idag blev jag riktigt arg för första gången sedan mamma gick bort, inte blivit så här arg på över ett halvår nästan.
Jag stormade ut ifrån jobbet med tårar som rann och helt svarta ögon.
Vägrade prata med någon över telefonen för då hade jag brutit ihop fullständigt och jag är nöjd om jag slipper göra det bland folk.
Härdsmältan kan få komma hemma.
Mormor & morfar kom och hämtade mig på stationen för att köra mig hem och det va så jävla svårt att låtsas som ingenting, jag svarade helt enkelt kort på deras frågor och höll mig tyst i baksätet.
När jag kom hem hittade jag två glas med sprickor i som åkte rätt ner i golvet. Kasta glas hjälper alltid men se till att ha tofflor på dig så du slipper skära dig i fötterna. Det misstaget har jag gjort vid ett annat tillfälle.
 
Mer idag, jag gjorde en vurpa på bussen i morse och min väska vände sig in och ut så allt flög ut över hela bussgolvet.
Det va då en 40-50årig man som hoppade upp ur sitt säte och hjälpte mig först upp på benen och sedan hjälpte han mig att samla ihop alla mina saker som låg utspridda. Han frågade till och med om jag visste vilken sida jag va på i boken så han kunde lägga in bokmärket på rätt ställe. Tur att jag nyss börjat på boken.
Efter det erbjöd han mig sin plats och tog inte ett nej som svar så jag fick sitta. Det händer ALDRIG nu för tiden att män gör på det sättet, dom flesta vänder ryggen åt för att slippa se eländet.
Så jag måste nog sätta han i facket gentlemän, dom är sällsynta varelser och oftast är dom äldre. Men han fick mig att tänka på dom få verkliga gentlemännen som existerar nu.
Känner två stycken som är riktiga, båda är över 30.
Jag umgicks med en av dem till och från för några år sedan och det va på vippen att jag ens fick bära mig egen handväska när vi sågs.
Det va på den tiden då jag alltid hade en stor väska med packning med mig och det kunde vara rätt skönt att få lämna över den till någon annan ibland. Han öppnade dörrar, drog ut stolar, satte sig aldrig ner före mig och skulle alltid betala allt. Han såg alltid till att jag fick ta sängen att sova på vart vi än var eller hos vem vi än hamnade. En ur go kompis men det får inte bli för mycket av det goda.
Tjejen som får han kommer säkert stormtrivas och hon får hålla i honom, men jag skulle aldrig fixa att vara ihop med en sådan man.
Gulligt i en liten dos och jag tar gärna emot det någon gång ibland, men jag är ingen sån tjej som inte klarar av att bära min egen väska, jag kan öppna dörrar själv och jag gillar att bjuda tillbaka och betala.
De flesta grabbar/killar/män har ju lite av den där gentleman-genen i sig, även om det inte är överdrivet mycket och det är jag väldigt tacksam över.
Lagom är bäst!
 
Sedan kommer vi till mina pulverdrömmar.
Efter ett samtal med min kontaktperson på beroendeenheten igår så fick jag drogsug igen. Jag antar att det är för att hon sa att jag nu ska få lämna ännu ett prov på måndag. Klart man ska lämna prover, det ingår och det är inte det jag säger att det ska tas bort helt. Men ibland krävs en förklaring.
Va fan, detta är gång nummer 3 på en månad och det känns verkligen som att dom misstror mig.
Har jag varit för glad, för ledsen, för vanlig? Har jag sagt nåt eller har någon annan jävel hittat på någon skit?
Förra gången fick jag en förklaring till varför jag fick ta ett nytt prov, det va för att alla värden inte va som dom skulle och att jag hade druckit för mycket innan jag lämnat provet. Men hur fan ska man kunna hålla sig från 5 till 15 på dagen? Är dom helt goa i huvudet eller?!
Jag har absolut ingenting att vara rädd för då jag inte har rört en drog på flera år och det blir jag som står där med långfingret i luften i slutändan i alla fall. Men jag blir ändå jävligt sne.
Det känns som att dom anklagar mig på inga grunder och det får mig att tänka tillbaka på ART-gruppen på Iris.
Blev rasande där och fixade inte ens ett rollspel.
Hela detta tänket på vad jag kan ha gjort för att dom helt plötsligt ska börja ta så många prover har gjort mig fruktansvärt sugen, men jag fixar detta ännu en gång.
Värst va det dock då jag satt på bussen och fick en sån sjuk flashback ifrån då jag och en tjejkompis åkte bussen i Sthlm och skulle ta oss en fix. Bussen skumpade och det va fan inte lätt att sätta en nål i armen utan att punktera venen, men vi lyckades båda två. Att vara diskret på det också va ju ännu svårare.
Det va en doft som fick fram tanken och hur landskapet utanför bussens fönster såg ut, det kändes som att vara där igen fast utan ruset.
Jag älskar det ruset fortfarande och jag kan än idag känna känslan när jag ska ta blodprov hur det är precis när du ska sätta nålen. Tror nog aldrig att jag kommer helt att sluta älska det kalla och meningslösa ruset men jag saknar inte tiden och det som det medförde så jag får älska på avstånd.
 
Nu finns det någonting annat som har tagit upp en del av den saknaden och den kärleken jag hade för fix-ruset.
Jag va inte inställd på att bli så här kär riktigt än utan jag skulle fortsätta att hålla mig till den jag verkligen älskar fast ha ett särbo-förhållande med Mr. Heroin, hålla mig avstängd för att slippa sakna och älska nån man inte får.
Det kom istället en underbar människa i vägen och distansen mellan mig och Mr.H har växt.
Jag har börjat älska denna där så pass mycket att mina känslor har svalnat radikalt för H.
Man kan inte ha två kärlekar av liknande sort, jag måste välja antingen eller och jag väljer det som ger mig någonting.
Den kärleken som får mig att må bra och att glömma mycket av allt det onda, den som gör mig lycklig på det viset som jag kan vara lycklig på.
Han som ger mig närhet och inte bara en varm känsla i kroppen, han får fram mina känslor och jag är fungerande på mitt eget vis.
Jag springer inte efter någons pipa längre så som man fick göra för H's.
Han gör mig hel igen och har börjat fylla ett hål som har funnits där sedan tonåren, hålet som jag försökte fylla med H & hans vänner men som blev större igen när jag lämnade dem. Hålet är gigantiskt men han har sakta men säkert börjat fylla det med liv.
Mitt hjärta kan äntligen känna någonting, det slår inte längre så lugnt att det knappt märks att jag har ett hjärta utan nu har jag fått pulsen tillbaka.
Jag tror att det va en hjärt och lungräddning som jag behövde och det va den som Nicke gav mig.
Nu andas jag, mitt hjärta slår och jag är inte längre kall och stel.
Jag lever!
Tack vare att en människa förändrar stora delar av ens liv, ens syn och ens tankesätt.
Vem skulle inte vara nöjd och tacksam för det jag nu har?!
Skulle någon kasta bort en sån här värdefull sak skulle det innebära katastrof och det skulle vara någonting man fått ångra i evigheternas evigheter.
Jag ska hålla hårt i detta, i honom och i oss.
Så länge jag känner mitt hjärta slå så vet jag att jag är på rätt bana.
Och så länge han finns där så ska jag lyssna på hans hjärtslag i smyg när han sover, han avskyr att man gör det när han vet det. Min älskling har också en konstig noja, jag är inte ensam.
Kärlek!
 
Och med dom orden slutar jag för idag!
Ses imorgon, förhoppningsvis.
 
Sov gott!

Vem kan trösta knyttet?

Sitter i min soffa och alla mina tankar och känslor har bubblat över flera gånger idag.
Jag avskyr att det är den tiden på året då man fått reda på att mamma blev sjuk första gången och även då vi fick reda på att mamma inte skulle överleva sjukdomen en gång till. Jag gillar ju hösten men den känslan är förstörd.
Det va en liknande sån här dag då jag och morfar va med mamma på sjukhuset och dom gav oss beskedet att mamma hade metastaser i ögat
Hur jävla orättvist va inte det då?
Det luktade likadant ute och det såg nästan likadan ut utomhus också.
Hur ska det göra någonting lättare om man kommer ihåg allt i sådana detaljer? Om man inte ens kan gå ut utan att må dåligt för att någonting ser, luktar eller känns bekant och det inte på ett bra sätt.
Lika bra att skita i allt om det ska vara så här!
 
Dagen har varit mer uppåt än nedåt och det kan jag ju tycka är bra samtidigt som jag vet att det egentligen inte är så bra.
Kan jag inte bara få vara normal någon jävla gång?
Måste det vara antingen eller hela jävla tiden.
Jag börjar bli rätt trött på det och vill egentligen bara ge upp, bättre att känna ingenting än att känna så mycket kan tyckas.
Men jag vill ju känna och jag vill ju kännas!
Hur fan ska man klara av att leva med det? On eller off?!
Jag hoppas så innerligt att det här ska gå över snart så jag kan bara vara Alexandra igen.
 
Va inte hos min psykolog idag eftersom jag inte känner mig bra.
Har vikt kläder och legat i soffan istället för att åka till Borås.
Det känns lite som att jag skiter i viktiga saker bara för att jag tycker att det är jobbigt men jag vet ju själv någonstans att så inte är fallet.
Jag går ju mer än gärna till min psykolog i vanliga fall och nu får jag nästan dåligt samvete när jag inte gör det.
Får släppa den tanken nu, jag måste vara hemma och bli frisk nu.
 
Jag hade verkligen vela beskriva den känslan som jag har precis nu och jag kan ge mig på ett försök.
Det smakar bittert i munnen av någonting som inte går att ta bort, inte ens om jag skulle dricka ammoniak skulle smaken försvinna och om avsky hade smakat så är det den smaken jag har i munnen nu.
Jag har en stickande känsla i hela kroppen. Nästan som krypningar och rastlösheten förpestar mina fötter och ben. Vill springa omkring och samtidigt bara ligga stilla.
Inuti bröstet känns det som att mitt hjärtat slår så hårt för att det vill ut och jag har någonting som klistrar sig fast där inne mot Solarplexus att det blir svårt att andas. Det känns som svart-grå rök som hopas i mig och ett tomrum som har bildats kring allt det mörka och det växer och gör att det blir svårare att andas.
I huvudet känns det som allt bara är en svart sörja, som tjära. Det finns inget bra där utan allt är dåliga minnen och saker som gör ont. Det skvalpar omkring för att jag inte ska glömma av något och det blockerar allting som är bra. Jag får bara kännas och minnas allt som är dåligt, allt som har förstört och skadat.
Mer än så går inte att beskriva och då är det en jävligt svag beskrivning på hur jag faktiskt känner i kroppen just nu.
 
Jag får försöka klara mig igenom dagarna och sen tänka att det är torsdag snart, då kommer Nicke och det blir med all säkerhet lite lättare.
Det blir lättare med han i närheten och jag behöver inte tänka på allt som gör ont.
Jag hade ju inte behövt det annars heller kan man tycka men det är lättare sagt än gjort när nåt i huvudet säger att du inte får tänka på det som är bra.
Man bränner sig bara då och målar upp en bild som inte är sann om hur bra du faktiskt kan må, för att du sedan ska trilla ner igen och börja må skit.
Jag vill bara tillåta mig att må bra!
Hoppas verkligen att jag snart ska få vara på en bättre plats än där jag är nu, jag vill ha någon sorts lycka och jag vill känna saker starkare än vad jag gör nu utan att behöva ha någon i närheten.
Det negativa tar över så mycket av det postitiva att det inte går att ta på något av det bra nästan.
Man målar upp ett falskt yttre och folk förstår inte riktigt hur man mår eftersom den där fasaden sitter stenhårt fast i vägen.
Känslorna skall inte visas i onödan.
 
Det är lika bra att jag lägger ner det här nu och sätter mig på golvet och lyssnar på musik.
 
Ha en bra kväll alla!

Vem gömmer sig i mörkret?

Nu har jag skiftat återigen och är nere i kolgruvan.
Jag gråter hela tiden och jag känner just nu att det är fruktansvärt skönt att ha ett jobb.
Här är min fristad och jag känner att jag slipper tänka så mycket på allt här.
Man måste försöka hålla sig rätt så glad och positiv, du kan inte gråta för allt på jobbet och man måste ju vara trevlig mot sina arbetskamrater.
Jag vet ju att jag kommer börja storgråta igen när jag kommer hem och allt kommer att bli skit igen.
Gårdagskvällen va inte rolig någonstans och jag va fruktansvärt ledsen och blödig.
Även om jag försöker att hålla den inställning som jag har här på jobbet så vet jag att det kommer att vara som bortblåst när jag tar ett steg utanför kontoret.
Igår kändes det som att jag inte skulle fixa någonting och jag ville bara ge upp allt.
Hur mycket jag än har kämpat hittills så ville jag bara ge upp allt det, slippa känna och ta ett steg ut i tomheten.
Gud vad jag önskar att jag kunde stänga av igen men det går inte, då stänger jag ute alla känslor och jag vill inte göra så mot Nicklas.
Det är inte schysst någonstans och jag kommer bara att förlora på det själv i slutändan, vem vill vara med någon som är känslokall och inte bryr sig om något?
 
Jag har mina fasader men vad gör dom nu? Inte ett skit..
Allt sånt krackelerar oftast när jag är sådan här ändå så det hjälper ju mig inte direkt.
Får försöka ta med mig humöret som jag har nu förutom tröttheten, den hade jag gärna sluppit men så jag slipper gråta mer.
Det är jävligt jobbigt att hela tiden flippa ut på kvällarna och bli något jävla vrak. Det är förbannat tröttsamt!
 
Men nu måste jag fortsätta jobba.
Imorgon blir det provtagning förresten, lagom kul. Men jag vet att jag är ren och enligt min kontaktperson så tror inte heller att jag har tagit någonting. Men jag litar inte på henne. Sist behövde jag inte lämna på nästan 6 månader när jag va duktig och nu helt plötsligt så är det mer ofta.
Jag tror att dom tror att jag knarkar igen för att orka eller någonting. Bara för att mamma är död, jag har ett jobb och att allting runt omkring är rätt så kaotiskt betyder inte det att jag börjat knarka igen bara för det.
Men men, jag lämnar provet och visar dom fingret även denna gång.
Kan inte sitta här hela dagen!
 
Hej!

Faller bort ifrån mig..

Jag ligger i soffan hos Nicke och lyssnar på Korn, han sitter och snackar med lill-brorsan på Skype.

Det har varit bra mycket sämre än gårdagen och jag har bitit sönder hela insidan av kinderna och även insidan av underläppen för att inte bryta ihop.
Svider och känns jävligt ont måste jag säga.
Min ångest har varit på topp fullständigt och det har synts i mina ögon och även i mitt kroppsspråk.
Men jag skiter i att det märks men jag bryter inte ihop framför Nicklas även om jag vet att han skulle vara där.
Jag är på bristningsgränsen nu och det har nästan runnit över flera gånger idag.
Till och med självmordstankarna hänger som ett svart moln över mig.
Att skära sig hade varit guld värt men jag har fortfarande kvar den självdisciplinen som jag har jobbat upp.

Tror ni jag har sovit i natt eller?
Nej! Blir helt knäckt även av den saken.
Känns som jag klättrar på väggarna och ibland blir jag deppig pga att jag är rädd för att jag ska förstöra det jag har, som alltid annars.

Orkar inte skriva mer nu utan ger er en uppdatering.



Gråt och porr?

Sitter på bussen nu och är på väg tillbaka till Nickes lägenhet, han är och pluggar.
Jag har irrat runt i stan och letat efter ett solarium att öka på brännan lite, jag vill bli pepparkake-brun.
Efter att Nicklas stack iväg idag så kom alla tårar jag har hållet inne under tiden jag varit här.
Jag bröt ihop på toalettgolvet och blev sittande där en stund och kände att allt är meningslöst.
Hade inte mina syskon funnit hade jag knarkat järnet efter att mamma gått bort, det är jag hundra på.
Klart att jag håller mig drogfri för min egen skull också då skiten inte funkar längre så som jag vill.
Visst känner man inget när man tar en fix men det som kommer efteråt är ångest så du spyr och jag önskar att jag va död.
Så jag gör det mest för min skull men också mycket för mina syskon.
Jag vill inte svika alla igen, det räcker nu.
Och jag har ju även Nicklas som det inte hade känts allt för bra att vara så elak emot bara för ett jävla meningslöst rus som ändå inte hjälper mig någonstans.
Hur i helvetet hade det varit bra?!

Jag tänker även på hur stolt min älskade mamma var, är så jävla glad att hon fick uppleva min 2års dag.
Kan inte ens föreställa mig hur rädd hon va när M släpade upp mig för trappan, jag vet att hon grät när hon ringde M's mobil när hon stod ute med polisen.
Och jag kan absolut inte föreställa mig den skräcken när IRIS personalen ringer och säger att jag har tagit en överdos och ligger på sjukhus i Sthlm.
Personalen på S:t Göran sa ju inte ett skit heller när hon ringde dit och hon fick absolut inte komma in på avdelningen då den va hel låst.
Hon och Moa satte sig direktq i bilen och körde upp för att hämta mig.
Jag har sån jävla ångest när jag tänker på vad fan jag har utsatt min familj för, speciellt mamma.
Hon blev jävligt rädd vilket nästan resulterade i att hon blev arg på mig istället för att visa hur besviken och ledsen hon va.

Enda gången hon har varit ledsen och gråtit i telefonen va när jag va 16år.
Jag fattar att hon varit ledsen många gånger men hon är som jag och visade det aldrig från någon.
När hon fick beskedet att hon inte skulle överleva cancern en gång till så grät mest tysta tårar, jag bröt istället ihop i bilen på väg från sjukhuset och hon tröstade mig.
Kändes nästan respektlöst.

Det är nu som när jag jämförde livet med ett glas tidigare som blir kantstött och repigt.
När mamma dog sprack mitt glas och nu försöker jag att limma ihop det igen.
Men mitt bryt va skönt för någon gång måste det komma ut också och jag pallar inte att gråta framför Nicklas, har gjort det en gång och det får räcka för ett tag.
Gråter ju knappt ens framför min psykolog hur tunga saker vi än pratar om, biter mig i läppen och får tårfyllda ögon men inget mer.

Jag vill verkligen bara dö vissa dagar nu.
Sedan jag börjat låta en del känslor komma fram när jag började gilla Nicklas så kunde jag inte bara ta fram en känsla utan då pös allt annat ut också.
Känslor är bäst avstängda men nu när jag väl har dom så är det bara att klamra sig fast i kanten för att inte trilla ner, vissa händer håller som tur är kvar mig men det går inte riktigt att få mig hela vägen upp.
Det gör så ont att inte mamma fick träffa Nicklas och se hur bra han är, helt övertygad att hon hade gillat han och varit jävligt glad att jag för en gångs skull hittat någon som inte blivit rädd för mig & mina laster. En person som tar hand om mig och att jag själv heller inte jagar bort honom som jag gjort med andra jag träffat senaste 2 åren, som jag inte kommer vara ihop med i en månad och sen dumpa för att det är bättre att jag gör det än han.
Jag älskar så mycket vad han är och har.
Helt klart bäst.

Men nu om nåt annat.
Det är jävligt skönt att vara här hos Nicke och det blir massa mys och ligga.

 

Jag älskar morgonmyset och hade inte sagt nej till att vakna upp till det varje morgon. Vet inte varför jag berättar detta men så blir det i alla fall.

Det jag själv tycker är mest positivt är som jag tidigare sagt att jag har fått sexlusten tillbaka, den va ju lika med noll innan och jag va mer äcklad av det. Låg några få gånger under mina 2år som singel och det va mest typ välgörenhets ligg. Hur kul är det liksom?
Jag själv tjänade ju i alla fall inte på det.
Nu har jag inga problem med att smussla under täcket mer eller mindre varje dag och jag hoppas verkligen inte att det är en sån sak som går över efter ett tag, när nykär perioden är förbi fast man har kärleken och passionen kvar. Jag tänker fan hålla det här vid liv och i värsta fall får man ju verkligen experimentera på olika sätt.
Ha sex ute på nåt ställe där man vet att man eventuellt kan bli upptäckt trots att oddsen inte är så höga och prova på massa andra roliga saker, jag är rakt av på!


Men nu har jag skrivit massa och har inget mer att berätta om idag.
Over and Out!

 


Här sneas på det mesta.

Det är fan ingen bra dag idag.
Jag blir fruktansvärt irriterad på folk både för saker dom säger och gör.
Det är så jävla töntigt och borde egentligen inte spela någon roll alls men tydligen gör det.
Om jag hade varit någon annan så skulle jag inte bry mig så jävla mycket om vad folk tycker och tänker om mig och det mina.
Visst, snacka skit om mina syskon och du åker på en fet smäll men annars så orkar inte jag bry mig ett skit om vad som sägs om mig.
Jag vet redan att det snackas en del men det är ingenting emot hur det tidigare har varit.
Därför så lägger inte jag större tanke på vad folk ska tycka om vad jag säger, gör eller vem jag umgås med.
Snackas det så är jag tydligen fortfarande intressant.
Klart jag bryr mig om vad mina vänner tycker till viss del men inte alls som jag gjorde förut.
Nu kan jag bestämma själv och inte gå efter vad alla andra tycker om mitt liv.

Jag är fruktansvärt lätt-irriterad och hade verkligen slagit någon om dom sagt nåt opassande i min närhet nu.
Det är onödigt att väcka den Björn som sover, just nu gör den ju inte ens det.
Man blir så jävla påverkad av det här att inte sova, efter en vecka med knappt någon sömn alls.
Det hade räckt med 2-3 timmar per natt men nu har det varit ungefär varannan natt.
Och den jävla "insomnian" rubbar rätt mycket då jag redan går balansgång hela dagarna.
Humöret är det som det påverkar mest och sen fysiskt.
Men jag pendlar mellan att stor-gråta och vara fullkomligt likgiltig.
Och om jag tänker efter ordentligt så går jag mellan riktig mani och depression på några få minuter.

Ibland verkligen suger det att vara bipolär och det suger att folk är som dom är, å då pratar jag inte om mig det sista.
Va jävla töntar då, tänk bara på vad alla andra bryr sig om och gör aldrig som du själv vill.
Det blir bäst och enklast då för dig själv.
Fuck it!

Nu skiter jag i det här och ska sätta mig i badet.
Ring inte och stör för jag blir bara arg.

Hej!


Bara en till..

Det är så man tänker när man ska sluta med drogerna.
Du tar en gång till och hoppas och tror att det ska vara den sista, men det blir alltid några till och så är du fast igen.
Jag förstår inte varför man ska inbilla sig själv varje gång di tar ett återfall att det ska vara den sista fixen, snorten eller röken.
Det är just det problemet jag själv har haft, hur jag lurat mig själv, riktigt inbillat mig själv att det är sista gången jag verkligen ska ta.
En Sak till man kör med är att man ska trappa ner själv.
Det funkar inte heller. Antingen får du sluta helt på en gång och vara motiverad, verkligen vilja sluta, vara beträdd på att du faktiskt aldrig ner ska ta en drog.
Spelar ingen roll vilken drog det är utan det får inte vara någonting mer, aldrig mer.
Jag kommer ihåg mina två sista återfall väldigt väl, inte riktigt vad som hände men glimtar ifrån den.
Den första av mina två sista va när bag tog en överdos på heroinet. Jag hade druckit ganska duktigt på väg in till Stockholm så det va inte bara en heroinintox utan även en alkoholförgiftning. Jag trillade ihop vid plattan och tjejerna jag varit med hade lämnat mig efter att väktare och ambulans personal hade tagit över.
Jag hade runt 3.01 i promille och en hög dos heroin i kroppen, jag tog en fix i foten innan vi åkte iväg till huvudstaden med skjutsen jag ordnat.
Det kan ha varit det vita Thai smacket, vad vet jag..
Ingen av tjejerna följde med i ambulansen utan konsekvenserna på Iris va värre än om jag hade dött. Hur fan kan man vara så dum och ego?
Jag hade följt med direkt för jag ställer upp på sina så kallade vänner, konsekvenser eller inte.
Men som sagt, behandlingshemmets regler va viktigare än mitt liv. En hade kunnat åka med.
Sen att dom ger mig skit och säger att jag tvingade dom att suga av chauffören för att vi skulle få skjuts. Ännu mer bullshit!
Dom tog helt initiativet själva, dom pratade om det redan innan skjutsen kom om; 'Jag kan suga av han så vi kan få skjuts tillbaka också.'
Jag tvingade ingen att göra någonting. Bara för att jag nämnde att jag hade haft sex med han och för att jag sa att han önskade sig säkert en repris av mig.
Att d
En tjej sen kläcker ur sig att hon kan suga av ha. För skjutsen sket jag i fullständigt. Not my problem!
Det va JAG som fick all skit och två LVM anmälningar på mig. Tur hade jag att soc hellre betalade minimum för att jag gick med på G-gatan och öppet 12-stegs program än ett kostsamt LVM-hem.

Mitt sista återfall va på alkohol och piller, med mitt ex F.
Jag hade plockar ut alla mina Stilnoct och Lyrica och sen åkte vi till playan och la oss och solade med några cider och mina piller.
En riktig skön dag, tills klockan va dags att åka tillbaka till G-Gatan igen.
Mamma hade hämtat oss med bilen och jag va vrål-bäng och spydde ifrån bilen, yrade och betedde mig som ett svin.
Det va mina två sista.

Nu ska jag kolla klart på BB och sen sova.

Sleep tight och tänk inte mera att jag ska bara, lägg av helt med en gång trots skiten du får stå ut med tills du mår bra igen. Klipp med kontakter och vänner tills du blivit tillräckligt stark!!
Du blir fräsch och som en ny person efter ett tag. Det är värt det!


Kärleken och jag.

Jag är en av många människor som inte riktigt vet hur man beter sig när det kommer till kärlek.
Alla säger att man ska vara sig själv men är det ändå inte.
Man håller på sina laster och underliga vanor och berättar bara det bästa.
Men hur kommer inte den personen man fastnar med att reagera när mer och mer saker kommer fram?
Jag kan inte säga att personer jag känner och har känt inte gjort sig till för deras framtida partners.

Jag själv varken vill eller känner för att hålla på alla saker jag gjort och varit med om i mitt liv för att behaga nån annan.
Vi är ju levande varelser och har alla något sorts bagage. Mitt eget är ju rätt så tungt och jobbigt och det är inget jag tar fram vid en arbetsintervju precis, men när man dejtar en person tar jag ut små bitar varje gång och delar med mig av.
Det tyngsta kommer dock inte fram för ens man har varit tillsammans ett tag. Man behöver ju inte vara hur öppen som helst från början.
Små saker som jag delar med mig av är b.la dåligt morgon humör, ganska velig och ambivalent, att jag kan vara ganska bestämd i vissa situationer.
Jag själv vill att personen jag träffar också är öppen om det mesta, att det kommer i små portioner varje gång man ses. På så sätt blir det aldrig tråkigt att träffa en människa heller och man blir nyfiken på mer.
Inte fan vill jag vakna en morgon och plötsligt hitta en helt ny människa i mitt hem, någon som inte alls är så underbar som han/hon sa sig vara.
Inte heller vill jag att en person inte ska kunna välja själv om den vill ha mig eller inte alldeles för sent, då för att jag har en dålig dag utan att den andra ens visste att jag hade en sån sida.
Nej tack!
Hellre naken och rå än påklädd och stängd.
Bravo Alex!

Imorgon har jag fått en tid till bipolär-doktorn vilket kom i rättan tid.
Från att ha varit uppåt börjar det nu att slutta neråt.

Ha en bra dag!


Jag behöver sömn!

Ikväll är en sådan kväll då jag vet att jag inte kommer att sova.
Natten till idag sög också nåt så fruktansvärt. Jag vaknade minst 5 gånger, varav jag somnade om direkt två av gångerna medan resterande gånger höll mig vaken från 30 min till 1-2 timmar.
Jag kan inte ha det så!

Zyprexan jag fick hjälper ju mot mina jävla hallucinationer när jag sover så dåligt MEN jag känner min trött hela dagen efter att jag tagit dom och samtidigt manisk, rastlös, lätt irriterad och jag somnar inte på dom. Jag sover ju inte lika tungt på dom heller som jag hade hoppats på.
Mardrömmar är det en jävla massa av nu också.
Jag får för mig att dom tar bort mina vaken-hallisar och gör om dom till mardrömmar istället.
Mitt största problem är att somna och Immovanen är slut och jag behöver nya.
Jag vill inte ta dom varje dag utan mest som behovsmedicin dom nätterna jag känner mig konstig och när jag vet att jag absolut inte kommer kunna sova.
Imorgon ska jag ringa Borås och be att få dom som behovs istället för 2 om dagen.
Jag hoppas fan dom går med på det. Dom kan ju sätta datum på hur många dagar som ska få gå innan jag får hämta ut dom nästa gång.

Anledningen till att jag inte kan sova är att så fort jag stänger ögonen ser jag bara all skit som händer min mamma, jag är rädd för att hon skulle vara död när jag vaknar.
Jag hatar ordet cancer och är förbannat trött på den sjukdomen, och så jävla orättvis.
Det finns så många människor som inte vill leva medan samtidigt finns det människor som inte vill annat än att leva livet fullt ut, det är dom levnadsglada som får cancer och A.S m.m.
Dom får ingen chans att leva som alla dessa självmords kandidater har.
Det är jävligt egoistiskt att ta sitt liv och jag har själv suttit i ego-båten flera gånger och inte brydde mig inte om dom runtomkring.
Jag blir arg på alla som inte uppskattar vad dom faktiskt har, man lämnar allt utan att tänka på sina nära och kära överhuvudtaget, inte på rätt sätt i alla fall.

En person som blir obotligt sjuk har tid på sig att hinna med saker och ting innan dom dör och uppskattar allt lite mer än andra.
När vi fick beskedet om att mammas cancer kommit tillbaka i metastaser.
Jävla fitt-läkare som inte hjälpte henne ordentligt första gången.
Hon hade ju inte blivit obotligt skick om dom gjort rätt från början!
Jag älskar min mamma mer än nåt annat i hela världen då hon alltid funnits där.
Jag hoppas hon nu får en medicin som håller henne i schakt i minst ett år till i alla fall.
Det senaste har jag till och med börjat be till alla högre gudar jag kunde komma på inom buddism, hinduism och kristendomen.
Min mamma ska och får inte dö, inte än!

Jag tänker på mamma hela tiden när jag ska sova och det är tungt som fan, och det är en av orsakerna till mina insomnings problem.
Det är ett riktigt kaos i mitt huvud,, bra sömn och fortsatta möten med psykologen, samt rätt medicinering.
Jag orkar inte mer nu utan jag behöver det som jag har märkt hjälper.

Ni får sova gott,
Vi får se om jag sover något alls i natt.


https://cdn2.cdnme.se/cdn/9-2/973127/images/2012/pic_196849958.jpg" class="image">

https://cdn2.cdnme.se/cdn/9-2/973127/images/2012/pic_196849967.jpg" class="image">


Redan februari..


Det är den tredje Februari idag och min underbara depression har kommit för att stanna.
Jag är glad att jag har lärt mig att låtsas, sätta upp en fasad.
Nu behöver jag inte tänka på att det ska påverka så mycket i min omgivning men ändå så känns allt så jävla tungt.
I natt sover jag hos mamma och pappa.
Min kära mor har fått sin nya säng. När hon fick den igår bytte även min bror rum till mitt gamla som jag hade när jag bodde här hos mina päron.
Jag, mamma och Linus krånglade in Limpans säng till rummet vilket va en liten pärs.

Det här året har inte börjat bra och jag får bara se hur det fortsätter.
Att mamma har blivit sjuk igen är det som tar upp mest av mina tankekraft. Jag försöker hjälpa till med Linus så mycket som möjligt men jag känner att jag själv inte orkar, fast jag borde.
Vem är jag att klaga egentligen?
Jag har ingen jävla dödlig sjukdom som hotar min kropp, jag har endast spöken i mitt huvud.
Förbannat glad är jag över att jag åtminstone är drogfri och klar i huvudet.
Jag har inte heller någon medicinering som gör mig helt bäng och frånvarande.

Varje Måndag går jag till min psykolog i Borås på beroendeenheten och får prata av mig, och jag har kontrollen själv att välja vad jag vill prata om och inte.
Vill jag prata om situationen med mamma och allt vad det innebär så gör vi det, men oftast väljer jag att prata om annat då jag känner att ju mindre gamla saker jag har som stör mig, desto mer kan jag vara med på alla andra plan och oroa mig för annat.
Det är nog rätt sunt tänkande att försöka släppa det gamla före jag tar hand om det som är i nuet,m för det finns ju ändå kvar ett tag till.
Mitt drogsug har blivit en del värre dock, jag leker med tanken för ofta men det är bättre att bara ha det i tanken än att handla.
Handling känns fortfarande väldigt långt borta. Tack o lov!
Jag tror mycket har med mina sov problem att göra också eftersom jag sover alldeles för oregelbundet och nätterna är värst då jag grubblar för mycket.

Men nu ska jag försöka sova.
Ska åka till Göteborg imorgon och träffa en vän några timmar, sen om jag är hemma i tid så blir det bull-bak med Linus. Kanelbullar!

Ha en trevlig dag!

Vad gjorde jag egentligen?


Idag har jag varit på samtal med psykologen i Borås. Eftersom vi skulle ha 3 stycken samtal för att skrapa lite på ytan så hade jag inte tänkt mig att saker kunde bli så tunga, som dem faktiskt blev.
Vissa saker har jag stängt in i något litet rum sedan händelsen, en bubbla, och det har nog inte varit det minsta nyttigt.
Och jag är väldigt hård mot mig själv men emot andra är jag tvärt emot.
Det märkte jag själv ganska tydligt när vi satt och pratade.
Psykologen sa att jag ska bli lite hårdare mot andra istället och snällare mot mig själv.
Men jag vet helt ärligt inte hur jag ska bli snällare mot mig själv?!
En sak som vi pratade om idag hände när jag va 17år, några veckor innan jag blev tillsammans med Jimi.
En tjejkompis ifrån den tiden, va med den gången. Och det är någonting jag inte har velat tänka på eftersom jag va som 7 svåra år ett bra tag efter att det hände.
Jag mådde psykiskt dåligt väldigt länge efteråt också, men jag vet inte riktigt om jag var medveten om varför jag mådde dåligt då, eftersom jag inte har velat minnas någonting alls av den händelsen.
Så idag när vi krafsade lite på ytan kändes det som om någonting inuti mig gick sönder. Som om bubblan sprack.
Det är nu jag riktigt förstår vad man menar med att den sprack, det har inte riktigt blivit den effekten på mig innan.
Saker har gått sönder inombords men aldrig spruckit och öppnats helt.
Nu kan jag inte släppa det och tankarna går runt i huvudet. Det hjälpte inte ens att köpa grejer idag, hade kunnat köpa halva affären utan att känna någon glädje över det.
Jag kunde dock koppla av en stund när jag bytte gardiner och fixade i ordning köket, men annars är jag förvirrad.
Min otrevliga granne har återigen smugit in i min lägenhet och tätt inpå mig, säkert för att stanna.
Mr. Ågren is back!

Vi får se hur morgondagen ser ut.
Jag fick ett ytterst idiotiskt sms idag också.
När människor jag inte känner letar upp mitt mobilnummer för att försöka få tag på "saker" har man gått lite över gränsen. I alla fall min gräns!
För det första så hjälper inte jag någon med någonting, jag tar hand om mitt liv och jag behöver mina saker själv.
Vad tror folk egentligen?
Att jag är en idiot? Antagligen. Att jag vill tjäna pengar på mina egna hjälpmedel? Tydligen.
Jävla tröga människor. Bara att en del människor missköter sig betyder det inte att alla gör det. Och jag är en av dom som inte missköter sig.
Så låt mig vara när det kommer till att fråga om droger och mediciner!
Drogerna är sedan länge ute ur bilden och mina mediciner behöver jag själv. PUNKT!

Nu ska jag lägga mig i sängen och hoppas att Ågren låter mig sova snarast.
Sov gott alla!


Jag är ett osynligt spöke som knappt existerar.


I natt så sköljde allt över mig som en jävla tsunami.
Hur fan kunde det gå så, hur kan en människa göra så mot någon annan. Någon som man påstår att man älskar?
Att slå, bita och kasta omkring. Göra precis vad som helst med då den andra personen inte kan göra ett skit tillbaks.

Det är Martin jag pratar om. Han som förstörde mitt liv totalt, han tog allt ifrån mig.
Allt jag ägde och hade, då menar jag precis allt. Sånt som jag har haft sen jag va liten, dom ända minnen jag hade ifrån personer som har lämnat mig och gått över till den andra sidan. Inte någonting fick jag med mig. En väska med kläder va det enda.
Det som va värst är att han tog all fysisk och psykisk styrka av mig, det fanns inte den minsta lilla gnutta av glädje, lycka och allt annat som gör livet lite lättare att leva.
I natt kom precis allt tillbaks. Alla känslor främst och återigen fick jag uppleva varenda händelse i mitt huvud igen.
Alla dom månader jag levde i terror, som ett slaget och torterat djur. När jag väl kom där ifrån va jag en strykrädd hund som levde i någon sorts apati inuti och även utan på under en väldigt lång tid.
Jag levde på autopilot och gjorde det jag skulle göra. Jag sov väldigt mycket och sedan blev det att jag började dricka mer och mer. Jag använde alkoholen för att bedöva mig och för att jag trodde att jag skulle må så mycket bättre av det, men oftast blev det bakslag och effekten blev tvärtemot den jag ville ha.
Mamma ordnade så att jag fick komma tillbaks till jobbet och det gjorde ganska mycket. Ju mer jobb jag fick desto bättre för då va jag tvungen att vara konsentrerad hela tiden. Men det va mycket tankar så fort det inte va så mycket arbete, men jag hade blivit världsmästare på att dölja allt jag hade inom mig, försökte vara glad och le och det fungerade för det mesta.
Det va nog inte någon som någonsin såg något annat på mig, jag va bara en vanlig tjej med vanliga bekymmer som alla vanliga människor har.

Råttorna och insekterna ville ut ur bröstet på mig och dom riktigt rev där inne. Dom gjorde allt för att komma ut och det gjorde så jävla ont.
Dom senaste dagarna har jag haft just så ont. Det kliar i kroppen på ett sånt där obehagligt sätt som det gör när ångesten kryper över kroppen, och som att mina lungor va på väg att fyllas med vatten och jag fick svårt att andas.
Den onda människan har övertaget igen, återigen har han och hans beteende tagit över min hjärna och jag vill bara slå, skära eller spy ut han. Jag vill att han ska bort.
Alla mina ärr på benen och långt upp på låren kommer ifrån då jag va ihop med Martin, när han hade slagit mig och han gick runt i lägenheten satte jag mig oftast i ett av hörnen i sovrummet och skar mig flera gånger för att slippa ha så ont, för att bara fokusera på att det kom blod. Jag försökte komma bort på mitt eget sätt helt enkelt. Jag satt alltid och hukade där inne medan han sprang runt och skrek på mig, hotade mig eller kastade saker i lägenheten. Hörnet va mitt och jag va precis som en hund i det förhållandet.
Han behandlade mig så och det va bara att finna mig i den situationen. Att han satt på makten och jag va något han kunde behandla som skit. Allt på hans beställning.
Enda tiden då jag kan säga att jag trivdes i hans sällskap va precis när vi träffades och va påtända dygnet runt med en massa av hans idiot kompisar omkring hela tiden. Han hade dock en kompis som jag skulle ha lyssnat på, en jävligt bra kille. Men jag tog inte det han sa på allvar, och jag kan inte ångra mig idag.
Tiden då vi bestämde oss för att vara rena, bara rökte gräs lite då och då, startade hela helvetet. Då kom hans narcissistiska och psykopatdrag fram. Han blev helt annorlunda.
Sen när vi kom till Vänersborg så började vi med drogerna igen. Amfetamin, piller och heroin. Han va för det mesta på tjacket och det är någonting jag inte har gillat dom senaste åren. Man blir alldeles för uppe i varv och jag får dödsångest. Avtändningarna har jag alltid haft problem med vilket också va en av anledningarna till att jag började avsky den drogen.
I slutet av tiden tillsammans så köpte han alltid mycket piller åt mig, ibland gick vi hem till några som bodde där borta och jagade draken. Det sist nämnda va det som jag va överlycklig om jag fick för jag visste precis vad som skulle hända när vi kom hem, innanför våra dörrar. Då va jag ändå helt inne i mitt eget huvud, jag förberedde mig.
All hans ångest och frustration tog han ut på mig varje dag. Men om jag va hög på något så hjälpte det mig bort, jag såg på mig själv utifrån och kände inte slagen eller smärtan ifrån dom saker han kastade på mig, inte huvudvärken efter att ha fått huvudet dunkat in i väggen gång på gång och inte heller hur hans tänder gick igenom min hud. Efter att han va klar och jag hade gråtit klart, vilket jag egentligen inte heller fick göra för då va det mitt fel om vi blev vräkta, då hade jag alltid mer piller undangömt som jag hade låtsas tagit vid andra tillfällen. Jag somnade efter det och önskade varje kväll att jag inte skulle vakna mer, aldrig mer.
Men det jag gjorde, och det gjorde också han.
Nätterna då jag låg vaken för att jag inte ville sova, då skulle det bli morgon mycket fortare, låg jag och tänkte på hur jag skulle döda han när han sov. Jag ville verkligen göra det och om jag hade stannat kvar så skulle jag ha varit så avtrubbad efter ett tag av både hans förnedring och våld som ha utsatte mig för, gjort att jag faktiskt skulle ta livet av honom till slut. Jag är ganska säker på det.

Dom 3 år som har gått sedan jag kom bort där ifrån har jag plågats av hans spöken hela tiden. Jag har tur att jag under rätt långa perioder mår skapligt bra nu men hans finns ändå där i alla stunder. Bara att jag kan handskas bättre med dom när jag är glad.

Förhållanden som jag har haft efteråt har verkligen varit svåra. Jag är fortfarande rädd för konflikter i förhållanden jag är rädd att dom ska höja handen och att allt börjar om igen, jag kan inte lita på dom fast jag verkligen vill.
Många gånger har dom fått trösta mig när jag sover pga att jag gråter, dom har väckts när jag själv vaknar upp helt kallsvettig och med ett tystare skrik. Och dom har så svårt att förstå hur dåligt jag egentligen mår.
Det dom skyller på när jag mår dåligt är alltid - "Jag vet att det är din sjukdom som...", och jag kan säga till dom att det inte bara är det utan att det även har med saker som har hänt.
Men dom vet inte hur det va att vara jag då.
Dom kan inte ens föreställa sig hur det va. Och jag är både glad och ledsen för det ibland, man kan inte förklara på rätt sätt till någon som inte förstår.

Hela mitt huvud har varit fyllt av allt som Martin gjorde emot mig, hela natten och hela dagen.
Det hände en sak som inte va meningen men det gick inte att motstå tillslut. Men helt ärligt så skiter jag i det fullständigt. Jag va bara tvungen att slippa smärtan i bröstet och magen ett tag. Jag somnade i alla fall tillslut. Runt 5 i morse. Ska snart in i sängen och lägga mig och hoppas verkligen att jag slipper hela karusellen i natt igen.

Jag har ännu en dag då jag känner mig osynlig, bara finns där utan att någon lägger märket till mig.
Har slutat att träffa folk igen, eller Coffe är ju hemma hos mig nästan varje dag och då vet jag att jag ändå existerar en liten stund, att jag existerar för någon annan. Han bryr sig och han lämnar aldrig mig, vänder aldrig ryggen till och finns där när jag behöver han. Jag kan vara hur jobbig som helst utan att han försvinner bort från mig.
Om man har en sån vän så är man lyckligt lottad, jag är glad att jag har den turen.
Jag önskar att han hade kunnat ta bort det här mörka och svarta som finns omkring mig nu, men det är det enda som han inte kan.

Jag vill bara bli synlig igen, att folk ska märka mig. Någon sorts bekräftning på att jag finns måste man ha ibland också. Men det finns ingen, inga tecken på att jag finns eller behövs.
Känns som att jag kommer att springa ifrån mig själv till slut och då kanske jag sitter fast i det här. Det är det sista jag vill.
Jag hör av min älskade trashdoll varje dag nu, det har inte riktigt varit tid för det innan. Hon är på Gotland och jag här. Vi va två pusselbitar som hörde ihop, hittade varandra på psyk i Uppsala. Men det är inte samma förhållande till henne som jag har med alla andra som jag har mött på psyk och som man har hållit kontakten med.
Vi har något litet annat. När hon kommer där ifrån och ska hälsa på mig då ska vi göra våra tatueringar. Våra trashdolls.


Nu känner jag att jag faktiskt är riktigt trött. Jag ber till gud att jag slipper att bli misshandlad när jag kommer in i sängen utan att jag får somna helt lugnt och skönt, gärna snabbt också.

Sov Gott!

Tidigare inlägg
RSS 2.0