dubbeldiagnos

Sitter på tåget mot Göteborg.
Försov mig men inte så länge i alla fall.
Lyssnar på The pixies - where is my mind.
Jag tänker ALLTID på Patrik när jag hör den och tänker på dom roliga stunderna och vilken otroligt snäll och känslig kille han va.
Bortom den tuffa fasaden så va det en trasig människa.
Han hade dåligt rykte som faen och han levde ju ofta upp till det också så fort alkohol va inblandad.
Men Patrik Wäyrynen Isomäki är en person jag saknar, som min vän.
Jag tänker så mycket på alla som gått bort idag.
Vill tända ett ljus för dom alla.
Allt detta är nog för att jag drömde om min allra bästa och äldsta väns pappa, Anders.
Han va ju som en extra pappa när jag va ett bonusbarn näst intill när jag va mindre för jag och Emelie va ju alltid med varandra.
Fick till och med skolskjuts hem till dom kommer jag ihåg.
Hoppas att morsan, Anders, Mats och Anders bror sitter och dricker bärs och spelar kort nu, mår bäst helt enkelt.
Att dom inte ångrar nåt i livet och att dom helt enkelt tar hand om varandra på andra sidan.

När vi alla fick vara inne hos mamma när hon hade somnat in och lämnat denna sidan såg det verkligen ut som att hon log.
Det va så fridfullt och kändes rätt värdigt då.
Jag har intalat mig själv att Anders stod där med alla andra vi känner som lämnat den här sidan.
Att han tog emot henne med en björnkram och att det va därför hon log.
De som betytt något som är där tog hennes hand och tog henne med.
Jag tyckte det va rätt skönt när hon väl somnat in för hon slapp att lida.
Jag har aldrig mått så dåligt som när hon hade så ont, det gjorde mig tokig så jag kommer ihåg att jag fräste till sköterskan att hon fan fick fixa något åt henne.

Sista två veckorna va hemska och man låg ju bara och väntade på samtalet.
Men min mamma är en av dom starkaste människan jag någonsin känt.
Hon kämpade tappert in i det sista fram till att hon gick in medvetslösheten.
Och jag är jävligt glad att det sista jag sa till mamma när hon va vaken va - jag älskar dig, gav henne en puss bredvid munnen.
Då svarade hon och sa - jag älskar dig också Alex.
Det räckte för mig.

Jag kommer ALDRIG älska någon människa som jag älskade min mamma, inte för ens den dagen jag får egna barn.
Då ska jag vara allt bra som mamma va och ta bort det dåliga.
Om jag får samma relation som jag hade med min mamma så kommer det vara så jävla bäst. Då blir jag nog en väldigt bra mamma.
Det tror många av mina vänner, även Nicke sa det i helgen.
Det dök ju upp från ingenstans men jag blev glad när han sa det, blir glad när andra säger det också men det blev lite annorlunda när han sa det.
Vi får se om några år helt enkelt hurdan morsa jag blir.

Idag ska jag försöka att inte tänka på sånt som är negativt, så rädd och paranoid som jag har blivit det senaste är inte kul alls.
Rädslan är det värsta, jag har ju inte varit rädd för så mycket konstiga saker innan.
Visst speglar, diska utan handskar eller att inte ta i handtag som hela allmänheten tagit i är ganska milda saker.
Det har ju fullständigt med kontroll att göra.
Men sen konstiga saker, mycket har nog med alla mina känslostormar att göra.
Så mycket mixade känslor som jag haft sedan jag blev kär, riktigt kär har jag inte känt sedan 2002-2004.
Det är så jävla sjukt och jag sa det till Nicke igår också att jag inte känt så här på så många år så det känns jävligt ovant.
Både positivt och negativt, men det positiva väger även här över.
Men allting som jag blir orolig över eller känner något negativt till har nu förvandlats till rädslor.
Jag kan bli rädd och tro att Nicke tänker dra, även om jag är ganska säker på att han inte kommer göra det än på ett jävligt bra tag i alla fall.
Jag är rädd för att det ska hända något med min syster och jag behandlar nästan Linus som glas ibland.
Jag känner rädsla för nya och gamla vänner, där vet jag inte alls varför.
Jag är rädd att ta återfall och jag är rädd att jag ska börja skära mig igen.
Det hände ju ganska nyss men det är ju med långa mellanrum, men jag är rädd att det ska bli som förr. Att ramla in på gamla spår.
Jag har blitt mer hypokondrisk än vanligt också.
Ska försöka lista ut vad det är som egentligen är fel för egentligen är jag inte så här rädd av mig.

Nicke får mig att bli trygg när jag har han bredvid.
Farmor får mig också att känna mig rätt trygg.
På Beroendeenheten känner jag mig trygg med personalen men inte på stället.
Psyk känner jag mig trygg bakom låsta dörrar, inte konstigt dock.
Annars känner jag mig rädd och obekväm.
Hoppas att allt detta ändrar sig när jag känner tryggheten oftare, att jag blir mer säker på saker och ting.

Nu är jag på bussen och är på jobbet om 30 min typ.
Ska läsa lite och hoppas på att jag kan koncentrera mig på boken då Nicklas spökar i mitt huvud hela tiden.
Trodde aldrig att det skulle bli så här seriöst och att vi skulle känna så som vi gör för varandra.
Nykära varje gång vi ses och vi är nästan som två tonåringar.
Har sex mer eller mindre jämt och kan ligga i soffan helt inslingrade i varandra en hel dag och kväll och bara vara.
Det är en underbar känsla.
Att han visar nya sidor, vare sig dom är bra eller dåliga och att han är lite svår gör inget.
En dag knäcker man kanske den nöten och får veta vad som gömmer sig bakom dom bruna ögonen.
Träffade några av hans vänner i Lördags vilket faktiskt va rätt kul även om jag känner att jag inte riktigt platsar där.
Men jag får ju reda på mer om Nicke igenom att se på hans umgänge.
Ingen invecklad analys men visst synar jag dessa människor men inte på ett negativt sätt.
Dom va i alla fall schyssta och det är det som räknas.

Nu ska jag öppna min cola och käka min frukost som jag köpt på subway.

Ha en kalas-bra dag!