dubbeldiagnos

Jag undrar hur det hade varit att leva i paradiset?
Hade man sluppit tänka, sluppit elaka människor och bara fått vara sig själv?
Hade man sluppit all sjukdom och lidande?
Hade man sluppit göra andra människor lidande och hade samvete inte existerat?
Ångest hade varit gott och grubblande nåt man blivit glad av istället?
Hur hade mitt paradis sett ut? Vilka hade varit där?

Likgiltig ställer jag mig till livet just för stunden och undrar vad som finns i betraktarens ögon.
Är det nåt att beundra eller avsky?
Det är bättre att vara lyckligt ovetande än olyckligt vetande.
Jag ställer dock mig själv den frågan och undrar om det verkligen är sant.

Vi önskar oss saker vi inte kan få och vi lär oss aldrig.
Är det en av människans dom för att, enligt dem kristna, Eva åt av äpplet som ormen uppmanade till.
Hade vi levt i ett paradis annars?

Mitt paradis är en plats i mitt huvud som är svåråtkomlig och den är där för att reta mig.
Den visar hur det kunde vara och visar nåt som aldrig kunnat bli.
Jag valde fel vägar och det är gjort, men där är alla vägar rätt och ingenting är farligt.
Människor är värda och jag älskar dem för det dom är och inte gör.
Känslor är bra och gör aldrig ont.
Jag litar på det som finns där och att det inte vill mig illa.
Världen jag lever i nu gör mig illa på sätt som man inte visste fanns.


Men jag ska fortsätta mitt jobb och mitt liv på det sätt som livet låter mig.
Världen runt omkring är hård och skoningslös men ändå går livet framåt.
Jag vägrar slå rot och fastna.
Fortsätta träna mig stark på livet och hoppas slippa för många bakslag.
Hålla fasaderna i schakt och låta ingen komma för nära.

Vi låter det gå!