Plugg & bipolär!
På Liv & Död, Missbrukare, Psykiskt sjuka, Kriminella, Anhöriga & Hjälp!
Jag känner nu att jag MÅSTE FÖRSÖKA ge tillbaka lite till samhället som jag själv tagit så mycket av.
På Liv & Död, Missbrukare, Psykiskt sjuka, Kriminella, Anhöriga & Hjälp!
Jag känner nu att jag MÅSTE försöka ge tillbaka lite till samhället som jag själv tagit så mycket av.
Finns det depressioner i himlen?
Jag är inte som du, jag är BIPOLÄR!
För att få mina nära och kära att förstå hur jag känner, hur jag tänker som har en diagnos.
Utåt sett ser jag ut som er, det är inte fysiken det är fel på utan det psykiska.
När vi bipolära faller så faller vi hårt. Och det tar längre tid att ta oss upp men vi repar oss nog bättre än många andra.
Lovar man något tar vi det på ordet och blir jävligt förvirrade när det visat sig att någon "ljugit" för oss.
Även om det är nåt så litet som att någon skulle köpa mjölk åt oss och så blev det helt plötsligt något annat istället.
Eller säger man en tid till oss så förväntar vi oss den exakta tiden annars faller vi och tar det ofta på sig själv om personen som kommer för sent inte har en bra förklaring.
Vi måste hålla vissa rutiner.
Vi har vänner som sviker oss och som försöker lura oss på våra medicin om vi har några och om inte det så är det våran godtrogenhet och att vi ofta är naiva fast vi själva inte tror det.
Efter att ha blivit lurade för många gånger enligt oss trots att ni icke bipolära ser det som missförstånd så blir vi istället osäkra, svårt att lita på andra och folk är idioter tills dom bevisat annat.
Handlingar visar mer än ord även om ord är viktiga.
Som vanliga människor gör och säger saker till oss som dom tycker för stunden i en arg situation, att vi är jobbiga t.ex. är något som vi tar på orden.
Det kommer att sitta i våra huvuden länge.
Eftersom vi många gånger hatar oss själva så mycket redan för hur vi är så blir era arga ord, som ni egentligen inte menar bara en bekräftelse för vår syn på oss själva.
Då stämmer all skit vi redan tycker om oss själva.
Vänskaper håller ofta inte länge för vi förväntar oss även handlingar tillbaka när vi hjälper nån annan.
Det handlar mer om att ge och ta, ge och ta för oss än många andra som gärna ger men hellre tar och vi vill ha lika.
Vissa vänner klara inte av våra bergodalbane humör och sticker av den anledningen och andra utnyttjat oss.
Många i den åldern jag är får barn och det är ju en anledning till att man inte hinner ses och sånt förstår vi.
Men vad mer ska jag säga.
Jag har försökt göra en liten förklaring till hur jag känner ofta/
Säg inte en sak och gör en annan för blir det för många sådana små saker så slutar jag till slut lita på dig.
Jag hatar mig själv såpass mycket reda att jag behöver inte mer skit om hur jag är, vad jag har och inte har.
Jag vill ha ärliga och konsekventa människor runt mig.
Jag dör hellre än att leva osäker och helt oförstådd.
Men förstå, jag är alltid sjuk. Mer ibland, mindre andra dagar men ibland verkar jag normal.
Men glöm aldrig att jag är inte helt normal och förstår inte alla era val och ord på samma sätt som ni.
Hoppas att en bipolär inte ska vara sjuk vissa dagar är som att säga att en som är förlamad i benen ska gå 2km om dagen. Vi är alltid sjuka även om det kanske inte märks av alltid.
Er Logik är inte vår starka sida.
Och vi tar er på orden.
Detta va enklaste sättet för mig att beskriva hur jag fungerar med min sjukdom.
Manier och depressioner behövs inte gå igenom nu utan den "normala" delen för det är den inte alla förstår.
Sov gott.
Hjärtflimmer
Det är Onsdag och jag ligger här i sängen, just nu vill jag bara dö.
Inte långsamt eller snabbt utan bara hård och söligt.
Tog min seroquel för natten som har börjat verka men just nu man jag inte sova.
Jag kan inte andas genom näsan, snustorr i munnen och det känns som mitt hjärta slår ojämnt och för hårt. Det enda jag hör är mina hjärtslag.
Det är dock inte medicinen som får mig att vilja dö. Jag är så trött på att vara jag och jag är trött på att ha den här sjukdomen som förstör mitt liv.
Den är något mer kontrollerad nu än hur det faktiskt har varit men ändå så är det för mycket.
Att lägga mig i badet med rakbladet känns hela tiden lockande och jag kan inte påstå att det känns lika långt till handling som det gjort innan.
Som jag känner mig själv kommer jag dock inte så hur mycket jag än vill. fast man vet aldrig vad som kan putta någon över kanten.
Folk har dött för mindre och ca 65% som försökt att ta sitt liv försöker ofta igen. Så står det i den bipolära statistiken i alla fall.
Jag är trött på att finnas och trött på allt som har med mig att göra.
Jag är så jävla trött på att vara manodepressiv!
Ett skott in pannan, ETC eller stänga av totalt känns som det är dom få enda utvägarna.
Jag hoppas fan man kan hitta ett jävla botemedel för alla psykiska åkommor, först bipolära.
Det suger att min sjukdom gör att jag påverkar andra.
Trött på att ha ett twisted mind och att ingen jävel förstår.
Jag är trött på att det är en sjukdom man inte kan ta på, trött på mediciner, svängningar och att vara så delad.
Jag ska dock inte säga att inte alla förstår. Andra som också lever som bipolära förstår ju med all säkerhet om vad det är jag pratar om.
Denna underbara tjej P som jag träffat nyss förstår mig och mina tankar, vilket är jävligt skönt för jag har aldrig kunnat dela och ventilera med någon som förstått på riktigt innan.
Man är fuckad i huvudet av egna fel och andras kommentarer på annat sätt än vad man är som en så kallad normal person, va fan det nu är?!
Jag ska sova nu!
Orkar inte.
XOXO / Älvan
När depressionen tar dig..
Jag önskar så innerligt att jag bara kunde bli frisk och att jag inte längre skulle ha en diagnos. Det önskar jag alla som har någon form av psykisk sjukdom.
Att inte bli glad över saker som man i normala fall hade blivit jätteglad över.
Alla bra känslor är mer eller mindre borta även om det i små stunder kan söka sig igenom det dåliga.
Man får ta vara på de små stunderna då man inte när man blir glad igen, det kanske aldrig händer.
Det känns så jävla fel när jag vill vara glad när jag är med Nicke, han ska inte behöva dras ner i min skit.
Är det inte det ena så är det det andra och inte fan vill jag prata om det för det blir bara jobbigare.
Alla saker jag får för mig är det värsta med den här sjukdomen, fast bara för att man får för sig någonting så behöver det inte betyda att man har fel.
Paranoia är bara en högre form av uppmärksamhet. Glöm aldrig det.
Kanske är det för att jag är jävligt uppmärksam på minsta lilla vad folk gör, på vad dom säger och hur dom beter sig när dom gör vardagliga saker.
Själv gör jag inte en min när jag mår så här, jag visar inga känslor när jag får ett sms eller skriver på internet, inte när någon rolig människa ringer och inte heller när jag träffar någon.
Jag hade haft svårt att läsa av mig själv i alla situationer.
Detta är baksidan av bipolariteten och den är då fan inte vacker.
Man blir mer eller mindre likgiltig och man har otroligt svårt att visa känslor.
Man ler men det gör man för att man måste, man svarar på frågor och ger där efter också svar som man vet att andra vill höra.
Så som människor vill att man skall vara, en känslokall robot som endast pratar om vardagliga saker.
Frågar nån hur man mår så är dom ändå inte intresserade av att egentligen veta.
Dessa jävla "Svenssonfasoner".
Nu blir det att försöka att sova bort skiten och hoppas på att man vaknar upp till en någorlunda bättre dag imorgon.
Det måste jag säga också, jag har blivit benådad med att ändå må rätt så när bra på morgonen när jag är sjuk. Aldrig hundra men ändå mycket bättre än vad det är nu.
Men ni får sova gott era små smulor!
Tjohopp!
Inga tabletter i världen kan rädda mig.
Bipolär delux
Det suger verkligen att svänga så här!
Jag önskar att jag antingen går helt uppåt eller helt nedåt istället för att vara i detta Rapid Cycling mode som jag nu fastnat i.
Helst av allt vill jag självklart bara vara normala, rätt så glada jag men när man inte får det så tycker jag det är lättare att vara antingen eller så man vet hur man ska förhålla sig till sitt eget mående, sina tankar och sitt sätt att vara.
Rapid cycling är ju det som är mest svårbehandlat i det bipolära och jag tycker den tiden är värst nät man hamnar i att svänga flera gånger istället bara för en upp i några dagar och vara manisk och tokig, sen rätt ner i hålet i h stanna där ett tag.
Då vet jag att det är över när det slutar sen på ett bra tag.
Nu vet jag ju fan inte alls hur detta slutar.
Blir ju att man proppar i sig en del mediciner extra nu när man är sån här också så det inte ska bli riktigt lika jobbigt.
Men det negativa med det är att jag ena stunden rycker på axlarna åt allt för att sedan stor gråta åt minsta lilla. Jag blir super känslig och jävligt irritabel.
Är otroligt glad över att jag har folk i sin närhet som väljer att vara hos mig och finnas där under tider då det ser ut så här i mitt liv.
Igår till exempel så kom Zara hit till mig, trodde hon skulle stanna bara och titta Svenska Hollywoodfruar med mig men hon blev kvar till 1:30 i natt, det är det fan inte många som skulle "ha tid" för.
Samtidigt som det är skönt att inte Nicke är här så känns det ändå lite jobbigt utan han i vissa stunder.
Sen så saknar jag ju en till person, älsklings grodan..
Vi har inte setts på över en månad och det börjar bli påtagligt ensam och jobbigt faktiskt, våra nätter brukar vara guld värda i stunder som denna.
Nej, jag ska lägga tid på tv-spelet en stund nu.
Imorgon blir det en sväng till Göteborg och spendera en stund med Jimi och efter det eventuellt träffa Grodan faktiskt.
Pratade med honom förut över sms och det hade varit skönt att bara träffa honom en stund i alla fall.
Ha en fin natt allihop!
Tjoff.
Tankar som rusar.
Många känner nog igen vad jag menar när jag säger; tankarna rusar.
Ingenting riktigt fäster sig utan går runt som ett virrvarr i huvudet. Det är allt ifrån ingenting och lite till.
Ni som känner igen det bäst är antagligen ni som också har en Bipolär diagnos.
Jag fick ju mig en lättare psykos nyligen pga att jag sover alldeles för lite. Jag såg och hörde alla saker som inte fanns.
En manlig stark röst skrek mitt namn högt i mitt öra samtidigt som jag lyssnade på musik. Och när jag stoppat in mig för natten så började täcket röra sig. Det slutade med att jag slängde ner täcket på golvet och min sovkamrat blev nästan lite rädd kändes det som.
Samtidigt fick han hålla masken och det är svårt att spela allvarlig när ens yta krackelerar och rädslan sipprar fram mellan skårorna.
Jag känner mig fortfarande väldigt uppåt och det är mycket som gör att jag inte kan sova.
Hos läkaren fick jag några sömntabletter (Immovane) och neuroleptikum (Zyprexa) som jag skulle ta för att sova men va fan. Det gick en liten stund men inte hela vägen.
Jag tänker inte åka in på något psyke igen så på Måndag ska jag prata allvar med min Psykolog och även min VOBS på sub-teamet.
Men nu ska jag försöka vara lite social med min brutta här, Emelie!
Utan den tjejen hade jag försvunnit ner i ett hål någonstans och inte funnits kvar.
Man kan inte leva utan vänner, bästa vänner.
Hon har alltid funnits där för mig och jag hoppas hon fortsätter att göra det.
Älskar mina päron, Absolut min mamma. Finns ingen som hon och ingen kommer någonsin att kunna ta hennes plats. Den bästa mammam på jorden!
Mina syskon är mina stöttepelare och dom ska jag göra allt för om det så ska krävas blod, svett och tårar.
Ha en fin Lördag-kväll!
Jag är på egna uppdrag!
Stjärnorna på himmelen de blänka.
Va så trött i morse att ögonen gick i kors och det kändes som att jag pratade med mig själv i sömnen under tiden jag va ensam hemma idag.
Morfar hämtade mig hemma idag för att köra mig till Borås.
Jag fick idag chansen att berätta för Mariana om hur jag mådde innan vi gick in till läkaren.
Allting kändes jävligt bra med honom.
Han är en specialist på just bipolär sjukdom och jag har inte träffat någon som har haft endast det som inriktning.
Eftersom jag har en fruktansvärt deppig period just nu så skrev han ut Zyprexa åt mig.
Plus att vi höjde min Lamotrigin.
Doktorn sa att jag hade en ovanligt låg dos emot vad jag borde ha när jag har diagnosen Bipolär typ 2.
Eftersom jag har både ganska kraftiga upp och nedgångar så behövs det en större dos.
Han sa också att jag har en väldigt bra bas till att må bättre men att vissa saker måste vara högre för att ge en godkänd effekt.
Min nya medicinlista:
- 250 mg Lamotrigin (Antiepileptikum/stämningstabilliserande) i en vecka framöver och sedan höjer vi med ytterligare 50 mg tills vi är uppe i 300. Efter det får vi se hur mycket till vi ska höja med det blir förmodligen upp till 400 mg.
- 600 mg Seroquel (Neuroleptikum) som jag ska ta 300 på morgon och 300 kväll.
- 2.5 mg Zyprexa (Neuroleptikum) som jag ska ta minst 1 tab om dagen eller högst 4. Kväll ska dom tas. Så dom blir ju säkert olika för varje dag hur stor dos jag tar.
- 1332 mg Campral (medel vid alkoholism) som jag tar 666 mg morgon och 666 mg kväll.
- 225 mg Lyrica (Antiepileptika/ångestdämpande) som jag tar lite som jag vill men det blir nästan alltid 2 på morgonen och den sista någon gång under dagen. Vissa dagar tar jag inte ens 3 för jag känner att jag inte behöver det. Men minst 2 tabletter varje dag.
- 22 mg Buprenotex (Substitutionsbehandling vid opioidberoende) och den tar jag varje morgon varav 3 dagar i veckan tar jag dom inne på beroendeenheten. Jag har varit duktig och skött mig så därför får jag med mig hem för tors, fre, lör & sön. Väntar bara på ännu en fri dag att lägga på praktiken istället.
Både läkaren och Mariana tycker att jag har saker som passar in i just den diagnosen och det ser ju dom säkerligen bättre än jag.
Det som där emot inte va så bra idag va att vi vägde mig och jag har gått ner ifrån 52 kg till 46.9.
Inte bra Alexandra!!!
Till och med jag blev förvånad för så mycket trodde jag verkligen inte att jag hade gått ner.
Dags att göra något åt det, vilket jag iofs har försökt under en längre tid nu och inget verkar fungera. Men jag får göra som Zara sa åt mig.
Äta mycket salt och dricka mycket vatten, då kanske jag går upp mer i vikt.
Men jag måste äta mer också.
Zyprexan gjorde dock så jag gick upp en del i vikt när jag åt den uppe på behandlingshemmet så det kanske
Annars mår jag fortfarande helt kasst, huvudet känns helt söndrigt och jag vill inte göra så mycket annat än att gräva ner mig.
Jag får be till dom högre makterna att medicinerna ska funka och att jag kanske får sova någon gång nu i framtiden.
Men nu ska jag titta lite närmre på CSI och så ska jag även kika igenom min lillebrors önskelista som han skrev på min dator förut. Jag är redan klar till honom egentligen men man vet inte om något extra slinker ner under granen. Han förtjänar det som är så snäll emot mig på dagarna när vi är själva och han är faktiskt världens bästa bror och bara 8 år.
Han gnäller aldrig på mig, blir aldrig avundsjuk på mig eller något sånt och det är så jävla underbart!
Älskar min lilla Limpan!
Imorgon ska jag med min älskade kvinna Lizette på hennes barns luciafirande. Det ska bli mysigt.
Va ju några dagar sedan vi sågs pga allt och inget.
Hon gör min tillvaro ljus i mörkret och hon är en av dom bästa att nämna.
Ha en fortsatt trevlig kväll!
Hav av ångest..
Det enda ljuset jag ser är min mamma och mina syskon medans allt runt omkring bara susar förbi och jag hinner inte med.
Jag önskar nästan att jag kunde belasta någon annan med en del av mina tankar just nu så jag slapp att bära allt inom mig själv.
Mitt huvud kommer snart att implodera.
Jag till och med önskar att man kunde spy upp all ångest men det vet jag att det inte fungerar heller..
Man blir bara hungrig efter att man har spytt och så avskyr jag det där att man inte kan andas.
Men jag fortsätter att le utåt och se glad ut. Det finns inte mycket annat att göra.
Bara låtsas.
Önskar att jag nu också kunde gråta men ångesten fyller även det utrymmet och har blockerat hela tårkanalerna.
Varför gör livet så ont?
Någon gång måste dom här jävla nedgångarna försvinna, men jag vet innerst inne att dom inte gör det. Dom försvinner aldrig.
Man lär sig bara att hantera dom.
Men ibland känns det som att jag inte kan göra det.
Uppgångarna är bra mycket enklare faktiskt för dom är inte längre så ofta och jag blir inte psykotisk och lägger mig på spåret längre.
Men som sagt, det va en gång och jag va inte mig själv.
Då fanns det ju dock några människor som gjorde så mycket för mig.
A (en klient på IRIS) som kom och drog mig av spåret.
Och underbara Agneta, min kontaktperson.
Hon gjorde mycket för mig den kvällen innan taxin kom som skulle ta mig till psyket på Uppsala sjukhus.
Jag blev dock mer psykotisk när jag kom dit och hade en helt sjuk paranoia som aldrig ville släppa.
Jag anklagade personalen för att ha kameror i alla rummen som jag skulle befinna mig i, att försöka förgifta mig med maten och tabletterna jag fick. Trots att det va exakt likadana tabletter som jag ätit i flera år.
Samma märken och det va helt enkelt samma allting med dom.
Men enligt mig hade dom mixtrat med dom.
Att vara bipolär är ett helvete många gånger.
I alla fall dom dagarna då allting känns jobbigt och tungt.
Maniska eller hypomaniska faserna är långt ifrån lika jobbiga nu för tiden.
Känner knappt av dom längre.
Men dessa depressioner.
Så mycket tankar på döden och allt kretsar kring det dåliga.
Ångest för allt och mår dåligt över minsta lilla.
Inte värd någonting och som sagt.
ALLT ÄR ÅT HELVETE...
Äh, jag ska gå och hänga mig en stund nu och sen ska jag nog titta på film och sova.
Hej...
Funderingar på livet..
Sitter på tåget och tittar ut igenom fönstret.
Jag är på väg ut ur Skövde.
Allt jag ser där ute är snö.
Snö på marken, snö på taken, snö i träden och det är helt enkelt ett helt Sverige i vitt.
Det är otroligt vacker när solen lyser i snön och det glittrar överallt.
Man blir varm i kroppen trots kylan.
Mina tankar seglar iväg och jag finner mig själv sittandes i skogen och det är sommar.
Bandage på mina armar och plåster i armvecket efter blodprovet.
Jag har precis kommit tillbaks ifrån psyket i Borås och ut ur min psykos.
Hur mycket minns jag ifrån själva psykosen?
Knappt något.
Vaknade upp på väg tillbaks till IRIS huset med Angelika.
Har ett litet svagt minne ifrån då hon skulle dra mig bort ifrån spåret och jag ramlade och slog i knät.
Sedan minns jag inte så mycket mer.
Kommer ihåg när jag vaknade på psyket i Uppsala dagen efter.
Jag hade varit otroligt paranoid och skrattat åt mitt självmordsförsök.
Som jag läste i min journal så stod det att jag va helt övertygad om att det satt kameror och mikrofoner överallt.
Att personalen va emot mig och jag hade egentligen ingen riktig verklighets uppfattning.
I Uppsala stannade jag 2 nätter och sedan skickade dom tillbaks mig till IRIS med höjd dos på en av mina mediciner.
Jag mådde inget vidare på IRIS sen heller.
Va fortfarande i något psykotiskt tillstånd och hade fortfarande svårt att skilja på verklighet och fantasi.
Man hittade mig mest sittandes ute på trappan.
Rökte cigarett efter cigarett.
2 nätter hade personalen kvar mig innan dom fattade beslutet att jag va för dålig för att ha kvar mig så dom skickade mig i sjuk-taxi till Borås.
Minns inte så mycket av resan i taxin heller.
Det som satt sig är att taxi chauffören va intresserad av massa gamla hällristninigar.
Vet att han babblade på hela vägen men sen tog det stopp.
Tror att det va när mamma å Moa kom och hälsade på mig där i Borås som jag har mitt första minne ifrån.
Hade en vattenflaska med mig som jag fyllt med juice och det hade börjat växa alger i den.
Och det va jag tvungen att visa mamma och Moa och tyckte inte alls att det va speciellt konstigt.
Skrattade åt typ allt som va konstigt som man normalt tycker är helt äckligt och bara dumt.
Benso schema och höjd dos neuroleptika.
Efter det har det inte varit några direkt psykoser jag haft.
Fått för mig saker som inte är normalt men inte så jag kommit in i ett sådant tillstånd under en längre tid.
Lite knepig blev jag och kan få små paranoida psykoser.
Men det går ofta över efter en liten stund.
Hur kommer det att bli i framtiden?
Kommer jag fortfarande få psykoser?
Kommer jag någonsin igen försöka ta livet av mig?
Kommer jag att skada mig själv på olika sätt resten av livet?
Vad kommer att hända med mig egentligen?
Att ha bipolär sjukdom är inte enkelt.
Man vet aldrig hur nästa dag ska se ut och inte heller framtiden.
Hur länge kommer jag att få äta alla dessa mediciner?
Läkarna har sagt att jag får vara beredd att få äta mediciner resten av mitt liv.
Men kanske inte så mycket som nu.
Jag hänger på en skör tråd så fort medicinerna inte går ihop.
Psykos, verklighet, drogad, självmordsbenägen...
Jag vill leva i den verklighet som alla andra lever i.
Kunna njuta av livet utan att vara rädd att någon gång vilja försöka ta livet av mig igen.
Men det går inte.
Jag är den jag är och den personen kommer jag också alltid att vara.
Jag är Unik och har erfarenheter i livet som inte alla andra har.
Måste lära mig att hantera det och sedan kanske hjälpa andra i samma sits.
En dag i taget!
Jag är en person för sig.
En väldigt svår person.
Lider av den förbannade Borderline personlighetsstörningen och det tär väldigt mycket på min relation till människor.
Vänner, familj, pojkvänner och annat.
Ibland blir jag så förbannad på mig själv för att jag gör som jag gör utan att ens riktigt förstå varför.
Det är som Robin sa till mig när vi pratade i telefon i förrgår.
Inte många killar klarar av mig för att jag är svår, får för mig saker och är väldigt bestämd om att mitt är MITT.
Svartsjuk är bara förnamnet.
Mina pojkvänner har fan inte haft det lätt.
Dom har fått stå ut med mig och mina humörsvängningar.
Mina inbillningar om otrohet m.m.
Jag vet mycket väl att sakerna inte är som jag tror just då.
Men kan inte urskilja rätt ifrån fel.
Jag vägrar också att erkänna mina egna fel för det mesta.
För stolt för att göra det är jag inte utan det är mer tjurskallighet som gör att jag vägrar.
Att jag är Bipolär är rätt mycket enklare att leva med.
Jag kan hantera mina toppar och dalar vad gäller det mycket bättre.
Med tanken på att jag tror väldigt mycket på mina mediciner, speciellt nu när jag har så mycket som jag har.
Ingen normal dos direkt.
Men bara jag mår bra och orkar leva som jag gör så blir jag glad om dom inte ändrar mina mediciner alls.
Eller Campralen ska jag avsluta för den hjälper ju inte emot något jävla sug ändå.
Opiatsuget stillade den inte det minsta, det märktes ju när jag åkte till Sthlm och köpte en jävla massa Heroin.
Öh, nej!
Och alkoholsuget hjälper den inte ett piss emot.
Näst intill så jag vill ha spriten mer nu än innan.
Så då blir det 6 tabletter mindre om dagen i alla fall.
Det tacka min lever för.
Min medicinlista nu för tiden:
Morgon - 300mg Seroquel
200 mg Lyrica
40 mg Fluoxetin
999mg Campral
200mg Lamotrigin
Dag - 200mg Lyrica
Kväll - 200mg Lyrica
300mg Seroquel
999mg Campral
Natt - 5mg Stilnoct
Diagnoser är inte kul.
Men när man väl fått dom är det något som man får leva med.
Bara att inse fakta och fortsätta att klara sig i livet.
Det är så mycket som 60% av missbrukare med Bipolär sjukdom som tar livet av sig så måste jag göra slut på mitt missbruk.
Jag vill inte göra så emot min familj.
Inte heller emot min släkt eller mina vänner.
Alltså, mina nyårslöften.
1. Ge fan i knarket.
2. Gå ner i vikt.
3. Träna mera.
4. Ägna mer tid åt mina vänner.
Sorry att jag har blivit seg på att uppdatera.
Har mycket annat för mig nu.
Ska bli ändring på det nu.
Ha det bra!
Hej
Permis ifrån behandlingshemmet.
Såg att jag hade ytterligare mediciner.
Morgon: 200mg Lyrica, 150mg Lamotrigin, 333mg Campral samt 20mg Fluoxetin.
Dag: 100mg Lyrica
Kväll: 100mg Lyrica, 333mg Campral samt 300mg Seroquel
Natt: 10mg Nozinan, 25mg Propavan, 5mg Stilnoct samt 15mg Zyprexa.
Annars då?
Jo, jag är värsta nervör inför hemresan.
Vet att det kommer gå bra men man ska aldrig säga aldrig.
Skönt att man kan ringa sin pojke i alla fall om det skulle bli för svårt och ett återfall nästan är i hamn.
Men imorgon blir det sjukt najs med tanken på att jag ska tatuera mig.
Mia har målat en sjuukt fin Älva som jag ska ha på överarmen då.
Det känns för jävla bra.
1000kr bara för en rätt så stor grej såg det ut som på bilden i alla fall.
Jag har packat det sista nu på morgonen.
Hoppade över gruppen för att hinna.
Gjort mig fin också.
Kul kul.
Man kan ju behöva det.
Anländer till Alingsås 17:30 ikväll.
Åker här ifrån 12:30 till Skolsta, där ifrån tar jag bussen in till centralen och tåget går 13:48.
Jippie!!!
Ska umgås lite med min Kärlek innan jag åker också.
Sen blir det en snabb lunch också.
Så ha det fint så länge.
Skriver när jag är hemma igen.
Självförtroende på burk.
Jag sover extremt mycket för att dom har gett mig ännu en Neuroleptika som man blir tok-trött av.
Min medicinlista ser nu ut såhär;
999mg Campral
400mg Lyrica
150mg Lamotrigin
20mg Fluoxetin
15mg Zyprexa
300mg Seroquel
25mg Propavan
5mg Zolpidem
Det är alltså 8 olika tabletter för att få mig att fungera normalt.
Känns rätt så sjukt när man ser på det såhär.
Och idag när han skulle sätta in Zyprexan helt och inte bara som en behovstablett så frågade han om 15 mg räckte.
Vafan, det borde la han veta.
Robin får ju också den fast bara 10mg.
Och han har nästan inga andra mediciner.
Aja...så kan det vara i en sjuk värld.
Har mått sådär konstigt mycket dåligt det senaste.
Skurit mig har jag gjort.
Funderat kraftigt över att ta återfall.
Allting har känts helt overkligt och jag har nog vart borta i det blå och svävat också.
Hm..
Ja, jag vet inte mer vad jag ska skriva faktiskt.
Bli i alla fall hem imorgon tills på Söndag.
Skönt med lite miljöombyte.
Hade tänkt att packa min väska nu så jag är klar med det.
Samt att be personalen att åka och hämta ut mina biljetter.
Tjohopp!
