dubbeldiagnos

En kvinna med dubbeldiagnos, två tragedier med död och sorg, en älskad lillebror, underbar sambo och två underbara små monster, behandlingar och blandade dagar. Det är en blogg om liv & död, då & nu.

Jag skyddar dig till döden.

Det är en intressant sak, hur vi tror att vi gör våra nära och kära en tjänst igenom att blunda för det stora problemet/problemen och hoppas på att det skall gå över precis som en förkylning.

Vare sig det gäller alkohol, kärlek, spel, droger eller någon av alla andra självdestruktiva saker folk utsätter sig själva för.

 

Idag har varit en dag att verkligen fundera över detta, hur vi tror att inte anmäla och blåsa i hornet när någon av våra nära och kära har problem behövs utan istället låter vi det gå för långt.

Man försöker hoppas på att det ska ändra sig, att det blir bättre.

Men är det egentligen man själv, sin egen skam och all den skit man kan få av personen som gör att man låtsas att inte se problemet fast det hela tiden hänger över en?

Jag är helt säker på att det är en egoistisk handling att inte göra något åt saken när någon i vår närhet är i fara, det är för att vi själva inte skall få skit.

Hur blir det den dagen när personen då kanske dör? Då kan man sitta där och ångra sig för resten av sitt liv för att man inte gjorde den lilla gärningen.

Är det inte mer värt att personen i fråga hatar en ett tag men ändå lever och har allt & alla i sitt liv, personen kanske blir tacksam den dagen då allting är bra igen och ser tillbaka på sitt förflutna och då också ser sina fel.

 

Jag ser mina egna fel i att skydda någon som gör sig själv och alla andra så illa, jag är till 100% medveten om min del i det hela.

Svart på vitt så är jag lika skyldig som personen som gör felet.

 

Min älskade mamma gjorde egentligen samma sak för mig. Det är absolut ingenting jag är arg eller bitter över.

När jag härjade så va hon aldrig den som ringde soc, hon ringde aldrig polisen på mig och det va aldrig hon som tvingade in mig på avgiftning.

Dom gångerna jag ville in då hjälpte hon mig in men hon tvingade aldrig på mig någon behandling eller någonting. Hon bad mig att sluta men inte mer.

Det är inte så att hon inte brydde sig för det vet jag att hon gjorde. Samma sak gäller oss andra som skyddar våra nära, det är inte så att vi inte bryr oss men vi vågar bara inte göra något för vi är rädda för vad som ska hända med oss själva. Vi säger att vi inte vet vad vi ska göra åt saken.

Vi bor i Sverige och det finns massa resurser vad vi än har för problem, om det så skulle vara att vi va beroende av att sticka strumpor så finns det säkerligen hjälp för det också.

 

Att det är för att på något sätt skydda oss själva eller för att vi är rädda för vad våra egna konsekvenser blir är någonting vi däremot förnekar, eller vi ser inte varför vi skulle vara rädda för någonting sådant.

Det är klart att det inte är därför vi tystar ner något men vi har heller inte något bra svar på varför vi inte gör eller har gjort något åt saken heller.

Många gånger kan man skylla på att personen i fråga själv måste inse att den har problem själv, även om det tar 100 år.

Ibland ser man själv inte problemet när man är inne i det man nu är inne i, man förnekar och ser det inte för ens det är för sent och det är därför vi måste ha någon som faktiskt gör någon liten gärning. Den behöver inte vara stor men något måste egentligen göras för först då kan man börja se att det finns ett problem hos en själv.

Det är inte säkert att man accepterar att man har ett problem men ett frö är sått och man vet att det är ett problem.

En liten handling sätter ofta något i rullning och till slut så kanske det blir lite ordning med mycket arbete dock.

Man kan alltid förhindra saker innan det går för långt men Svensson-regeln säger att man inte skall blanda sig i andras problem för mycket.

 

Jag ville länge sluta med drogerna, ett tag innan jag hamnade på behandlingshemmet uppe i Enköping faktiskt och jag visste att jag hade ett problem men jag förnekade det ett tag till.

Det krävdes tyvärr en överdos för att jag skulle sluta helt med drogerna men jag visste i alla fall innan att jag hade problemet och hade åtminstone börjat försöka göra något åt min situation.

Alla snubblar vi några gånger och det är näst intill omöjligt att gå en helt rak väg från ett idiotiskt beteende till ett normalt. Men vi måste börja någonstans.

 

För att släppa det helt och hållet nu så har min dag varit lite turbulent men det har funnit mycket bra i den ändå.

Jag har nu skrivit på arbetsavtalet för jobbet som personlig assistent, det känns bra.

Ett vikariat så här ifrån början och så ska man jobba sig uppåt.

Fan va skönt det kommer att vara den dagen då både jag och Nicke har ett jobb och är helt självgående.

Det är första delmålet i livet nu.

 

Jag och Nicke hade vår halvårsdag idag. 6 månader har gått för jävla fort!

Allt har sina upp och nedgångar, vilket förhållande har inte det med minst en dysfunktionell person i.

Men vi står på benen och jag älskar honom så otroligt mycket.

Han är min klippa och det behövs inte mycket mer än han och vårt hem, lite pengar behöver man ju alltid också för att kunna leva nåt så när men annars så har vi det jävligt bra just nu om man bortser från pengarna.

Jag blir fortfarande överlycklig när jag vaknar och han ligger bredvid, det finns ingen bättre känsla.

Att gå och lägga sig ihop är också någonting som framkallar lyckokänslorna.

Han gör mig lycklig och han gör mig hel.

Utan han och hans stöd i all sörja som blir till och från hade jag säkert gjort nåt mycket dummare än jag gjort.

Sen 2 veckor tillbaks och den incident som då inträffade så har jag tagit mig upp och känner mig så mycket gladare och lättare med han i närheten.

Han gör min dag och även mitt liv just nu och jag uppskattar varenda sekund med han.

Dagarna hade varit så jävla fattiga utan honom. Dessa 6 månader ihop har varit allt annat än lugna, både känslomässigt och vad det gäller händelser.

Han är min stora kärlek och det vet jag nu..

 

Nu blir det lite te och tv sen nana för imorgon bitti ska jag till soc och träffa min Case.

 

Ciaoo

Jättefint inlägg!

håller med i allt du skriver. min mamma var likadan mot mig. tvingade mig aldrig till något, men när jag kom till henne och bad om hjälp då har hon gjort allt.

grattis till halvårs-dagen.

:)