Jeep träff i Skövde.
Jag, Emelie, Hampus, Jennie och Hegge är på Jepp-träff i Skövde.
Vi åker i olika terräng och först va jag verkligen livrädd att bilen skulle tippa över när som helst men efter en stund märkte jag hur roligt det va när lite adrenalin började sätta in.
Det roligaste va i leran när det skvätte upp och in i hela bilen och jag, Hampus å Emelie blev helt prickiga.
Allt blev prickigt!
Men ändå hemsöker dom jävla självmordstankarna. Dom gör mig galen!
Hjärtat mitt slår trots att jag är borta.
Då är det illa.
Jag tror det blir psyket igen, är nästan helt säker på det när jag mår så här.
Jag behöver bli instängd i en skokartong en liten stund. Drogad och slippa vara alls några dagar.
Jag ska försöka roa mig nu och ha kul.
Det måste jag.
Kanske skriver senare.
Hej!
Äktenskap & Soc-fall
Jag har mycket tankar och känslor nu, det gör ju att jag får en det material till min blogg.
De senaste veckorna har jag sjunkit mer och mer och helt plötsligt har dom heta självmordstankarna blivit allt starkare och fler.
Dom har inte varit så här jobbiga på 3 år nu, sen jag va på IRIS. Då försökte jag ju lägga mig på tågrälsen men jag har inte tänkt att försöka sätta något i verk den här gången.
ÄKTENSKAP är ett ord som betyder så mycket, det innebär mycket.
Ett ord med så mycket innehåll är något man ska vara rädd om, rädd för.
Efter ett giftermål är du fast, då har du fullbordat ditt äktenskap och det är just den sortens äktenskap jag har haft många funderingar kring, ifrån alla vinklar.
Jag själv höll på att gifta mig en gång, papper va påskrivna och det datum va bestämt. Borgerligt skulle det bli.
Den 4:e november 2008 skulle det ske.
På ett sätt är jag glad att det inte blev så, samtidigt ångrar jag att jag att det inte genomfördes.
Jag förstörde det.
Men någonting som va bra med själva beslutet när vi fortfarande va ihop, jag och J, det va att vi bestämde oss tillsammans.
Det va inga påtryckningar från ena eller andra hållet.
Det va det bästa.
Jag har sett en några stycken som försöker tjata och få sin partner på fall, tvinga att säga ja.
Det blir i slutändan bara ett tveksamt okej.
Hur kommer det sig att vissa aldrig blir nöjda med hur man har det?
Jag lider med alla dem som har en partner som hela tiden tjatar, gråter och skriker för att få sin vilja igenom.
Det händer allt för ofta.
Jag själv skulle aldrig tvinga någon att gifta sig med mig om min partner inte själv va redo för det.
Jag ska aldrig mer tänka på att gifta mig, jag vill aldrig gifta mig.
Träffar jag nån som så gärna vill gifta sig får han gifta sig med sig själv eller hitta någon som faktiskt vill gifta sig.
Allt kan bli lättare om man gifter sig när man har hus och barn m.m.
Men om man sen skiljer sig, vilket dom flesta gör idag, och får ett hemskt ex efteråt kommer få det jävligt hett om öronen.
Det kanske man haft under tiden ihop också, varför annars skilja sig?
Men ett psyho till ex är värre, jag har sett det några gånger nu.
Det blir bråk om barnet, huset och pengar.
Den ena vill ha allt och vägrar att ge sig, ta alla barnen eller fullkomligt strunta i dom, kanske ska ha vårdnaden om alla för pengarnas skull?
Men har du tur att komma överens med ditt ex från den dagen ni bestämt er för att skilja er så är ju allt så mycket enklare.
Tyvärr har ju inte alla den turen och jag kan inte annat än bli förbannad på exet som gör allt för att förstöra.
Fy skäms på er!
Nöj er med en förlovning och ett sambo avtal.
Det är min syn på det fullbordade äktenskapet.
Sen kommer vi till ämnet socbarn och socfall.
Det har blivit nåt jävla slagord och det är helt idiotiskt.
Jag hör det ofta av min pappa och även syster ibland. Dom tänker inte på att jag faktiskt kan ta illa upp.
Alla människor kan inte hjälpa att dom går på socialbidrag eller försörjningsstöd som det så fint heter.
Många har nyss kommit hit och måste först anpassa sig till samhället, andra är sjuka, några kommer ur missbruk och några kan bara inte få ett jobb.
Jag själv passar in i flera kategorier och det jag är mest arg på är att jag inte får tag på varken en tim.anställning eller ett jobb där jag kan jobba halvtid.
Jag skulle definitiv inte palla att hoppa från noll till 100%.
Hur fan ska det gå med mina ups and downs och min behandling.
Men det går ju inte att få tag på ett jobb alls om man inte har läst på universitet eller liknande.
Det som söks är socialarbetare, läkare, data ingenjörer eller läkare.
Sen söks det en massa telefon säljare och personliga assistenter men det är jobb jag vägrar att ta. Det går bara inte.
Jag har sökt en jävla massa lagerjobb, kundtjänst och innesäljare i olika butiker men det är ingenting som behövs just nu.
Tyvärr finns det en annan sida av dom så kallade socfallen som skiter i att söka ett jobb för att det är ju jävligt enkelt att få pengar här.
Dom som utnyttjar det svenska systemet till max, vilket jag tycker är för jävla fel.
Skattebetalarna ska inte behöva ge sina pengar till dessa personer som vägrar att försöka göra något åt sin situation.
Dom lever hellre på mini belopp än att tjäna ihop bra så mycket mer pengar och faktiskt känna att man är värd sina pengar.
Det finns en positiv och negativ sida av allt.
Arbetsförmedlingen borde göra mer för att få ut ungdomar och dom som kan jobba i arbetslivet. Mera jobb åt folket!
Nu ska jag sova och hoppas på att slippa mardrömmarna i natt!
Sov gott!!
Man behöver inte va en idiot bara för att man kan!
Ni är inte ensamma!
Jag ska berätta lite själv om mina erfarenheter och min historia, hur det va att leva i tortyr.
Min mamma va min räddning efter att jag fått tag på en dator för att skicka ett gratis sms där det stod; HJÄLP!
Hade jag inte haft min mamma där så är jag rädd för att jag kanske varit död nu eller fortfarande i detta helvete.
Jag tänder ett ljus för alla dom som mist sitt liv pga av detta, många som faktiskt blivit ihjäl slagna medan andra tar sitt liv för att slippa fortsätta i sitt förhållande.
Men nu till min historia till er hur det va.
Jag träffade M på en internet sida där vi pratade några dagar innan vi bestämde oss för en träff. Ni får inte glömma att jag fortfarande va i ett missbruk här och hade inte det bästa omdömet.
Efter några dagar fick jag frågan från en gemensam vän om han någonsin varit elak emot mig. Jag tyckte det va en dum fråga och ställde en motfråga där jag undrade vad han menade.
Killen berättade att han hade inte hade varit så snäll mot ett ex och ännu värre va det med hennes nya pojkvän.
Hon drog i alla fall upp det i rätten och fick stöd av sin nya man och det blev M väldigt arg för och slog hennes kille, stängde in han i bagageluckan i bilen och körde ut killen i skogen. (Det är höga straff på på olaga frihetsberövande), han och hans vän misshandlade killen och inte så dåligt heller och sen släppte han där i skogen. Han fick ett rätt långt fängelsestraff för detta plus några narkotika brott tror jag.
Jag sa i alla fall till vännen att jag va en stor flicka och kunde klara mig själv, jag skulle självklart gå om han slog mig.
När M kom hem frågade jag honom rakt ut om det jag hade hört och han sa att han råkat putta henne så att hon ramlade och han berättade även om kidnappningen
Vi blev ihop ganska snabbt och det va helt okej till en början, men sen kom min första smäll.
Han kom hem en sen kväll efter att ha varit och tatuerat sig, jag va med han till en början men tyckte det blev ganska sent och gick hem.
Där hemma stod en flaska med hembränt och man ska inte ställa sådant framför en missbrukare. Jag satte igång att dricka och då hade jag provocerat han så pass mycket att han gav mig en örfil. Det va stike One och jag gick inte, trodde att det va en en gångs grej, jag ångrar än idag, varje dag, att jag inte gick ut genom dörren.
Nästa gång kom några veckor senare. Då slog han till mig ordentligt och puttade in mig i en garderob så att dörren gick sönder.
Då blev jag där emot rädd men han började gråta och och bad om förlåt, att det aldrig skulle hända igen och han visste inte vad det tog åt han. Jag började tänka på vad hans ex sa, men jag gick inte för han fick mig att tycka synd om han när han satt på sängen och grät. Det va kanske mitt fel att han hade slagit mig, att jag hade gjort fel i att skrika på han när vi inte hade några pengar. Jag va tvungen att försöka åka till jobbet varje dag men det va inte lätt när han tyckte att jag skulle stanna hemma. Efter ett tag blev jag lat och sa att jag inte kunde jobba kvar.
Efter den gången eskalerade misshandeln hela tiden. Det va tortyr i slutet av förhållandet.
Han började bita mig istället nu för att då kunde han skylla på att vi hade ett vilt sexliv där bett va en del av sexakten. Det va ganska smart om polisen eller andra någonsin skulle se märkena.
Han började kontrollera mig och jag fick mindre och mindre åka någonstans utan han.
M kunde hålla på i timmar att bita mig så det blödde och jag fick stora sår. Han blev arg på mig för att jag grät högt då han va rädd för att han skulle bli vräkt vilket han blev i slutändan då han inte kunde betala hyrorna i tid m.m.
Men jag kunde ju inget annat än att gråta. Jag kunde ropa efter mamma dom gånger han va som mest, jag ropade efter många andra också men det va ju självklart att dom inte hörde.
Jag kommer ihåg en natt, eller väldigt tidig morgon runt 5 när han varit på mig hela natten och bitit överallt så började han dunka sitt huvud mot betongväggen så han själv fick två stora blåtiror, vilket jag inte riktigt fattade hur man kunde få blåtiror av det. Han sa att ha behövde hjälp och att han va arg och ledsen på sig själv att han höll på som han gjorde.
Men i alla fall hade grannen hört allt som pågick i flera dagar och bestämde sig för att ringa polisen.
Dom knackade på dörren vid halv 6 och tog in oss i olika rum.
M hade gett mig en blick som sa att jag inte skulle säga något, och det gjorde jag inte.
Jag sa att vi kollade på film och hade råkat ha lite högljutt sex. Det va det jag sa om mina märken också, att det va en sexlek och han slog mig inte.
Men den snälla polisen förstod att min historia inte riktigt stämde men dom kunde ju inte göra så mycket åt det.
M va efter det helt förtvivlad och grät och han va samtidigt arg för att jag hade låtit för mycket när jag grät.
Han va dock glad att vi nu köpt en lägenhet i Vänersborg för då slapp våra grannar höra något mer.
Saken va ju den att vi skulle få nya grannar istället, dom skulle ju inte förstå till en början..
Att jag lyssnade på hans förlåt gång på gång förstår jag inte riktigt själv men ändå vet jag vet jag nu varför.
Eftersom han hade manipulerat och fått mig att inte prata med mina vänner längre, en efter en tyckte han inte att det va bra att jag umgicks med och till slut hade jag bara Z.R och hennes pojkvän C.
Vi umgicks med dom och käkade piller som fan.
Det va mitt sätt att överleva på, drogerna.
När M kom på att vi skulle sluta med drogerna under ett tag när vi bodde i Skövde och en stund i Vänersborg så va M som värst, han blev hemskast under den tiden och det är ofattbart att han inte slog ihjäl mig under den tiden.
Men det va där sista tiden som jag förstod vad han höll på med, innan det va jag mest förvirrad och förstod inte riktigt vad som hände. Mitt psyke la av totalt.
Jag hade Stilnoct som insomningstablett under den tiden men jag va livrädd för att ta den för jag visste vad jag skulle vakna upp med tills imorgon.
Jag ville inte sova alls och vissa nätter tog jag inte min tablett för att jag skulle trodde att jag skulle komma undan då, att han skulle vakna glad och allt tog slut, andra kvällar önskade jag att jag skulle dö i sömnen innan han vaknade. Ta en överdos och bara somna in när jag sov.
Att jag lyssnade på hans förlåt gång på gång va för att jag trodde varje gång att han skulle sluta.
Jag ljög ihop en jävla historia för att jag trodde att han skulle sluta då, men inte ens då lät han mig vara ifred.
Det värsta ögonblicket som jag minns va när vi bodde i Vänersborg. Jag va nere i tvätten ensam och hade pratat med en grann kille till oss, M visste att han hade spanat in mig men jag sa att jag inte va intresserad av en liten pojkspoling.
Men helt plötsligt kommer han inrusande och jag såg den värsta svarta blicken någonsin och tänkte; Nu är det kört, nu dödar han mig!
Har aldrig sett sådan svarta ögon i hela mitt liv, och den ondska han ut strålade.
Bara för att jag hade utbytt några ord med grannkillen. Han tryckte in mig i torkrummet och tryckte upphetsad mot väggen, han tog ett stadigt grepp om min hals. Han tryckte så jävla hårt att jag blev blev helt röd i ansiktet, min enda tanke; NU dör jag och jag får inte säga hej då till min familj.
Efter den gången tassade jag på tå hela tiden för att inte göra honom arg.
Jag tittade hela tiden på om han va glad eller arg, va han arg förberedde jag mig för en smäll eller en ett bett.
Och en annan gång torterade han mig verkligen under flera dagar. Han gav mig starka benso och som jag blev väldigt trött av. Jag somnade i sängen och han kom in och gav mig hårda örfilar för att jag skulle somna. Han gav mig mer piller så jag blev mer trött, han visste att jag älskar tabletter och allt annat neråt, så han kunde slå liv i mig igen. Kanske bita mig i pannan eller någon annan stans.
Efter han hade slagit mig upprepade gånger, jag fick inte sova och han stod och skrek som en galning.
Det va 2-3 dagars ren tortyr.
Jag önskar att ingen ska vara med om det jag va med om.
Det är för jävligt att det finns människor som tar makt till en annan nivå och slår sin partner som dom säger att dom älskar "så mycket".
Människor som M ska låsas in någonstans där dom inte får kontakt med människor överhuvud taget.
Dom manipulerar sin partner såpass mycket att personen inte har någon kontakt med folk tillslut.
Slår, biter, tar stryptag och torterar både fysiskt och psykist. Man är inte vatten värd egentligen.
Dom är på hittiga dom där personerna för att märkena inte ska synas, men M va en sån som inte brydde sig om det. Han bet mig i ansiktet, pannan och kinderna.
Mina råd till er där ute som har kommit ifrån era män/kvinnor/föräldrar, prata om det! Man blir fruktansvärt trasig efter en sån tragedi. Gå till en kurator, psykolog, en vän man litar på eller en familjemedlem och prata av er. Berätta historian för det gör mycket för en, det gör ont men det funkar. Lås inte in det för det kommer alltid att jaga er tills ni dör. Det är guld värt och har hjälpt mig väldigt mycket. Jag har fortfarande svårt att lita på män, inte så konstigt. Olika sorters beröring, lukter och andra saker påminner en om det hemska som har hänt. Det påverkar både mina förhållanden. Men jag jobbar på att släppa saker och ting men det går aldrig över helt.
Man kommer länge vara som en strykrädd hund, och jag själv är väldigt konflikträdd efter detta.
Till er i denna situation nu i denna stund, försök att gå där ifrån, lämna kvar nyckeln annars går man snabb tillbaks. Det finns många kvinnohem och många som kan hjälpa. För er män är det svårare men det finns organisationer som även vänder sig till er. Det finns en mansjour i nästan varje län.
Om ni som vuxen antar att ett barn eller unga vuxna är i knipa, tipsa om BRIS.
Några numer jag hittade för hjälp och rådgivning.
Hemsida; Kvinnojouren.se eller kvinnofridslinjen.se
Nationell stödtelefon för er är: 020 - 50 50 50
För er män som bli misshandlade var det svårt att hitta något till men jag hittade något till slut
Hemsida: supportforman.jothodesigne.com
Annar kan 118 118 hjälp er med att få fram ett numer att ringa.
Och för alla barn och unga vuxna (högst 18 år) finns BRIS hemsida: bris.se eller telefonnr: 116 111.
Jag tände ett ljus varje kväll för dom som har gått bort.
Men för er som lever vill jag bara säga, lämna aset innan du dör.
Kunde jag så kan ni!
Vem säger att suget försvinner?
Jag är lite trött på folk som säger att suget går över.
Det går aldrig över! Suget kommer alltid att följa mig som en svans.
Jag avskyr suget men vad ska jag göra åt det?
Hade jag inte haft den motivationen och den självdisciplin, som har växt för varje dag, hade aldrig fungerat annars.
Jag hade varit i skiten och aldrig kommit så långt som jag gjort. Jag tackar shiva och buddah för att dom gett mig den styrkan som har följt mig på vägen.
Suget kommer varje dag, året om.
Men jag tar dag för dag och 2års dagen är bakom hörnet.
Den föregående veckan har varit rätt spännande.
Jag va på en intervju i början av veckan där jag fick dela med mig av mina erfarenheter från mitt gamla liv.
Killen som intervjuade mig bjöd på fika och jag bjöd på en del av mig själv och händelser ifrån mitt 9åriga missbruk.
Från extascy till amfetamin och sen heroinet. Det va ett upptrappande på droger, från tjack-punderiet till heroin-misären.
Jag själv förstår inte riktigt hur det blev så men så blev det.
Men i alla fall, helt allmänt tyckte jag att intervjun gick okej, jag är ju dock ingen människa som kan beskriva på ett bra sätt när jag pratar, det är lättare att skriva.
Jag fick en fråga hur jag generellt skulle berätta hur man skulle göra för att visa positiva och negativa känslor på scen.
Mitt svar tänker jag inte säga här men jag kan beskriva lite annat ändå.
En positiv känsla va när jag & trasdockan satte nålen i armen på varandra.
Trasdockan är en av mina underbara vänner.
Vi satt och lyssnade på Cypress Hill, hits from the bong.
Vi hade köpt ballerina kex och gröna paprika pringles.
Vi satt i soffan i min utslussnings lägenhet. Vi hjälpte varandra att sätta nålen och efter det satt vi i vårt sköna rus, euforiska och alla bekymmer va som bortblåsta.
Vi satt och noddade i soffan och åt våra godsaker. Vi va i ett stadium mellan vaken och icke vaken.
Allt va perfekt när vi satt där och lyssnade på hiphop, den lät så bra och vi va helt inne i den, min tv va satt på ljudlöst, helt onödigt att den ens va på då vi aldrig tittade på den.
Det va min bästa upplevelse.
Min sämsta gång va när jag hade ätit syra och sprang runt i lägenheten i Göteborg. Väggarna krympte och jag trodde av nån anledning att jag va i Narnia.
Hunden va livsfarlig och jag la mig under bordet med en tom bacardi flaska som skydd från "vargen".
Jag trodde den vita häxan va efter mig och jag va verkligen livrädd när jag låg där under bordet som va min grotta.
Det va en extrem snedtändning.
Värst va att hela världen krympte runt omkring mig och jag fick extrem klaustrofobi.
Jag fattar inte varför det blev så men det va en riktig psykos.
Hade då inte fått min diagnos än men jag vet att jag redan då va manodepressiv och jag tror att det påverkade mycket.
Men nu blir det att se klart på Big Brother live då någon ska åka ut.
Vem kan det bli, Amandus eller Joe?
Vi får se vid 22:25.
Ha en fortsatt trevlig kväll!
Hej!
Inifrån burken
Dom dagar då jag mår sämst brukar jag isolera mig här hemma och låsa in mig. Dom dagarna känns det som att vara i en aluminiumburk.
Det lilla hålet som är uppe på burken och har vassa kanter som man kan skada sig på, jag ser min ytterdörr som det lilla hålet.
Mitt liv i en aluminiumburk.
Det gör ont när man ska ut genom dörren, för alltid finns det någon skit där, den finns i alla dess former.
Min dörr är mitt skydd och min trygghet, inte ens ett förhållande ger mig någon trygghet längre.
Jag är som den stryk rädda hunden som ingen längre ser, inte vill se.
Det finns för många och stora problem som man får på köpet. Folk är rädda för problem man inte kan ta på.
Antagligen för att det är lite svårare att göra något åt. Det går inte bara att tejpa, spika eller limma för att allt ska bli bra.
Det ska så mycket mer till för att laga ihop mig.
Jag vet att personer med synlig eller osynliga defekter Alltid förstorar sina problem, andra är för bra för 'mig', ingen vill ha en sån som 'mig'..
Det är ju inte så egentligen men om man inte är "Normal" så är man på tok för konstig för att hitta någon som man kan leva med.
Men nu i dessa tider så är normal en definitions fråga person till person.
Vem och vad är normalt egentligen?
Men för min egna smak så är jag många gånger extra underlig och svår.
Svår har jag nog alltid varit, ännu värre när jag gick på droger. Men nu när jag blir tvungen att ta tag i all skit är jag förmodligen värre än någonsin tidigare. Kanske inte utåt men inuti mitt huvud är det kaos, värre än hur ett riktigt sladd-pund ser ut.
Ångesten och sömnproblemen är det som visar sig utåt.
Inget vackert alls.
Jag själv upptäcker många gånger att jag fortsätter att springa ifrån mig själv men det är så mycket svårare nu.
Varje vaken minut så blir jag påmind av något som hänt under dom år jag har druckit och drogat.
Men också den del som har varit under min uppväxt. Det är något jag de senaste två åren har tänkt mer och mer på, att min uppväxtsituation faktisk har påverkat mig way more än vad jag själv har trott.
Min ena faster tog fram flera gamla tidnings artiklar där våran familj va med på kände jag mig nästan spyfärdig.
Jag va väl runt 8 - 10 åt när jag, mamma och min syster va hos AT inför hjärtebarns dagen, AT gör nog varje år en intervju av ett hjärtebarn inför deras dag, jag va i alla fall med på den intervjun.
Det kändes lite som att få en örfil när jag läste vad jag sagt; "Nej, jag har inte påverkats alls."
Va fan! Jag va ett barn, tro fan att jag va påverkad men hur ofta säger ett barn att dom är påverkade av nåt, man vet ju knappt in eller ut i den åldern.
Barnpsykologer börjar ju bli fler och fler, men jag hade nog behövt en egen psykolog redan då, någon som riktigt tog sig tid för mig, inte träffade mig någon gång ibland utan regelbundet under lång tid. Att nån fått ur mig det jag faktiskt kände då.
Tror att jag aldrig pratade med någon inom psykiatrin nån gång under de åren min familj vistades på olika sjukhus med min syster och jag bodde hos farmor och hennes dåvarande man.
Jag säger inte nu att det skulle va min systers fel att jag blev helt fucked up, hon kan inte hjälpa att hon föddes med hjärtfel. Jag skyller inte på nån.
Men en del runt om på sjukhusen, dom måste ju se hur det går för dom andra barnen.
Hade jag fått en professionell samtalskontakt att gå till regelbundet då hade jag förmodligen kunnat göra något åt många tankar som kommer idag.
Mycket annat har ju också på senare dagar blivit mer till kaos, men om nån gjort lite mer förarbete hade ju varit kanon.
Då kanske jag hade släpp några av tankarna som nu tvingar sig fram i tid och otid.
Min största önskan nu är att få koll på mina tankar, hur många timmar jag än ska behöva sitta hos min psykolog.
Den närmsta framtiden kommer bli för jävla hård, men det går inte sluta att kämpa nu.
Trots att jag vet att det kommer ett orättvist vägskäl längre fram så går det inte att välja fel väg.
Jag måste följa min egen kompass.
Det är bara jag och Jack Sparrow som har en sån kompass, den visar dit man önskar.
Nu ska jag strax till mamma, ska sova där för imorgon blir det utflykt till Göteborg och Universeum.
Jag och Linus ska först åka tåget ner och sen spårvagn, limpan fick välja färdmedel och det blev tåg&spårvagn. Det är ju lite spännande tycker Linus eftersom han typ har åkt tåg å vagn en eller två gånger innan.
Det blir en rolig dag och vi ska kolla den nya dinosaurie utställningen och så ska vi gräva fram fossiler.
Sov gott allihop!
Bara en till..
Det är så man tänker när man ska sluta med drogerna.
Du tar en gång till och hoppas och tror att det ska vara den sista, men det blir alltid några till och så är du fast igen.
Jag förstår inte varför man ska inbilla sig själv varje gång di tar ett återfall att det ska vara den sista fixen, snorten eller röken.
Det är just det problemet jag själv har haft, hur jag lurat mig själv, riktigt inbillat mig själv att det är sista gången jag verkligen ska ta.
En Sak till man kör med är att man ska trappa ner själv.
Det funkar inte heller. Antingen får du sluta helt på en gång och vara motiverad, verkligen vilja sluta, vara beträdd på att du faktiskt aldrig ner ska ta en drog.
Spelar ingen roll vilken drog det är utan det får inte vara någonting mer, aldrig mer.
Jag kommer ihåg mina två sista återfall väldigt väl, inte riktigt vad som hände men glimtar ifrån den.
Den första av mina två sista va när bag tog en överdos på heroinet. Jag hade druckit ganska duktigt på väg in till Stockholm så det va inte bara en heroinintox utan även en alkoholförgiftning. Jag trillade ihop vid plattan och tjejerna jag varit med hade lämnat mig efter att väktare och ambulans personal hade tagit över.
Jag hade runt 3.01 i promille och en hög dos heroin i kroppen, jag tog en fix i foten innan vi åkte iväg till huvudstaden med skjutsen jag ordnat.
Det kan ha varit det vita Thai smacket, vad vet jag..
Ingen av tjejerna följde med i ambulansen utan konsekvenserna på Iris va värre än om jag hade dött. Hur fan kan man vara så dum och ego?
Jag hade följt med direkt för jag ställer upp på sina så kallade vänner, konsekvenser eller inte.
Men som sagt, behandlingshemmets regler va viktigare än mitt liv. En hade kunnat åka med.
Sen att dom ger mig skit och säger att jag tvingade dom att suga av chauffören för att vi skulle få skjuts. Ännu mer bullshit!
Dom tog helt initiativet själva, dom pratade om det redan innan skjutsen kom om; 'Jag kan suga av han så vi kan få skjuts tillbaka också.'
Jag tvingade ingen att göra någonting. Bara för att jag nämnde att jag hade haft sex med han och för att jag sa att han önskade sig säkert en repris av mig.
Att d
En tjej sen kläcker ur sig att hon kan suga av ha. För skjutsen sket jag i fullständigt. Not my problem!
Det va JAG som fick all skit och två LVM anmälningar på mig. Tur hade jag att soc hellre betalade minimum för att jag gick med på G-gatan och öppet 12-stegs program än ett kostsamt LVM-hem.
Mitt sista återfall va på alkohol och piller, med mitt ex F.
Jag hade plockar ut alla mina Stilnoct och Lyrica och sen åkte vi till playan och la oss och solade med några cider och mina piller.
En riktig skön dag, tills klockan va dags att åka tillbaka till G-Gatan igen.
Mamma hade hämtat oss med bilen och jag va vrål-bäng och spydde ifrån bilen, yrade och betedde mig som ett svin.
Det va mina två sista.
Nu ska jag kolla klart på BB och sen sova.
Sleep tight och tänk inte mera att jag ska bara, lägg av helt med en gång trots skiten du får stå ut med tills du mår bra igen. Klipp med kontakter och vänner tills du blivit tillräckligt stark!!
Du blir fräsch och som en ny person efter ett tag. Det är värt det!
Medicin livet ut.
Jag har haft mycket tankar kring min medicin genom åren sedan jag kom in i psykets papper.
2007 när jag försökte ta livet av mig med tabletter och sprit.
Det värsta jag har varigt med om 2009, på Sahlgrenska där dem inte ville ta emot mig. Jag va ju inte skriven i näreten.
Jag fick ett mildare utbrott på läkaren jag träffade och kallade han för "jävla gubb-jävel" samt "skit i det då för helvete, jag tar en till överdos och det är du som får stå för det". Lite smått obstinat kan jag nu påstå.
Men det jag ville komma till i detta inlägget är hur felmedicinerad jag har varit under flera år, samt hur personalen bemöter en på psyket.
2007 kom jag in 00:12 på avd. 2 på psyket i Borås. Jag fick sova i tv-rummet för att det va upptaget överallt.
Många av personalen brydde sig inte speciellt mycket om klienterna utan satt väldigt ofta i kaffe-rummet och skrattade åt saker och ting. Jag fick rummet intill personalrummet dagen efter och gick förbi där varje dag. Det talades en del om patienterna och inte på något positivt rätt.
Dom tittade bara på det dåliga och skrattade nästan åt det.
När jag kom in där i alla fall fick jag ett sobril schema som jag skulle följa i några dagar, samtidigt skrev dom in mer mediciner som jag aldrig hört talas om.
Dom bestämde att jag inte hade Borderline som dom trodde från början, jag klassades som Bipolär med typ 2 kurvan.
Jag förstod inte läkarspråket på latin, ändå va det mycket sådant när man träffade en av dem.
Men jag gick i alla fall på 20mg Cipralex när jag kom in och det höjdes lite grann. Sen fick jag Lamotrigin som är en stämningsstabiliserande medicin, den har hjälpt mig ganska mycket. Men jag fick i alla fall 200mg efter att jag hade fått trappa upp det varje dag tills jag fick den dosen, samma sak med Seroquel där jag fick en liten dos till en början innan den va uppe på 300mg.
Mot min ångest fick jag Lyrica 75x3 varje dag. Det är också en bra medicin som hjälper mig en del med ångesten. Utan den hade det varit jobbigt som fan.
När jag kom till Iris höjde läkaren allt och då fick jag gå på 100mg Lyrica varje dag och innan jag kom dit låg jag på psyket i 5 veckor och där höjde dom mediciner ytterligare.
Det kändes precis som om dem försökte medicinera bort alla problem som klienterna hade, mer medicin åt folket ungefär.
Helt plötsligt när jag vart på Uppsala psyk hade jag hög dos av allt. Det som ändrades va att Cipralexen skrevs ut och jag fick Fluoxitin istället. Jag har ju även Campral mot alkohol sug, jag kan inte påstå att det hjälper allt för mycket och jag tror nästan att det va en Placebo effekt på den. Men någonting jag vägrade att ta innan jag åkte på permiss va den jävla Antabusen. Aldrig i hela mitt liv.
Vi patienter blev verkligen behandlades som om vi vore någon började för personalen och därför matade dom oss med mediciner, för fulla muggar dessutom.
Hela den psykiatriska vistelsen kändes som ett enda förvaring ställe för att bara hålla koll på oss knäppisar.
Dom gav mig mer, mer och ännu mer medicine. Höjde allt jag hade till 600mg Lyrica, 600mg på Seroquel, 5mh Stilnoct en jävla massa campra.
Och sen har vi ju dom helt onödiga behovsmedicinerna. Jag hade både Zyprexa, Nisinat och Lergigan. Skulle det hjälpa menar dom.
Jag är sjuk nöjd med att ha kommit till beroendeenheten där jag har fått riktig hjälp.
Vi skrev bort Fluoxitinen och nu har jag bara Lamotrigin 400mg, Seroqel 600mg, Zyprexa 14 mg och Immovane 7,5 x2, caoralen har jag inte riktigt koll på hur många mg. Men även jag har en behovsmedicin och det är Zyprexan.
Men nu orkar jag inte skriva mer för ögonen går i kors.
Har förresten köpt en lite byrå till hallen nu, plus en underbar spegel. Fruktansvärt nöjd för byrån är i svart trä och spegeln har en svart mocka ram. Mu är det äntligen bara måla vardagsrum och hallen, så behöver jag en vit eller svart fåtölj till mitt sovrum. Får åka till ikea snart.
Och en sak till..
En person som jobbar på stadsteatern tog kontakt med mig och vill intervjua mig angående mina erfarenheter i knarkandet.
Det känns väldigt roligt att man fått ut något positivt ur alla skit saker man har gjort.
intervjun är på Tisdag på eftermiddagen.
Sov gott nu små troll!
Migrän..
Igår kom jag på en sak som jag ville skriva här, det skulle bli ett rätt så långt inlägg. Tyvärr fungerar inte det nu när jag har migrän.
Inte gjort så mycket mer än att ligga i mitt rum med persiennerna nere, ingen dator på eller ljud.
Det enda jag har orkat har varit at prata med folk via faceshit på mobilen och sms.
Jag stapplade ner i källaren i källaren med två tvättar men sen orkade jag inte resten. Gör ingenting eftersom jag fick tag på en tvätt tid nästa vecka.
Så jag lägger in det inslaget nu inom dom nästa dagarna.
Det handlar om mina rus-känslor, på tändningar typ.
Hur jag kände på riktigt när jag tog olika droger för sig, alla känslor som dör upp ner.
Men som sagt det får komma innan dom närmsta dagarna.
Det jag har orkat mer idag va att ställa mig och laga mat klockan 10:30. Det blev hemgjorda pannbiffar med kokt potatis och en grym gräddsås med lök i. Jag har aldrig blivit så nöjd med min hemlagade mat som nu.
Man kan gå och småäta på hela tiden på biffarna.
Men nu ska jag gå och lägga mig för nu orkar jag inte mer, huvudet tycker inte att jag ska vara vaken mer nu.
Imorgon ska jag ju åka och hämta en byrå som jag ska ha i min hall, en svart sådan. Två lådor och den ska se ut som ny men det märker jag där så får vi väl se då om jag kan justera priset men är den utan några skavanker så tar jag den för utsatt pris.
Men Glad Påsk på er allihopa!
Dömmande och knark känslor.
Idag har jag varit hos Bipolär-doktorn, där fick jag höjd Lamotrigin till 400mg varje morgon och där fick jag också höjd Zyprexa till 15mg samt Immovane 7,5 gånger 2 när det är dags för att hoppa ner i sängen.
Jag känner mig hängig och ledsen, nedstämd och likgiltig.
Det är skönt att ha en läkare som faktiskt lyssnar en del och verkar ändå fatta trots att han bara läst böcker och inte varit där själv.
Mycket knark känslor har dykt upp och en del hat mot flera personer, självmordstankar är på en grad 1 - 10 på en 8.
Jag saknar kärleken och jag vill inget annat än att känna riktiga känslor för någon, utan att testa gränser hela tiden.
Nyligen skrämde jag bort en kille ordentligt, innerst inne visste jag att han inte skulle kunna hantera mig och jag skrämde nog bort han med mening, jag gör ju sånt ibland.
Annars tänker jag mycket på hur mycket man dömer folk.
Den som säger något annat, att man aldrig dömer en människa snackar jävligt mycket skit.
ALLA dömer vi någon ibland!
Jag förstår mig inte riktigt på människor som säger att dom inte dömer andra folk, det är för jävla mycket bullshit då jag själv har hört med egna öron, all skit dom slänger ut sig och sedan låtsas om som att dom inte sagt ett skit.
Hur kan man vara så jävla dum att sen säga emot sig själv?
Idioti.
Jag känner extra mycket hat mot en person, som jag vet har baktankar med allt h*n säger och gör.
Vi har ju just nu en komplicerad situation i familjen, en mamma som är uk samt mina störda problem.
Psykiska sådana och ett jävla jobb med att hålla mig drogfri. Det är inte så lätt som det verkar, jag är inte hela tiden så stark som jag själv tror, ändå har jag klarat av att hålla mig i snart 2 år.
Grattis till mig!
Men i alla fall så hoppas jag nästan att personen i fråga förstår att jag menar h*n. Jag känner förbannat mycket hat mot h*n, det är inte vanligt att jag faktiskt hatar en person, det ska mycket till vill jag lova.
Annars så har jag och Kevin lite planer. Det ska bli väldigt roligt att träffa han då han verkligen är en underbar människa. Jag tycker det på riktigt.
Men det är en sak som stör mig..
Så fort jag pratar med Kevin så blir jag påmind om min förbannade psykos som jag fick runt jul 2009.
Jag hade både bra känslor och dåliga känslor trots att jag va påverkad av amfetamin som jag inte är överförtjust i direkt. En smutsig jävla drog enligt mig då jag själv är en nedåt människa.
Vet inte riktigt varför jag kopplar han till det hela tiden, men det kan bero på att jag va hos han i 2 dagar när jag hade tänt på den gången.
Jag satt och gulli gullade med Kevin hela tiden framför mitt ex Jimi, jag känner nästan lite skuldkänslor för det.
Men i alla fall så kommer jag ihåg hur jag satte nålen i armen, hur bra jag mådde under någon timma innan jag började snöa bor. Man svettas tjack-svett och jag har en tendens att bli psykotisk av den drogen.
Och det va ju precis det som hände.
Jag hade inga kläder efter första natten så vi åkte in till Frölunda torg dag två då jag va helt väck.
Trodde att alla människor jag såg kom ifrån Alingsås och blev paranoid som fan.
Man får ju för det mesta konstiga ticks och ryck när man tar den idiot drogen också.
Konstigt nog mådde jag både bra och dåligt när jag va inne i min egna lilla värld.
Det enda som va jobbigt va att se alla människor ifrån min hemstad, jag förstod inte vad alla dom gjorde där.
Antagligen va det så att inte en enda jävel va ifrån Alingsås egentligen, men min i min synvilla va det så.
Jag kunde inte ta ett steg utan att dom va överallt, fick en flipp och började as-garva mitt inne bland affärerna, jag förstår fortfarande inte varför men tydligen tyckte jag att något va förfärligt rolig.
Avtändningen kom sen och jag mådde piss, ringde mamma och sa att hon skulle hämta mig på stationen i Alingsås när jag kom in med tåget.
Jag bad henne att jag med mina Seroquel för att jag skulle komma tillbaks till verkligheten och för att få sova.
Utan sömn blir jag ju också psykotisk när jag inte ens har tagit någonting. Därav får jag sömntabletter och extra neuroleptika.
Men jag tror att jag kanske behöver prata ut om den händelsen för att släppa den. Kanske kan göra det med min psykolog.
Nu ska jag i alla fall moppa golven här hemma och dricka upp mitt kaffe. Sen hoppas jag att kvällen och natten kommer snart så jag kan lägga mig.
Klockan är ju än bara 15 och jag vill bara lägga mig i soffan och sova men då kan jag inte sova i natt, det blir mycket kaffe och röra på sig för att inte somna.
Spela tv-spel kanske..
Ha en fortsatt bra dag och Glad Påsk om jag inte skriver någonting på Lördag.
Kärleken och jag.
Jag är en av många människor som inte riktigt vet hur man beter sig när det kommer till kärlek.
Alla säger att man ska vara sig själv men är det ändå inte.
Man håller på sina laster och underliga vanor och berättar bara det bästa.
Men hur kommer inte den personen man fastnar med att reagera när mer och mer saker kommer fram?
Jag kan inte säga att personer jag känner och har känt inte gjort sig till för deras framtida partners.
Jag själv varken vill eller känner för att hålla på alla saker jag gjort och varit med om i mitt liv för att behaga nån annan.
Vi är ju levande varelser och har alla något sorts bagage. Mitt eget är ju rätt så tungt och jobbigt och det är inget jag tar fram vid en arbetsintervju precis, men när man dejtar en person tar jag ut små bitar varje gång och delar med mig av.
Det tyngsta kommer dock inte fram för ens man har varit tillsammans ett tag. Man behöver ju inte vara hur öppen som helst från början.
Små saker som jag delar med mig av är b.la dåligt morgon humör, ganska velig och ambivalent, att jag kan vara ganska bestämd i vissa situationer.
Jag själv vill att personen jag träffar också är öppen om det mesta, att det kommer i små portioner varje gång man ses. På så sätt blir det aldrig tråkigt att träffa en människa heller och man blir nyfiken på mer.
Inte fan vill jag vakna en morgon och plötsligt hitta en helt ny människa i mitt hem, någon som inte alls är så underbar som han/hon sa sig vara.
Inte heller vill jag att en person inte ska kunna välja själv om den vill ha mig eller inte alldeles för sent, då för att jag har en dålig dag utan att den andra ens visste att jag hade en sån sida.
Nej tack!
Hellre naken och rå än påklädd och stängd.
Bravo Alex!
Imorgon har jag fått en tid till bipolär-doktorn vilket kom i rättan tid.
Från att ha varit uppåt börjar det nu att slutta neråt.
Ha en bra dag!
Jag behöver sömn!
Ikväll är en sådan kväll då jag vet att jag inte kommer att sova.
Natten till idag sög också nåt så fruktansvärt. Jag vaknade minst 5 gånger, varav jag somnade om direkt två av gångerna medan resterande gånger höll mig vaken från 30 min till 1-2 timmar.
Jag kan inte ha det så!
Zyprexan jag fick hjälper ju mot mina jävla hallucinationer när jag sover så dåligt MEN jag känner min trött hela dagen efter att jag tagit dom och samtidigt manisk, rastlös, lätt irriterad och jag somnar inte på dom. Jag sover ju inte lika tungt på dom heller som jag hade hoppats på.
Mardrömmar är det en jävla massa av nu också.
Jag får för mig att dom tar bort mina vaken-hallisar och gör om dom till mardrömmar istället.
Mitt största problem är att somna och Immovanen är slut och jag behöver nya.
Jag vill inte ta dom varje dag utan mest som behovsmedicin dom nätterna jag känner mig konstig och när jag vet att jag absolut inte kommer kunna sova.
Imorgon ska jag ringa Borås och be att få dom som behovs istället för 2 om dagen.
Jag hoppas fan dom går med på det. Dom kan ju sätta datum på hur många dagar som ska få gå innan jag får hämta ut dom nästa gång.
Anledningen till att jag inte kan sova är att så fort jag stänger ögonen ser jag bara all skit som händer min mamma, jag är rädd för att hon skulle vara död när jag vaknar.
Jag hatar ordet cancer och är förbannat trött på den sjukdomen, och så jävla orättvis.
Det finns så många människor som inte vill leva medan samtidigt finns det människor som inte vill annat än att leva livet fullt ut, det är dom levnadsglada som får cancer och A.S m.m.
Dom får ingen chans att leva som alla dessa självmords kandidater har.
Det är jävligt egoistiskt att ta sitt liv och jag har själv suttit i ego-båten flera gånger och inte brydde mig inte om dom runtomkring.
Jag blir arg på alla som inte uppskattar vad dom faktiskt har, man lämnar allt utan att tänka på sina nära och kära överhuvudtaget, inte på rätt sätt i alla fall.
En person som blir obotligt sjuk har tid på sig att hinna med saker och ting innan dom dör och uppskattar allt lite mer än andra.
När vi fick beskedet om att mammas cancer kommit tillbaka i metastaser.
Jävla fitt-läkare som inte hjälpte henne ordentligt första gången.
Hon hade ju inte blivit obotligt skick om dom gjort rätt från början!
Jag älskar min mamma mer än nåt annat i hela världen då hon alltid funnits där.
Jag hoppas hon nu får en medicin som håller henne i schakt i minst ett år till i alla fall.
Det senaste har jag till och med börjat be till alla högre gudar jag kunde komma på inom buddism, hinduism och kristendomen.
Min mamma ska och får inte dö, inte än!
Jag tänker på mamma hela tiden när jag ska sova och det är tungt som fan, och det är en av orsakerna till mina insomnings problem.
Det är ett riktigt kaos i mitt huvud,, bra sömn och fortsatta möten med psykologen, samt rätt medicinering.
Jag orkar inte mer nu utan jag behöver det som jag har märkt hjälper.
Ni får sova gott,
Vi får se om jag sover något alls i natt.
https://cdn2.cdnme.se/cdn/9-2/973127/images/2012/pic_196849958.jpg" class="image">
https://cdn2.cdnme.se/cdn/9-2/973127/images/2012/pic_196849967.jpg" class="image">
Jävla huvud!
Det börjar bli lite svajjigt med sömnen igen, inte bra alls tycker jag.
Om kärlek kunde göra sömn hade jag varit väldigt lycklig. Både hemlig och icke hemlig kärlek.
Alex då!
Jag va hos min psykolog idag, det va ett bra samtal och det kommer inte att bli en så jobbig nu i efteråt.
Man måste ha det så ibland också.
Om det hade varit dö-jobbigt hela tiden så hade jag nog inte velat gå tillbaks och jag kanske hade tröttnat trots att jag verkligen vill, och behöver, mina samtal på Måndagarna.
Nästa vecka blir det Onsdag eftersom det är Påsk alldeles strax.
Imorgon ska jag hämta hem lite ris som jag kan pynta med dom fina fjädrarna jag köpte förra året.
Så ska jag med min mor på uppdrag. Det är ju alltid roligt.
Jag är alldeles för trött för att skriva nu så jag ska gå och gosa ner mig i sängen så fort BB är slut.
Inget Law & Order: SVU idag inte.
Allt finns på internet AB.. :)
Sov gott!
Tankar som rusar.
Många känner nog igen vad jag menar när jag säger; tankarna rusar.
Ingenting riktigt fäster sig utan går runt som ett virrvarr i huvudet. Det är allt ifrån ingenting och lite till.
Ni som känner igen det bäst är antagligen ni som också har en Bipolär diagnos.
Jag fick ju mig en lättare psykos nyligen pga att jag sover alldeles för lite. Jag såg och hörde alla saker som inte fanns.
En manlig stark röst skrek mitt namn högt i mitt öra samtidigt som jag lyssnade på musik. Och när jag stoppat in mig för natten så började täcket röra sig. Det slutade med att jag slängde ner täcket på golvet och min sovkamrat blev nästan lite rädd kändes det som.
Samtidigt fick han hålla masken och det är svårt att spela allvarlig när ens yta krackelerar och rädslan sipprar fram mellan skårorna.
Jag känner mig fortfarande väldigt uppåt och det är mycket som gör att jag inte kan sova.
Hos läkaren fick jag några sömntabletter (Immovane) och neuroleptikum (Zyprexa) som jag skulle ta för att sova men va fan. Det gick en liten stund men inte hela vägen.
Jag tänker inte åka in på något psyke igen så på Måndag ska jag prata allvar med min Psykolog och även min VOBS på sub-teamet.
Men nu ska jag försöka vara lite social med min brutta här, Emelie!
Utan den tjejen hade jag försvunnit ner i ett hål någonstans och inte funnits kvar.
Man kan inte leva utan vänner, bästa vänner.
Hon har alltid funnits där för mig och jag hoppas hon fortsätter att göra det.
Älskar mina päron, Absolut min mamma. Finns ingen som hon och ingen kommer någonsin att kunna ta hennes plats. Den bästa mammam på jorden!
Mina syskon är mina stöttepelare och dom ska jag göra allt för om det så ska krävas blod, svett och tårar.
Ha en fin Lördag-kväll!
Jag är på egna uppdrag!
