dubbeldiagnos

Dom dagar då jag mår sämst brukar jag isolera mig här hemma och låsa in mig. Dom dagarna känns det som att vara i en aluminiumburk.
Det lilla hålet som är uppe på burken och har vassa kanter som man kan skada sig på, jag ser min ytterdörr som det lilla hålet.
Mitt liv i en aluminiumburk.
Det gör ont när man ska ut genom dörren, för alltid finns det någon skit där, den finns i alla dess former.
Min dörr är mitt skydd och min trygghet, inte ens ett förhållande ger mig någon trygghet längre.
Jag är som den stryk rädda hunden som ingen längre ser, inte vill se.
Det finns för många och stora problem som man får på köpet. Folk är rädda för problem man inte kan ta på.
Antagligen för att det är lite svårare att göra något åt. Det går inte bara att tejpa, spika eller limma för att allt ska bli bra.
Det ska så mycket mer till för att laga ihop mig.
Jag vet att personer med synlig eller osynliga defekter Alltid förstorar sina problem, andra är för bra för 'mig', ingen vill ha en sån som 'mig'..
Det är ju inte så egentligen men om man inte är "Normal" så är man på tok för konstig för att hitta någon som man kan leva med.
Men nu i dessa tider så är normal en definitions fråga person till person.
Vem och vad är normalt egentligen?

Men för min egna smak så är jag många gånger extra underlig och svår.
Svår har jag nog alltid varit, ännu värre när jag gick på droger. Men nu när jag blir tvungen att ta tag i all skit är jag förmodligen värre än någonsin tidigare. Kanske inte utåt men inuti mitt huvud är det kaos, värre än hur ett riktigt sladd-pund ser ut.
Ångesten och sömnproblemen är det som visar sig utåt.
Inget vackert alls.

Jag själv upptäcker många gånger att jag fortsätter att springa ifrån mig själv men det är så mycket svårare nu.
Varje vaken minut så blir jag påmind av något som hänt under dom år jag har druckit och drogat.

Men också den del som har varit under min uppväxt. Det är något jag de senaste två åren har tänkt mer och mer på, att min uppväxtsituation faktisk har påverkat mig way more än vad jag själv har trott.
Min ena faster tog fram flera gamla tidnings artiklar där våran familj va med på kände jag mig nästan spyfärdig.
Jag va väl runt 8 - 10 åt när jag, mamma och min syster va hos AT inför hjärtebarns dagen, AT gör nog varje år en intervju av ett hjärtebarn inför deras dag, jag va i alla fall med på den intervjun.
Det kändes lite som att få en örfil när jag läste vad jag sagt; "Nej, jag har inte påverkats alls."
Va fan! Jag va ett barn, tro fan att jag va påverkad men hur ofta säger ett barn att dom är påverkade av nåt, man vet ju knappt in eller ut i den åldern.
Barnpsykologer börjar ju bli fler och fler, men jag hade nog behövt en egen psykolog redan då, någon som riktigt tog sig tid för mig, inte träffade mig någon gång ibland utan regelbundet under lång tid. Att nån fått ur mig det jag faktiskt kände då.
Tror att jag aldrig pratade med någon inom psykiatrin nån gång under de åren min familj vistades på olika sjukhus med min syster och jag bodde hos farmor och hennes dåvarande man.
Jag säger inte nu att det skulle va min systers fel att jag blev helt fucked up, hon kan inte hjälpa att hon föddes med hjärtfel. Jag skyller inte på nån.
Men en del runt om på sjukhusen, dom måste ju se hur det går för dom andra barnen.
Hade jag fått en professionell samtalskontakt att gå till regelbundet då hade jag förmodligen kunnat göra något åt många tankar som kommer idag.
Mycket annat har ju också på senare dagar blivit mer till kaos, men om nån gjort lite mer förarbete hade ju varit kanon.
Då kanske jag hade släpp några av tankarna som nu tvingar sig fram i tid och otid.

Min största önskan nu är att få koll på mina tankar, hur många timmar jag än ska behöva sitta hos min psykolog.
Den närmsta framtiden kommer bli för jävla hård, men det går inte sluta att kämpa nu.
Trots att jag vet att det kommer ett orättvist vägskäl längre fram så går det inte att välja fel väg.
Jag måste följa min egen kompass.
Det är bara jag och Jack Sparrow som har en sån kompass, den visar dit man önskar.

Nu ska jag strax till mamma, ska sova där för imorgon blir det utflykt till Göteborg och Universeum.
Jag och Linus ska först åka tåget ner och sen spårvagn, limpan fick välja färdmedel och det blev tåg&spårvagn. Det är ju lite spännande tycker Linus eftersom han typ har åkt tåg å vagn en eller två gånger innan.
Det blir en rolig dag och vi ska kolla den nya dinosaurie utställningen och så ska vi gräva fram fossiler.

Sov gott allihop!