Hundar, hundmat och tv-spel

Vi barfar våra hundar och nu har dom fått nya påsar att prova på. 
Vi har testat mush vaisto valpformula innan men nu körde vi på Beginner på dom båda och dom har så fin och skön päls nu, Link fäller inte lika mycket även om han fortfarande fäller en halv matta om dagen men det är något bättre iaf.
Navi växer till sig väldigt bra och får en fin kropp. Hon kommer få en riktig amstaffkropp med det breda bröstet som hon redan har och det ser fruktansvärt roligt ut när man ska leka med henne och hon börjar då klampa fram och spänna ut bröstet. Går inte att hålla sig för skratt.
Link är nu tillbaka på vikten vi vill ha han på, 23kg. 
Även han har en fin kropp och slank kropp nu.
Det är extra viktigt att hålla koll på vikten nu när han kastrerades för drygt en vecka sedan.
Vi använder oss fortfarande av korvarna och inälvsmat men har börjat gå in mer på vaisto nu med tanken på att det är väldigt enkelt och dom små köttbullarna är perfekta för Navi som sväljer allt helt och försöker till och med svälja korvarna hela trots att dom är väldigt stora.
Hundarna är båda helnöjda och vi känner att dom får i sig allt. 
Vi kommer fortfarande ge ben, korvar och grönsaker vid sidan av men inte lika mycket antagligen.
Fungerar det i längden varför sluta.

Utöver hundmat så gjorde vi en AD och HD röntgen på Link i onsdags.
Alltså höfter och armbågar. Jag fick bilderna skickade till min mejl av den urgulliga veterinären vi hade denna gången och nu är Link reggad i Skk.
Håller tummarna resultatet visar toppbetyg då kan vi avgöra därifrån hur vi ska träna honom osv.
Vi har funderat lite på weight pulling men jag vill också köra igång ordentligt med hundparkour som vi känt lite lagom på hittills.

Annars överlag är allt bra med oss, med mig har det varit mycket huvudvärk och en del mindre hälsoproblemen men det går över.

Nu ska jag spela lite tv-spel. Älskar Dying Light som jag köpte förra veckan.
Det är så roligt att en av killarna som jobbar inne på Game Stop har full koll på vad för typ av spel jag köpt så han vet på ett ungefär vilka spel jag skulle gilla och vilka som skulle passa mig.
Jag älskar mitt Xbox One och zombieslakt som han i affären sa är helt klart min grej. Haha..

Sen är det iaf dags för sängen så jag tänker avsluta här.

Ciaoo

Tävling i diagnoser = idioti!!

Jag förstår mig verkligen inte på den här grejen med personer som har en psykisk sjukdom, att många hela tiden ska försöka "tävla" i vem som har värst diagnoser och ljuger ihop nån jävla historia om att min helt plötsligt blivit värre än du, jag är mer sjuk än dig.

Det är så jävla många som gör så och det slår aldrig fel på folket jag har träffat. När jag har berättat att jag är sjuk för någon som har en annan diagnos så kommer dom från början och säger att jag har samma som du, plus det här och det är.
Okej, jag lider med dig och jag förstår dig. Jag är ledsen för din skull för att du ska behöva ha det här och jag önskar att du va friskt.
Tyvärr är det nog inte ömsesidigt för då har dom ju ingen att va värre än.

Själv hade jag Bipolär typ 2 och några andra små grejer som blivit av missbruket men dom räknar jag aldrig med för det är inget problem för mig och jag pratar aldrig om dom eller ens säger till folk att dom finns där!
Av den anledningen att det inte är relevant, varför ska dom veta det?

Min Bipolära diagnos ändrats efter en ny utredning "beställd" av min psykolog av olika anledningar, vilket jag tycker är sjukt jobbigt och jag hatar det.
Det är absolut ingen sak jag skryter om för jag mår ju dåligt och jag är ledsen över det!
Jag önskar i julklapp ett mirakel att allt plötsligt bra!

Att jag skriver om min sjukdom här är för att jag hoppas kunna hjälpa andra, inte skryta om vad jag har och "är".
Jag vill informera folk om vad jag går igenom för svårigheter och hur jag tampas med dom för att kunna ge tips till andra, som man kan försöka testa själva för dom som har liknande problem. Och få folk som läser att kunna försöka sätta sig in i det liv jag lever.

Jag vill vara frisk, jag vill inte leva såhär och aldrig veta vad jag kan vänta mig dag för dag. Om det nu ska vara så här, om jag nu prompt måste vara sjuk så vill jag absolut inte att det ska bli värre!

När det väl sattes en ny typ på mig blev jag förtvivlad och inte glad för att nu är jag lite värre än andra, än du, du och du.
Det är så jävla sjukt att när jag har berättat för andra som har samma diagnos eller samma typ jag hade innan om detta, för feedback och stöd, så helt plötsligt har dom samma, trots vad dom sagt innan och helt plötsligt har haft alls möjliga nya problem pga sjukdomen eller sjukdomarna.

Det är så jävla sjukt och idiotiskt att jag bara vill spy över hela kompaniet.
Och det värsta är att det inte bara är en som ändrat sina diagnoser efter min utan 2-3 till.
HALLÅ! Väx upp för fan, varför vill du vara mer sjuk än du är?!
Det är mer sinnessjukt än något.
Varför överdriva något som jag ratar? Varför vill ni va värre?
Varför ens tävla i en sak som förstör ens liv?

Jag blir så ledsen att det ska vara så och jag vill inte ens prata om hur jag mår med dom, jag vill inte ens nämna nåt om min sjukdom alls längre till dom.
Jag både hoppas nu att dom läser här samtidigt som inte för då blir det väll ett jävla liv om att så är det inte alls. Jag lovar att jag har den diagnosen.
Fast du har satt en ny diagnos på dig själv undrar jag då?
Jag skulle inte sätta en egen själv utan nu va det nån annan som ville att utredningen skulle göras för att jag skulle kunna få rätt hjälp och se ifall det behövdes göras ändringar i min medicinering.

Jag är så jävla förbannad att jag inte kan få supporten från vissa vänner utan att det dom vill ha värre sjukdomar och jag får bara höra om deras låtsasproblem. Som jag vet är på låtsas.

Jag vill bara att ni ska veta att jag mår dåligt av det här. Ni måste förstå att jag inte vill ha det så här.
Vad har ni att avundas?!
Jag avundas dom inte som har det svårare än jag men jag kan gärna lyssna på deras historia för att jag vill hjälpa, jag vill inte må som som dom.
Varför skulle jag vilja det?
Varför skulle jag hitta på helt från tomma intet att jag är värre än du helt plötsligt, tyck synd om mig..

När jag väl blev sjuk 07 så va det en grej som alla inne på psykavdelningen som jämförde och ljög så dom skulle vara värst.
Då gjorde jag också så, det erkänner jag men det är något jag skäms för.
Och nu när jag är vuxen och förstår så mycket bättre. Jag skulle aldrig göra så mot nån för det är ett hån mot den personen som faktiskt mår dåligt på riktigt för att den blivit sån här, som har en eller flera diagnoser som dom inte satt på sig själva. Som en läkare har rett ut och satt där emot att man vill.
Klart man vill veta så man förstår vad som händer med en, så man vet hur man nu ska ställas inför de nya problemen. Men ska man inte kunna prata med nån annan som också är sjuk utan att den ska vara mycket värre helt plötsligt.
Ni är sorgliga, det tycker jag faktiskt.

Så jag ber er alla som ännu inte växt upp och MÅSTE va värst hela tiden, det är inte häftigt att skryta om hur sjuk man är och jag kan inte tycka synd om er eller visa nån empati. Vart är moralen?
Man får inte en ny diagnos på en dag, det går inte till så.
Och när man har sagt att det är på ett visst sätt och att man sagt att man inte haft psykoser innan eller att man helt plötsligt blir paranoid och tror FBI står utanför fönstret och man har kryp under huden och nu satt en schizofren diagnos på sig själv.
Det funkar inte så i verkligheten.
Någon gång hoppas jag ni förstår vilken skada ni faktiskt gör på den person som blivit mer sjuk än innan eller som redan har nån sorts diagnos.
Det gör ont och man kan varken lita på personer, och man kan inte heller söka tröst hos dom man kanske tidigare kunnat göra det. Jag har en jobbig diagnos och jag vill verkligen inte vara värre än nån annan med flit.

Jag vet inte varför detta är ett fenomen som är såpass vanligt som det faktiskt är. Jag vet inte om det är för att man vill att andra ska tycka mer synd om dom, om de vill lura systemet eller om dom bara är dumma i huvudet?!

Lägg av!

Med detta sagt så vill jag säga trevlig första advent!

Over and Out,
Av arga loppan!

Socker, kärlek & tv-spel!

Denna dagen har jag mått mycket bättre än de senaste dagarna, varför vet jag inte men jag låter mig själv ha en okej dag i alla fall.

Jag har hittat tre saker som får mig på bättre humör och som alltid gör mig glad.

Det första är socker. I förrgår kväll/natt bakade jag en chokladkaka som från början skulle blitt en kladdkaka. Jag fick ett hjärnsläpp och hällde i mjölk vilket är rätt så fel men kakan blev ändå väldigt god. Smakade och kändes nästan som en chokladmoussekaka eller nåt åt det hållet.
I vilket fall, det är massa socker och socker har jag kommit fram till gör mig glad.
Har aldrig vart speciellt mycket för att tröstäta men får börja med det nu då om det hjälper.
Igår natt blev det kolakakor istället för chokladkaka och idag ska jag göra amerikanska pannkakor och kanske nån kala till natten om jag inte kan sova.
Att baka är ju billigare än att köpa godis och det känns nyttigare fast det med all säkerhet är minst lika onyttigt.
Lika bra att inbilla sig att det är bättre i alla fall och framförallt blir jag ju glad av det. 
Ska försöka orka göra vaniljbullar nån dag i veckan men jag har ju ingen ork till nåt typ.

Andra saken som egentligen är det viktigaste är min egen antibipo medicin Nicke.
Alla borde ha sin egen levande medicin att kurera sig med så fort allt känns meningslöst och svart.
Han gör att jag inte tappar huvudet fullständigt och så jag inte sjunker ner till hålets botten.
Jag är som jag är och han låter mig vara det också.
Man kan känna sig så liten och ändå känna sig trygg hos honom och han gör mig glad, i alla fall 99% av gångerna.
Vare sig det är din partner, kompis, släkting eller husdjur så borde alla ha någon som man bara kan vara sig själv med och nån som inte säger fel saker, är självupptagna eller dömmer när man är som man är och inte kan hjälpa det.
Nicke är det bästa av mina tre må-bra-saker och det räcker ibland bara med en puss på kinden så klarar jag mig ett bra tag.
Bästaste älskling!

Sak nummer tre som får mig glad är tv-spel.
Visat fan blir man frustrerad när man spelar med nån idiot som är helt värdelös på spelet man spelat eller när man själv gör en tabbe men jag blir så inne i spelen jag spelar så jag kan inte tänka på annat.
Jag är fullt koncentrerad på spelet och alla tankar och ångest får inget utrymme så visst fan älskar jag dagar som denna då det är regnig och kallt ute för då behöver jag inte ha ångest för att jag sitter inne och spelar hela dagen.
Min psykolog och läkare säger att det är bra bara jag mår bra så ska jag använda mig av tv-spelet.

Där är mina tre saker i livet som får mig att må bra.
Har du som läser ännu inga själv så prova dig fram för det är saker som ibland kan vara det som räddar dig från de jobbiga dagarna.
Det är viktigt att ha något bra och något som är roligt som får dig att släppa tankarna på allt det svåra.

Nu ska jag fortsätta min höstiga dag framför tv-spelet.
Det är skönt att vara nördig ibland!

Ciao 


Tillbaka till verkligheten.

Jag har varit i verkligheten ett tag nu men efter att mamma gick bort för 2 månader sedan har det varit så mycket konstigt i huvudet att jag inte vetat varken ut eller in.
Nu har jag kommit en bra bit på vägen men allt känns så konstigt utan henne.
Det är min mamma jag behöver men när man inte får ha henne i sitt liv blir man tvungen att göra något åt det.
Så många tillfällen dom senaste månaderna då jag varit på väg att ringa henne för att berätta någonting som jag har gjort eller när det har varit något annat, som jag har kommit på mig själv och insett återigen att hon inte finns.
Det gör lika ont varje gång och det skär igenom hela kroppen, jag mår illa.

Men annars går ju allt framåt.
Jag håller mig från drogerna och nu är ett jobb på  väg.
Det är ett steg i rätt riktning för att bli vuxen.
Efter begravningen började allt gå lite lättare och nu är det bara urnsättningen kvar som vi ska ha nästa Torsdag.
Vi valde ut en jättebra plats som jag tror vi allihop är överens om. Nu är det en sten som ska kikas på och jag hoppas att den är bra så att vi slipper leta mer efter det.

Idag kom jag i alla fall på att jag ville skriva lite här efter att ha tittat på ett avsnitt av Det Okända.
Jag blev lite förvirrad då jag har sett många avsnitt med olika medium som hjälper människor med sina "spöken".
Vissa blir jag lite mer övertygad av än andra. De som pratar med andarna och beskriver saker utan att titta på eller fråga personerna som blir hjälpta med sin "spöksituation", om saker stämmer eller inte är dom som jag tror på mest.
Men vi säger som Terry E, som jag är helt övertygad om att han sysslar med Cold Reading är verkligen hemska.
Jag blir på något sätt äcklad i vissa situationer som när han satt med en mamma som blev av med 3 barn i tsunamin 04, där han mer än en gång säger saker som inte alls stämmer och talar emot sig själv.
Ju fler program jag har tittat på desto mer märker man om någon inte vet ett skit vad han pratar om.
Som att när mediet nämner en sak som han/hon inte får bekräftelse i eller att det inte stämmer alls så ska det vara ett "skämt" ifrån anden.
Det låter ju nog rimligt.
Jag själv tror att det finns dom som lärt sig det här med C R så bra och är så vana vid att få bra respons ifrån oförstående människor att dom tror att dom nästan jämt kommer att få det, och när dom väl gör fel så får man ju dra till med någon nödlögn som att det skulle vara något anden skämtar om.
Anden kan ju knappast försvara sig så det är väl inte så konstigt att man skyller på den.
För er som inte vet vad C R är så ska jag ge er en liten snabb lektion i det.
Cold Reading används för att få ur en person information utan att denne är medveten om det. Man gör att personen man läser tror att man vet mer om den än vad man egentligen gör.
Många medium frågar om den dom pratar med förstår vad eller vem man menar när man kommer med några vaga beskrivningar.
Dessa beskrivningar på hur folk va, såg ut eller betedde sig i livet stämmer nästan in på någon vi alla har känt eller känner. Även händelser som nästan alla haft kan beskrivas med vaga ord.
T.ex "jag får kontakt med en äldre kvinna med vitt hår och glasögon". Och det är en beskrivning nästan vi alla människor har på någon gammal släkting eller så.
Eller "du har problem med en vän eller släkting". En vän eller släkting är ju väldigt intetsägande då det i regel kan vara vem som helst och nästan alla har någon sorts problem med någon vi känner, vare sig det är så att man blivit ovänner, är orolig över någon, eller att nån är sjuk. Ett problem med någon kan bestå av så mycket.
Ofta när ett medium beskriver ett dödsögonblick är det att dom känner att "det är svårt att andas" eller "har ont i/känner tryck över bröstet".
Hur många har inte svårt att andas när dom dör? Och hur vanligt är det inte med hjärtinfarkter och liknande nu? Man kan ju till och med dö av hjärtesorg så även det kan ju stå för bröstsmärtorna.
Ett tredje exempel är att "du hade en otäck upplevelse när du va liten som hade med vatten att göra".
Hur många hade INGEN otäck upplevelse med vatten när man va liten?
Det finns hur många exempel som helst.
Jag tror säkert att det finns folk som är äkta men dessa människor behöver inte fiska efter ett svar eller en bekräftelse på deras påståenden.
Dom struntar i det som händer runt omkring och dom kommer med lite mindre vaga uttalanden.
Jag har själv aldrig varit på en seans eller så men jag vågar nog säga att jag faktiskt har träffat en person som va "synsk" på något sätt.
Hon kunde inte tala med andar och sånt men hon visste saker om mig första gången jag träffade henne som bara några få människor på jorden vet.
Det va inte heller så att vi bor på samma sida av Sverige och inte så att jag hade pratat med henne innan heller.
Jag va hos henne och hon frågade om hon fick läsa av lite intryck hon fick under tiden jag fick min massage.
Min tanke va att det bara va skit när hon började prata, jag tänkte att så känner många och det har väl hänt nästan alla.
Jag låg bara och lyssnade och fokuserade på min massage så hon fick ju heller aldrig veta om det hon sa faktiskt stämde.
Men sen sa hon i alla fall att hon kände en sak som bara jag, min mamma och 2 andra personer känner till och det fick mig tillräckligt övertygad att börja tro på något.
Saken är ju den att hur mycket jag än har vridit och vänt på det så finns det inget bra svar till hur hon kunde veta just den saken, som är en väldigt allvarlig sak och som inte stämmer in på var och varannan människa.
Det är en ovanlig händelse och jag känner ingen annan som varit med om det alls.
Hade hon sagt dödsfall, sjukdom, våldtäkt som är allvarliga saker men som stämmer in på många i missbruket så hade jag inte trott på det eftersom det inte är ovanligt.
Så detta är någonting jag kommer att få gå och grubbla på resten av livet tror jag.
Efter den gången vågade jag knappt gå dit igen för att jag trodde hon kunde läsa mina tankar, jag va ju redan paranoid så det gjorde ju inte saken bättre just då.

Men i alla fall.
Jag vågar erkänna att jag tror på att vissa människor kanske kan känna på sig och se saker som inte andra kan. Men det finns också många som är fejk och låtsas, bara för att dom kan och för att det finns pengar att vinna på det.
Jag kommer aldrig att gå på en seans om den inte är gratis och jag skulle i så fall inte avslöja så mycket som ett ord ur mitt liv.
Skeptisk kommer jag vara till motsatsen är bevisat, och det räcker inte att en bevisar att det fungerar utan alla får bevisade det i så fall var för sig.

Nu ska jag återgå till min soffa och sen blir det i säng tidigt.

Hej!
Här har ni en bra länk!
http://www.youtube.com/watch?v=tPW3i-kZtCQ&feature=related

Stopp

Just nu har jag inte mycket att skriva.
Sen mamma åkte in på sjukhuset och sedan hamnat på sin dödsbädd finns det inte så många ord.
Tankarna är många samtidigt som man är helt tom.
Något jag känner att är jävligt nöjd med är det ansvar jag nu har tagit.
Att ta hand om Linus och att ta ansvar för han är det som håller mig igång.
Det är det som gör att jag fortsätter att leva och inte ger upp och lägger mig ner för att släppa allt.
Folk tjatar om att jag inte ska ta allt ansvar själv men det gör jag inte.
Jag tar det ansvaret som jag känner att jag orkar och vill.
Behöver jag space så ser jag till att få det.

Men nu ska jag fortsätta kolla hockeyn med min lillebror och tända lite ljus.
Tänka på min mamma och allt bra hon har gjort för mig, för oss alla.
Jag älskar min mamma och hon är den bästa och mest tålmodiga människan jag någonsin har mött.
Trots det monster jag många gånger varit så har hon ändå alltid stått bakom mig.
Det kommer jag för alltid va tacksam för..

God natt!


Jag är inte dum..

Jag fattar vad som händer, jag ser mer än folk tror.
Jag håller det bara inne bättre än många andra.
Bara för att jag väljer att inte prata med allt och alla om det jag ser, tänker och tycker så betyder inte det att jag är dum för det.
Jag väljer att skjuta in allt i ett rum som hela tiden kommer närmre.
Allvaret finns där men jag väljer att låtsas om inget.
Det känns bäst när det känns så lite som möjligt!


Jeep träff i Skövde.

Jag, Emelie, Hampus, Jennie och Hegge är på Jepp-träff i Skövde.
Vi åker i olika terräng och först va jag verkligen livrädd att bilen skulle tippa över när som helst men efter en stund märkte jag hur roligt det va när lite adrenalin började sätta in.
Det roligaste va i leran när det skvätte upp och in i hela bilen och jag, Hampus å Emelie blev helt prickiga.
Allt blev prickigt!
Men ändå hemsöker dom jävla självmordstankarna. Dom gör mig galen!

Hjärtat mitt slår trots att jag är borta.
Då är det illa.
Jag tror det blir psyket igen, är nästan helt säker på det när jag mår så här.
Jag behöver bli instängd i en skokartong en liten stund. Drogad och slippa vara alls några dagar.

Jag ska försöka roa mig nu och ha kul.
Det måste jag.

Kanske skriver senare.

Hej!


Äktenskap & Soc-fall

Jag har mycket tankar och känslor nu, det gör ju att jag får en det material till min blogg.
De senaste veckorna har jag sjunkit mer och mer och helt plötsligt har dom heta självmordstankarna blivit allt starkare och fler.
Dom har inte varit så här jobbiga på 3 år nu, sen jag va på IRIS. Då försökte jag ju lägga mig på tågrälsen men jag har inte tänkt att försöka sätta något i verk den här gången.

ÄKTENSKAP är ett ord som betyder så mycket, det innebär mycket.
Ett ord med så mycket innehåll är något man ska vara rädd om, rädd för.
Efter ett giftermål är du fast, då har du fullbordat ditt äktenskap och det är just den sortens äktenskap jag har haft många funderingar kring, ifrån alla vinklar.
Jag själv höll på att gifta mig en gång, papper va påskrivna och det datum va bestämt. Borgerligt skulle det bli.
Den 4:e november 2008 skulle det ske.
På ett sätt är jag glad att det inte blev så, samtidigt ångrar jag att jag att det inte genomfördes.
Jag förstörde det.
Men någonting som va bra med själva beslutet när vi fortfarande va ihop, jag och J, det va att vi bestämde oss tillsammans.
Det va inga påtryckningar från ena eller andra hållet.
Det va det bästa.
Jag har sett en några stycken som försöker tjata och få sin partner på fall, tvinga att säga ja.
Det blir i slutändan bara ett tveksamt okej.
Hur kommer det sig att vissa aldrig blir nöjda med hur man har det?
Jag lider med alla dem som har en partner som hela tiden tjatar, gråter och skriker för att få sin vilja igenom.
Det händer allt för ofta.
Jag själv skulle aldrig tvinga någon att gifta sig med mig om min partner inte själv va redo för det.
Jag ska aldrig mer tänka på att gifta mig, jag vill aldrig gifta mig.
Träffar jag nån som så gärna vill gifta sig får han gifta sig med sig själv eller hitta någon som faktiskt vill gifta sig.
Allt kan bli lättare om man gifter sig när man har hus och barn m.m.
Men om man sen skiljer sig, vilket dom flesta gör idag, och får ett hemskt ex efteråt kommer få det jävligt hett om öronen.
Det kanske man haft under tiden ihop också, varför annars skilja sig?
Men ett psyho till ex är värre, jag har sett det några gånger nu.
Det blir bråk om barnet, huset och pengar.
Den ena vill ha allt och vägrar att ge sig, ta alla barnen eller fullkomligt strunta i dom, kanske ska ha vårdnaden om alla för pengarnas skull?
Men har du tur att komma överens med ditt ex från den dagen ni bestämt er för att skilja er så är ju allt så mycket enklare.
Tyvärr har ju inte alla den turen och jag kan inte annat än bli förbannad på exet som gör allt för att förstöra.
Fy skäms på er!
Nöj er med en förlovning och ett sambo avtal.
Det är min syn på det fullbordade äktenskapet.

Sen kommer vi till ämnet socbarn och socfall.
Det har blivit nåt jävla slagord och det är helt idiotiskt.
Jag hör det ofta av min pappa och även syster ibland. Dom tänker inte på att jag faktiskt kan ta illa upp.
Alla människor kan inte hjälpa att dom går på socialbidrag eller försörjningsstöd som det så fint heter.
Många har nyss kommit hit och måste först anpassa sig till samhället, andra är sjuka, några kommer ur missbruk och några kan bara inte få ett jobb.
Jag själv passar in i flera kategorier och det jag är mest arg på är att jag inte får tag på varken en tim.anställning eller ett jobb där jag kan jobba halvtid.
Jag skulle definitiv inte palla att hoppa från noll till 100%.
Hur fan ska det gå med mina ups and downs och min behandling.
Men det går ju inte att få tag på ett jobb alls om man inte har läst på universitet eller liknande.
Det som söks är socialarbetare, läkare, data ingenjörer eller läkare.
Sen söks det en massa telefon säljare och personliga assistenter men det är jobb jag vägrar att ta. Det går bara inte.
Jag har sökt en jävla massa lagerjobb, kundtjänst och innesäljare i olika butiker men det är ingenting som behövs just nu.
Tyvärr finns det en annan sida av dom så kallade socfallen som skiter i att söka ett jobb för att det är ju jävligt enkelt att få pengar här.
Dom som utnyttjar det svenska systemet till max, vilket jag tycker är för jävla fel.
Skattebetalarna ska inte behöva ge sina pengar till dessa personer som vägrar att försöka göra något åt sin situation.
Dom lever hellre på mini belopp än att tjäna ihop bra så mycket mer pengar och faktiskt känna att man är värd sina pengar.
Det finns en positiv och negativ sida av allt.
Arbetsförmedlingen borde göra mer för att få ut ungdomar och dom som kan jobba i arbetslivet. Mera jobb åt folket!

Nu ska jag sova och hoppas på att slippa mardrömmarna i natt!

Sov gott!!


Det finns liv att rädda!

Det har varit en seg men skön fredag.
Jag va hos min Case Manager och fixade nya papper till försäkringskassan och så hade vi samtal.
Det har varit 15-16 grader ute i och min balkong har stått öppen hela dagen.
En skön och lugn dag och kvällen har givit mig både motion och sällskap.

Har legat och tittat på haj program nu ikväll.
Det finns inget djur som är så vackert, mystiskt och fascinerande som hajar. Jag älskar dom i alla dess former och storlekar.
Man blir både ledsen och frustrerad när man hör att miljontals hajar dödas varje år, främst för deras fenor, till den förbannade hajfens soppan, men ibland fastnar dom på kroken av misstag.
En miljon döda hajar är mycket, försvinner dom helt så förstörs hela ekosystemet.
Vi människor är dock inte så smarta så att vi förstår att om hajarna försvinner så försvinner också många andra djur, till slut försvinner även vi.
Många människor är rädda för att dö men dom gör inget för att förhindra att vi utrotar liv, och till slut utrotar oss själva.
Låt hajarna och alla andra djur vara. Dom utrotningshotade djuren behöver oss och vi dom. Alla behöver vi varandra!

Jag ville bara påminna er om det innan jag lägger mig.
Hade annat på hjärtat men det tar jag imorgon.

Sleep tight!


Sinnesjuka lirare.


Idag är det den 23:e Februari och min lillebror fyller 10 år!
Lite häftigt att vi såg att den nya lilla prinsessan kom imorse också så det kommer han nog inte glömma i första taget. Att mini-prinsessan fyller år på samma dag och att varje gång hon fyller jämnt så gör Limpan det också.
Men fy tusan va svårt det är att hitta saker till den ungen, han önskar sig mycket men om man bor i Alingsås är det svårt att få tag på dom saker som han vill ha.. Därför ska jag köpa hans present på måndag när jag är i Borås så att han får det han vill ha. :)

Min äldsta faster hade kalas idag för min kusin som fyllde 17 år i Måndags och så för den absolut underbaraste lille brodern som finns, alltså min.
Jag hade ju lagat mat idag till mig och mamma, Chili con Carne och jag hittade receptet på ICAs hemsida. Dom har ju någon billiga veckan grej och där fick jag syn på receptet igår.
Den blev faktiskt riktigt bra, det enda som hade behövts lite mer av va saltet men annars va det bra. Jag tog lite extra Sambal oelek annars ändrade jag inte på receptet.
Men i alla fall så va jag egentligen propp-mätt, men eftersom inte jag är oartig (längre) så tog jag en macka och lite tårta.
Min andra och yngsta faster va där också med hennes sambo och A har jag inte träffat sedan i somras så det va lite roligt faktiskt.

Men i största helhet så va jag jävligt irriterad under kalaset och har egentligen varit det sedan tidigt i morse då jag fick reda på saker som folk säger och gör helt utan anledning utan bara av egoistiska själ.
Hur fan har människor mage att bete sig hur som helst?
Mycket snack och inget är sanning, ibland kan det ligga något litet korn av sanning i det hela men annars är det en fruktansvärd soppa av olika "sanningar/lögner".
Jag kan inte göra annat än att tro att det finns någon sorts personlighetsstörning som ligger och pyr under ytan.
Eftersom jag själv har det så känner jag igen en del av beteendet ifrån då jag själv va icke medicinerad, man fungerar inte helt normalt utan är oftast en svår person att ha med och göra på alla sätt & vis.
Och jag säger ABSOLUT INTE att alla med en personlighetsstörning är på sådant här sätt så oskyldigt folk inte känner sig påhoppade på något vis.
Personen/erna jag pratar om är på detta viset och jag känner det ifrån tårna, att det inte står helt rätt till.
Lömska, opålitliga och utstuderat elaka person/er och man ser dom inte riktigt då dom kamouflerar sig väldigt bra.
Oftast ska allt vara så jävla präktigt och duktigt utåt men skrapar man lite på ytan så ser man hur det fula och dåliga tränger sig fram mer och mer.
Försvaret faller snabbt isär och dom attackerar så fort man märker att någonting inte stämmer.
Dem är som rovdjur på många sätt och har dom "valpar"(=lögner) så försvarar dom sina lögner in i det sista.
Nästan alla personer har någon i sin närhet på ett eller annat sätt.
Det kan vara familj, släkt eller vänner. En arbetskamrat, skolkamrat eller bara någon man träffar på gymmet.
Antagligen kommer dessa personer aldrig ha någon riktig sans och balans så antingen får man ta avstånd eller leva med det.
Jag undrar vad jag själv kommer att välja, en vacker dag är ju bägaren full..

Men när jag tänker på sånt som detta så kom jag att tänka på en annan sak.
Jag såg en dokumentär om psykopater tillsammans med min mamma för några dagar sedan på tv10.
På många ställen i världen använder man en psykopat-checklista.
Om man skulle ta en sån här lista och testa på vissa av dessa personer så skulle det inte förvåna mig om personen får över 26 rätta svar av 40 möjliga.
Nu påstår inte jag att alla elaka människor är psykopater, långt ifrån.
Men personer som förstör mycket i sin omgivning, eller rättare sagt det mesta på ett eller annat sätt kan ha psykopatiska drag.
Och alla psykopater är långt ifrån kriminella som många tror. I fängelse är det högst 1% av dom intagna som är psykopater.
Det är ju i och för sig taget ur en undersökning som är gjord i Amerika, Kanada, Skottland och U.K.
Det kan vara stor skillnad i Sverige.
Psykopater kan fungera på jobbet och ha familj och leva långt ifrån kriminellt, men det är deras handlingar och konstiga val dom gör.

Folk kan vara galna och irrationella utan att vara psykopater.
Men allt det själviska i sånt jag ser runt omkring påminner så mycket om det man läst i alla psykologiböcker m.m och sett i olika dokumentärer.
Allting görs för att kunna tillfredsställa sina egna själviska behov på ett eller annat sätt.
Det behöver inte göras stort utan det kan vara minsta lilla, men dom ska nästan alltid ha någonting ur det.
Manipulativa och ingen som helst skuld och skam.
Jag tycker helt ärligt synd om personer som inte kan känna känslor för andrariktigt.
Narcissism hör ju också till..
Men shit the same!

Jag måste släppa det här nu för jag blir ännu mer arg och förbannad när jag tänker på det så jag måste få annat i huvudet.
Så nyss dagens Big Brother avsnitt och jag höll på att skämmas ihjäl.
Hannah är ju rätt störd och dyker upp i stripp kläder så hon och Kija skulle ha någon sorts "stripp battle".
Jag diggar Kija för att hon är störtskön och hon ser riktigt bra ut. Och när någon kallade Hannah för Olga ifrån Minsk eller något sånt så tyckte jag att det stämde bra in.
Hon ser hemsk ut och hon såg ännu värre ut i hennes porr-outfit.
Stackars Joe som kom in idag måste fått en allvarlig chock när hon låg och åmade sig och visade hela härligheten för han så fort han kommit in i huset! I värsta fall gillade han det han såg.
Men när han räknade upp vilka han ville ha lite säng gympa med så va Hannah inte en av dom, Kija va där emot vilket jag förstår.
Killen från Lappland gillar mörka tjejer, tyvärr finns det inte så han kan välja och vraka inne i huset.
Detta året verkar det som att dom endast tagit in helt porr-skadade människor i huset.
Alla pratar om att knulla hit, ligga dit med så och så många. Väldigt mycket sex helt enkelt.
Det har ju alltid funnits en del men i år verkar det vara mycket utöver det vanliga.
Hannah sa redan första dagen att hon va kåt och idag så skulle hon ligga med Joe om dom fick in lite alkohol. Är det så att hon inte brukar få killar i sängen utan att dom är fulla eller vad är grejen med det egentligen?
Brukar det inte vara tvärt om? Men visst..
Vi får se hur det ser ut imorgon i Big Brother huset. Jag hade velat ha BB live så jag kunde följa dom dygnet runt där inne. Men inte fan skulle jag betala för det!

Nu ska jag lyssna lite ljudbok och sen sova.

Sleep tight!

Vi tittar inte på samma saker, inte åt samma håll.


Vi människor går runt i ett vimmel av problem, oftast vardagliga andra mycket värre.
Idag har jag funderat på hur man värderar saker.
Har du aldrig fått kämpa för saker så som en missbrukare får göra under hela livet så har jag märkt på folk att dom inte uppskattar små saker på samma sätt som jag, dom ser det som en sak i livet, en självklarhet.
Alla som har levt i världen där misären är det enda. Man flyttar runt, problem i överflöd och det finns inga lyxproblem för 5 öre.
Man har ingen bostad, oftast så tappar man kontakten med människor man umgåtts med nästan dagligen, man skiter i familjen på det sättet att du helst håller dig borta för att du inte vill visa hur du ser ut i det tillstånd du är i. Man dricker, knarkar eller är på någon avtändning då ångesten regerar och tar över dig helt.
Ingenting kan lindra ångesten, har den väl börjat så blir du aldrig av med den. Inte med droger. Inte med alkohol. Inte med någonting.
Själv fick jag en fixering på döden, jag skadade ofta mig själv och tog ibland alldeles för mycket tabletter eller så för att kanske hoppas lite på att man inte vaknar igen efter att man lagt sig för att sova.
En människa med en bipolär sjukdom eller vilken psykisk sjukdom som helst så brukar dom fysiska konsekvenserna bli värre.
Nu när jag snart har varit ren i ett år så har jag fått kontroll över min sjukdom, jag har haft lätta manier som jag ändå kunnat göra någonting själv åt, mitt undermedvetna har sagt åt mig att ta min behovsmedicin för att komma ur tankarna och mina ideer om olika saker som inte är passande.
Mina depressioner klarar jag av att hantera också, man lär sig och har fått många redskap igenom att prata med personerna som jobbar på Solhem, dom har hjälpt mig väldigt mycket.
Jag har ju haft en del ångest, och jag kan fortfarande få det. Men nu har jag även lärt mig att hantera den, det går ju inte alla gånger men dom flesta i alla fall.
Och jag uppskattar verkligen varje dag då jag klarar av att hindra mig för att gå för långt både upp och ner.
Känner mig rätt så grym ibland för att jag kan om jag anstränger mig ordentligt.
Jag uppskattar även varjde drogfri dag, att jag har klarat det och att jag faktiskt kan leva som en vanlig människa.
Jag uppskattar att jag faktiskt har fått ett eget hem, på riktigt! För många människor utan dom problemen som jag har haft ser det mer som en grej som är självklart och att alla får en lägenhet lätt utan att be till soc och måste ha hjälp med allting åt det hållet.
Jag uppskattar att jag får dom lilla pengar jag får, och att jag faktiskt klarar mig på 3800 i månade fast att jag har räkningar och annat att betala. Jag önskar självklart att man skulle få mer pengar av soc men man får ju någonting i alla fall.
Jag uppskattar allting jag får och som jag har kämpat mig till, trots många motgångar och allting som sätter käppar i hjulet för en.
Alla småsaker som gör att jag får ett liv tillbaks uppskattar jag hur mycket som helst.
Jag uppskattar alla "självklara" ting som de flesta människorna ser det som på ett helt annat sätt, för jag har kämpat mig till det på ett sätt som inte alla andra har, jag har fått ta den hårda och ansträngda vägen dit.

Vi tittar inte på samma saker, inte åt samma håll i det verkliga livet. Vi tittar på allting ifrån olika viklar på livet.
Vi går på olika vägar.

Uppskatta allting som händer i livet, både dom små sakerna och dom stora.
Ta ingenting för givet för allting kan rasa på en sekund, även för människorna som har levt hela sitt liv utan större problem, vardags problem.


Dilemma.

Herregud, jag står inför ett sånt jävla vägskäl.
Jag rycks åt två håll och det är verkligen inte lätt att veta vart jag ska gå och på vilket sätt jag ska göra det.
Känslan är så att jag har just nu nog lite koll på vad som väger tyngst, men det kan ju ändras på två sekunder.
Minsta lilla grej att någonting blir bättre så går jag ju åt det hållet istället, men det är väl det som jag hela tiden måste se på.
Vad som ger mig mest och hur valet kommer att vara på långsiktigt, sen är det ju andra aspekter som spelar in också i frågan. Men vi tar det här en helt annan dag.

Just nu sitter jag med Coffe, han kom när jag stod här i mitt städande så jag fick i allafall gjort hall, badrum och kök idag. Känner att jag måste finslipa det imorgon med att torka av allt som diskbänk och sånt. Det orkade jag inte idag utan jag tar detta imorgon istället.

Ska gå och lägga mig nu så vi hörs imorgon folket.
Fan va gött med ett eget internet och att slippa åka hem till mamma för att få saker och ting gjort.


Natti natti!

Våran granne avundsjukan..

Nu sitter man bänkad framför Big Brother som alla andra kvällar.
Inte missat ett enda avsnitt sen början.
För att prata lite om det så tycker jag att det är jävligt B att Sanna fick åka hem igår (Söndag) och inte snorungen Niklas.
Jag kan inte säga mer än att jag AVSKYR han. Men jag antar att det är många "små"-tjejer som tycker att denna lilla Niklas a.k.a Valpen är världens sötaset/snyggaste och att dom skulle hata hela världen om så var fallet att han fick åka hem.
Många tycker säkert att han gör en del bra tv för att han syns och hörs men det gör honom inte mer omtyckt i mina ögon.
Nej usch!
Han är en fjortis.

Vill förresten slänga in en liten fråga som gällde kommentaren Pega lämnade på ett tidigare inlägg. Tyvärr vet jag inte vad du menade av att jag och även du blev ifrån Subutexen? Va det blödig eller något annat du menade. Hade vart glad för ett svar och tack för att du la in en kommentar!

Annars någonting annat jag vill prata om idag är våran lilla vän avundsjukan som vi alla lever med inom oss.
Inte en enda jävel kan säga att dom aldrig blir avundsjuka på någonting.
Visst det är ju så i många fall att det är väldigt ovanligt att dem blir avundsjuka närmare bestämt aldrig på äldre dagar.
Men under tiden du är liten och i puberteten så är den så sjukt överdriven och det fortsätter väldigt långt upp i åren.
Jag kan helt enkelt säga själv att jag blir avundsjuk rätt ofta på människor som åker runt på en räkmacka hela livet och har så jävla lätt för sig. Och jag blir sjukt avundsjuk på människor som inte lever behöver leva med att vara "normala" och inte beroendepersoner. Och jag kan även tycka att det är orättvist att så många man känner kommer ifrån bra familjer där problemen är mer vardagliga än vad mina egna. Jag tycker det är både kul och en sorts lättnad när man ser att det är så för att jag önskar inte någon annan det jag har. Jag känner ju mest folk som kommer ifrån familjer som har varit så trasiga på många sätt men att dom i alla fall har haft någon att klamra sig fast vid men det finns även en del som inte har någon. Men det är i alla fall en sak som jag vet att jag inte är ensam om att känna avundsjuka över.

Sen finns det ju en snällare form av avundsjuka som kommer i en mild grad så är det ju ifall någon man känner åker utomlands och så men jag tycker ju det är helt underbart å deras skull.
Utan det är ju mer att man själv också vill.

Det finns ju en del människor som absolut inte kan unna andra att dom mår bra och som aldrig kan ta det att en person får någonting som inte dom får.
Jag har haft många vänner som blir extremt(!!!) arga över allt annat som familjemedlemmar, släktingar, vänner, käraste eller även folk som dom knappt känner.
I min egen uppväxt vet jag hur mycket jag har varit avundskjuk på i mitt liv såhär långt.
Det va värst i min pubertet men jag hade egentligen så mycket med mig själv då så jag orkade inte vara avundsjuk över allt heller.
Det mesta gick då ut på att hitta killar och få det att funka, att vara accepterad, depressioner&manier, vilka som va ens vänner och skaffa nya och sen kom ju droger, fixa pengar och ännu mer pojkvänner och i relationerna ha någon kontroll över ens hysteriska svarsjukegräl man hade för jämnan, jaga pengar, komma överens med familjen m.m.
Helt ärligt så kan den listan göras lång så man hann som sagt inte att vara avundsjuk hela tiden.
Och nu har det varit så att ju äldre jag har blivit desto mindre avundsjuk blir jag och nu för tiden stör jag mig mest på det att man själv kan bli avundsjuk över löjliga saker. Och jag avskyr andras avundsjuka!
Ibland kan jag helt och hållet hata det och bli mest irritera mig på personer som inte kan göra annat än över att grina över att "jag får inte det, och jag får inte det" eller "han/hon får varför får inte jag" och sedan fortsätter ju de meningar lite olika men oftast så är alla fucking dumma i huvudet som får lite mer uppmärksamhet, lite mer eller dyrare saker.

Va fan bara ge er! Förstår ni inte det att man kan inte grina till sig mer vänner eller saker. Man kan inte gnälla över att människor i deras omgivningar får mer uppmärksamhet eller mer saker än andra. För så är det.
Vissa människor har rika människor i deras omgivning som kan skämma bort deras nära och kära, och vissa får kanske lite mer uppmärksamhet och det kan bero på så många olika saker men i slutändan kommer alla ändå att få lika mycket. Allting kommer att bli lika för alla när det väl kommer till kritan det är bara problemet att folk inte ser det utan tror alltid att dom får det lite sämre än alla andra.
Okej, fine! Tro det då..
Men då är bara att ta och leva med det.

I relationer: Det kanske är så att vissa har vänner med andra sorters relationer än vad ni har ihop. Man kan ju inte vara bästa vän med alla. Och med din pojk/flickvän så är det så att även dem har någon som dom kanske bara i början eller för alltid kommer att prioritera lite mer än dig. Så har det varit i mitt fall och jag har vart med om det själv i relationer också. Alltid träffar ni någon som sätter en annan person än er i första rummet men du kommer också ha dom som sätter dig där.
I familj: I familjer råder det oftast mest avundsjuka och rivalitet bland syskon. Syskon kan bli avundsjuka på det mesta. Oftast kan det skiljas något eller några år på syskon och dom får under olika tillfällen i livet någonting som är lite dyrare än vad de andra barnen eller barnet får just då. Det får alla barn. Första cykeln, moped, körkort etc kommer ju inte samtidigt för alla vilket då resulterar i att de andra barnet/barnen blir avundsjuka och det kan bli ett sjuhelvetes liv. Det är helt i onödan då det i slutändan kommer att vara lika för alla barn.
Att försöka säga det till sina barn är säkerligen inte det lättaste. Avundsjukan är starkare än ord många gånger.

Avundsjuka kommer alltid att finnas.
Men bara så ni har den saken jävligt klart för er.
Alla är inte födda med guldsked i mun så lägg ner den saken om ni inte är bortskämda brats och inte kan uppskatta det ni har.
Och fatta den saken att vissa behöver mer eller mindre uppmärksamhet än andra under perioder i sitt liv, bara att inse fakta! Men ni kommer också att få samma uppmärksamhet när ni behöver det, så länge ni inte fejkar till saker för att få den.
Och som jag längre upp skrev så är man inte lika bra vän med alla sina vänner som andra kanske är, va glad över det du har med de vänner som just DU kanske är den allra bästa vän med.
Man ska aldrig vara avundsjuk på sina vänner, det tjänar ingenting till.

Men dom värsta männniskorna är dom som hånflinar eller hånskattar åt andra för att dom får det dom vill. Dom är fucking också helt skadade. Bara mår bra när dom ser att dom får saker som dom inte får m.m.


Och så en sak till.
Tro inte att ni blir mer omtyckta av mig så länge ni visar den sidan till.
Då kommer jag idiotförklara er till slut och det kan till och med leta till att jag HATAR er. Ett starkt ord men en sak som är fakta.
Det stör mig som fan och jag spyr på det.
Älska det ni har och ta ingenting för givet, lev som att det vore din sista dag varje dag och Uppskatta allt fint du har vart med om!
Det finns de som inte har något.
Men ta vara på allt, stort som litet!

Ha det bra alla människor som läser min blogg! Det känns helt kanon. :)
Vi blir fler verkar det som.
Jag tackar er för det!

Nu ska jag sova!

Ajjabajja avundsjukan!

RSS 2.0