dubbeldiagnos

Jag är lite trött på folk som säger att suget går över.
Det går aldrig över! Suget kommer alltid att följa mig som en svans.
Jag avskyr suget men vad ska jag göra åt det?
Hade jag inte haft den motivationen och den självdisciplin, som har växt för varje dag, hade aldrig fungerat annars.
Jag hade varit i skiten och aldrig kommit så långt som jag gjort. Jag tackar shiva och buddah för att dom gett mig den styrkan som har följt mig på vägen.
Suget kommer varje dag, året om.
Men jag tar dag för dag och 2års dagen är bakom hörnet.

Den föregående veckan har varit rätt spännande.
Jag va på en intervju i början av veckan där jag fick dela med mig av mina erfarenheter från mitt gamla liv.
Killen som intervjuade mig bjöd på fika och jag bjöd på en del av mig själv och händelser ifrån mitt 9åriga missbruk.
Från extascy till amfetamin och sen heroinet. Det va ett upptrappande på droger, från tjack-punderiet till heroin-misären.
Jag själv förstår inte riktigt hur det blev så men så blev det.
Men i alla fall, helt allmänt tyckte jag att intervjun gick okej, jag är ju dock ingen människa som kan beskriva på ett bra sätt när jag pratar, det är lättare att skriva.
Jag fick en fråga hur jag generellt skulle berätta hur man skulle göra för att visa positiva och negativa känslor på scen.

Mitt svar tänker jag inte säga här men jag kan beskriva lite annat ändå.
En positiv känsla va när jag & trasdockan satte nålen i armen på varandra.
Trasdockan är en av mina underbara vänner.
Vi satt och lyssnade på Cypress Hill, hits from the bong.
Vi hade köpt ballerina kex och gröna paprika pringles.
Vi satt i soffan i min utslussnings lägenhet. Vi hjälpte varandra att sätta nålen och efter det satt vi i vårt sköna rus, euforiska och alla bekymmer va som bortblåsta.
Vi satt och noddade i soffan och åt våra godsaker. Vi va i ett stadium mellan vaken och icke vaken.
Allt va perfekt när vi satt där och lyssnade på hiphop, den lät så bra och vi va helt inne i den, min tv va satt på ljudlöst, helt onödigt att den ens va på då vi aldrig tittade på den.
Det va min bästa upplevelse.

Min sämsta gång va när jag hade ätit syra och sprang runt i lägenheten i Göteborg. Väggarna krympte och jag trodde av nån anledning att jag va i Narnia.
Hunden va livsfarlig och jag la mig under bordet med en tom bacardi flaska som skydd från "vargen".
Jag trodde den vita häxan va efter mig och jag va verkligen livrädd när jag låg där under bordet som va min grotta.
Det va en extrem snedtändning.
Värst va att hela världen krympte runt omkring mig och jag fick extrem klaustrofobi.
Jag fattar inte varför det blev så men det va en riktig psykos.
Hade då inte fått min diagnos än men jag vet att jag redan då va manodepressiv och jag tror att det påverkade mycket.

Men nu blir det att se klart på Big Brother live då någon ska åka ut.
Vem kan det bli, Amandus eller Joe?
Vi får se vid 22:25.

Ha en fortsatt trevlig kväll!
Hej!