På Liv & Död, Missbrukare, Psykiskt sjuka, Kriminella, Anhöriga & Hjälp!

Jag känner nu att jag MÅSTE FÖRSÖKA ge tillbaka lite till samhället som jag själv tagit så mycket av.


Jag har gjort det mesta och försatt mina nära & kära i oro!
Missbrukat allt vilket slutade i att jag fastnade i Heroinet, suttit på psyket flera gånger i olika städer både pga självmordsförsök och psykoser, gått på beroendeenheten, träffat psykologer & kuratorer, tagit polisens resurser för skitgrejer, legat på sjukhus pga överdoser, haft med socialen att göra i flera år osv.


Även om jag vet att jag inte kan göra mycket vill jag iallafall försöka(!) göra någonting.
Nu när det lättaste sättet att nå folk via är olika sociala medier, det är den stora grejen nu så jag får använda mig av den resursen och hoppas även att jag har minst en tråd till att dra i. Hoppas hoppas!!

Iallafall..
Jag och en vän som heter Emma startade för ett bra tag sen nu vi kände inte varandra innan 2014 då min lillasyster gick bort och jag hade hört så mycket bra om henne och är tacksam för att vi blev vänner och kunde gå igenom det ihoo fast på olika sätt. Vi startade iallafall Facebookgruppen där vi vill räcka ut en hand till människor i olika situationer som våra egna.

Jag Alexandra Älvan tillhör flera grupper med mitt bagage - Missbruk, Psykisk Ohälsa, Kriminalitet Men sen över år har jag nu varit ren. Samt är jag en Anhörig

Emma tillhör pga hennes bagage - Psykisk Ohälsa.

Sen har vi även vår nykomling i gruppen
Amanda en relativt ny vän till mig och en av mina allra bästa vänner kan jag faktiskt säga som jag kan dela allt med och jag känner mig faktiskt hedrad av att hon vill vara min vän. 
Amanda tillhör då även hon flera grupper - Psykisk Ohälsa, ett Periodiskt Missbruk. Plus på det tillhör hon även Hjälpen! Hon har jobbat med människor inom Psykvården och även Missbruksvården, på ställen hon jobbat så fanns det många personer som jag med dubbeldiagnoser.

Vi har iallafall en grupp på Facebook som heter - (Vi hatar sätta stämpel på nån men det är helt individuellt vad man delar)

MKP & AH = Missbruk, Kriminalitet, Psykisk ohälsa. Anhöriga & Hjälpen.

Det gruppen står för och det den är är gjord för är -
Missbrukare både aktiva som vill bli rena & dom som nu är rena
Kriminella som vill ta sig ur och få till ett normalt liv
Sen ALLA dom med Psykisk Ohälsa, och det är en stor grupp som behöver hjälp och råd av andra i likasinnade, alltså i samma sits och någonstans där dom kan relatera och reflektera
Många i gruppen är även som jag och har en Dubbeldiagnos.

Dom 2 sista grupper är egentlige viktigast - Och vi vill & behöver verkligen ha med i fler av er i gruppen -
Anhöriga till personer med någon av de ovan nämnda problem. Jag är Anhörig!! Och många fler här är. Det finns många anhöriga & medberoende familjer, släktingar och nära & kära. Många räknas som både och. Det är även en del i vår grupp som har mist sina anhöriga till. Dom som inte har sina barn, familjemedlemmar, vänner etc kvar i livet och vi vill att även att dom ska vara med i och få en chans att dela sorgen med andra då det finns dom som mist en Anhörig eller fler. Jag själv har mist både vänner, en jag nästan räknade som släkt, även en kille jag dejtade med under tiden vi sågs. Antalet kommer inte minska så länge vi inte pratar om det och hjälper varandra att försöka undvika att det inte händer någon annan. Anhörig eller Medberoende till levande eller död så behöver vi er här!!! Ge varann hjälp och verktyg i hur man gör eller hur man kämpar för det sina eller tar sig igenom det värsta.

Så kommer till 5e och sista - Vi MÅSTE få in fler personer som kan hjälpa till med råd på riktigt!! Ni som kan svara på frågorna vi med olika slags problem än har. Det vi söker är personer från socialen, mentalskötare, behandlingsassistenter, fd missbrukare som nu jobbar med andra missbrukare, sjukvårdspersonal, kuratorer, psykologer, KRIS, ambulanspersonal, nattvandrare, poliser mm. Alla som kommer i kontant med oss "problematiska personer", när fler än dom jag räknat upp nu. Ni som vill lära er om allt och tycker det är intressant och är lika välkomna 😃

En sak vi understryker om det finns Poliser (detta är ingen grupp man spionerar & letar personer att arrestera, ALLA här SKA vilja återgå till ett normalt liv!!
Efterlysta brottslingar gäller lagens regler! 


Det som säga i gruppen stannar där.


Vi har även bestämt att om en person vill berätta nåt om sig själv, presentera sig, fråga en fråga eller berätta någonting anonymt i gruppen så skriv då ett PM till nån av oss admins eller moderator så skriver vi ut det ni vill ha sagt och att personen vill vara anonym så ingen behöver känna sig tvingad att gå ut med sitt egna namn!!



Snälla alla som läser och om ni passar in på nåt sätt i gruppen, tveka inte!! Länken finns höt!            ❤️❤️❤️
Dela annat länken offentligt på FB eller liknande !


Skickar massa hjärta till er som läser detta och kan hjälpa oss bli fler i gruppen som vill gå med och sen bjuda in andra som passar in i gruppen! Tipsa alla om gruppen för vi vet att ni är många där ute som behöver & vill ha hjälp och kanske bara skrivas av sig!


Klicka på den blå texten så kommer ni till gruppen ❤️
Missbruk, Kriminalitet, Psykisk Ohälsa, Anhöriga & Hjälp

Missbruk, Kriminalitet, Psykisk Ohälsa, Anhöriga & Hjälpen

På Liv & Död, Missbrukare, Psykiskt sjuka, Kriminella, Anhöriga & Hjälp!

Jag känner nu att jag MÅSTE försöka ge tillbaka lite till samhället som jag själv tagit så mycket av.

Jag har missbrukat det mesta och försatt mina nära & kära i oro, suttit på psyket flera gånger i olika städer både pga självmordsförsök och psykoser, gått på beroendeenheten, psykologer, kuratorer, tagit polisens resurser för skitgrejer, legat på sjukhus pga överdoser, haft med socialen att göra i flera år osv.


Även om jag inte kan göra mycket vill jag iallafall försöka(!) göra någonting.
Nu när det lättaste sättet att nå folk via är det sociala medier ,den stora grejen så får jag använda mig av den resursen och har även andra trådar att dra i om det går. Hoppas hoppas!!

Iallafall..
Jag och en vän som heter Emma startade för ett bra tag sedan nu en grupp på Facebook som vi vill ska räcka ut en hand till människor i olika situationer som våra egna.
Jag med mitt bagage, missbruk av droger & alkohol, psykisk ohälsa, kriminalitet även om det va skitgrejer i jämförelse med hur det kunde ha blivit om jag inte kommit ur mitt missbruk.
Emma har sitt bagage med psykisk ohälsa.
Sen har vi även en nykomling i gruppen! Amanda en relativt ny vän till mig och en av mina allra bästa vänner kan jag faktiskt säga och som jag kan dela allt med.


Vi har iallafall en grupp på Facebook som heter - 
MKP & AH = Missbruk, Kriminalitet, Psykisk ohälsa. Anhöriga & Hjälpen.

Det gruppen står för och det den är är gjord för är -
Missbrukare både aktiva som vill bli rena & även dom som nu är oaktiva. Kriminella som vill ta sig tillbaka till ett normalt liv. ALLA dom med psykisk ohälsa och det är en stor grupp. Många är även som jag Dubbeldiagnoser.

Den andra delen vi verkligen vill och behöver ha med är -
Anhöriga till personer med någon av de ovan nämnda problem. Det finns så många medberoende familjemedlemmar, släktingar och nära & kära. Många räknas ju som både anhörig & medberoende. Det är även en stor del i denna grupp som har mist sina anhöriga till missbruket, kriminaliteten och den psykiska ohälsan. Dom som inte har sina barn, familjemedlemmar etc i livet längre och vi vill att även dom ska få vara med i gruppen och få en chans att dela sorgen med andra då det finns andra som redan är medlemmar som mist minst en anhörig.

Under alla år i mitt missbruk och sen jag tog mig ur det har jag sett så många människor gå under dö. Många vuxna men också så många otroligt unga människor som hade hela livet framför sig. Föräldrar, släktingar & vänner till personer som varit med om detta behövs för att hjälpa, stötta varandra och även kunna hjälpa andra anhöriga som har sina nära & kära kvar för att kunna ge dom verktyg att hjälpa dom kanske kunna göra något för att få behålla sina anhöriga kvar
Ibland gör man allt men ändå händer det och att prata med likasinnade vars underbara människor som ej längre lever är lika viktigt att prata med som dom som fortfarande har sina kvar. Hur man kämpar och tar sig igenom det.

Sen MÅSTE vi få in fler personer som kan hjälpa till med råd på riktigt!! Vi söker personer från socialen, mentalskötare, behandlingsassistenter, fd missbrukare som nu jobbar med andra missbrukare, sjukvårdspersonal, kuratorer, psykologer, KRIS, ambulanspersonal, nattvandrare, poliser mm.

En sak vi understryker om det finns Poliser (detta är ingen grupp man spionerar & letar personer att arrestera, ALLA här SKA vilja återgå till ett normalt liv!!
Efterlysta brottslingar gäller lagens regler! 


Annars det som säga i gruppen stannar där.


Vi har även bestämt att om en person vill berätta nåt om sig själv, presentera sig, fråga en fråga eller berätta någonting anonymt i gruppen så skriv då ett PM till nån av oss admins eller moderator så skriver vi ut det ni vill ha sagt och att personen vill vara anonym så ingen behöver känna sig tvingad att gå ut med sitt egna namn!!



Snälla alla som läser och om ni passar in på nåt sätt i gruppen, tveka inte!! Länken finns höt!            ❤️❤️❤️
Dela annat länken offentligt på FB eller liknande !


Skickar massa hjärta till er som läser detta och kan hjälpa oss bli fler i gruppen som vill gå med och sen bjuda in andra som passar in i gruppen! Tipsa alla om gruppen för vi vet att ni är många där ute som behöver & vill ha hjälp och kanske bara skrivas av sig!


Klicka på den blå texten så kommer ni till gruppen ❤️

Missbruk, Kriminalitet, Psykisk Ohälsa, Anhöriga & Hjälp

Finns det depressioner i himlen?

Nu när jag har kommit in i det otroligt härliga socialtjänstsystemet igen, pengar inte existerar och saker inte går som jag vill är det klart att en ordentlig depression dyker upp. Som grädde på moset!

Jag har ju varit deprimerad till och från men i små skalor sen ett tag tillbaka, nån dag här och nån där och det är ju till och med sånt som vanliga människor upplever.
Den här gången har jag inte lika tur utan nu är den här och jag är sjuk på riktigt, igen.
Mina upp och ned skov är bra mycket mindre och dyker upp mer sällan nu för tiden men när dom väl kommer ordentligt så är dom inte det minsta snälla, och jag som än så länge bara är i början.
Det är klart att jag kör med masken på, ler och ser glad ut utåt men inuti är det ett litet monster som skriker och rivs och vill ut.
Ångesten är näst intill olidlig och det känns på riktigt som någonting där inne har gått sönder.

Min stackars underbara Nicke som får stå ut med all min ångest, ledsamhet och all den skit som den här helvetessjukan medför är ett under att han inte stängt dörren för längesen.
Han är så stark och så världsbäst så jag får sånt helvetes dåligt samvete att jag ens kan med att utsätta han för allt det här.

När jag gick ifrån Ica förut funderade jag på det där med efter döden.
Blir det svart och tomt så blir det så men OM, emot all förmodan, OM det finns nåt annat efteråt kommer dessa känslor även att finnas där?
Jag har svårt att se att om det fanns nåt efter döden så skulle det va nåt jävla paradis.
Snarare att man föds på nytt som nån annan men allt bra och dåligt från tidigare liv i känsloväg följer med i olika skala, om man inte föds som en insekt vill säga.
En sån där konstig tanke som dyker upp en fredagskväll när Ågren tittar på och skrattar.

Utöver det så vad händer i mitt liv?
INGET bra alls!
Behöva söka pengar hos soc igen är det värsta, jag hatar det då den där idioten jag har på ekonomin där är helt jävla dum i huvudet.
Så nedlåtande och en jävla översittare, bara för att hon kan.
Det värsta är att hon endast är något år äldre än jag.
Jag skulle så gärna vilja byta plats med henne en månad och ge henne samma skit som hon gett mig, så hon inte kan betala hyran, få mer skulder och bara skita fullständigt i hur hon ska klara sig eller inte.
När klockan sen är 17 så tänker jag i så fall gå hem och inte skänka en endaste tanke åt henne som jag nu bestämmer öden för och inte bry mig varken om hon har mat, tak över huvudet eller om hon tar livet av sig.
En mindre i samhället att bry sig om.
Känslokalla jävla APA!

I Borås på beroende har dom i alla fall fullt upp då jag hållit mig tyst om hur jag känt ett tag.
Flera veckan där emot orkade jag inte va tyst längre efter att jag en dag vaknade av att jag hade fruktansvärd ångest, vilket aldrig har hänt förut.
Jag har vaknat och känt inget alls för att ångesten sen ska smyga sig på eller att man drömmer nåt som gör att man vaknar och är ledsen och får ångest tätt inpå men aldrig vaknat direkt av ångest.
Så när jag va på laro så berättade jag för min kontaktman där hur det ligger till.
Hon gjorde en MADRAS som är nåt papper man fyller i med nåt poängsystem som säger ungefär vilken sinnesstämningen man är i.
Jag hade väldigt höga poäng så då blev både läkare och psykologen underrättade. Fick en läkartid dagen efter vilken va både bra och dåligt trots att jag inte fick ut jättemycket av det.
Fick ju ett litet recept insomningstabletter för några veckor sen som jag sen själv kombinerade med ett annat sömnmedel jag hade hemma vilket gjorde susen.
Somnade i bra tid och vaknade bra tid men den här gången fick jag istället antidepressiva. 
Jag har aldrig blivit bättre på dem förut och senast jag åt just dessa så försökte jag ju ta livet av mig, rätt så rejält också vilket ledde till långtidsvistelse på psyk och också en utredning som visade att jag va bipolär.
Både bra och dåligt med tanken på att jag äntligen fick reda på vad det va för fel i huvudet på mig och min mamma fick ju då nåt att ställa sig in på istället för att gissa sig fram efter alla olika "förslag" tidigare läkare och kuratorer vågat påstå dom trodde jag hade.

Vi får se hur det blir med de antidepressiva medlet denna gång med min nuvarande medicin som jag är rätt nöjd med.
Insomningstabletterna hade dock varit bra då jag fick en positiv upplevelse av dom denna gången och jag inte tog en varje dag utan lät det gå några dagar mellan varje så dom inte slutade verka efter 3 dagar.
Jag skötte det faktiskt bra vilket min psykolog också tyckte så vi får väl se om jag kan få tillbaka dom.

Nej, nog tjatat om mediciner och annat.

Nu ska jag lägga ifrån mig mobilen och kura ner mig här under min varma filt och vänta på att livet blir bra igen!

Ha en bra fredagkväll & natt!
Ciao 


Jag är inte som du, jag är BIPOLÄR!

För att få mina nära och kära att förstå hur jag känner, hur jag tänker som har en diagnos.
Utåt sett ser jag ut som er, det är inte fysiken det är fel på utan det psykiska.

När vi bipolära faller så faller vi hårt. Och det tar längre tid att ta oss upp men vi repar oss nog bättre än många andra.
Lovar man något tar vi det på ordet och blir jävligt förvirrade när det visat sig att någon "ljugit" för oss.
Även om det är nåt så litet som att någon skulle köpa mjölk åt oss och så blev det helt plötsligt något annat istället.
Eller säger man en tid till oss så förväntar vi oss den exakta tiden annars faller vi och tar det ofta på sig själv om personen som kommer för sent inte har en bra förklaring.
Vi måste hålla vissa rutiner.
Vi har vänner som sviker oss och som försöker lura oss på våra medicin om vi har några och om inte det så är det våran godtrogenhet och att vi ofta är naiva fast vi själva inte tror det.
Efter att ha blivit lurade för många gånger enligt oss trots att ni icke bipolära ser det som missförstånd så blir vi istället osäkra, svårt att lita på andra och folk är idioter tills dom bevisat annat.
Handlingar visar mer än ord även om ord är viktiga.
Som vanliga människor gör och säger saker till oss som dom tycker för stunden i en arg situation, att vi är jobbiga t.ex. är något som vi tar på orden.
Det kommer att sitta i våra huvuden länge.
Eftersom vi många gånger hatar oss själva så mycket redan för hur vi är så blir era arga ord, som ni egentligen inte menar bara en bekräftelse för vår syn på oss själva.
Då stämmer all skit vi redan tycker om oss själva.

Vänskaper håller ofta inte länge för vi förväntar oss även handlingar tillbaka när vi hjälper nån annan.
Det handlar mer om att ge och ta, ge och ta för oss än många andra som gärna ger men hellre tar och vi vill ha lika.
Vissa vänner klara inte av våra bergodalbane humör och sticker av den anledningen och andra utnyttjat oss.
Många i den åldern jag är får barn och det är ju en anledning till att man inte hinner ses och sånt förstår vi.

Men vad mer ska jag säga.
Jag har försökt göra en liten förklaring till hur jag känner ofta/
Säg inte en sak och gör en annan för blir det för många sådana små saker så slutar jag till slut lita på dig.
Jag hatar mig själv såpass mycket reda att jag behöver inte mer skit om hur jag är, vad jag har och inte har.
Jag vill ha ärliga och konsekventa människor runt mig.
Jag dör hellre än att leva osäker och helt oförstådd.

Men förstå, jag är alltid sjuk. Mer ibland, mindre andra dagar men ibland verkar jag normal.
Men glöm aldrig att jag är inte helt normal och förstår inte alla era val och ord på samma sätt som ni.

Hoppas att en bipolär inte ska vara sjuk vissa dagar är som att säga att en som är förlamad i benen ska gå 2km om dagen. Vi är alltid sjuka även om det kanske inte märks av alltid.
Er Logik är inte vår starka sida.
Och vi tar er på orden.

Detta va enklaste sättet för mig att beskriva hur jag fungerar med min sjukdom.
Manier och depressioner behövs inte gå igenom nu utan den "normala" delen för det är den inte alla förstår.


Sov gott.


Hjärtflimmer

Det är Onsdag och jag ligger här i sängen, just nu vill jag bara dö.
Inte långsamt eller snabbt utan bara hård och söligt.
Tog min seroquel för natten som har börjat verka men just nu man jag inte sova.
Jag kan inte andas genom näsan, snustorr i munnen och det känns som mitt hjärta slår ojämnt och för hårt. Det enda jag hör är mina hjärtslag.


Det är dock inte medicinen som får mig att vilja dö. Jag är så trött på att vara jag och jag är trött på att ha den här sjukdomen som förstör mitt liv.
Den är något mer kontrollerad nu än hur det faktiskt har varit men ändå så är det för mycket.
Att lägga mig i badet med rakbladet känns hela tiden lockande och jag kan inte påstå att det känns lika långt till handling som det gjort innan.
Som jag känner mig själv kommer jag dock inte så hur mycket jag än vill. fast man vet aldrig vad som kan putta någon över kanten.
Folk har dött för mindre och ca 65% som försökt att ta sitt liv försöker ofta igen. Så står det i den bipolära statistiken i alla fall.


Jag är trött på att finnas och trött på allt som har med mig att göra.
Jag är så jävla trött på att vara manodepressiv!
Ett skott in pannan, ETC eller stänga av totalt känns som det är dom få enda utvägarna.

Jag hoppas fan man kan hitta ett jävla botemedel för alla psykiska åkommor, först bipolära.


Det suger att min sjukdom gör att jag påverkar andra.
Trött på att ha ett twisted mind och att ingen jävel förstår.
Jag är trött på att det är en sjukdom man inte kan ta på, trött på mediciner, svängningar och att vara så delad.

Jag ska dock inte säga att inte alla förstår. Andra som också lever som bipolära förstår ju med all säkerhet om vad det är jag pratar om.
Denna underbara tjej P som jag träffat nyss förstår mig och mina tankar, vilket är jävligt skönt för jag har aldrig kunnat dela och ventilera med någon som förstått på riktigt innan.

Man är fuckad i huvudet av egna fel och andras kommentarer på annat sätt än vad man är som en så kallad normal person, va fan det nu är?!

Jag ska sova nu!
Orkar inte.

XOXO / Älvan


När depressionen tar dig..

Då är man fan inte stor.
Jag önskar så innerligt att jag bara kunde bli frisk och att jag inte längre skulle ha en diagnos. Det önskar jag alla som har någon form av psykisk sjukdom.

Att inte bli glad över saker som man i normala fall hade blivit jätteglad över.
Alla bra känslor är mer eller mindre borta även om det i små stunder kan söka sig igenom det dåliga.
Man får ta vara på de små stunderna då man inte när man blir glad igen, det kanske aldrig händer.
Det känns så jävla fel när jag vill vara glad när jag är med Nicke, han ska inte behöva dras ner i min skit.
Är det inte det ena så är det det andra och inte fan vill jag prata om det för det blir bara jobbigare.
Alla saker jag får för mig är det värsta med den här sjukdomen, fast bara för att man får för sig någonting så behöver det inte betyda att man har fel.
Paranoia är bara en högre form av uppmärksamhet. Glöm aldrig det.
Kanske är det för att jag är jävligt uppmärksam på minsta lilla vad folk gör, på vad dom säger och hur dom beter sig när dom gör vardagliga saker.
Själv gör jag inte en min när jag mår så här, jag visar inga känslor när jag får ett sms eller skriver på internet, inte när någon rolig människa ringer och inte heller när jag träffar någon.
Jag hade haft svårt att läsa av mig själv i alla situationer.

Detta är baksidan av bipolariteten och den är då fan inte vacker.
Man blir mer eller mindre likgiltig och man har otroligt svårt att visa känslor.
Man ler men det gör man för att man måste, man svarar på frågor och ger där efter också svar som man vet att andra vill höra.
Så som människor vill att man skall vara, en känslokall robot som endast pratar om vardagliga saker.
Frågar nån hur man mår så är dom ändå inte intresserade av att egentligen veta.
Dessa jävla "Svenssonfasoner".

Nu blir det att försöka att sova bort skiten och hoppas på att man vaknar upp till en någorlunda bättre dag imorgon.
Det måste jag säga också, jag har blivit benådad med att ändå må rätt så när bra på morgonen när jag är sjuk. Aldrig hundra men ändå mycket bättre än vad det är nu.

Men ni får sova gott era små smulor!
Tjohopp!

Inga tabletter i världen kan rädda mig.

Allt känns för jävla meningslöst idag.
Det är så jävla grått och svart och det är nog inte mycket som skulle kunna göra det värre.
Jag är fortfarande uppåt men det är på ett stadie som jag inte är riktigt van vid, att jag mår skit kass fast ändå är uppåt. Brukar ju må rätt så okej ändå även om jag går och känner en jobbig känsla i kroppen och huvudet.
Nu mår jag verkligen bara skit och jag vet inte hur jag ska göra för att må bättre.
Försöker med allt men det verkar ju inte fungera speciellt bra.
Vill bara sätta mig ner och gråta, gräva ner mig under ett hus i nåt litet hål och aldrig mer komma upp.
Har ätit så mycket tabletter idag för att ens klara av att gå utanför dörren i morse att jag är helt slö i huvudet men ändå gör det så jävla ont och ångesten sitter uppe i halsen på mig.
Om man kunde spy upp allt det onda så hade jag gjort det flera gånger om, jag hade börjat redan igår.
Jag får sjuka syner när jag sitter och tittar för länge på något.
Som vid frukosten när jag satt och stirrade ner i min youghurt såg jag mig själv med rakbladsliknande naglar stå och klia upp hela armarma tills hela huden va i strimlor.
På tåget när jag satt och halvsov i morse trodde jag att jag va på väg ut på rälsen framför tåget, eller när jag stod och skulle gå på bussen vid centralstationen såg jag hur jag själv sprang förbi bussen och ut på vägen där det åker väldigt mycket bilar på morgonen.
Är det någon undertryckt dödslängtan som kommit fram för att göra sig påmind eller är allt verkligen så svart att jag har börjat se mig själv ta livet av mig i samma ögonblick som jag väljer motsatt val?
Som att istället för att ta oshyveln och skala av mig huden så skär jag i osten istället, vilket är den normala saken att göra.
Är det endast morbida tankar eller riktiga självmordstankar?
Ser jag på alternativen eller är alla dessa vakendrömmar till för att jag ska få utlopp för min ångest på något sätt?
Det är ju okej att leka med tankarna och att sväva iväg i den mån att man faktiskt inte går till handling.
Jag ska ju lära mig att gå tanken hela vägen ut men oftast i dessa tankar blir det svart och jag antar att jag dör i tanken då. Inte den då jag stod upp med rakbladsnaglarna framför alla vid frukostbordet här på jobbet med armarna skurna som strimlor, då blev det inte svart utan det va precis som om ingenting överhuvudtaget va fel. Så blev jag ju avbruten ganska snabbt också eftersom folk pratar rätt mycket och då går man ju in i samtalet istället.
Men så långt jag kom där så va det ingen som reagerade och det va en sån grej som alla sett förut nästan. Urskum tanke.
 
Hur fan ska jag komma ur detta ekorrhjul nu då?
Så jävla små saker som triggar tankarna till något dåligt också.
Just nu räcker det att någon har skrivit till mig och valt ett ord fel så att jag tolkar det på ett helt annat sätt än vad det är menat, aldrig till det bättre.
Någon säger någonting och jag tror att det är en pik på det ena eller andra sättet.
Slutar folk prata så är det för att jag är i närheten, inte för att samtalet faktiskt kanske är över och allt redan va sagt om den saken.
Allt blir väldigt konstigt och det är mycket värre för mig än någon annan när det kommer till min tolkningsförmåga i detta tillstånd. Även om jag kan bli sur, ledsen eller rent ut av arg för att någon gör eller säger en sak till mig som är menat väl så är det ju ändå i mitt eget huvud som allting blir mycket värre än vad som visas utåt. Det gnager verkligen inuti mig och jag kan gå och tänka på det i flera dagar.
Så min reaktion utåt, om det överhuvudtaget blir någon, är mycket lindrigare än den reaktionen som är i mitt huvud.
Och det måste ju folk vara medvetna om också, att jag reagerar på saker jag i normala fall inte skulle bry mig ett skit om.
Sån som jag inte va förut är jag nu men det är övergående.
Okunskapen är min värsta fiende i relationer till andra människor just nu.
Jag hoppas folk kan låtsas förstå i alla fall och inte bli jätte trötta på mig för att jag säger och gör lite underliga saker, blir sur i onödan och brusar upp för ingeting.
Det kan verkligen inte hjälpas och jag kan inte göra någonting åt det heller. Hade jag det så hade jag ju varit vanliga jag och inte betett mig så som jag gör.
Så ha överseende!!
 
Jag och Lizze pratade lite om det här igår, och vem bestämde egentligen att det är vi som känner allt lite mer än andra är psykiskt sjuka? Kan det inte vara så då att det är så att alla andra som inte är den typen av känslomänniska som vi med diagnoser, att det är dom som är konstiga och inte vi?
Vem säger att det är fel att känna mycket?
Det kan ju lika gärna vara så att vi mår dåligt för att så många människor säger att det är fel att må och vara som vi.
Psykfall som vi så fint får heta.
Om det hade varit så att alla med dessa känslosjukdomar va friska och alla andra "sjuka" så hade ju dom mått lika dåligt som vi gör fast för att dom känner för lite.
Dom hade fått äta mediciner för att känna mer och inte vara så jävla gråa.
Jag undrar hur det hade sett ut om det varit så att det va tvärt om ett tag..
 
Nej, nu måste jag forstätta jobba.
Hej!
 
Här får ni nåt att läsa!
http://www.bipolarsjuk.se/

Bipolär delux

Det suger verkligen att svänga så här!
Jag önskar att jag antingen går helt uppåt eller helt nedåt istället för att vara i detta Rapid Cycling mode som jag nu fastnat i.
Helst av allt vill jag självklart bara vara normala, rätt så glada jag men när man inte får det så tycker jag det är lättare att vara antingen eller så man vet hur man ska förhålla sig till sitt eget mående, sina tankar och sitt sätt att vara.
Rapid cycling är ju det som är mest svårbehandlat i det bipolära och jag tycker den tiden är värst nät man hamnar i att svänga flera gånger istället bara för en upp i några dagar och vara manisk och tokig, sen rätt ner i hålet i h stanna där ett tag.
Då vet jag att det är över när det slutar sen på ett bra tag.
Nu vet jag ju fan inte alls hur detta slutar.
Blir ju att man proppar i sig en del mediciner extra nu när man är sån här också så det inte ska bli riktigt lika jobbigt.
Men det negativa med det är att jag ena stunden rycker på axlarna åt allt för att sedan stor gråta åt minsta lilla. Jag blir super känslig och jävligt irritabel.

Är otroligt glad över att jag har folk i sin närhet som väljer att vara hos mig och finnas där under tider då det ser ut så här i mitt liv.
Igår till exempel så kom Zara hit till mig, trodde hon skulle stanna bara och titta Svenska Hollywoodfruar med mig men hon blev kvar till 1:30 i natt, det är det fan inte många som skulle "ha tid" för.
Samtidigt som det är skönt att inte Nicke är här så känns det ändå lite jobbigt utan han i vissa stunder.
Sen så saknar jag ju en till person, älsklings grodan..
Vi har inte setts på över en månad och det börjar bli påtagligt ensam och jobbigt faktiskt, våra nätter brukar vara guld värda i stunder som denna.

Nej, jag ska lägga tid på tv-spelet en stund nu.
Imorgon blir det en sväng till Göteborg och spendera en stund med Jimi och efter det eventuellt träffa Grodan faktiskt.
Pratade med honom förut över sms och det hade varit skönt att bara träffa honom en stund i alla fall.

Ha en fin natt allihop!
Tjoff.


Tankar som rusar.


Många känner nog igen vad jag menar när jag säger; tankarna rusar.
Ingenting riktigt fäster sig utan går runt som ett virrvarr i huvudet. Det är allt ifrån ingenting och lite till.
Ni som känner igen det bäst är antagligen ni som också har en Bipolär diagnos.
Jag fick ju mig en lättare psykos nyligen pga att jag sover alldeles för lite. Jag såg och hörde alla saker som inte fanns.
En manlig stark röst skrek mitt namn högt i mitt öra samtidigt som jag lyssnade på musik. Och när jag stoppat in mig för natten så började täcket röra sig. Det slutade med att jag slängde ner täcket på golvet och min sovkamrat blev nästan lite rädd kändes det som.
Samtidigt fick han hålla masken och det är svårt att spela allvarlig när ens yta krackelerar och rädslan sipprar fram mellan skårorna.
Jag känner mig fortfarande väldigt uppåt och det är mycket som gör att jag inte kan sova.
Hos läkaren fick jag några sömntabletter (Immovane) och neuroleptikum (Zyprexa) som jag skulle ta för att sova men va fan. Det gick en liten stund men inte hela vägen.
Jag tänker inte åka in på något psyke igen så på Måndag ska jag prata allvar med min Psykolog och även min VOBS på sub-teamet.

Men nu ska jag försöka vara lite social med min brutta här, Emelie!
Utan den tjejen hade jag försvunnit ner i ett hål någonstans och inte funnits kvar.
Man kan inte leva utan vänner, bästa vänner.
Hon har alltid funnits där för mig och jag hoppas hon fortsätter att göra det.

Älskar mina päron, Absolut min mamma. Finns ingen som hon och ingen kommer någonsin att kunna ta hennes plats. Den bästa mammam på jorden!
Mina syskon är mina stöttepelare och dom ska jag göra allt för om det så ska krävas blod, svett och tårar.

Ha en fin Lördag-kväll!
Jag är på egna uppdrag!

Stjärnorna på himmelen de blänka.

Efter tårar i tystnad och ångest upp till hakan så har jag snart genomlidit även denna dag.
Va så trött i morse att ögonen gick i kors och det kändes som att jag pratade med mig själv i sömnen under tiden jag va ensam hemma idag.
Morfar hämtade mig hemma idag för att köra mig till Borås.
Jag fick idag chansen att berätta för Mariana om hur jag mådde innan vi gick in till läkaren.
Allting kändes jävligt bra med honom.
Han är en specialist på just bipolär sjukdom och jag har inte träffat någon som har haft endast det som inriktning.
Eftersom jag har en fruktansvärt deppig period just nu så skrev han ut Zyprexa åt mig.
Plus att vi höjde min Lamotrigin.
Doktorn sa att jag hade en ovanligt låg dos emot vad jag borde ha när jag har diagnosen Bipolär typ 2.
Eftersom jag har både ganska kraftiga upp och nedgångar så behövs det en större dos.
Han sa också att jag har en väldigt bra bas till att må bättre men att vissa saker måste vara högre för att ge en godkänd effekt.
Min nya medicinlista:
  • 250 mg Lamotrigin (Antiepileptikum/stämningstabilliserande) i en vecka framöver och sedan höjer vi med ytterligare 50 mg tills vi är uppe i 300. Efter det får vi se hur mycket till vi ska höja med det blir förmodligen upp till 400 mg.
  • 600 mg Seroquel (Neuroleptikum) som jag ska ta 300 på morgon och 300 kväll.
  • 2.5 mg Zyprexa (Neuroleptikum) som jag ska ta minst 1 tab om dagen eller högst 4. Kväll ska dom tas. Så dom blir ju säkert olika för varje dag hur stor dos jag tar.
  • 1332 mg Campral (medel vid alkoholism) som jag tar 666 mg morgon och 666 mg kväll.
  • 225 mg Lyrica (Antiepileptika/ångestdämpande) som jag tar lite som jag vill men det blir nästan alltid 2 på morgonen och den sista någon gång under dagen. Vissa dagar tar jag inte ens 3 för jag känner att jag inte behöver det. Men minst 2 tabletter varje dag.
  • 22 mg Buprenotex (Substitutionsbehandling vid opioidberoende) och den tar jag varje morgon varav 3 dagar i veckan tar jag dom inne på beroendeenheten. Jag har varit duktig och skött mig så därför får jag med mig hem för tors, fre, lör & sön. Väntar bara på ännu en fri dag att lägga på praktiken istället.
Annars va hela mötet med läkaren bra och dom kom även fram till att vi ska göra en ADHD utredning. Jag har tydligen mycket som tyder på det och vi har påbörjat frågeformulär och massa annat nu.
Både läkaren och Mariana tycker att jag har saker som passar in i just den diagnosen och det ser ju dom säkerligen bättre än jag.
Det som där emot inte va så bra idag va att vi vägde mig och jag har gått ner ifrån 52 kg till 46.9.
Inte bra Alexandra!!!
Till och med jag blev förvånad för så mycket trodde jag verkligen inte att jag hade gått ner.
Dags att göra något åt det, vilket jag iofs har försökt under en längre tid nu och inget verkar fungera. Men jag får göra som Zara sa åt mig.
Äta mycket salt och dricka mycket vatten, då kanske jag går upp mer i vikt.
Men jag måste äta mer också.
Zyprexan gjorde dock så jag gick upp en del i vikt när jag åt den uppe på behandlingshemmet så det kanske

Annars mår jag fortfarande helt kasst, huvudet känns helt söndrigt och jag vill inte göra så mycket annat än att gräva ner mig.
Jag får be till dom högre makterna att medicinerna ska funka och att jag kanske får sova någon gång nu i framtiden.

Men nu ska jag titta lite närmre på CSI och så ska jag även kika igenom min lillebrors önskelista som han skrev på min dator förut. Jag är redan klar till honom egentligen men man vet inte om något extra slinker ner under granen. Han förtjänar det som är så snäll emot mig på dagarna när vi är själva och han är faktiskt världens bästa bror och bara 8 år.
Han gnäller aldrig på mig, blir aldrig avundsjuk på mig eller något sånt och det är så jävla underbart!
Älskar min lilla Limpan!

Imorgon ska jag med min älskade kvinna Lizette på hennes barns luciafirande. Det ska bli mysigt.
Va ju några dagar sedan vi sågs pga allt och inget.
Hon gör min tillvaro ljus i mörkret och hon är en av dom bästa att nämna.

Ha en fortsatt trevlig kväll!

Hav av ångest..

Allt är bara mörkt och jag hatar det.
Det enda ljuset jag ser är min mamma och mina syskon medans allt runt omkring bara susar förbi och jag hinner inte med.
Jag önskar nästan att jag kunde belasta någon annan med en del av mina tankar just nu så jag slapp att bära allt inom mig själv.
Mitt huvud kommer snart att implodera.
Jag till och med önskar att man kunde spy upp all ångest men det vet jag att det inte fungerar heller..
Man blir bara hungrig efter att man har spytt och så avskyr jag det där att man inte kan andas.

Men jag fortsätter att le utåt och se glad ut. Det finns inte mycket annat att göra.
Bara låtsas.
Önskar att jag nu också kunde gråta men ångesten fyller även det utrymmet och har blockerat hela tårkanalerna.

Varför gör livet så ont?

Någon gång måste dom här jävla nedgångarna försvinna, men jag vet innerst inne att dom inte gör det. Dom försvinner aldrig.
Man lär sig bara att hantera dom.
Men ibland känns det som att jag inte kan göra det.
Uppgångarna är bra mycket enklare faktiskt för dom är inte längre så ofta och jag blir inte psykotisk och lägger mig på spåret längre.
Men som sagt, det va en gång och jag va inte mig själv.
Då fanns det ju dock några människor som gjorde så mycket för mig.
A (en klient på IRIS) som kom och drog mig av spåret.
Och underbara Agneta, min kontaktperson.
Hon gjorde mycket för mig den kvällen innan taxin kom som skulle ta mig till psyket på Uppsala sjukhus.
Jag blev dock mer psykotisk när jag kom dit och hade en helt sjuk paranoia som aldrig ville släppa.
Jag anklagade personalen för att ha kameror i alla rummen som jag skulle befinna mig i, att försöka förgifta mig med maten och tabletterna jag fick. Trots att det va exakt likadana tabletter som jag ätit i flera år.
Samma märken och det va helt enkelt samma allting med dom.
Men enligt mig hade dom mixtrat med dom.

Att vara bipolär är ett helvete många gånger.
I alla fall dom dagarna då allting känns jobbigt och tungt.
Maniska eller hypomaniska faserna är långt ifrån lika jobbiga nu för tiden.
Känner knappt av dom längre.
Men dessa depressioner.
Så mycket tankar på döden och allt kretsar kring det dåliga.
Ångest för allt och mår dåligt över minsta lilla.
Inte värd någonting och som sagt.
ALLT ÄR ÅT HELVETE...

Äh, jag ska gå och hänga mig en stund nu och sen ska jag nog titta på film och sova.

Hej...

Funderingar på livet..

Sitter på tåget och tittar ut igenom fönstret.
Jag är på väg ut ur Skövde.
Allt jag ser där ute är snö.
Snö på marken, snö på taken, snö i träden och det är helt enkelt ett helt Sverige i vitt.
Det är otroligt vacker när solen lyser i snön och det glittrar överallt.
Man blir varm i kroppen trots kylan.

Mina tankar seglar iväg och jag finner mig själv sittandes i skogen och det är sommar.
Bandage på mina armar och plåster i armvecket efter blodprovet.
Jag har precis kommit tillbaks ifrån psyket i Borås och ut ur min psykos.
Hur mycket minns jag ifrån själva psykosen?
Knappt något.
Vaknade upp på väg tillbaks till IRIS huset med Angelika.
Har ett litet svagt minne ifrån då hon skulle dra mig bort ifrån spåret och jag ramlade och slog i knät.
Sedan minns jag inte så mycket mer.
Kommer ihåg när jag vaknade på psyket i Uppsala dagen efter.
Jag hade varit otroligt paranoid och skrattat åt mitt självmordsförsök.
Som jag läste i min journal så stod det att jag va helt övertygad om att det satt kameror och mikrofoner överallt.
Att personalen va emot mig och jag hade egentligen ingen riktig verklighets uppfattning.
I Uppsala stannade jag 2 nätter och sedan skickade dom tillbaks mig till IRIS med höjd dos på en av mina mediciner.

Jag mådde inget vidare på IRIS sen heller.
Va fortfarande i något psykotiskt tillstånd och hade fortfarande svårt att skilja på verklighet och fantasi.
Man hittade mig mest sittandes ute på trappan.
Rökte cigarett efter cigarett.
2 nätter hade personalen kvar mig innan dom fattade beslutet att jag va för dålig för att ha kvar mig så dom skickade mig i sjuk-taxi till Borås.
Minns inte så mycket av resan i taxin heller.
Det som satt sig är att taxi chauffören va intresserad av massa gamla hällristninigar.
Vet att han babblade på hela vägen men sen tog det stopp.
Tror att det va när mamma å Moa kom och hälsade på mig där i Borås som jag har mitt första minne ifrån.
Hade en vattenflaska med mig som jag fyllt med juice och det hade börjat växa alger i den.
Och det va jag tvungen att visa mamma och Moa och tyckte inte alls att det va speciellt konstigt.
Skrattade åt typ allt som va konstigt som man normalt tycker är helt äckligt och bara dumt.

Benso schema och höjd dos neuroleptika.

Efter det har det inte varit några direkt psykoser jag haft.
Fått för mig saker som inte är normalt men inte så jag kommit in i ett sådant tillstånd under en längre tid.
Lite knepig blev jag och kan få små paranoida psykoser.
Men det går ofta över efter en liten stund.

Hur kommer det att bli i framtiden?
Kommer jag fortfarande få psykoser?
Kommer jag någonsin igen försöka ta livet av mig?
Kommer jag att skada mig själv på olika sätt resten av livet?
Vad kommer att hända med mig egentligen?

Att ha bipolär sjukdom är inte enkelt.
Man vet aldrig hur nästa dag ska se ut och inte heller framtiden.
Hur länge kommer jag att få äta alla dessa mediciner?
Läkarna har sagt att jag får vara beredd att få äta mediciner resten av mitt liv.
Men kanske inte så mycket som nu.
Jag hänger på en skör tråd så fort medicinerna inte går ihop.
Psykos, verklighet, drogad, självmordsbenägen...
Jag vill leva i den verklighet som alla andra lever i.
Kunna njuta av livet utan att vara rädd att någon gång vilja försöka ta livet av mig igen.

Men det går inte.
Jag är den jag är och den personen kommer jag också alltid att vara.
Jag är Unik och har erfarenheter i livet som inte alla andra har.
Måste lära mig att hantera det och sedan kanske hjälpa andra i samma sits.

En dag i taget!



Jag är en person för sig.

En väldigt svår person.
Lider av den förbannade Borderline personlighetsstörningen och det tär väldigt mycket på min relation till människor.
Vänner, familj, pojkvänner och annat.
Ibland blir jag så förbannad på mig själv för att jag gör som jag gör utan att ens riktigt förstå varför.
Det är som Robin sa till mig när vi pratade i telefon i förrgår.
Inte många killar klarar av mig för att jag är svår, får för mig saker och är väldigt bestämd om att mitt är MITT.
Svartsjuk är bara förnamnet.
Mina pojkvänner har fan inte haft det lätt.
Dom har fått stå ut med mig och mina humörsvängningar.
Mina inbillningar om otrohet m.m.
Jag vet mycket väl att sakerna inte är som jag tror just då.
Men kan inte urskilja rätt ifrån fel.
Jag vägrar också att erkänna mina egna fel för det mesta.
För stolt för att göra det är jag inte utan det är mer tjurskallighet som gör att jag vägrar.

Att jag är Bipolär är rätt mycket enklare att leva med.
Jag kan hantera mina toppar och dalar vad gäller det mycket bättre.
Med tanken på att jag tror väldigt mycket på mina mediciner, speciellt nu när jag har så mycket som jag har.
Ingen normal dos direkt.
Men bara jag mår bra och orkar leva som jag gör så blir jag glad om dom inte ändrar mina mediciner alls.
Eller Campralen ska jag avsluta för den hjälper ju inte emot något jävla sug ändå.
Opiatsuget stillade den inte det minsta, det märktes ju när jag åkte till Sthlm och köpte en jävla massa Heroin.
Öh, nej!
Och alkoholsuget hjälper den inte ett piss emot.
Näst intill så jag vill ha spriten mer nu än innan.
Så då blir det 6 tabletter mindre om dagen i alla fall.
Det tacka min lever för.

Min medicinlista nu för tiden:

Morgon - 300mg Seroquel
              200 mg Lyrica
              40 mg Fluoxetin
              999mg Campral
              200mg Lamotrigin

Dag      - 200mg Lyrica

Kväll     - 200mg Lyrica
              300mg Seroquel
              999mg Campral

Natt      - 5mg Stilnoct

Diagnoser är inte kul.
Men när man väl fått dom är det något som man får leva med.
Bara att inse fakta och fortsätta att klara sig i livet.
Det är så mycket som 60% av missbrukare med Bipolär sjukdom som tar livet av sig så måste jag göra slut på mitt missbruk.
Jag vill inte göra så emot min familj.
Inte heller emot min släkt eller mina vänner.

Alltså, mina nyårslöften.

1. Ge fan i knarket.
2. Gå ner i vikt.
3. Träna mera.
4. Ägna mer tid åt mina vänner.

Sorry att jag har blivit seg på att uppdatera.
Har mycket annat för mig nu.
Ska bli ändring på det nu.

Ha det bra!
Hej


Permis ifrån behandlingshemmet.

Ja, då är det bara ca 1 timma kvar tills jag åker här ifrån IRIS utvecklingscenter.
Såg att jag hade ytterligare mediciner.

Morgon: 200mg Lyrica, 150mg Lamotrigin, 333mg Campral samt 20mg Fluoxetin.
Dag: 100mg Lyrica
Kväll: 100mg Lyrica, 333mg Campral samt 300mg Seroquel
Natt: 10mg Nozinan, 25mg Propavan, 5mg Stilnoct samt 15mg Zyprexa.

Annars då?
Jo, jag är värsta nervör inför hemresan.
Vet att det kommer gå bra men man ska aldrig säga aldrig.
Skönt att man kan ringa sin pojke i alla fall om det skulle bli för svårt och ett återfall nästan är i hamn.

Men imorgon blir det sjukt najs med tanken på att jag ska tatuera mig.
Mia har målat en sjuukt fin Älva som jag ska ha på överarmen då.
Det känns för jävla bra.
1000kr bara för en rätt så stor grej såg det ut som på bilden i alla fall.

Jag har packat det sista nu på morgonen.
Hoppade över gruppen för att hinna.
Gjort mig fin också.
Kul kul.
Man kan ju behöva det.
Anländer till Alingsås 17:30 ikväll.
Åker här ifrån 12:30 till Skolsta, där ifrån tar jag bussen in till centralen och tåget går 13:48.
Jippie!!!

Ska umgås lite med min Kärlek innan jag åker också.
Sen blir det en snabb lunch också.

Så ha det fint så länge.
Skriver när jag är hemma igen.

Självförtroende på burk.

Idag är det Tisdag.
Jag sover extremt mycket för att dom har gett mig ännu en Neuroleptika som man blir tok-trött av.

Min medicinlista ser nu ut såhär;

999mg Campral
400mg Lyrica
150mg Lamotrigin
20mg Fluoxetin
15mg Zyprexa
300mg Seroquel
25mg Propavan
5mg Zolpidem

Det är alltså 8 olika tabletter för att få mig att fungera normalt.
Känns rätt så sjukt när man ser på det såhär.
Och idag när han skulle sätta in Zyprexan helt och inte bara som en behovstablett så frågade han om 15 mg räckte.
Vafan, det borde la han veta.
Robin får ju också den fast bara 10mg.
Och han har nästan inga andra mediciner.
Aja...så kan det vara i en sjuk värld.

Har mått sådär konstigt mycket dåligt det senaste.
Skurit mig har jag gjort.
Funderat kraftigt över att ta återfall.
Allting har känts helt overkligt och jag har nog vart borta i det blå och svävat också.

Hm..
Ja, jag vet inte mer vad jag ska skriva faktiskt.
Bli i alla fall hem imorgon tills på Söndag.
Skönt med lite miljöombyte.
Hade tänkt att packa min väska nu så jag är klar med det.
Samt att be personalen att åka och hämta ut mina biljetter.

Tjohopp!

RSS 2.0