dubbeldiagnos

Jag har mycket tankar och känslor nu, det gör ju att jag får en det material till min blogg.
De senaste veckorna har jag sjunkit mer och mer och helt plötsligt har dom heta självmordstankarna blivit allt starkare och fler.
Dom har inte varit så här jobbiga på 3 år nu, sen jag va på IRIS. Då försökte jag ju lägga mig på tågrälsen men jag har inte tänkt att försöka sätta något i verk den här gången.

ÄKTENSKAP är ett ord som betyder så mycket, det innebär mycket.
Ett ord med så mycket innehåll är något man ska vara rädd om, rädd för.
Efter ett giftermål är du fast, då har du fullbordat ditt äktenskap och det är just den sortens äktenskap jag har haft många funderingar kring, ifrån alla vinklar.
Jag själv höll på att gifta mig en gång, papper va påskrivna och det datum va bestämt. Borgerligt skulle det bli.
Den 4:e november 2008 skulle det ske.
På ett sätt är jag glad att det inte blev så, samtidigt ångrar jag att jag att det inte genomfördes.
Jag förstörde det.
Men någonting som va bra med själva beslutet när vi fortfarande va ihop, jag och J, det va att vi bestämde oss tillsammans.
Det va inga påtryckningar från ena eller andra hållet.
Det va det bästa.
Jag har sett en några stycken som försöker tjata och få sin partner på fall, tvinga att säga ja.
Det blir i slutändan bara ett tveksamt okej.
Hur kommer det sig att vissa aldrig blir nöjda med hur man har det?
Jag lider med alla dem som har en partner som hela tiden tjatar, gråter och skriker för att få sin vilja igenom.
Det händer allt för ofta.
Jag själv skulle aldrig tvinga någon att gifta sig med mig om min partner inte själv va redo för det.
Jag ska aldrig mer tänka på att gifta mig, jag vill aldrig gifta mig.
Träffar jag nån som så gärna vill gifta sig får han gifta sig med sig själv eller hitta någon som faktiskt vill gifta sig.
Allt kan bli lättare om man gifter sig när man har hus och barn m.m.
Men om man sen skiljer sig, vilket dom flesta gör idag, och får ett hemskt ex efteråt kommer få det jävligt hett om öronen.
Det kanske man haft under tiden ihop också, varför annars skilja sig?
Men ett psyho till ex är värre, jag har sett det några gånger nu.
Det blir bråk om barnet, huset och pengar.
Den ena vill ha allt och vägrar att ge sig, ta alla barnen eller fullkomligt strunta i dom, kanske ska ha vårdnaden om alla för pengarnas skull?
Men har du tur att komma överens med ditt ex från den dagen ni bestämt er för att skilja er så är ju allt så mycket enklare.
Tyvärr har ju inte alla den turen och jag kan inte annat än bli förbannad på exet som gör allt för att förstöra.
Fy skäms på er!
Nöj er med en förlovning och ett sambo avtal.
Det är min syn på det fullbordade äktenskapet.

Sen kommer vi till ämnet socbarn och socfall.
Det har blivit nåt jävla slagord och det är helt idiotiskt.
Jag hör det ofta av min pappa och även syster ibland. Dom tänker inte på att jag faktiskt kan ta illa upp.
Alla människor kan inte hjälpa att dom går på socialbidrag eller försörjningsstöd som det så fint heter.
Många har nyss kommit hit och måste först anpassa sig till samhället, andra är sjuka, några kommer ur missbruk och några kan bara inte få ett jobb.
Jag själv passar in i flera kategorier och det jag är mest arg på är att jag inte får tag på varken en tim.anställning eller ett jobb där jag kan jobba halvtid.
Jag skulle definitiv inte palla att hoppa från noll till 100%.
Hur fan ska det gå med mina ups and downs och min behandling.
Men det går ju inte att få tag på ett jobb alls om man inte har läst på universitet eller liknande.
Det som söks är socialarbetare, läkare, data ingenjörer eller läkare.
Sen söks det en massa telefon säljare och personliga assistenter men det är jobb jag vägrar att ta. Det går bara inte.
Jag har sökt en jävla massa lagerjobb, kundtjänst och innesäljare i olika butiker men det är ingenting som behövs just nu.
Tyvärr finns det en annan sida av dom så kallade socfallen som skiter i att söka ett jobb för att det är ju jävligt enkelt att få pengar här.
Dom som utnyttjar det svenska systemet till max, vilket jag tycker är för jävla fel.
Skattebetalarna ska inte behöva ge sina pengar till dessa personer som vägrar att försöka göra något åt sin situation.
Dom lever hellre på mini belopp än att tjäna ihop bra så mycket mer pengar och faktiskt känna att man är värd sina pengar.
Det finns en positiv och negativ sida av allt.
Arbetsförmedlingen borde göra mer för att få ut ungdomar och dom som kan jobba i arbetslivet. Mera jobb åt folket!

Nu ska jag sova och hoppas på att slippa mardrömmarna i natt!

Sov gott!!