Plugg & bipolär!
Har hittills gått väldigt bra tycker jag med pluggandet.
Första två kurserna gick bra och slutbetyget blev ett E som motsvarar godkänt.
Andra gick ännu bättre där slutbetyget blev ett C och jag hade satt mitt målbetyg D så jag blev superglad.
Nu till senaste dagarna från torsdag tills idag som är Söndag.
I torsdags va jag på LARO som jag nu för tiden är en gång i månaden för att lämna salivprov och få min månadsinjektion.
Är väldigt nöjd med den och det känns skönt att slippa allt vad heter tabletter att göra.
Det är liksom 5 tabletter mindre om dagen för det räcker gott och väl med dom 2 Lamotrigin, 2 Quetiapin som jag tar varje dag. Sen har jag ju Lergigan vid behov Max 4/dag, Imovane vid behov till natten och även Melatonin oral vid behov.
Sen har jag ju även Pravidel som jag får för högt värde av prolaktin som jag fått från endokrinologen. Ska nu lämna nytt blodprov så dom kan se om det hjälp och sen så ska jag träffa en överläkare som ska kika på det där om det kan göra att det kan göra
det svårt att bli gravid så det är nästa steg efter att jag lämnat blodprov så snart som möjligt 8 på morgonen. Underbart när jag är sämsta morgonmänniska och har typ omöjligt att vakna av klockan såpass tidigt.
Får försöka imorgon igen.
I vilket fall, från att jag va på väg hem så vaknade jag upp typ idag och märkte att det va söndag. Va i helvetet tog dom andra dagarna vägen? Jag har NOLL minne alls utöver att jag skulle använda telefonen och märkte att jag av nån jävla anledning behövde
min PUKkod. Hur gick det till?
Jag hatar dessa jävlas perioder när dagar bara försvinner. Vad har jag gjort? Vågar ju knappt fråga Nicke vad som hänt. Skäms lika mkt varje gång det händer.
Fucking jävla piss sjukdom!!!
Väntar på ny tid till tandläkaren nu också så jag äntligen kan få mina nya bissingar. Jävla pissmediciner som förstört dom fullständigt och jag skäms som fan för att prata utan att hålla handen framför munnen när jag pratar med folk eller typ mumlar.
Link & Navi mår för övrigt bra! Tänk att våran egna lilla farbror Lunken blir 8 hela år nu. Våran grånosad lilla gubbe.
Har faktiskt börjat kika efter en till vovve. Denna gången från en kennel. Det blir isåfall en blå amstaff med stamtavla denna gången. Hittat två kennlar som jag har kontakt med nu. Blir det ingen bebis än så varför inte en till liten valp när vi nu har
två seniorer här hemma och vi valde att inte ta några valpar på Navi. Får se om jag kan övertala Nicke.
OVER and out för denna gången.
Den svarta månaden.
Det har var jävligt längesedan jag skrev något här och varje gång jag gör det så lovar jag mig själv att återigen skriva oftare etc etc etc.
Det blir inte så därför kommer jag inte denna gången försöka lura mig själv, blir mest less när jag ser appen i mobilen och tänker att "nu ska jag skriva nåt!", börjar skriva för att sedan bli distraherad av något annat och lämnar skrivandet. Jag har
48 stycken opublicerade inlägg och jag kommer antagligen inte gå in på något av dom och ändra eller ens läsa.
Anyway..
Jag har i mitten av April börjat jobba, "rehabiliteringsaktivitet" eller vad dom nu kallar det. Det är iallafall perfekt för mig och väldigt lugnt och jag får hålla på med praktiskt i trädgården och med växter i det stora hela där jag är. 2 timmar om
dagen, torsdagar har jag egen aktivitet som räknas som om jag jobbar och sen är jag på LARO varannan fredag. Vi hade det för ett litet tag sedan bara en tid i månaden på LARO men för min del spårade det ut, jag hade en tid mådde för dåligt för att
gå, fick en ny tid och återigen för dålig för att gå och samma sak hände nog i minst 3 månader så nu har jag och min sköterska på LARO bestämt att jag ska komma varannan fredag istället. Vi eller rättare sagt JAG behöver bryta mönstret där jag springer
tänker/går/springer runt runt i en jävla ond cirkel och den enda utvägen va mer eller mindre som jag såg det självmord eller eventuellt ner i träsket igen. Träsket kändes dock längre bort än självmord.
I vilket fall, nu är jag ute ur det sen slutet av Mars och jag har kommit en bra bit ifrån det svarta hål jag då befann mig i.
Är iallafall nöjd med tillvaron just nu trots det stora mörker som ligger som en tjock hinna över allt runt omkring denna jävla månaden men nu är det på ett annat sätt än hur det va i vintras.
Så alla mår bra här, jag mår helt okej, djuren mår jättebra speciellt nu när det är varmare ute.
Nicke mår bra nu när han fått nytt jobb.
Livet rullar framåt, i mitt tycke något slentrianmässigt vilket till och från kan vara fruktansvärt trist.
Vissa dagar är tipp topp för att nästa dag sen bara ska bli en dag man helt och hållet kommer att glömma som om den aldrig existerat.
Nu gäller det bara att överleva denna månaden.
Jävla pissmånad som kommer varje jävla år! Imorgon skulle min lillasyster fylla 27 år. Sen kommer den 13e och då har hon varit borta i 5 låånga år och sen kommer den 16e då har mamma varit borta i 7 ännu längre år..
Jag hatar Maj och jag önskar att jag kunde få dispans denna månaden och göra lite som jag ville.
Men jag håller mig på den vägen jag är på.
Ska swisha iväg på min cykel nu till andra sidan stan och hämta ut min medicin.
Jag tar den smala vägen och fortsätter framåt.
Vem vet när vi hörs igen ;)
Hej från oss i stugan !
Osunda tankar
Pratade för en liten stund sedan med bästa Amanda. Kände att jag behövde en liten stund för mig själv så jag tog en promenad.
Vägen tog mig till Mjörn, bestämde mig för att ta av mig skorna och doppa fötterna.
Gick ut en bit och ställde mig där, borrade ner fötterna i sanden och bara titta ut över sjön. Önska att jag hade badkläder.
Fick en känsla som inte är helt obekant.
Att bara fortsätta ut tills jag inte längre kunnat stå och bara fortsätta flyta ut och bara fortsätta tills det inte längre gick för att sen sjunka till botten av sjön och bara vaggas in i en drömlös sömn som varar för evigt.
Tanken blev såpass frestande till slut så jag va tvungen att gå upp.
Jag mår inte dåligt för fem öre men ibland så dras jag bara med i tanken.
Jag kan vara hur glad som helst och må jättebra och trots det kan jag få tankarna.
Vi traskar på, sakta men säkert.
Tiden står för det mesta still just nu, den går inte bakåt och inte vidare framåt heller. Men för varje dag som går går dagen framåt som fortsätter på samma väg.
Jag hat senaste tiden haft ett sug dock, det kommer och går främst efter att den lilla blå nästan dog.
Dåligt däremot kan jag inte påstå att jag gjort.
Men.. så kommer det där ordet men in.
Senaste tiden har jag drömt så verkliga drömmar och det är inga trevliga sådana vill jag lova. Flera nätter är jag tillbaka på ett av dom värsta ställen jag någonsin varit på, med den värsta människan jag nånsin träffat och i en av dom mest avskyvärda
händelserna som hänt mig.
Det känns som att jag har fastnat.
Jag vaknar kallsvettig, vaknar av min egen grät, det känns som att jag skriker högst och igår hände en sak som inte hänt sen jag va på behandlingshemmet uppe i Enköping då händelsen va så nyligen, när jag inte ens börjat bearbeta någonting alls
av den och dä va jag precis där i mina drömmar.
I samma stund, samma minuter och samma sekunder och jag minns den där blå tapeten man kunde se samt en fläck i taket. Jag va där och då mentalt långt bort och jag är glad än idag att jag kan och kunde släppa taget och stänga ute allt som va runtomkring
och bara vara långt bort i mina egna tankar.
Vad som hände här igår morse tänker jag inte gå in på i detalj. Det enda jag kan säga om det är att det hänt vid tidigare tillfällen men senast va för ca 5-6år sedan.
Nu är jag i vilket fall i verkligheten igen så fort jag är vaken och det enda jag tänker oå är ahh få sålt en massa saker för att kunna få ihop så mycket pengar som möjligt till Navis veterinärkostnad.
Vi fick en räkning på 38.000kr EFTER att försäkringsbolaget dragit sitt men sen fick hjälp av helt underbara och älskvärda vänner & släktingar att få ihop 9000kr så vi kunde få en start till en avbetalningsplan på 3 mänader.
Vi har fått in ytterligare pengar nu efteråt så vi har nu 24.000kr kvar vilket känns helt okej i jämförelse med första beloppet.
Jag tänker fortfarande men skamset be om bidrag från vänner & bekanta även om det så bara är en sån liten summa som 10-20kr är ALLT till hjälp och går direkt till det konto vi har satt pengarna till Navis veterinärräkning.
Jag gör får väll göra samma här.
Om någon vänlig själ skulle vilja hjälpa oss med minsta lilla så skriv en kommentar så får vi lösa resten där.
Utöver detta så går ju ekonomin ihop om inte detta varit för räkningen så den saken släpper vi.
Jag har sen Navi kommit hem hjälpt till att rehabilitera henne dag för dag, tvättat sår, tvingat henne äta den äckliga veterinärnaten (man får inte glömma att hon är sjukt kräsen!).
Jag började med den psykiska stimulationen först eftersom den fysiska fick hon bestämma helt och håller själv.
Hon sov nog nästan 23timmar om dygnet första veckan hemma och ville inte alls äta liks mycket som hon skulle så matschemat vi fick från veterinären gick lite långsammare än tanken men sakta men säkert gick även det framåt.
Ville hon gå ur sa hon till och hon fick själv välja vart och hur långt hon ville gå, först va det endast ut gebom dörren till trapphuset på gräset utanför, sen blev det runt huset osv därefter. Nu är hon helt färdigläkt och hon har för nån vecka sedan
blivit EXAKT som hon va innan hon höll på att dö.
Den enda skillnaden både jag och sambon märkt är att hon är mycket mer noga med att gosa med oss nu. Sitter eller ligger vi bredvid varann ska hon ligga i mitten. Husse har blivit en mycket viktigare person att gosa med nu. Innan hon blev sjuk va hon
endast intresserad av att leka med honom och inte mkt mer än så. Kramas på morgonen endast som hon gör på sitt vis men annars va hon inte så noga att ligga bredvid honom och sova.
Nu leker hon precis som hon gjorde förut också, hon "boxas" vilket är helt sjukt sött. Hon gjorde sä innan också men nu är hon lite extra sån och tror nog hon är Mike Tyson.
Hon har börjat leka med Link igen, förut bara morrade hon när han kom i närheten och han har varit så otroligt duktig på att lyssna och läsa av hennes signaler under tiden hon repade sig så vi är otroligt stolta över att den som annars är så vild
och vill inget annat än att leka & leka konstant med henne.
Jag kan säga att han är själaglada nu när hon gärna leker med honom igen.
Navi har nu även börjat äta hennes vanliga mat helt & hållet. Det va OMÖJLIGT att få i henne den mängden mat hon skulle ha av specialfodret så jag va tvungen stt köps mjukmat med mycket gelé eller sås i och blanda i lite för att få
henne att ens röra den maten. Allt från mjukmat till kokta grönsaker och/eller mjölk fick vi hälla i och blanda ihop.
Nu är allt sånt över och hon får vad hon vill ha gällande hundmaten.
Jag måste säga att jag är så otroligt lyckligt lottad att ha världens bästa vän Amanda som åkte med den där hemska kvällen till veterinären med Navi, och som fanns där för mig som den klippa hon va den kvällen. Hon är bäst och en av dom allra bästa
vännerna jag har!
Hon är en person jag kommer ta väldigt bra omhand om för hon vill jag aldrig någonsin mista!
På tal om vänner förresten.
En tjej som heter Fia som jag träffade på 2an när jag va typ 18-19år, vi blev mer eller mindre bästa vänner där och då under den månaden jag bodde på avdelningen och vi höll kontakten efter det och va mer eller mindre inlagda samtidigt varje gång, alla gånger
jag varit inskriven där och vi sågs självklart ute i friheten också.
Vi blev ovänner någon dag innan jag åkte till Iris och jag har försökt få kontakt med henne så otroligt många gånger utan att hon har svarat mig.
MEN, jag och Amanda satt och pratade om gamla vänner och jag om dom jag träffat på 2an och vi kom in på Fia.
Jag kom i den stunden på att skriva till henne igen för sjuhundrafemtioelfte gången när jag och Amanda satt på hennes uteplats.
Dagen efter fick jag för första gången ett svar sen 2009.
Nu har vi kontakt och hoppas på att vi ska kunna mötas inom en snar framtid.
Hon har betytt så mycket för mig och äntligen finns hon där igen.
Helt underbart.
Så trots all smärta, gråt och ångest som varit det senaste. Mardrömmarna som har varit lika verkliga som om det hände just där och då. Vår älskade vovve som mer eller mindre va mer död än levande men som kämpade sig tillbaka till ett riktigt
liv igen, hon är en kamphund i rätt bemärkelse. Min Lunus har blivit stor och har moppekörklet nu och ett eget liv nu. Jag har fått tillbaka en gammal vän och sen så har jag ju öven hon, Amanda.
Hundarna, Nicke och många gör mitt liv meningsfullt men när det kommer till vänner är Amanda den som har det lilla extra just nu.
Love ya!
På Liv & Död, Missbrukare, Psykiskt sjuka, Kriminella, Anhöriga & Hjälp!
Jag känner nu att jag MÅSTE FÖRSÖKA ge tillbaka lite till samhället som jag själv tagit så mycket av.
Jag har gjort det mesta och försatt mina nära & kära i oro!
Missbrukat allt vilket slutade i att jag fastnade i Heroinet, suttit på psyket flera gånger i olika städer både pga självmordsförsök och psykoser, gått på beroendeenheten, träffat psykologer & kuratorer, tagit polisens resurser för skitgrejer, legat på sjukhus pga överdoser, haft med socialen att göra i flera år osv.
Även om jag vet att jag inte kan göra mycket vill jag iallafall försöka(!) göra någonting.
Nu när det lättaste sättet att nå folk via är olika sociala medier, det är den stora grejen nu så jag får använda mig av den resursen och hoppas även att jag har minst en tråd till att dra i. Hoppas hoppas!!
Iallafall..
Jag och en vän som heter Emma startade för ett bra tag sen nu vi kände inte varandra innan 2014 då min lillasyster gick bort och jag hade hört så mycket bra om henne och är tacksam för att vi blev vänner och kunde gå igenom det ihoo fast på olika sätt. Vi startade iallafall Facebookgruppen där vi vill räcka ut en hand till människor i olika situationer som våra egna.
Jag Alexandra Älvan tillhör flera grupper med mitt bagage - Missbruk, Psykisk Ohälsa, Kriminalitet Men sen över år har jag nu varit ren. Samt är jag en Anhörig.
Emma tillhör pga hennes bagage - Psykisk Ohälsa.
Sen har vi även vår nykomling i gruppen!
Amanda en relativt ny vän till mig och en av mina allra bästa vänner kan jag faktiskt säga som jag kan dela allt med och jag känner mig faktiskt hedrad av att hon vill vara min vän.
Amanda tillhör då även hon flera grupper - Psykisk Ohälsa, ett Periodiskt Missbruk. Plus på det tillhör hon även Hjälpen! Hon har jobbat med människor inom Psykvården och även Missbruksvården, på ställen hon jobbat så fanns det många personer som jag med dubbeldiagnoser.
Vi har iallafall en grupp på Facebook som heter - (Vi hatar sätta stämpel på nån men det är helt individuellt vad man delar)
MKP & AH = Missbruk, Kriminalitet, Psykisk ohälsa. Anhöriga & Hjälpen.
Det gruppen står för och det den är är gjord för är -
Missbrukare både aktiva som vill bli rena & dom som nu är rena.
Kriminella som vill ta sig ur och få till ett normalt liv.
Sen ALLA dom med Psykisk Ohälsa, och det är en stor grupp som behöver hjälp och råd av andra i likasinnade, alltså i samma sits och någonstans där dom kan relatera och reflektera.
Många i gruppen är även som jag och har en Dubbeldiagnos.
Dom 2 sista grupper är egentlige viktigast - Och vi vill & behöver verkligen ha med i fler av er i gruppen -
Anhöriga till personer med någon av de ovan nämnda problem. Jag är Anhörig!! Och många fler här är. Det finns många anhöriga & medberoende familjer, släktingar och nära & kära. Många räknas som både och. Det är även en del i vår grupp som har mist sina anhöriga till. Dom som inte har sina barn, familjemedlemmar, vänner etc kvar i livet och vi vill att även att dom ska vara med i och få en chans att dela sorgen med andra då det finns dom som mist en Anhörig eller fler. Jag själv har mist både vänner, en jag nästan räknade som släkt, även en kille jag dejtade med under tiden vi sågs. Antalet kommer inte minska så länge vi inte pratar om det och hjälper varandra att försöka undvika att det inte händer någon annan. Anhörig eller Medberoende till levande eller död så behöver vi er här!!! Ge varann hjälp och verktyg i hur man gör eller hur man kämpar för det sina eller tar sig igenom det värsta.
Så kommer till 5e och sista - Vi MÅSTE få in fler personer som kan hjälpa till med råd på riktigt!! Ni som kan svara på frågorna vi med olika slags problem än har. Det vi söker är personer från socialen, mentalskötare, behandlingsassistenter, fd missbrukare som nu jobbar med andra missbrukare, sjukvårdspersonal, kuratorer, psykologer, KRIS, ambulanspersonal, nattvandrare, poliser mm. Alla som kommer i kontant med oss "problematiska personer", när fler än dom jag räknat upp nu. Ni som vill lära er om allt och tycker det är intressant och är lika välkomna 😃
En sak vi understryker om det finns Poliser (detta är ingen grupp man spionerar & letar personer att arrestera, ALLA här SKA vilja återgå till ett normalt liv!!
Efterlysta brottslingar gäller lagens regler!
Det som säga i gruppen stannar där.
Vi har även bestämt att om en person vill berätta nåt om sig själv, presentera sig, fråga en fråga eller berätta någonting anonymt i gruppen så skriv då ett PM till nån av oss admins eller moderator så skriver vi ut det ni vill ha sagt och att personen vill vara anonym så ingen behöver känna sig tvingad att gå ut med sitt egna namn!!
Snälla alla som läser och om ni passar in på nåt sätt i gruppen, tveka inte!! Länken finns höt! ❤️❤️❤️
Dela annat länken offentligt på FB eller liknande !
Skickar massa hjärta till er som läser detta och kan hjälpa oss bli fler i gruppen som vill gå med och sen bjuda in andra som passar in i gruppen! Tipsa alla om gruppen för vi vet att ni är många där ute som behöver & vill ha hjälp och kanske bara skrivas av sig!
Klicka på den blå texten så kommer ni till gruppen ❤️
Missbruk, Kriminalitet, Psykisk Ohälsa, Anhöriga & Hjälp
På Liv & Död, Missbrukare, Psykiskt sjuka, Kriminella, Anhöriga & Hjälp!
Jag känner nu att jag MÅSTE försöka ge tillbaka lite till samhället som jag själv tagit så mycket av.
Jag har missbrukat det mesta och försatt mina nära & kära i oro, suttit på psyket flera gånger i olika städer både pga självmordsförsök och psykoser, gått på beroendeenheten, psykologer, kuratorer, tagit polisens resurser för skitgrejer, legat på sjukhus pga överdoser, haft med socialen att göra i flera år osv.
Även om jag inte kan göra mycket vill jag iallafall försöka(!) göra någonting.
Nu när det lättaste sättet att nå folk via är det sociala medier ,den stora grejen så får jag använda mig av den resursen och har även andra trådar att dra i om det går. Hoppas hoppas!!
Iallafall..
Jag och en vän som heter Emma startade för ett bra tag sedan nu en grupp på Facebook som vi vill ska räcka ut en hand till människor i olika situationer som våra egna.
Jag med mitt bagage, missbruk av droger & alkohol, psykisk ohälsa, kriminalitet även om det va skitgrejer i jämförelse med hur det kunde ha blivit om jag inte kommit ur mitt missbruk.
Emma har sitt bagage med psykisk ohälsa.
Sen har vi även en nykomling i gruppen! Amanda en relativt ny vän till mig och en av mina allra bästa vänner kan jag faktiskt säga och som jag kan dela allt med.
Vi har iallafall en grupp på Facebook som heter -
MKP & AH = Missbruk, Kriminalitet, Psykisk ohälsa. Anhöriga & Hjälpen.
Det gruppen står för och det den är är gjord för är -
Missbrukare både aktiva som vill bli rena & även dom som nu är oaktiva. Kriminella som vill ta sig tillbaka till ett normalt liv. ALLA dom med psykisk ohälsa och det är en stor grupp. Många är även som jag Dubbeldiagnoser.
Den andra delen vi verkligen vill och behöver ha med är -
Anhöriga till personer med någon av de ovan nämnda problem. Det finns så många medberoende familjemedlemmar, släktingar och nära & kära. Många räknas ju som både anhörig & medberoende. Det är även en stor del i denna grupp som har mist sina anhöriga till missbruket, kriminaliteten och den psykiska ohälsan. Dom som inte har sina barn, familjemedlemmar etc i livet längre och vi vill att även dom ska få vara med i gruppen och få en chans att dela sorgen med andra då det finns andra som redan är medlemmar som mist minst en anhörig.
Under alla år i mitt missbruk och sen jag tog mig ur det har jag sett så många människor gå under dö. Många vuxna men också så många otroligt unga människor som hade hela livet framför sig. Föräldrar, släktingar & vänner till personer som varit med om detta behövs för att hjälpa, stötta varandra och även kunna hjälpa andra anhöriga som har sina nära & kära kvar för att kunna ge dom verktyg att hjälpa dom kanske kunna göra något för att få behålla sina anhöriga kvar.
Ibland gör man allt men ändå händer det och att prata med likasinnade vars underbara människor som ej längre lever är lika viktigt att prata med som dom som fortfarande har sina kvar. Hur man kämpar och tar sig igenom det.
Sen MÅSTE vi få in fler personer som kan hjälpa till med råd på riktigt!! Vi söker personer från socialen, mentalskötare, behandlingsassistenter, fd missbrukare som nu jobbar med andra missbrukare, sjukvårdspersonal, kuratorer, psykologer, KRIS, ambulanspersonal, nattvandrare, poliser mm.
En sak vi understryker om det finns Poliser (detta är ingen grupp man spionerar & letar personer att arrestera, ALLA här SKA vilja återgå till ett normalt liv!!
Efterlysta brottslingar gäller lagens regler!
Annars det som säga i gruppen stannar där.
Vi har även bestämt att om en person vill berätta nåt om sig själv, presentera sig, fråga en fråga eller berätta någonting anonymt i gruppen så skriv då ett PM till nån av oss admins eller moderator så skriver vi ut det ni vill ha sagt och att personen vill vara anonym så ingen behöver känna sig tvingad att gå ut med sitt egna namn!!
Snälla alla som läser och om ni passar in på nåt sätt i gruppen, tveka inte!! Länken finns höt! ❤️❤️❤️
Dela annat länken offentligt på FB eller liknande !
Skickar massa hjärta till er som läser detta och kan hjälpa oss bli fler i gruppen som vill gå med och sen bjuda in andra som passar in i gruppen! Tipsa alla om gruppen för vi vet att ni är många där ute som behöver & vill ha hjälp och kanske bara skrivas av sig!
Klicka på den blå texten så kommer ni till gruppen ❤️
Hundar, hundmat och tv-spel
Vi barfar våra hundar och nu har dom fått nya påsar att prova på.
Vi har testat mush vaisto valpformula innan men nu körde vi på Beginner på dom båda och dom har så fin och skön päls nu, Link fäller inte lika mycket även om han fortfarande fäller en halv matta om dagen men det är något bättre iaf.
Navi växer till sig väldigt bra och får en fin kropp. Hon kommer få en riktig amstaffkropp med det breda bröstet som hon redan har och det ser fruktansvärt roligt ut när man ska leka med henne och hon börjar då klampa fram och spänna ut bröstet. Går inte att hålla sig för skratt.
Link är nu tillbaka på vikten vi vill ha han på, 23kg.
Även han har en fin kropp och slank kropp nu.
Det är extra viktigt att hålla koll på vikten nu när han kastrerades för drygt en vecka sedan.
Vi använder oss fortfarande av korvarna och inälvsmat men har börjat gå in mer på vaisto nu med tanken på att det är väldigt enkelt och dom små köttbullarna är perfekta för Navi som sväljer allt helt och försöker till och med svälja korvarna hela trots att dom är väldigt stora.
Hundarna är båda helnöjda och vi känner att dom får i sig allt.
Vi kommer fortfarande ge ben, korvar och grönsaker vid sidan av men inte lika mycket antagligen.
Fungerar det i längden varför sluta.
Utöver hundmat så gjorde vi en AD och HD röntgen på Link i onsdags.
Alltså höfter och armbågar. Jag fick bilderna skickade till min mejl av den urgulliga veterinären vi hade denna gången och nu är Link reggad i Skk.
Håller tummarna resultatet visar toppbetyg då kan vi avgöra därifrån hur vi ska träna honom osv.
Vi har funderat lite på weight pulling men jag vill också köra igång ordentligt med hundparkour som vi känt lite lagom på hittills.
Annars överlag är allt bra med oss, med mig har det varit mycket huvudvärk och en del mindre hälsoproblemen men det går över.
Nu ska jag spela lite tv-spel. Älskar Dying Light som jag köpte förra veckan.
Det är så roligt att en av killarna som jobbar inne på Game Stop har full koll på vad för typ av spel jag köpt så han vet på ett ungefär vilka spel jag skulle gilla och vilka som skulle passa mig.
Jag älskar mitt Xbox One och zombieslakt som han i affären sa är helt klart min grej. Haha..
Sen är det iaf dags för sängen så jag tänker avsluta här.
Ciaoo
1årsdagen för vår stora fyrfoting
Våran stora kille har idag fyllt 1år.
Ett helt underbart år blev vår stora fyrfoting.
Vår tröga kille som gör lite som han vill, lyssnar ibland, bråkar ibland. Är lyhörd när han vill och ibland är det som att han stängt av öronen och gör tvärtemot vad man säger.
Han är den snällaste hunden man kan hitta både mot människor och djur.
Många är tyvärr ibland rädda för honom eftersom han är klumpig, vill komma åt allas ansikte för att dränka en i pussar och jag kan förstå om man tycker det är läskigt eftersom han är en stor vovve.
En stor drummel som gärna sitter i knät eller hoppar upp med tassarna mot ens mage och bröst för att komma upp i samma höjd som en själv och pussas massor.
Han pratar när han har leksaker i munnen för att man ska se honom och leka med han, det låter som att han morrar och är arg men han vill bara ha uppmärksamhet.
Han är nog den bästa imitatör på vargens ylande vilket han gör när man går upp, bara för att säga godmorgon. Han gör samma sak när man kommer hem för att välkomna en hem.
Det är så sött och jag vill aldrig någonsin ta bort det.
Han älskar att leka och är full av energi.
Under sitt första år har han lärt sig, smakat och upplevt så mycket.
Han har känt på vatten och älskar nu att simma och hoppa runt i sjön.
För lite mer än 2 månader sedan fick han sin fyrfotade kompis, en lillasyster han kan bråka och busas med. Vara avundsjuk på och stjäla saker av.
Våran älskade kille som är Nickes första hund.
Hade det inte varit för att Link är en otroligt underbar blandras hade han fått yngla av sig en gång för att det hade varit helt underbart att ha en av hans avkommor i framtiden. Tyvärr kommer det aldrig bli så eftersom han snart ska kastreras men drömt har vi gjort och det tog en stund innan vi riktigt slog fast vid att Link får leva nyfiken på tjejerna tills dagen han dör.
Han räddade mitt liv genom att flytta hem till oss och fick mig att orka gå igenom allt som hänt sen Systra Mi dog.
Jag hade verkligen inte kunnat klara mig utan honom och som sagt, han räddade bokstavligen livet på mig flera gånger när jag känt för att ge upp men då har han stått där med sina stora ögon och undrande blick och livslusten har kommit tillbaka bara för att hans blick sagt åt mig att vara med honom.
Han är den som har fått mig att gå upp på morgonen, han har hjälpt mig med rutiner, han har tröstat mig och fått mig att skratta så många gånger.
Självklart har han gjort mig lagom arg och frustrerad vid flertalet tillfällen också men dom räknas inte.
Så lojal och allt är villkorslös kärlek han ger.
Vi behöver varandra nog lika mycket, om jag inte han mer.
Han är den bästa ettåringen i världen och många fler år ska det bli. För att fira hans dag fick han ordentligt köttiga revben i födelsedagspresent som utan tvekan uppskattades.
Vi ändrade i hans meny lite innan maten serverades, han skulle ha fått ett av alla 16 hjärtan som fyller halva frysen men eftersom han aldrig smakat revben med mycket kött på så fick han något helt nytt idag bara på hans dag.
Navi fick lite hon också men hon har inget bordsskick än som Link faktiskt lärt sig, lite vett och etikett sådär.
Det negativa när det kommer till mat och Link är att dreglar nåt så fruktansvärt bara han ser och känner lukten av mat.
Speciellt jordnötssmör!
Så grattis älskade lillefot på födelsedagen, våran värld hade varit otroligt tråkig utan dig!
Grattis vår allas godaste Link ❤️
Snigelfart
Jag är så förbannat dålig på att lägga upp inlägg här.
Tänker varje gång att jag ska bli duktigare på det men nej.
Har fullt upp med hundarna, fullt upp med tankarna där i mellan om allt och ingenting. Mest på min syster och även framtiden det senaste. En del ältande har det varit också då jag ångrar så fruktansvärt tre stora beslut jag tagit i mitt liv och nej, det är faktiskt inte missbruksdelen av någon konstig anledning.
Men jag har lärt mig mycket av det, fått både bra och dåliga erfarenheter som kan komma till användning både om jag vill jobba med folk med dessa problem senare. Sen va det faktiskt inte skit hela tiden.
Hade det varit det så hade ingen jävel blivit fast i det och då hade folk antagligen inte tagit något alls mer än en gång.
Men det går sen fort när man springer i nedförsbackar..
Nej det är tre andra val som jag nu verkligen hade velat ha ogjorda. Ett kanske va rätt så bra ändå men dom två efter det. Hur fan tänkte jag där.
Tyvärr för den som är sugen på att veta och inte redan har en aning så kommer ni få fortsätta undra.
Jag är fruktansvärt arg på mig själv iaf för detta.
Sen blir jag ledsen över en annan händelse som lite har med samma sak att göra men jag vet att det inte va något jag kunde göra åt den saken.
Det hade varit så skönt att ha både mamma och min syster levande för dom vet vad det är och det är dom enda jag faktiskt skulle kunna prata med det om.
Jag är väldigt lätt att den chansen nu ska vara över och att det inte kommer vara någonting som jag kommer kunna dras med igen.
Jag är väldigt glad och tacksam för arg vi har hundarna när det är jobbigt.
Vi är minst lika beroende av varandra tror jag och ibland kan jag tänka lite att Link faktiskt gjort mitt liv mer värt.
Att han nästan räddade mitt liv för hur hade min sorg sett ut utan honom, hur hade jag tagit mig upp ur sängen?
Hur hade mina dagar sett ut och hur hade jag ens orkat med detta dumma liv när alla dör runtomkring hela tiden?
Nog talat om det..
Jag startade en videoblogg på videofy exakt ett år efter att mamma gått bort och har spelat in ett ex antal videos, problemet är även där att allt hamnat typ i utkast.
Jag ska i och för sig försöka lägga upp där för det är enklare och går mycket snabbare att göra en kort video än att skriva när man mer eller mindre aldrig vet vad man ska skriva.
Saker blir lätt osammanhängande när man skriver så då är det bättre att göra korta videos där man talar om en sak.
Spel, hundarna, den bipolära delen, rehabiliteringen osv.
Nu har jag faktiskt inte mer tid att skriva här för jag ska in i duschen så jag och Navi kommer iväg till djuraffären och köpa mat, ben och en ny leksak tänkte jag.
Ha det bra så länge alla ni!
Ciao
Ändringar i bloggen
Detta är hittills endast varit en blogg om mitt allra personligaste och det kommer det att fortfarande vara men jag ska försöka lägga upp flera inlägg oftare och kommer därför lägga in lite fler kategorier i bloggen.
Sånt jag kommer skriva om bortsett från min sjukdom och vardagen med den och missbruksdelen så blir det lite andra vardagliga saker.
Blir en del om hunden och hans utveckling, olika träningsövningar vi gör osv.
Det kommer bli en del om sorgen och hela processen.
Mer om önskningar och drömmar, tankar för framtiden som jag ska uppfylla.
En del om mina vistelser i stugan och små förändringar jag tänker göra där, jag vet mammas planer inför vardagsrummet i stugan så mitt slutmål är att få det att se ut så som hon tänkte göra det.
Ja det blir lite gott och blandat och fler bilder.
Och jag kan säga att mode inte kommer att bli något jag skriver om. Det är inte min grej så det får folk som är mest intresserad av det läsa någon helt annanstans även om jag skriver om mina inköp då och då. Men det är mest inredning och liknande.
Bara en lite uppdatering här så i natten när man inte kan sova.
Puss å kräm
Jag är levande fast död ..
Jag har inte gjort ett inlägg här på över 7 månader, jag har skrivit flera men dom har hamnat i utkast.
Mitt senaste inlägg va mest riktat mot min syster, andra också dock. Ett missförstånd som spårade ur.
Bara några veckor efter det dog min älskade lillasyster, våran kämpe, mitt blod och en där som kärleken aldrig skulle ta slut för.
Efter att vårat bråk va över lovade jag henne att inte försvinna och det lovade jag. Några dagar senare försvann hon.
Hon blev 22år, 1 vecka och 1 dag.
Älskade vackra syster är nu helg borta.
Jag kommer aldrig mer höra hennes röst, aldrig mer kunna prata mer, aldrig mer kunna bråka och kivas med, aldrig mer kunna röra, krama och aldrig mer höra hennes underbara skratt.
Det gjorde ont när mamma dog, nästan på mammas årsdag försvann min syster.
Men med mamma fick vi ett långt farväl och vi hade tid att säga hejdå och förbereda oss på något man egentligen aldrig kan förbereda sig på.
Då du dog, Söstra Mi så fick vi inte ens säga hejdå.
Hon bara försvann, utan att man hann säga någonting.
Vi talade i telefon dagen innan och vi sa alltid puss I love you eller jag älskar dig till varandra när vi skulle lägga på och det va det absolut sista hon sa till mig. Det va sista gången jag fick höra hennes röst.
Hur fan kan allt gå så snett i en familj?
Vi gick in i ett hus mamma & pappa köpte när jag va 15år, Moa 10år och min bror va ca 4månader.
När huset nu såldes så va vi bara 3 personer som kom ut. Pappa, jag och min lillebror.
Det är så jävla orättvist!
Att ha varit drogfri sen 2010 är något jag är sjukt stolt över och jag vet att både mamma och Moa va stolta över mig också men jag vill att dom ska se mer. Att mamma inte fick se Nicklas och mig tillsammans har jag tyckt varit svårt ända sen starten men Moa träffade honom och hon va glad över att jag skaffat en normal kille för första gången på 10år och hon såg hur mycket jag älskar honom och han mig, hon tyckte om han väldigt mycket.
Att jag klarat att hålla mig ifrån drogerna har varit som en elefant på spindeltråd. Suger finns där väldigt ofta nu och jag tänker mycket mer på det.
Den bipolära delen är otroligt svajig också med allt som hänt. Och så har vi sorgen på det. I 5 månader va det bara ilska mot dom tre idioterna som satt i lägenheten där hon dog, att dom va så jävla påtända att dom inte ens märkte att hon va död.
Sen ilska över att hon dog med tre as runt sig och inte i närheten av någon som älskade henne istället.
Ilska över att hon va så envis och inte kom hem.
Ilska över ovissheten, ilska över att poliserna jobbade fruktansvärt långsamt.
Ilska över att jag fick höra det av en vän innan polisen kom med beskedet.
Ilska över hur folk trodde att hon tagit en överdos när hon va väldigt antidroger pga all skit hon sett i familjen och hon hade till och med jobbat på ett företag som heter drogfritt.
Ilska över några få äckel som vägrar lämna tillbaka hennes jacka och One Piece till familjen utan håller käften och behåller dom för sig själva.
Ilska över att små äckliga människor säger att dom va bästa vänner nu i efterhand och skriver om henne på Facebook som att dom va supertighta när jag vet att hon inte ens tyckte om dessa personer.
Ilska över att överhuvudtaget är död och lämnade oss.
Hon har kämpat i hela sitt jävla liv med hennes hjärtfel och och så dör hon av annan anledning. INTE DROGER HELLER!
Hon höll fast mig i livet när jag gjorde ett självmordsförsök och kämpade för att hålla mig kvar. Jag hade velat vara där och göra detsamma. Jag skulle aldrig släppa taget om henne, aldrig!
Vi jordfäste hennes skal för snart två veckor.
Jag gjorde allt så fint jag kunde med begravning, kläder, urna, sten och två låtar som va för henne och söm vi lyssnat på ihop.
Just nu har jag precis kommit ur en sorgvåg och då va det dags för en bippodipp istället.
Jag grät hos min psykolog idag, det händer fruktansvärt sällan hur jobbiga saker vi än gått igenom från mitt liv.
Det gick inte bara idag och jag känner mig dum för att jag inte bryr mig, är kall och inte kan ta in andras känslor, vad folk gör för mig eller att dom har känslor alla.
Jag avskyr att vara så egoistisk men det är som min psykolog idag sa att i själva sjukdomen är väldigt egoistisk.
Man är inte sjukdomen utan man har den och där i mellan när jag är som en vanlig människa så finns inte egoismen där.
Jag önskar att någon kan förstå mig, men hur många har haft ett horribelt och djupt missbruk och blivit ren, sen fått en mamma som fick cancer som sedan tog hennes liv, sen en bipolär sjukdom och på det dör sedan dennes lillasyster?
Självklart vill jag inte att någon i hela världen skulle behöva gå igenom det jag går igenom men samtidigt hade det varit skönt att ha någon som har en liknande historia att prata om precis detta med. Någon som känner samma som jag och vet exakt vad som händer i ens huvud.
Jag ville så gärna att Moa skulle fått träffa Link. Det va min och hennes plan att skaffa hund ihop och ha delad vårdnad. Hon sa dock att den hade varit hos mig mer då hon förmodligen hade haft ett vanligt jobb och jag inte och utan hon skulle komma hem till mig varje dag och sen ha skrutten på helgerna. Men nu blev det Nicke och jag istället. Han är på papper Nickes så det hade blivit svårt om vi gör slut men det är jag som har hand om vår lilla pälskling.
Spinger runt i skogen, tränar, leker och gosar mest. Nicke har kvällar och helger till det.
Hade inte min bror, Nicke och Link funnits där hade jag antagligen gett upp min drogfrihet.
Men sen har jag min pappa, farmor, mormor & morfar och alla mina andra nära släktingar som finns där, mitt skyddsnät.
Jag hoppas vi slipper gå igenom fler svårigheter utan att det får vara slut på det nu, denna familjen har fått nog nu.
Den dagen jag får barn, nu hoppas jag faktiskt att jag får en tjej först, då ska hon få ditt namn i mellannamn.
Nu får det vara bra med skrivandet för idag men jag sätter nog igång nu igen när allt praktiskt är över och jag kommit ett myrsteg framåt.
Jag vill ha dom tillbaka, ni fattas mig.
Finaste Mammsen 12/10/66 - 16/05/12
Vackra Söstra Mi 05/05/92 - 13/05/14
Jag älskar er till månen och tillbaka!
Allt är en tolkningsfråga.
Jag skriver detta för att ni som läser ska tänka till en extra gång när ni läser, eller läsa en gång till om ni inte förstår. Läs till det blir rätt.
Eftersom jag flera gånger hört från folk till höger och vänster säga att "Du tycker att jag är sån" eller "hon har skrivit såhär om mig/oss" eller "Du säger..." osv.
Helt ärligt så tar jag inte åt mig av "agget" utan jag vill mest klargöra här hur det faktiskt är för att ni kanske ska sluta tänka att allt handlar om dig/er. För uppenbarligen blir ni upprörda och för eran egenskull vill jag då säga detta för att ni själva inte ska må dåligt över något. För som sagt bryr jag mig inte om vad som sägs men ni själva verkar "må dåligt" över sånt ni läser på ett eller annat sätt.
Allt jag skriver i min blogg är hur JAG känner, hur JAG upplever saker och vad JAG anser är Rätt & Fel. Det är hur jag sätter ord på mitt liv, bra som dåligt.
Min mening är att JAG ska förstå och kanske få andra att förstå hur jag fungerar.
När det då kommer till människor jag nämner, både till namn och inte så är det upptill dem själva att att tolka hur jag menar och inte.
Folk är tydligen jävligt kassa på det och även jävligt dåliga på att förstå vem eller vad jag skriver om.
Ibland blir det smått rörigt när jag skriver och jag kan skriva om olika människor i samma stycke.
Och då helt plötsligt så handlar det om "mig, mig eller mig", va fan är den här grejen att människor tar saker personligt som kanske egentligen inte handlar om personen/erna som tar åt alls.
Det är inget jag kan göra något åt, bara ni själva.
Solen kretsar inte runt er utan vi alla runt den och det är ni själva som lider av att tro att allt handlar om er.
För jag tänker inte förklara mig när jag ser det jag skriver så självklart och där jag utgår ifrån att folk som läser förstår, om inte helt så lite iallafall.
Mitt enda lidande är inte att folk blir arga/sura eller vad dom nu blir, det är att dom inte förstår vad det handlar om, för då undrar jag hur jag ska behöva skriva för att det ska bli ännu mer klarspråkigt. Vill inte skriva som till barn.
Det är som sagt inte mitt problem att ni tror att saker handlar om er som inte alls handlar om er och att saker jag egentligen inte menar ett skit negativt med, i era huvuden blir som min pappa sa - "En fjäder till en struts."
Ingen ska komma och säga att jag har påstått någonting som jag ALDRIG har gjort. Jag ska inte heller behöva höra saker från någon annan om att den här personen/erna säger att du skrivit såhär i din blogg om den.
Istället för att sen prata goja bakom min rygg i onödan om såna saker och inte kunna fråga mig själv eller säga det till mitt ansikte så ge fan i att göra något uttalande alls.
WTF?!
När jag hör sånt så undrar jag om det är så att personen/erna har något på sitt samvete och själva ser sig som att dom har betett sig på så sätt som jag skriver i bloggen. Känner igen sig i något jag skrivit eller hur tusan dom nu tänker. Tar åt sig av någonting som jag absolut inte trodde att någon kunde "feltolka".
Något fel måste det vara annars hade man inte ens tänkt tanken att det varit något negativt menat utan endast någonting som påverkat mitt liv, ofta DÅTID inte NUTID också och oftast inte riktat mot en person utan omständigheterna runt om.
Detta är SISTA gången jag skriver det här, jag ska egentligen inte ens behöva göra det men tydligen är jag tvungen eftersom att folk är något dumma och missförstånd skapas.
Allt är en tolkningsfråga här och det är upp till er att ta det på rätt sätt, eller inte!
Så nästa gång ni läser någonting som ni tror kan handla om er, främst på ett negativt sätt då eftersom det är det jag får höra om från personen i fråga eller på omvägar från andra. FRÅGA MIG!
Jag blir inte arg och tar inte heller illa upp, tala med mig och inte skit om mig. Jag ska isåfall försöka att prata mer klarspråk för dom som inte förstår.
Jag hoppas nu att ni hädanefter LÄSER ordentligt och inte målar upp någon jävla skit i huvudet för det bevisar isåfall hur paranoida ni är.
OBS; Detta inlägget är inte skrivet pga att jag fått skit eller höra något från en person så få nu inte för dig/er att detta inlägget är pga dig/er. Det är flera personer som under de senaste två-tre åren fått för sig saker om det jag har skrivit. Så detta är inte för att peka finger eller något åt just en enda person utan för att folk i allmänhet och det stora hela ska tänka här när dom läser.
Ha en bra dag!
Vi älskar dom alla men räcker det?
Jag har en del vänner som jag mer eller mindre träffar nu för tiden.
Ingenting beror på dem utan det är jag som har svårt för vissa saker i deras liv.
Med allt som hänt i mitt eget privatliv senaste halvåret har jag svårt att se den lycka som jag själv gått förlorad.
När jag träffade min Case idag pratade vi just om det.
Jag sa det att jag längre inte vill träffa mina vänner, att jag inte orkar bry mig för det är för svårt.
Jag älskar vissa, mycket mer än andra då dom betytt mycket för mig jämt.
Men det gick fel på vägen för mig och rätt för dom och jag klarar inte av att se på det då.
Hon vet att vissa saker är extra svårt och det är det.
Som exempel så skulle jag gå in och köpa en present till en vän, som jag skulle gjort för längesen, och jag hade tänkt att antingen skicka den eller bett affären ringa personen i fråga och sagt att personen hade ett paket att hämta i affären, bara för att jag vet hur lång tid det hade tagit för mig att släppa det mötet.
Jag vet vad jag ska köpa för jag bestämde det här för längesen men jag vet bara inte hur överlämnandet ska gå till.
Mest av allt hade jag velat lämna över det själv men jag kan bara inte, har tänkt och velat bara få det överstökat så många gånger.
Men varje gång jag är på väg att ringa det där samtalet eller skicka det smset så tar det bara stopp.
Inte ett ord kommer fram och jag kan bara inte trycka på knappen.
Att träffa dem hade gjort mig sjuk av allt grubbleri och ältande.
Hur Nicke hade fått ta all den skit, då känner jag nu att det ännu inte är värt det.
Jag vet inte hur lång tid det kommer ta men presenten är första steget att få iväg varesig jag själv lämnar över den själv eller inte.
Vet redan nu att det inte blir ett personligt överlämnande.
Men i vilket fall är det ett litet steg så hoppas jag att det känns någorlunda lättare efter det.
I övrigt förutom att tankarna går som vanligt så är jag väldigt nöjd med mitt liv just nu.
Jag och Nicklas har ett väldigt bra förhållande. Visst har det sina skavanker men utöver dom små felen har vi ett väldigt enkelt och fungerande förhållande.
Så bra som jag går ihop med denna helt bästa människa har jag aldrig gått ihop med någon.
Jag älskar allt med honom!
Mitt liv går vidare på alla sätt och jag försöker få mina dagar att gå så smidigt som möjligt.
2 dagar i veckan till Borås från och med nästa vecka, jag har fått vänt på dygnet så nu går jag upp mellan 5:30 - 8:30.
Jag får min lilla egentid på morgonen tills min man går upp vilket jag trivs med.
Men jag somnar ju tidigt som sjutton också.
Allt går som det ska, typ.
Nu ska jag ägna tiden åt att spela terraria, kolla på älsk när han dansar och glo på tv.
Förbereda mig inför tandläkarbesöket i Borås på måndag, tur att jag har en psykolog som är så underbar att hon till och med ställer upp på att följa med mig.
Hur många kan säga att deras psykolog håller en i handen hos tandläkaren?!
Ha en bra helg alla!
Tror du på spöken?
Det är inte spöken i vita lakan eller någon ande eller demon som smyger omkring som jag tänkte på. Det är spökena ur ditt förflutna, människorna som en gång i tiden fanns runt omkring dig på ett eller annat sätt som sen försvann ut i tomma intet och någonstans på vägen blev slukade av ett svart hål.
Det är dom spökena jag pratar om.
Jag har många spöken som man nog aldrig kommer se eller höra något från, både dom man har haft en bra relation till, sen så finns det dom som nu bara finns i ens mardrömmar.
Fick tanken på detta då jag fick en kort hälsning av ett av mina spöken nyligen. Jag förstod vem det kom ifrån utan att det fanns någon att svara till. Ett smeknamn som någon i det förflutna har haft glömmer man aldrig.
Varje gång någon skrivit några få ord eller en hel novell så blir det blandade känslor, både bra och dåliga.
I det här fallet va det inget dåligt. Jag trodde dock aldrig att jag skulle höra ett ord till från denna person någonsin utan den skulle förbli ett spöke.
Men titt som tätt kommer det en liten hälsning eller liknande och då blir man ju nyfiken och undrar hur deras liv ser ut nu, vad dom gör och vad som hänt sen sist. Nåt åt det hållet..
Jag tänker hålla alla dom negativa och dåliga spöken utanför den här gången, orkar inte ödsla tid på någon som bara suger energi.
Jag önskar många gånger att flera roliga spöken kunde skicka åtminstone en liten hälsning nån gång då och då.
Det är roligt både att komma ihåg roliga minnen och att få tänka på alla de roliga saker man gjort.
Bara en liten hälsning kan göra ens dag..
Tjipp
Gott nytt år och tillbakablickar.
Jaha, då va det återigen dags att ringa in ett nytt år.
Detta året har inte varit lika dåligt som 2012 va men det har ändå hänt dåliga saker som man helst av allt bara vill glömma.
Jag har börjat förstå det där talesättet - "Det är bättre att ångra saker du gjort än att ångra att du inte gjort dom alls"... Eller nåt sånt där. Inte helt hundra på hur det sägs.
Senaste åren har jag blivit så jävla lipig på nyårsafton. Fråga mig inte varför men jag tror det är för att jag är en sån där människa som grubblar och ältar jävligt mycket.
Jag har inga nyårslöften för jag håller dom aldrig ändå.
Hoppas bara på ett bättre år än det före.
Önskar er alla ett gott nytt år och god fortsättning!
3.5 år i verkligheten!
Igår va det 3 år och 6 månader sedan jag hoppade ut i verkligheten från dimman.
Det har varit så mycket som hänt under dessa år sen dag 1, inte jättemycket bra heller måste jag säga.
Mammas sjukdom och att hon sen gått bort är det som slagit undan benen hårdast men jag fixade det trots att jag va övertygad om att jag inte skulle göra det.
Min pappa har mest orsakat ilska. Det är en relation som för alltid kommer att vara infekterad. Det är inget jag ser som en jobbig sak längre men det är nåt som är ett störningsobjekt.
Det har ju hänt bra saker också. Jag träffade Nicke och det va det bästa som kunde hända trots att vi haft motgångar också.
Jag är så fruktansvärt glad att han finns och att han får mig att må bättre och att han står ut med mina humörsvängningar och allt därtill. Nu den 21 december har vi bott ihop i ett år och jag skulle inte vilja vakna bredvid nån annan.
Det är men än så som hänt men jag har tagit mig igenom det och det fortsätter framåt, lite snabbare nu än det gjorde första året.
Inget sug på samma sätt vilket kan bero på suben men det är mycket bättre och inte så mycket tankar på det heller.
Att slå sig fri från tidigare liv som på slutet inte va roligt alls. Det fanns inget positivt och det kunde inte va värre. Man kan inte sjunka längre ner än så och det är så jävla skönt att bara få leva utan detta eviga jagande.
Det tar ju aldrig slut om man inte dör eller åker in på lvm eller kåken.
Jag är stolt över vad jag har åstadkommit och hur många motgångar jag fått gå igenom och ändå fixat det.
Nu ska jag fortsätta denna måndagen med att ligga på soffan och glo på Nyhetsmorgon och vänta på att vårdcentralen ringer tillbaka.
Ha en bra dag i regnet allihopa!
Ciao
Domedagen
Detta är ingen vanlig torsdag, det är en dum torsdag.
Få gånger har jag känt mig så ambivalent, vilse och förlorad.
Saker blir gjorda men det är ändå inte helt bra.
Jag sitter som på nålar och vill helst bara krypa ur mitt eget skinn.
Samtidigt är jag någonstans väldigt lugn och försöker acceptera livets gång.
Så trött!
Det är fruktansvärt slitsamt när livet går emot en gång på gång.
Min önskan berättade jag för någon och jag har hört att det inte slår in då.
Jag fick känna på det en stund i alla fall.
Så vart tar vi oss nu då? Framåt antar jag.
Bättre lycka nästa gång!
Ingen som vill köpa en enkel biljett nånstans varmt och turistfritt åt mig?
Jag tror de senaste två dagarna som varit bra va ett andrum för att orka må apa igen.
Skönt att man ska till Borås idag i alla fall så jag får gnälla av mig där.
Ska hem snart en stund i mellan och krypa ner med Nicke ett litet tag.
Vill vara hemma nu!
Hade behövt sova men det har jag ju inte tid för.
Skriver kanske ett inlägg senare när det är kvällen.
Ciao
Kedjetäcke, när är du här?!
Imorgon är det torsdag och jag ska till Borås på min nya tid.
Bytt från måndagar till torsdagar vilket känns mycket bättre.
Nu hoppas jag imorgon att jag får svar angående när och om jag får mitt kedjetäcke.
Va förra måndagen och provade ett bolltäcke och ett kedjetäcke.
Jag ska ju få det pga mina sömnproblem, ångest, oro och massa annat som kommer med bippo-sjukan.
Provade båda och kom till underfund med att det är kedjetäcke som gäller för mig.
För er som inte vet vad boll/kedjetäcke är;
Det är täcken med tyngder i helt enkelt.
Bolltäcke är ett täcke med bollar i. Bollarna är i plast och stora som golfbollar ungefär som är insydda i etapper i täcket.
Det som jag inte gillade med bolltäcke va att det vart väldigt stort, prasslade mycket och så blev det lite jobbigt när man satt med täcket över axlarna så la sig alla bollar längst ned i varje etapp. Tror det endast finns bolltäcke med 6kg tyngd.
Kedjetäcket däremot är ett täcke med kedjor insydda. Det är ett platt täcke som finns med olika tyngd från 4 - 12 om jag inte minns fel.
Det är mycket behändigare enligt mig och det va enkelt och skönt att använda. Kände nästan lugnet redan när jag provade och jag tror det blir perfekt.
Så om ansökan går igenom så får jag börja med ett kedjetäcke på 8kg om ca 1 vecka.
Nu ska jag kolla klart på stalkers och sen sova.
Hoppas min man kan släppa datorn och komma och lägga sig snart också så det blir lite mys innan jag somnar.
Tjoho!
Ännu en dag slut!
Det är nu natten mellan torsdag och fredag.
Jag har känt mig lite bättre idag trots att tankarna fortfarande går runt hej vilt.
Skulle egentligen ha jobbat idag men jag fick sjukskriva mig då jag mår mindre bra.
Nu är det natten och jag börjar bli riktigt trött.
Blir att stänga av tv-spelet och vänta på att min man blir klar med sitt spel så jag kan släpa honom där ifrån.
Det är för tråkigt att lägga sig själv i sängen.
Har idag i mellan stunderna fått konstiga lyckorus som har fått mig på bra humör.
Jag har fått känslor som fått mig att tro att allt ska bli bra och allt kommer gå som det ska, för att sedan känna att allt kommer braka åt helvete.
Någonstans tror och hoppas jag på att alla bra känslor stämmer till stor del och alla dom dåliga bara är sånt man skapar som hinder för sig själv i sitt eget huvud.
Jag hoppas allt blir bra och att mina drömmar en vacker dag slår in.
Men det behöver inte vara alla på en gång utan en åt gången med jämna mellanrum när allt känns som värst.
Något som motiverar en att fortsätta framåt igen när det känns som att hela världen ligger på ens axlar.
Litet som stor beroende på situationen.
Tänkt om det faktiskt kunde vara så?!
Nu ska jag börja göra mig i ordning för sängen.
Sov gott!
Cioo ❤
Jag saknar er så.
Det är tisdag idag och jag skall jobba natt, jag har cpigt ont i halsen och kan inte andas genom näsan.
Men det är pengar och sådana måste man ju ha så det är bara för mig att jobba.
Denna veckan blir det ganska mycke jobb och det är bra med tanken på att jag bara jobbade en dag förra veckan då jag va hemma i fredags.
Så det är jobb idag, sen dygn på torsdag och sedan söndag. 2 natt och 2 dag denna veckan, perfekt 48 timmars arbetstid denna veckan.
Igår gjorde jag iordning våran balkong här hemma, det enda som fattas nu är blommorna och mina balkonglådor fulla med blommor men det får bli ett senare kapitel då jag har 150kr kvar på kontot denna månaden.
Och det är många dagar kvar tills det kommer in några mer pengar.
Mina tankar dom senaste dagarna har varit överfyllda med tankar som jag helst hade velat slippa och även tankar på alla människor som jag saknar.
Det är ju ganska självklart att jag saknar min mamma väldigt mycket och jag kommer alltid göra det då vi hade en väldigt speciell relation som va väldigt intensiv på slutet eftersom jag mer eller mindre bodde hos henne och va med henne dygnet runt.
Vissa dagar saknar jag henne mer än andra och det har ju sina orsaker, sedan saknar jag henne också då jag inte har någon att prata med på det sättet som jag gjorde med henne. Jag vill inte prata med någon annan så heller för vem kan förstå en så som ens mamma gör?
Jag saknar ju inte bara mamma utan en del levande personer också. Jag önskar att dom ska veta vilka dom är men är ju inte helt säker på att ni förstår, men jag hoppas det i alla fall.
Men jag såg nu att klockan va mycket och jag måste springa iväg till ica och köpta bröd och sen är det snart dags för mig att börja jobba.
Ni får ha en fortsatt trevlig eftermiddag/kväll!
Tjipp!
