Tror du på spöken?

 Det är inte spöken i vita lakan eller någon ande eller demon som smyger omkring som jag tänkte på. Det är spökena ur ditt förflutna, människorna som en gång i tiden fanns runt omkring dig på ett eller annat sätt som sen försvann ut i tomma intet och någonstans på vägen blev slukade av ett svart hål.
Det är dom spökena jag pratar om.
 
Jag har många spöken som man nog aldrig kommer se eller höra något från, både dom man har haft en bra relation till, sen så finns det dom som nu bara finns i ens mardrömmar.
Fick tanken på detta då jag fick en kort hälsning av ett av mina spöken nyligen. Jag förstod vem det kom ifrån utan att det fanns någon att svara till. Ett smeknamn som någon i det förflutna har haft glömmer man aldrig.
Varje gång någon skrivit några få ord eller en hel novell så blir det blandade känslor, både bra och dåliga.
I det här fallet va det inget dåligt. Jag trodde dock aldrig att jag skulle höra ett ord till från denna person någonsin utan den skulle förbli ett spöke.
Men titt som tätt kommer det en liten hälsning eller liknande och då blir man ju nyfiken och undrar hur deras liv ser ut nu, vad dom gör och vad som hänt sen sist. Nåt åt det hållet..
 
Jag tänker hålla alla dom negativa och dåliga spöken utanför den här gången, orkar inte ödsla tid på någon som bara suger energi.

Jag önskar många gånger att flera roliga spöken kunde skicka åtminstone en liten hälsning nån gång då och då.
Det är roligt både att komma ihåg roliga minnen och att få tänka på alla de roliga saker man gjort.

Bara en liten hälsning kan göra ens dag..

Tjipp



Vuxna människor som beter sig illa/bra & naturgodis

Det är natt och jag är uppe och bakar.
Är ju sjuk så då är man pigg igen dygnet runt, ingen sömn här inte.
Skall se när jag ska till doktorn och prata om att höja min medicin om jag inte kan få något att sova på igen.
Det känns som att det skulle behövas just nu, bara för ett litet tag faktiskt.
All denna stress nu när det är så illa med pengar har ju triggat igång den här skiten.
Känner det på mig och pratade om det med min kontaktperson på beroende idag. Hon höll med mig och hon hjälpte mig även att ta tag i med socialen för att få tag på min jävla kontakt på försörjningsstöd.
Det va lättare sagt än gjort och min kontaktperson blev till och med irriterad på receptionisten, då M ändå är någon sorts myndighetsliknande person också måste ringa under nötens telefontid.
Egentligen skulle ju jag ringt själv i morse men jag va rädd att jag skulle bli frustrerad och arg i telefonen.
När man går i programmet så ska man få pengar från soc om man ej har jobb.
Hon tyckte också att det va idiotiskt att hon räknade pengar som jag fick av min sambo till hyra när mina pengar från lönen inte räckte till förra månaden efter att ha betalt alla andra räkningar samt julklappar. Även pengarna jag fått när jag sålt saker på Tradera, som jag förmodligen har köpt för bidraget jag fick innan sommaren, räknade ju idioten som inkomst och det ska det inte göras.
Att hon sedan skrev att jag fick bostadsbidrag i Januari är också löjligt för jag har inte ens fått ett beslut om att jag ska få något bidrag alls i år.
Vi får ju se hur detta går helt enkelt och hoppas på att jag får pengarna i alla fall.
 
Det är en av alla dessa vuxna människor som gjort fel, soc-tanten som egentligen inte är någon tant utan endast några år äldre än jag själv.
Sen har vi ju en del närmre som betett sig underligt det senaste och en del som varit till stor hjälp.
Att en viss person blir arg över att jag inte kunde betala telefonräkningen denna månaden, han slängde nästan ut mig när jag lämnat räkningen. Dum i huvudet! Om det ändå varit det enda han tjatat om..
Sedan har vi ju andra som ignorerar mig. Vad fan är det för trams?
Jag får fortfarande betala för att jag är jag och gammal skit. Vad fan har jag egentligen gjort dessa människor?
Inte ett smack vilket känns jävligt förnedrande när dom då gör som dom gör! Inte fan skulle jag någonsin ignorera någon som är rätt nära. Hur jävla illa personen än betett sig så skulle jag ALDRIG göra så, jag skulle stå vid deras sida och skulle hjälpa dem i den mån det går om det hade hänt något eller dom gjort skit.
Men varför skulle man inte ställa upp? Vilken sorts människa är man då egentligen? Inte fan kan det vara den bra och goda sorten i alla fall.
Alltid ska det också tas upp ämnen som jag inte längre orkar bry mig om, dom pratar runt händelser för att påminna mig om vad jag har gjort, men det vet jag mycket väl.
Jag har gått vidare nu då det va flera år sedan det inträffade, då hade jag dock mamma som skydda mig och fick pratat vett med mer eller mindre alla människor som inte hade fakta utan bara skiten som spreds runt. Att lyssna på rykten om en släkting/vän är sinnessjukt när man faktiskt kan fråga personen i fråga hur det egentligen gick till, vad orsaken va och varför det blev så. Skrattretande faktiskt att så få frågade om faktan, men dom som känner mig lyssnade inte på skiten. Det är som sagt förnedrande som hände häromdagen, jag blev arg och ledsen vilket inte är så konstigt. Jag ska ha en eloge att jag är annorlunda nu och en ordentlig ursäkt för sist.
Jag har tur att ha så många andra bra människor runt mig.
Nicke som är ett stort stöd fast att jag håller mig ifrån att berätta saker med en gång, jag håller mig undan när härdsmältan kommer och jag gråter. Jag hatar ju att gråta framför folk.
Men han står där, han finns där och jag älskar honom för det!
Min syster är där när det behövs, lika så mormor och morfar. Dom skjutsar, köper snus, fixar mat och finns där.
Sen har vi min farmor också som är den bästa farmor man kan ha, hon har funnits där jämt och hon ställer upp.
Min faster har ju varit med jättemycket också, nu tänker jag ju främst på tiden innan och efter mammas död.
Alla andra som varit där också på olika sätt är jag otroligt tacksam över att ha i min närvaro.
Eftersom dom är några stycken så orkar jag inte räkna upp alla namn utan jag tror ändå dom vet vilka det är.
 
Men nu ska jag återgå till mitt nattbak. Det blir små naturgodisar, vit choklad med kokos samt vit choklad, jordgubbar och kokos.
Jag gjorde likadana för några dagar sedan men dom tog slut och nu behövde vi fylla på förrådet.
Dom är förbaskat goda och jag tycker ni andra borde prova dem också därför får ni här receptet.
 
Till vit choklad, kokos & jordgubbar behövs:
7 jordgubbar (frysta helst), 1dl florsocker, 2 tsk vaniljsocker, 2.5-3dl kokos efter smak, 100-150g vit chocklad.
 
Gör så här:
• Dela jordgubbarna i bitar och lägg i en bunke tillsammans med allt utom chokladen. • Mixa med stavmixer helst liten stund, bara tills jordgubbarna har blandats runt, vill du ha större bitar i så kortare tid eller blanda bara i dom hackade. • Bryt chokladen i rutor och lägg i en skål och smält över vattenbad, rör om till det är klumpfritt! • Häll i röran och blanda snabbt runt med skeden, ställ åt sidan liten stund så chockladen får svalna och stelna till sig lite. • Forma till toppar och lägg dom på bakplåtspapper på plåt, ställ i kyl 4-5tim så dom stelnar ordentligt.
   
 
Till vit choklad & kokos behövs:
2.5-3 dl kokos, 100g vit chocklad.
 
Gör så här:
• Lägg kokosen i en plast skål/bunk. • Lägg chokladen i en skål och smält över vattenbad. Rör om tills det är klumpfritt. • Häll över kokosen och blanda runt. •Låt stå några minuter så det får svalna och stelna till sig lite.
• Forma till toppar och lägg på bakplåtspapper och ställ i kyl 4-5tim så dom stelnar ordentligt.
 
  
Vill man kan man även doppa alla i vit choklad när dom har stelnat.
 
Sov gott!

Jag är vampyr, jag suger och spyr..

Låt mig komma in, jag vill bli din!
Hela världens hunger samlad i mig!

Texten är nåt jag känner att det stämmer in på mitt liv ibland något konstigt sätt.

Jag älskar natten och mörkret.
Suger och spyr kan man ju tolka på en jävla massa sätt men vill ju säga att jag inte är så sugen på blod.
Och visst hungrar jag efter kärlek, respekt och visdom m.m.

Jag kan känna igen mig i många låtar.
Limp Bizkit - Nobody Like You, Limp - No Sex, många Marilyn Manson låtar, Everlast m.f.
Det är konstigt att låtar kan väcka så många känslor, och musik man hört tillsammans med någon ska vi inte tala om.

Varje gång jag hör Cypress Hill - Hits from The Bong så tänker jag på mamma då vi alltid började med den låten när jag övnings körde.
Marilyn går till sub-tiderna med Andreasson.
Band of Horses - The Funeral tänker jag på Malin på Iris för vi lyssnade mycket på den.
Typ alla Everlast låtar får mig att tänka på det jag och Robin hade ihop och hur sårbar jag inför honom.
Lilla hjärtat - Sommarpojkarna på min och Moas fjortis-vecka sommaren 06' när dom andra va bortresta, hur vi drack och va riktigt fjantiga.
Laser Inc. - Det va en gång en liten fågel då tänker jag på våran resa till Hälsingland. Linus spelade sönder den totalt.
K's Choice - Not an Addict som Bönan tvingade mig att sjunga varje gång den spelades.
Afasi & Filthy - Bomfalleralla spelades massor 04' samt Fronda - Rullar fram
Jag kan fortsätta hur länge som helst men det tänker jag inte göra idag.
Det är sjukt va folk har kommit och gått och tagit musiken med sig.
Den va liksom bara bra när man va med just personen med respektive låtar.

Jag får hitta nya personer med nya låtar.

Nu pallar jag inte mer idag. Jo, förresten är jag i ett förhållande nu. Det gick så fort att jag knappt hunnit fatta det riktigt.
Känslorna finns där och det är inte så att jag inte vill detta, bara att jag inte hunnit fatta.
För ni som är vänner med mig på FB visste ju redan detta, orka berätta för alla så det blev att jag satte ut det på anslagstavlan så alla såg detta.
Ni alla vet ju kanske inte vem, men det kommer fram i sinom tid mina vänner.
Den som väntar på nåt gott skvaller väntar alltid för länge. 😜

Puss å kram, ses på stan!


Tänk att få välja sina föräldrar.

Idag började dagen helt okej.
Jag sov hur bra som helst i sängen och det enda som fattades va någon att vakna upp bredvid på morgonen.
Har försökt att göra lite nytta genom att slänga och flytta grejer.
Lägga ut gamla soffan på nätet och lite så.
Färgat håret har jag också gjort.

Men nu när min idiot till pappa har kommit hem ifrån Spanien igen så sätter oron och ångesten igång igen.
Jag kan erkänna att jag kan ha hetsigt temperament i mellan åt beroende på hur jag mår och allt sånt, men den människan behöver minst 40 valium om dagen för att kunna behärska sig och bete sig som en normal pappa ska göra.
Han är bra på att vara elak istället.

Min pappa har mer eller mindre tagit avstånd ifrån större ansvar när det gäller familjen under mina 25 år.
Visst va han med på sjukhuset när syrran låg inne men hur mycket va han egentligen närvarande. Det är nog en jävla omställning att börja ta ansvar nu men det rättfärdigar inte hans psykopat beteende.
Enda gångerna pappa har riktigt ställt upp på mig va när jag har blivit hotad av killar och sådant, endast när han själv blivit rädd på ett eller annat sätt.
Jag fattar verkligen inte vad min mamma såg hos han eller hur hon ens orkade vara i närheten av honom dom senaste åren.
Spriten va ju viktigare än allt annat då. Klart han mådde dåligt som vi andra och jag fattar missbruks biten men i en sån situation får man fan anstränga sig.
Fy fan va mycket bättre hennes sista 2 år i livet hade varit då!

Saken är den att jag säger inte detta för att jag är arg på pappa eller något, jag måste bara få ur mig små delar av det som faktiskt påverkar min vardag.
Han om något är orsaken till många av mina drogsug.
Tänk va bra det hade varit om man själv hade fått välja sina egna päron från början!
Jag hade aldrig i livet valt bort min mamma vare sig hon skulle gå bort tidigt eller inte.
Men pappa hade tyvärr rykt, önskar verkligen att jag inte skulle känna så.
Det hade varit skönt om han gjorde misstag nån gång då och då som alla gör men hans misstag va att skaffa barn.
Vissa människor ska bara inte ha barn.
Allt annat han gör som är dumt har han gjort till en vana och det är svårt att tvätta bort ränderna på en tiger, lika svårt är det att göra han till en normal och bra pappa.
Det hade varit så skönt om jag hade kunnat tycka om min pappa och faktiskt kunnat ha nån sorts bra relation med han men nej!
Det ska mycket till innan han får några poäng av mig.

Nu har jag i alla fall varit ute och sprungit och gått en bra bit för att lugna ner mig och det har varit fruktansvärt gott och jag sover säkert gott i natt!

Sleep tight, and don't let The bed bugs bite!


Man behöver inte va en idiot bara för att man kan!

Denna blogg går ut till alla tjejer, killar och barn som blir misshandlade av sina män, kvinnor eller andra familjemedlemmar.
Ni är inte ensamma!

Jag ska berätta lite själv om mina erfarenheter och min historia, hur det va att leva i tortyr.
Min mamma va min räddning efter att jag fått tag på en dator för att skicka ett gratis sms där det stod; HJÄLP!
Hade jag inte haft min mamma där så är jag rädd för att jag kanske varit död nu eller fortfarande i detta helvete.
Jag tänder ett ljus för alla dom som mist sitt liv pga av detta, många som faktiskt blivit ihjäl slagna medan andra tar sitt liv för att slippa fortsätta i sitt förhållande.
Men nu till min historia till er hur det va.

Jag träffade M på en internet sida där vi pratade några dagar innan vi bestämde oss för en träff. Ni får inte glömma att jag fortfarande va i ett missbruk här och hade inte det bästa omdömet.
Efter några dagar fick jag frågan från en gemensam vän om han någonsin varit elak emot mig. Jag tyckte det va en dum fråga och ställde en motfråga där jag undrade vad han menade.
Killen berättade att han hade inte hade varit så snäll mot ett ex och ännu värre va det med hennes nya pojkvän.
Hon drog i alla fall upp det i rätten och fick stöd av sin nya man och det blev M väldigt arg för och slog hennes kille, stängde in han i bagageluckan i bilen och körde ut killen i skogen. (Det är höga straff på på olaga frihetsberövande), han och hans vän misshandlade killen och inte så dåligt heller och sen släppte han där i skogen. Han fick ett rätt långt fängelsestraff för detta plus några narkotika brott tror jag.
Jag sa i alla fall till vännen att jag va en stor flicka och kunde klara mig själv, jag skulle självklart gå om han slog mig.
När M kom hem frågade jag honom rakt ut om det jag hade hört och han sa att han råkat putta henne så att hon ramlade och han berättade även om kidnappningen
Vi blev ihop ganska snabbt och det va helt okej till en början, men sen kom min första smäll.
Han kom hem en sen kväll efter att ha varit och tatuerat sig, jag va med han till en början men tyckte det blev ganska sent och gick hem.
Där hemma stod en flaska med hembränt och man ska inte ställa sådant framför en missbrukare. Jag satte igång att dricka och då hade jag provocerat han så pass mycket att han gav mig en örfil. Det va stike One och jag gick inte, trodde att det va en en gångs grej, jag ångrar än idag, varje dag, att jag inte gick ut genom dörren.
Nästa gång kom några veckor senare. Då slog han till mig ordentligt och puttade in mig i en garderob så att dörren gick sönder.
Då blev jag där emot rädd men han började gråta och och bad om förlåt, att det aldrig skulle hända igen och han visste inte vad det tog åt han. Jag började tänka på vad hans ex sa, men jag gick inte för han fick mig att tycka synd om han när han satt på sängen och grät. Det va kanske mitt fel att han hade slagit mig, att jag hade gjort fel i att skrika på han när vi inte hade några pengar. Jag va tvungen att försöka åka till jobbet varje dag men det va inte lätt när han tyckte att jag skulle stanna hemma. Efter ett tag blev jag lat och sa att jag inte kunde jobba kvar.
Efter den gången eskalerade misshandeln hela tiden. Det va tortyr i slutet av förhållandet.
Han började bita mig istället nu för att då kunde han skylla på att vi hade ett vilt sexliv där bett va en del av sexakten. Det va ganska smart om polisen eller andra någonsin skulle se märkena.
Han började kontrollera mig och jag fick mindre och mindre åka någonstans utan han.
M kunde hålla på i timmar att bita mig så det blödde och jag fick stora sår. Han blev arg på mig för att jag grät högt då han va rädd för att han skulle bli vräkt vilket han blev i slutändan då han inte kunde betala hyrorna i tid m.m.
Men jag kunde ju inget annat än att gråta. Jag kunde ropa efter mamma dom gånger han va som mest, jag ropade efter många andra också men det va ju självklart att dom inte hörde.
Jag kommer ihåg en natt, eller väldigt tidig morgon runt 5 när han varit på mig hela natten och bitit överallt så började han dunka sitt huvud mot betongväggen så han själv fick två stora blåtiror, vilket jag inte riktigt fattade hur man kunde få blåtiror av det. Han sa att ha behövde hjälp och att han va arg och ledsen på sig själv att han höll på som han gjorde.
Men i alla fall hade grannen hört allt som pågick i flera dagar och bestämde sig för att ringa polisen.
Dom knackade på dörren vid halv 6 och tog in oss i olika rum.
M hade gett mig en blick som sa att jag inte skulle säga något, och det gjorde jag inte.
Jag sa att vi kollade på film och hade råkat ha lite högljutt sex. Det va det jag sa om mina märken också, att det va en sexlek och han slog mig inte.
Men den snälla polisen förstod att min historia inte riktigt stämde men dom kunde ju inte göra så mycket åt det.
M va efter det helt förtvivlad och grät och han va samtidigt arg för att jag hade låtit för mycket när jag grät.
Han va dock glad att vi nu köpt en lägenhet i Vänersborg för då slapp våra grannar höra något mer.
Saken va ju den att vi skulle få nya grannar istället, dom skulle ju inte förstå till en början..
Att jag lyssnade på hans förlåt gång på gång förstår jag inte riktigt själv men ändå vet jag vet jag nu varför.
Eftersom han hade manipulerat och fått mig att inte prata med mina vänner längre, en efter en tyckte han inte att det va bra att jag umgicks med och till slut hade jag bara  Z.R och hennes pojkvän C.
Vi umgicks med dom och käkade piller som fan.
Det va mitt sätt att överleva på, drogerna.
När M kom på att vi skulle sluta med drogerna under ett tag när vi bodde i Skövde och en stund i Vänersborg så va M som värst, han blev hemskast under den tiden och det är ofattbart att han inte slog ihjäl mig under den tiden.
Men det va där sista tiden som jag förstod vad han höll på med, innan det va jag mest förvirrad och förstod inte riktigt vad som hände. Mitt psyke la av totalt.
Jag hade Stilnoct som insomningstablett under den tiden men jag va livrädd för att ta den för jag visste vad jag skulle vakna upp med tills imorgon.
Jag ville inte sova alls och vissa nätter tog jag inte min tablett för att jag skulle trodde att jag skulle komma undan då, att han skulle vakna glad och allt tog slut, andra kvällar önskade jag att jag skulle dö i sömnen innan han vaknade. Ta en överdos och bara somna in när jag sov.
Att jag lyssnade på hans förlåt gång på gång va för att jag trodde varje gång att han skulle sluta.
Jag ljög ihop en jävla historia för att jag trodde att han skulle sluta då, men inte ens då lät han mig vara ifred.
Det värsta ögonblicket som jag minns va när vi bodde i Vänersborg. Jag va nere i tvätten ensam och hade pratat med en grann kille till oss, M visste att han hade spanat in mig men jag sa att jag inte va intresserad av en liten pojkspoling.
Men helt plötsligt kommer han inrusande och jag såg den värsta svarta blicken någonsin och tänkte; Nu är det kört, nu dödar han mig!
Har aldrig sett sådan svarta ögon i hela mitt liv, och den ondska han ut strålade.
Bara för att jag hade utbytt några ord med grannkillen. Han tryckte in mig i torkrummet och tryckte upphetsad mot väggen, han tog ett stadigt grepp om min hals. Han tryckte så jävla hårt att jag blev blev helt röd i ansiktet, min enda tanke; NU dör jag och jag får inte säga hej då till min familj.
Efter den gången tassade jag på tå hela tiden för att inte göra honom arg.
Jag tittade hela tiden på om han va glad eller arg, va han arg förberedde jag mig för en smäll eller en ett bett.
Och en annan gång torterade han mig verkligen under flera dagar. Han gav mig starka benso och som jag blev väldigt trött av. Jag somnade i sängen och han kom in och gav mig hårda örfilar för att jag skulle somna. Han gav mig mer piller så jag blev mer trött, han visste att jag älskar tabletter och allt annat neråt, så han kunde slå liv i mig igen. Kanske bita mig i pannan eller någon annan stans.
Efter han hade slagit mig upprepade gånger, jag fick inte sova och han stod och skrek som en galning.
Det va 2-3 dagars ren tortyr.

Jag önskar att ingen ska vara med om det jag va med om.
Det är för jävligt att det finns människor som tar makt till en annan nivå och slår sin partner som dom säger att dom älskar "så mycket".
Människor som M ska låsas in någonstans där dom inte får kontakt med människor överhuvud taget.
Dom manipulerar sin partner såpass mycket att personen inte har någon kontakt med folk tillslut.
Slår, biter, tar stryptag och torterar både fysiskt och psykist. Man är inte vatten värd egentligen.
Dom är på hittiga dom där personerna för att märkena inte ska synas, men M va en sån som inte brydde sig om det. Han bet mig i ansiktet, pannan och kinderna.

Mina råd till er där ute som har kommit ifrån era män/kvinnor/föräldrar, prata om det! Man blir fruktansvärt trasig efter en sån tragedi. Gå till en kurator, psykolog, en vän man litar på eller en familjemedlem och prata av er. Berätta historian för det gör mycket för en, det gör ont men det funkar. Lås inte in det för det kommer alltid att jaga er tills ni dör. Det är guld värt och har hjälpt mig väldigt mycket. Jag har fortfarande svårt att lita på män, inte så konstigt. Olika sorters beröring, lukter och andra saker påminner en om det hemska som har hänt. Det påverkar både mina förhållanden. Men jag jobbar på att släppa saker och ting men det går aldrig över helt.
Man kommer länge vara som en strykrädd hund, och jag själv är väldigt konflikträdd efter detta.

Till er i denna situation nu i denna stund, försök att gå där ifrån, lämna kvar nyckeln annars går man snabb tillbaks. Det finns många kvinnohem och många som kan hjälpa. För er män är det svårare men det finns organisationer som även vänder sig till er. Det finns en mansjour i nästan varje län.
Om ni som vuxen antar att ett barn eller unga vuxna är i knipa, tipsa om BRIS.

Några numer jag hittade för hjälp och rådgivning.
Hemsida; Kvinnojouren.se eller kvinnofridslinjen.se
Nationell stödtelefon för er är: 020 - 50 50 50
För er män som bli misshandlade var det svårt att hitta något till men jag hittade något till slut
Hemsida: supportforman.jothodesigne.com
Annar kan 118 118 hjälp er med att få fram ett numer att ringa.
Och för alla barn och unga vuxna (högst 18 år) finns BRIS hemsida: bris.se eller telefonnr: 116 111.

Jag tände ett ljus varje kväll för dom som har gått bort.
Men för er som lever vill jag bara säga, lämna aset innan du dör.
Kunde jag så kan ni!


Blodsband..

I vissa fall förstår jag inte hur man kan vara så egoistisk.
Antagligen för att jag har ändrat mig ifrån det stadiet och uppskattar det jag har och tar inte saker för givet.
Att ta dom som betyder något och som kan hjälpa en någon gång i livet för helt för givet så har man ingen insikt alls.
Jag va jävligt respektlös under mina tonår och tills jag blev typ 21-22 men jag har aldrig tagit dom som varit mig nära till hjärtat för givet.

Så om du en dag kommer och ber om min hjälp så är det bara för dig att vända för du är inte den jag tycker att du borde vara.
Och inte som en vuxen människa ska vara. Vi ska vara nära, inte långt ifrån.

Jag skiter i dig nu.
Bara så du vet...

Hör du ljudet där utanför?

Det är ingen hemlighet att jag har ångest som ALDRIG verkar släppa just nu.
Det är ingen hemlighet hur jag har levt.
Det är ingen hemlighet att jag blev misshandlad både fysiskt och psykiskt i 8 MÅNADER heller!

..och jag är arg.

Jag vill egentligen bara slå, gapa och göra allt för att skada så mycket som möjligt.
Så mycket hat och jag vet inte vart  jag ska göra av den.
Frustrationen gör att jag inte känner annat än smärta. Så vad gör mig glad?
Att idioten dör? Av att hitta en ny kärlek? Att slå folk på stan eller att köpa nya saker?
Ingenting tror jag.

Det gör så ont. Så jävla ont.
Mitt hjärta blöder just nu och mina ögon sticker och svider.
M är en idiot som borde spärras in på livstid, tortyr borde även förekomma i det livet. Och jag menar det verkligen. Ingen människa borde kunna göra så mot NÅGON.

Jag vet hur bra du mådde M men samtidigt så dåligt.
Eller i början mådde du dåligt, du grät M. Du tyckte synd om sig själv.
Men med tiden blev du mer elak, mer säker i hur du misshandlade mig och du började må bra i det M.
Man såg hur du växte som den narcissistiska, sadistiska psykopaten du va, som du ÄR M.
Nu i efterhand då du spökar i mitt huvud förstår jag inte hur du kan leva med dig själv.
Och jag förstår inte heller hur jag kunde trippa runt på tå och försöka vara där för dig i din sjuka värld.
Inte nog med all misshandel, du va även tvungen att låsa in mig.
Olaga frihetberövning står det i mina polispapper.
Enklast att beskriva allt är att du tog ALLT ifrån mig, precis ALLT M!
Vissa dagar förstår jag varför allt har gått mer skevt efter M. Vissa saker har gått bra, men så otroligt mycket har också gått dåligt. Speciellt i mitt huvud.
Men är det något att skylla saker på?
Ja, faktiskt.
Jag lider med alla dom som lever i sådana förhållanden alla kvinnor, män och barn.
Det är inget jag vill att någon ska gå igenom för det förstör och det sitter kvar.
Blåmärken och sår försvinner, men ärren i själen går aldrig bort.
A L D R I G !

Hur fan ska jag kunna känna mig trygg igen?
Vem ska ge mig det jag behöver och om jag nu skull få det, hur ska jag då ta det?


Men senare en vacker dag så kom den jag trodde skulle stanna vid min sida.. Det va DU.
DU gjorde mig trygg. DU gjorde mig glad. DU gjorde mig till den personen jag vill vara och det va första gången sen jag kom ur mitt fängelse med daglig tortyr.
Så varför i helvete förstörde DU det?
Jag behövde stöd ifrån DIG, jag behövde verkligen ingen annan än bara DIG.
Ingen av de jag va tillsammans med eller dejtade mellan M och DU det gav mig det som jag behövde, inte så som DU.
Jag älskar dig..

"I Hela mitt liv har jag väntat på någon som liknade dig. Hur kunde du lämna mig ensam i en värld som har blivit så hård? I hela mitt liv har jag längtat långt, längre bort här ifrån. Nu står du först på min lista över folk som förtjänar ett straff värre än döden.."

2 människor.

Två människor i världen som är nästan likadana.
Samma öden och samma historik.
Jag har jävligt svårt att förstå det där.
Aldrig någonsin har jag träffat på en person som är exakt som jag.
Det enda som skiljer oss är att han är en han och jag är en hon.
Och han är 32 medans jag är 23.
Alexandra och Alexander.
Sjuuuukt!

Vi åkte till Göteborg jag och Lizette i Lördags.
Det va skit kul och jag fick svänga på benen vilket va det jag har längtat efter ett tag nu.
Och att Lizette va den som va med va också otroligt jävla kul.
Hon är underbar den tjejen och vi har så förbannat kul ihop.
Kim hängde också med efter att vi mött upp honom inne i stan.

Det va inte speciellt mycket folk när vi kom dit, inte alls många faktiskt.
Men röra på benen va det första jag gjorde. I Love!

Man kan gå på sådana fester utan att röra droger, fast folk har svårt att tro det.
Fast jag har motivationen och så mycket annat som spelar in så jag är säker på min sak att aldrig mer röra det livet. Festerna tänker jag dock aldrig sluta med fast dom utgör ingen större fara för jag faller ej längre för frestelsen.
Jag är nöjd med mitt liv som jag har det nu utan att peta i mig alla illegala substanser och jag klarar lätt av att gå på en sån fest då jag blir mer avskräckt att se på folk som svettet sprutar ifrån och med otroligt jobbiga käkrörelser som man inte är direkt medveten om att man gör.
Nej det ser bara jobbigt ut och jag är inte där längre.

I alla fall, jag pratade mycket med Alexander och hela våra liv ser så jävla lika ut när man gick in lite mer på det.
Pratade med många andra också men vi hade ju mer gemensamt också i och med att vi går i samma program med sub och allt det där.
Och vi har kommit nästan lika långt, han har gått någon månad längre än jag.
Så vi pratade väldigt mycket om det och om musiken.
Jag blev bara så sjukt paff över hela situationen och det är sånt som aldrig händer.
Haha..

Men nu i alla fall ska jag och mamma åka upp till Nolby kyrkogård och sätta lite ljus där uppe.
Sen blir det tillbaks hem hit och vänta på att Limpan kommer hem igen.


En syster i nöden och en kille.

Igår va den jobbigaste dagen hittills.
Sånt sug jag hade igår efter att bara bedöva mina känslor.
Jag har haft så mycket jobbiga känslor dom senaste dagarna.
Ångest, sorg och saknad.
Herr Ågren har ju flyttat in i mitt rum och följer mig överallt.
Sånt orkar jag inte med eftersom han terroriserar mig.

Jag ville bara få slut på det och inte känna några känslor.
Bara en liten fix.
Men jag va stark.
Tog min väska och traskade hem till mamma.
David va där när jag kom och höll mig sällskap och sedan kom Systra Mi och va med mig.
Hon följde till och med mig och körde ett ganska hårt träningspass.
Hör och häpna när det är Moa vi pratar om.
Sötaste systern man kan ha.

Efter det gick vi hem till päronen och där packade jag ner mina grejer så traskade jag tillbaks till Grindgatan igen.
Min vackra Fredrik hade varit orolig för mig och det är massa sött faktiskt.
Gillar honom massor.
Jag menar, hur fan kan man bli så glad som jag blev precis innan han hoppade på tåget förra Lördagen.
Att ge mig en puss och sedan säga att han tror nog att han älskar mig nu.
Just dom orden fick verkligen fjärilarna och flaxa.
Och det va ett virrvarr av känslor i huvudet på mig.
Min vackra Prins.

Dock är jag själv rädd för att använda orden.
Folk har missbrukat det såpass i min närhet så jag vet inte riktigt längre hur man gör.
Hur man känner ifall man älskar någon.

Kärlek till familjen är enkel, den vet man redan att man älskar dom.
Men vänner å pojkvän.
Hur går det ihop?

Nej men nu ska jag in i duschen och sedan fixa iordning mig.
12-steg idag.
3e gången och sista för den här veckan.
Sköööönt!

Ha en bra dag allihopa!

Smarta kommentarer av min syster.

Pappa ligger och läser i en pizzameny för att vi ska beställa pizza.
Jag tyckte att pappa tog sån jäävla lång tid på sig.

Så jag sa - Jag känner en som tänkte ihjäl sig.
Moa - Vem då?

Ja, där va dagens första smarta kommentar.

Andra va nu på natten och vi pratade om doktor finger och kom in på mitt ex.
Moa - Jag kommer ihåg att Jimi retade sin bror om det för att han hade fått påhälsning av doktor finger och sedan fick han också det.
Alex - Ja han fick skylla sig själv.
Moa - Men vad va det han hade för sjukdom då?
Alex - Han hade kolik
Moa - Jaha så han va uppe på nätterna.
Alex - Nä, tarmvred!

Min syster tror att kolik är att man är uppe på nätterna, men hon tänkte inte längre än vad näsan räcker idag heller.


2 helt perfekta dygn

I Tisdags började jag prata med en som heter Patrik på porrigt, ojsan hoppsan.
Konstigt nog träffar jag bara killar där ifrån.
Nevermind!
En kille som inte knarkar, har utbildning och körkort.
Sjukt fin och helt makalöst fina ögon.
Hade helst velat behålla honom.
Men vi får se vad som händer i framtiden.

Han kom i alla fall i Onsdags.
Alkohol va la enda rätta för min del eftersom jag är så sjukt jävla blyg.
Men det vart en massa mys och sånt.
Killen hade ju en charm som hette duga också.
Och jag kände mig jävligt bekväm i hans sällskap.
Va precis den jag är utan att göra mig till något eller försöka vara någon annan.
Alla korten på bordet och that's it.
Take it och leave it.
Men han stannade och va hur söt som helst.

Idag åkte han dock men jag hade gärna haft honom kvar i en vecka till.
Får se om vi kanske ses på min permis.
Det lär vi märka.

Imorgon ska jag med tåget till Alingsås 13:48.
Ska bli skönt att komma bort.
Jag har haft tusen grejer att göra här hemma men knappt gjort ett skit.
Måste diska, fixa tvätten som är kvar.
Städa så det ser fint ut här när jag kommer tillbaks.
Och så måste jag packa!!

Blir la att jag är uppe hela jävla natten som vanligt.

Nej, nu får jag ägna tid åt sysslorna här.

Puss å kram

RSS 2.0