Grubblerier..

Det finns få saker som jag ångrar i mitt liv men dom sakerna sitter som berget och ger mig ångest nästan varje dag.
Jag bli påmind av saker och folk utan att någon säger nåt om det.
Inget av detta pratar jag om någonsin men jag tänker på det så gott som dagligen.

När jag gick hos min psykolog så pratade vi ofta om hur hård jag är mot mig själv men hur jag kan se lättare på andras handlingar om jag vet att dom har andra typer av problem.
Även min kontaktperson i både Borås och Alingsås försöker få mig att tänka att det faktiskt inte va jag på den tiden.
Jag har en bipolär diagnos och jag va inne i ett hårt missbruk under flera års tid.
Några av dom värsta sakerna jag gjort hände under dom värsta perioderna i mitt liv när jag inte åt mina mediciner och när jag tog extremt mycket droger.
Jag vet att jag gjorde fel. 
Dessa saker har även andra människor talar om men inte heller dom har fattat att det finns en bakgrund, andra har inte hela historien plus att dom flesta inte känner/kände mig helt. Dom som gör/gjorde det dom vet sanningen, dom har hela historien och dom dömmer mig inte eftersom dom har bakgrunden.

Jag tackar dom få för detta och även min mamma som försvarade mig mot dom som betedde sig som riktiga idioter vid dessa tillfällen.

Bortsett från dessa händelser så grubblar jag även på sånt som jag blivit utsatt för.
Jag vet att alla som någongång blivit utsatta för olika typer av brott grubblar titt som tätt på händelserna.
Jag har bearbetat flera av dessa och dom har jag gått förbi men några andra är fortfarande kvar. 
Vad gör man åt det?

Jag har funderat på att börja hos psykologen igen. Det finns som sagt en del saker att fortsätta jobba med.

Nu är det dags för mig att ta hand om lite hushållsarbete m.m.

Ciao

Denna jävla boom!

Det är Onsdag och jag har varit vaken sedan mannen min gick till jobbet.
Hade tvätt tiden mellan 7-10 så det va bara att gå upp och skutta ned till källaren.
Nu är äntligen allt klart även om jag gärna hade velat tvätta ett täcke också men får se om min granne ska tvätta eller inte så jag kan få med det.
 
Just nu känner jag mig nedstämd, ledsen, ångestfylld, deprimerad, gråtfärdig och kräkfärdig. Lite avundsjuk och ångerfylld också.
Den lilla jag hade är borta och den kommer aldrig komma igen.
Därför är jag ledsen, därför är jag deprimerad. Min bipolär-depression blir påspädd av saker som hela tiden händer i min omgivning och som har hänt också.
Denna lycka och det som gör att livet går runt händer hela tiden men hos mig finns inte den lyckan och inte det som får livet att går runt heller.
Jag hade mått dåligt utan allt som händer runt om men när det hela tiden dyker upp framför mina ögon så går det inte att släppa det.
 
Destruktiva tankar har återigen funnit sig i mitt hus och i mitt huvud.
Hela tiden ser jag mig själv i olika situationer där jag ska ta livet av mig, oftast med en pistol. Och som tur är så har jag ingen direkt kontakt på några sådana så jag kommer ju inte kunna göra tanken till en handling.
Det är dock inte det enda sätt som jag ser mig ta självmord.
Hängning, drunkning både i sjön och badkaret, hopp från hög höjd (låter som en sportgren), överdos osv..
 
Jag vill egentligen inte dö någonstans där inne men samtidigt vill jag absolut inte leva i det här heller.
Flytta utomlands och komma bort ifrån allt och alla jag känner, stänga facebook och starta ett nytt liv.
Att vara i olika faser i livet som dom som finns runt omkring, både sina nära och dom som är lite längre ifrån är största anledningen till att jag känner mig så oduglig.
Som att jag inte har åstadkommit nåt alls och som att jag fortsätter trampa luft.
Tankarna finns med hela tiden vad fan jag än gör och dom är smärtsamma och visar ingen nåd.
Om jag bara kunde glömma och om jag inte hade haft så mycket som påverkade mig då jag ser vad som händer överallt och alla andra.
 
Jag kan inte sova, jobba, fota, titta på tv, ligga, baka, lyssna musik, handla, cykla, läsa eller göra någonting överhuvudtaget utan att tanken finns där.
Min psykolog visste inte vad vi kunde göra åt saken heller, det sitter för inrotat och jag har ju försökt allt nu utan att kunna få tanken ur huvudet ens en liten stund.
Nästan så jag börjar undra vad som kommer först?
Olyckan och döden eller lyckan och livet.
Av någon anledning känns det som att det första alternativet är närmst till hand.
 
Det som sitter och gnager på varenda ben i min kropp får ju mig också att fundera på om jag tagit dom rätta valen senaste 2 åren?
Drogfriheten kom ju innan det och det är enda valet jag riktigt känner att jag har gjort rätt med sen 2006.
Jag är osäker på allt annat och jag kan inte riktigt känna att jag gjort så mycket mer rätt.
Att jag tog hand om min mamma och bror, när mamma va sjuk känner jag ju självklart att det va nåt jag gjorde rätt.
Allt annat känns bara som en sörja av osäkra val som inte tagit mig någonstans direkt.
 
Nej, nu har jag fått ut lite av hur det ser ut i mitt huvud just nu.
För det mesta är jag tankspridd och nedstämd. Medicinerna hjälper ju något men det kunde varit så mycket bättre.
Jag älskar Nicke mest av allt men jag väljer att inte prata om sånt som finns i mitt huvud för att jag inte orkar sätta ord på det jag hela tiden känner.
Han skulle ju heller aldrig förstår hur mycket han än ville och hur mycket han än försökte.
Min Underbara man, vi är som kardborreband.
Utan dig vore allt fruktansvärt grått och trist, även om jag ser allt mycket på det viset nu så gör du det lite lättare.
 
Men jag ska återgå till mitt städ och så ska jag försöka svara på lite undersökningar också.
 
Ha det gott så länge alla!
Kisses n' Hugs

Ska jag skratta eller gråta?

Det är Söndag och jag ligger i soffan och tittar på en mini-serie från Stephen Kings bok Bag of Bones.
Den hade 5.7/10 på imdb så det är ju helt okej. Tänkte betygsätta den själv efteråt också.
Älskar att ha amerikanska utbudet på netflix istället för svenska dåliga där det knappt finns nåt man aldrig sett.
Det är skräck som jag gillar och för en gångs skull är det en film som det händer rätt mycket redan från start, det va just det som fick mig att skriva detta inlägg också.
Jag har ju varit borta ett tag här ifrån bloggen men nu blev jag bara tvungen att skriva nåt jag känner.

Jag har varit lite sjuk till och från psykiskt. Försökt utreda min diagnos och så kan vara lite krävande då det känns som att man kan ändå inte göra mycket åt det. Vilken jävla diagnos jag än har så kommer medicinerna ändå knappt förändras , man kan liksom inte göra nåt allt typ förutom terapi, terapi och mer terapi.

Utöver allt detta så går jag runt med en ilska, saknad, önskan och en otroligt frustrerande känsla.
Det börjar mer och mer kväva mig för jag saknar så mycket det där, jag är så arg över att mamma inte kommer vara där, önskan om att det hela skulle gå runt och att alla parters hjärta skulle klappa för det. Det frustrerande är tiden.. Den jävla jävla tiden.
Jag vill nu, helst igår men jag får vänta och vänta..
Har haft starka känslor för många saker i mitt liv, för olika saker och det har varit liknande känslor men denna känslan slår ändå allt.
Den håller hårdare bara för att det inte går. Önskar jag slapp känna så här men jag gör det.

När jag nu tittade på filmen och såg dom olika känslorna som va i tillfället av filmen så kände jag allt själv ända in i hjärtat.
Jag kände den förtvivlan jag känner för gammal jag missat och för nytt som aldrig kommer, i alla fall inte på länge.

Jag har till och med fått svårt att träffa vissa människor pga saker som har med mina tankar och känslor att göra och jag känner mig fruktansvärt hemsk.
Förlåt massor för jag kan inte hjälpa det, jag får för ont.
Jag blir fruktansvärt ledsen och jag vill bara gråta när jag träffar vissa människor.
Känner mig nere i flera dagar efteråt och det känns så egoistiskt men det är så svårt.

Nu har jag fått ur mig det jag velat idag och ska försöka skriva oftare.


Emotionellt störd!

Har ni ofta dagar då ni vaknar och inte känner ett skit, dagar då ni hellre stannar kvar i sängen för att ni kan ändå inte känna någonting alls och då undrar till vilken nytta man skall slänga benen över sängkanten?
Jag har väldigt sällan sådana här dagar men dom kommer lite då och då, några få om året.
Det kommer på morgonen och försvinner när jag lägger mig igen.
Antar att det har en del med mitt drömmande att göra då jag blir helt tömd på känslor under tiden då jag drömmer, för att sedan vakna utan att känna någonting.
Jag kan fortfarande tycka saker dagar som denna men jag kan inte känna dom på samma sätt som vanligt.
Det känns grått och det är också dessa dagar som jag känner mig som den mest ensamma människan i hela universum, jag kan stå bland tusen människor och ändå känna mig ensam.
Det är som att jag redan ligger i graven med endast mig själv och tystnaden. Då brukar mitt sovrum få agera grav. För jag hör ändå bara brus.
Nu bor ju Nicke här också och då går det inte riktigt att göra som förut och ligga kvar i sängen hela dagen hur mycket jag än vill. Och jag hör ändå hans röst.
Fast nu när jag har varit uppe hela dagen så fattar jag ännu bättre varför jag ligger kvar i sängen när det är så här.
Ingenting jag gör tillför mig någonting och det är ytterst få saker som faktiskt ger mig någon sorts känslomässig reaktion.
Beröring kan antingen ge bra eller dålig men inget där i mellan. Ord är ord och inte mycket mer och resten är bara skit samma.
Jag känner mig glad över att denna dagen strax är slut i alla fall då slipper det vara så här mer. Imorgon är det över och det kan jag ju tacka någon för att detta bara är ett tillfälligt tillstånd.
Är det detta som är en emotionell störning, eller en del av den bara?
 
Jag har legat och skrivit på den här jävla bloggen i flera timmar idag för jag har flera utkast som jag har velat skriva klart men blev bara trött på dom allihopa. Så mycket tankar men det kan bli på tok för mycket dagar som denna då jag sover kass.
Nu är maran efter mig igen och den har gett mig så jävla mycket funderingar om det livet som aldrig blev.
Tankarna kom lite innan jag började drömma massa igen men dom har blivit värre nu när jag drömt så mycket konstiga saker dom senaste 3 dagarna.
Jag mådde piss av samma anledning för något år sedan och pratade mycket med mamma om det eftersom hon är en av dom som faktiskt förstod mig när det kom till den saken.
Dom senaste 3 åren har jag blivit halvt ihjäl-tjatad om att jag inte ska ångra någonting jag gjort i livet utan se det bra i det istället.
Detta är dock en sådan sak som jag tror att jag alltid kommer att ångra. Bilderna är för starka för att glömma, känslan hur det va i just dom minuterna och hur allt såg ut.
Jag kommer aldrig att glömma det men när jag pratade om min psykolog om det så fick hon mig att fundera lite på hur man skulle kunna avdramatisera det i senare.
Hon sa att i framtiden när andra delar av livet är på väg att fullföljas så kommer alla dessa tankar komma igen, säkert mer än förut då frågorna säkert blir ännu fler men då kommer jag också att kunna se det på ett annat sätt och jag kommer nog också att kunna lägga det bakom mig på ett sådant sätt att det inte längre är ett minne som gör ont utan bara ett minne som inte känns speciellt mycket alls.
Det går inte göra ett skit åt det längre, det finns inga tidmaskiner eller några klockor att spola tillbaka tiden för att se vad som hade hänt om jag inte valt som jag gjorde.
Då fanns det inte tid att tänka utan bara att välja och jag valde, rätt eller fel kommer jag aldrig få veta även om jag nu tycker att det va fel val för då visste jag inte att min mamma skulle bli sjuk och dö men det vet jag nu.
Med mammas bortgång kom alla dessa liv och död frågor upp hela tiden i olika former.
När? Var? Hur? Vem? Vad?, kommer alltid vara frågorna men det kommer aldrig finnas några svar.
 
Maran ger mig många andra konstiga tankar och funderingar, inte bara som handlar om liv och död. Mycket annat också.
Drömmer en del om otrohet, knark, möten med människor som jag önskar att man kunde sudda ut från minnet, gamla traumatiska upplevelser händer på nytt fast med andra människor som jag känner osv.
Det är ett sånt virrvarr av konstiga drömmar att jag inte får en lugnt stund.
När jag vaknar så vill jag helst av allt sätta på en komedi för att glömma drömmen och kanske försöka våga somna om en stund senare.
Krypa intill Nicklas och snosa i hans nacke för om jag känner hans doft så vet jag vart jag är och att jag inte fortfarande är i drömmen.
Jag känner mig trygg när jag vaknar upp i sängen och han ligger bredvid efter en jobbig dröm, jag kan lättare somna om för jag vet att han är i närheten när jag vaknar nästa gång.
 
Även en dag som denna blir lite lättare bara av att veta att han finns i närheten.
När är så pass likgiltig som jag är idag så kan jag ändå känna vissa känslor som små frön som växer någonstans inuti bröstkorgen. Jag kan känna att jag är älskad någonstans där inne av Nicke.
Det är inte så att jag bara vet det för att han har sagt det idag utan ibland känns det som en liten gnista och så känner jag känslan.
Tur är väl det att det finns något litet där inne som säger hur det är när man inte kan må.
 
Det blir att slänga sig i sängen nu och hoppas på att drömmarna inte skall vara allt för intensiva nu i natten.
Ska ta en snabb dusch innan också och sedan byta sängkläder.
Mannen min sitter och spelar på datorn så det blir nog lite Dexter under täcket.
 
Ciaoo!

Föräldralösing..

Jaha, då var detta min sista vecka på jobbet. På fredag slutar jag och idag skall jag prata med chefen.
Känns lite läskigt eftersom han skickade ett meddelande om det till mobilen igår.
Men vi får se vad han har att säga, antagligen tack för den här tiden eller nåt.
Hoppas verkligen jag kan hitta fler jobb snabbt för vården ger inte mycket, inte så jag klarar mig i alla fall.

Nu dom sista dagarna har jag varit väldigt nedstämd i stunder och bara velat gråta hejdlöst som ett barn.
Jag gick ju upp till mamma natten till Söndag och satte mig där uppe själv i mörkret, det enda ljus som fanns va alla lyktor på gravarna. Det va rätt många, även jag tände ett nytt ljus hos mamma.
Där uppe bröt jag nästan ihop helt, ingenting gick att hålla inne längre.
Det har gått upp för mig nu att jag har INGA föräldrar kvar, inte en enda förälder.
Jag har ju en pappa som inte är som en pappa skall vara och att ha en sån som han till pappa är som att ha ingen alls.
Vi har aldrig haft någon riktig kontakt och vi har aldrig kunnat prata med varandra så jag är ett orphan.
Hur fan gick det till?!
Varje gång någon pratar om att dom ska göra si och så med sin mamma eller pappa blir jag påmind och jag kan tycka att det är dö-jobbigt.
Det är som att jag sörjer två föräldrar varav den ena ändå aldrig funnits där, men än mindre har det ju blivit nu när kvinnan som funnits där i hela mitt liv försvann.
Hon som tagit hand om mig, som man kunnat prata med och hitta på saker ihop med är helt borta.
Jag får vara vuxen själv på helt egen hand, jag får ta hand om mig själv och jag har ingen att fråga om vuxensaker längre.
Jag kan ju tänka mig hur jobbigt det blir i framtidens senarior då man verkligen behöver sin mamma.
Det är ju inte heller så att man kan låna någon annans mamma & pappa, köpa en eller man kan ju inte annonsera efter en i tidningen heller.
Man vill ha sina egna om dom är såna som är så nära normalt som går, fast lite tokiga på ett bra sätt.
Nej jag får bli min egen förälder, går säkert bra menar jag.
Nicke får säkert ta en liten smäll av allt det här på ett eller annat sätt. Pratar med han om sånt jag skulle pratat med mamma om ifall hon fanns.
Men jag håller det på en förhållande nivå i alla fall tror jag.
Så jag kommer aldrig mer att få känna mig som någons barn igen.
Jag säger bara det..
FUCK CANCER ! ! !

Saknar redan Nicke, vad är det om liksom?
Men det är nog inte många dagar vi är ifrån varandra.
Tills dess blir det lite jobb, städande, tv-spel och kramas med korkedilen.
Håller på att pendla lite mellan normalt stämningsläge och hypomanisk, undra om jag håller på att bli riktigt manisk?
Kanske dags att börja köpa julklapparna nu då så jag har några pengar alls kvar till det, är ju nästan säker på vad jag ska ge alla så. I alla fall Nicke, Moa och förmodligen Linus. Pappa är svårare.

Men usch vad trött jag blev nu.
Ska luta mig tillbaka i 10 min nu och sen blir det jobb, jobb och jobb.

Fridens!


Vi säger att allt är bra.

Jag har haft två dagar som har varit bra dåliga. Alltiså inte jättekassa och inte heller jättebra.
Så många tårar har fällts och jag är så bitter att jag är jag.
Om man ändå kunde välja sitt eget liv i förväg.
Va det meningen att allting skulle gå så käpprätt åt helvete för mig innan allt gjorde det eller blev allt bara som det blev på vägen fram?
Va det meningen att livet skulle svika mig så jävla hårt för att det va meningen att jag skulle bli skadad?
Och hur tänkte den som skrev mitt livs manus att jag skulle kunna överleva allting? Ännu mindre sen på egen hand när min mammas sidor tog slut.
Vem fan ska jag gråta ut hos och vem kan jag vara med som inte behöver fråga hur det är utan ser det ändå, någon som kan läsa mina tankar?!
All jävla skit som tynger mig tänker jag inte slänga på någon annan heller, mamma fick det utan att det va meningen men hon kunde nog läsa mina tankar. Det räckte att hon träffade mig i 2 minuter så visste hon vad jag tänkte och kände. Hon märkte även över telefon om det va någonting.
Mamma hade dom där supermorsa krafterna som alla bra mammor har, dom känner och vet ändå och det är ju bra det med tanken på att barn inte säger allt till sina föräldrar.
Hon visste mycker mer om mig än vad jag hade en aning om. Det berättade hon för mig när vi fått hennes besked om att skiten spridit sig.
Hon öppnade sig på ett annat sätt efter att hon fått reda på att hon kämpade mot klockan. Vi har alltid haft en egen relation men det blev annorlunda när hon sa att hon visste saker om mig som ingen annan visste.
Nu vet ju dock nåra få och ibland undrar jag varför jag sagt någonting överhuvudtaget. Vissa saker är bättre att bära på själv även om det faktiskt kan göra så att man går under.
Man orkar inte mer efter ett tag utan då finns det inte så många fler utvägar. Men jag tror nästan jag mår sämre över att jag sagt vissa saker till andra då det är mitt liv det handlar om.
Det är inga småsaker direkt.
Jag kan vara öppen i bloggen men den skiten som skrivs här är en ganska liten del utav alla dom mörka hemligheter som jag bär på.
 
Det är därför jag ofta hatar mig själv, därför jag inte vill vara jag.
Men jag vill absolut inte va nån annan heller eftersom när det är och har varit bra i mitt liv så har det varit så jävla bra. Men allt det dåliga ligger hela tiden i skuggan och väntar på att jag ska tro att allt är så bra det kan vara, för att då attackera stenhårt och där kom bakslaget.
Vad jag än gör, vem jag än är med eller vad jag än pratar om så spelas filmer och bilder upp på näthinnan ifrån tider jag helst av allt vill glömma.
Det känns som att jag lever i en lögn många gånger även om jag är väldigt bra på att försöka leva här och nu i verkligheten.
 
Nicke kom och spräckte min bubbla, vilket jag är rätt glad över. Jag tror nästan att jag har enklare att bearbeta allt när jag är så pass öppen som jag nu är. Men det finns fortfarande en järnridå i vägen.
När jag gick runt stängd och ganska oberörd av mycket så va det ju inte mycket som fick bearbetas heller. Jag gick till psykologen men det hjälpte ju ingenting alls då jag sa det som skulle sägas och det som förväntas att höras men sedan struntade jag mycket i resten när jag kom hem igen.
Nu gräver vi i problemen, vi löser det som går att lösa och vi bearbetar det som måste förminskas.
Det som hemsöker mig i drömmarna och i tankarna om nätterna är sådant som inte får ta så mycket tid, det är sånt som ska förminskas.
Alla minnen kommer för all framtid att finnas kvar, jag kommer fortfarande se bilder och känna dofter. Reagera på beröringar och ibland rygga tillbaks vid hastiga rörelser.
Ingenting kommer någonsin att försvinna helt men man kan göra att det går att leva med utan att man vill dö varje dag.
Hade man kunnat glömma hade jag gärna gjort det men jag får helt enkelt använda mig av mina erfarenheter. Man kanske kan hjälpa nån annan en vacker dag med hjälp av det jag själv har fått utså.
 
Jag tänker försöka vara stark, men det är svårt när inte mamma längre finns som man kan bolla skiten med. Min psykolog vet nästan allt men henne kan jag inte ringa när som helst, henne gråter jag framför så lite som möjligt.
Hon ser om när nåt är fel men hon är bara där en timma i veckan och vid behov. Aldrig dygnet runt.
Utan mamma tar allt lite längre tid för när jag behöver prata om något så håller jag det nu inne istället, det blir att det ligger och gror i några dagar.
Jag höll mig ifrån att prata även när hon levde men hon kunde som sagt läsa mina tankar och se vad det va som grämde mig vare sig det va att jag kände mig ensam eller om jag va rädd för att en idiot som M skulle stå utanför dörren.
Ingenting undgick mamma.
 
Nu dom sista två dagarna så har det varit mycket tankar, jag har varit väldigt tankspridd.
Mycket mamma och mycke gammal skit som flytit upp till ytan. Mardrömmarna har invaderat ganska hårt den senaste veckan. Jag vågar knappt sova för att jag ska se dessa människor, blåa tapeter och annat.
Att behövna vakna upp helt genomsvett, anfådd och med ett hjärta som rusar börjar bli rätt påfrestande. Efter uppvaknandet är man livrädd för att somna om och att man skall fortsätta i drömmen där man slutade..
Dom nätter som är lugna är det inga problem att vakna ensam men nätterna som gör mig rädd hade jag varit överlycklig om någon hade legat bredvid.
Helst Nicke som man hade kunnat krypa lite närmre och borra in huvudet i hans bröst eller rygg/nacke för att känna lite trygghet och för att förstå att man är i verkligheten igen.
Ensam går jag upp och äter istället, det brukar lugna mina nerver.
 
Så min dag har gått ut på att hata mig själv.
Jag har försökt att göra mig fin genom att sola och sånt man ser fräsch ut av men jag ogillar mig själv lika mycket ändå.
Sådana här dagar blir ofta ett minne blott väldigt fort, men när man är i det så suger det hårt.
 
Nu ska jag göra käk för det funkar alltid när man mår kass.
Trevlig kväll för fan!

Skyddad av spegeln.

 
Jag kommer idag komma med vaga metaforer för saker som jag känner, tycker och tänker. Men jag ska mer försöka förklara på ett bättre sätt så att åtmistone dom som känner mig kan förstå ett uns av det jag skriver eller att personer med liknande egna problem/erfarenheter, vet i fan vad man ska kalla det, kan förstå.
Idag ska jag berätta om mitt skydd från det i livet som mest kan göra skada för stunden.
 
Jag lever i två världar varav den ena är i spegeln, spegelbilden är jag och jag bor där mellan väggen och glaset framtill på spegeln.
För att kanske beskriva det ännu bättre är det som två enäggs tvillingar som bor i två olika men ändå så lika världar.
Som utnyttjar varandra på ett bra sätt men som samtidigt hatar varandra och är så olika.
 
På morgonen brukar vi stå och hånle mot varandra, vi hatar varandra men samtidigt vet vi att vi måste ha det så här, hon ler för att jag sitter fast där och att jag ler för att hon är ute bland alla vanliga människor.
Det finns så få förstående människor utan ALLA dömmer vi, det gör ju för fan även jag och säkerligen snabbare än de flesta andra, men då måste man skydda sig.
När jag går ut på morgonen så är det egentligen jag som står kvar i spegeln och glor skadad och blottad medan hon som går ut via dörren är mer fungerande bland den gråa massan, men hon är ändå bara en söndrig kopia av mig själv med en mask.
Vi har båda bra fördelar och dåliga nackdelar som dåliga fördelar och bra nackdelar.
Hon kan prata med människor och hon har ett mer lätt sinne än jag själv, därför valde jag att bo i spegeln.
Men det är jag som har lärt henne fraserna, det är jag som lärt henne pratet.
Jag har gjort henne till den hon är.
 
Vi är så olika men ändå så lika, vi delar inte på mycket utan har vårt för oss själva.
Hon har snygga kläder och smink, jag kör neutralt och i det som är bekvämt just då.
Hon är ytlig och orolig, jag är sårbart öppen och lugn.
Trots avskyn för varandra, våra snea självbilder och dåliga självförtroende så drar vi inte nytta av varandras olyckor i andra situationer. Vi höjer varandra och kämpar åt varandra.
Jag undrar om vi kommer ta livet av varandra eller till slut leva i en harmonisk symbios.
 
Hon finns där med lugnande, tysta svar på mina kvävda skrik ner i kudden. Hon viskar att att kommer att bli bra när allt känns hopplöst och hon förklarar även hur det kan bli bra.
Jag är där och klappar henne på kinden och drar upp henne på fötter igen då hon klumpigt ramlat ner i likgiltigheten och oron.
Dom få sakerna vi delar är starka känslor, vi saknar och älskar samma människor.
Men vi delar inte samma minnen med olika personer, vi har bra och dåliga ur båda våras synvinklar. Känner inte den ena av en sak gör alltid den andra det.
En är inte svår att lura men när dom båda två är var för sig så är det svårare att föra mig bakom ljuset.
Vi försvarar varandra och vi ser alltid till att en av oss står på benen.
Vi håller varandra ifrån drogerna och vi kämpar oftast ihop.

Enda gången vi ger oss och går ihop är när vi känner oss båda avslappnade och trygga med människor i våran omgivning. Anar dom inte oråd ihop så förblir dom ihop med dessa människor. Jag behöver aldrig ha framme henne när jag är hos mormor&morfar till exempel, eller när jag är med farmor.
Då har jag aldrig behövt mig av henne och därför har vi gått ihop till en istället. Vi kompletterar varandras färdigheter och det kan inte bli så mycket annat än bara Alexandra, hon som är en aning komplex men som inte överanalyserar varenda ord och rörelse.
Men hon är nervös och jag avslappnad. Hon är rastlös och framåt medan jag är tillbakadragen och rätt så avvaktande.
Vi är varandras motsatser och det gör oss till en perfekt kombination då man får ihop oss.
Det är inget dubbelliv och ingen schizofreni. Det är bara jag själv.
 
För övrigt om dagen så har den varit helt okej faktiskt, har haft en del att göra på jobbet och det får ju alltid tiden att gå.
Sedan ringde jag Nicklas en stund också vilket kändes väldigt skönt, samtidigt inte alls.
Det är den där jävla saknaden. Jag måste säga att det nästan känns värre att sakna en levande person då man vet att den finns där någonstans men man kan bara inte nå personen.
Men man vet att om man verkligen vill så kan man få i alla fall ett ord, ibland kan det helt och hållet räcka.
 
Saknaden efter mamma är ju fruktansvärd men jag har nu sakta, sakta börjat se saker lite klarare. Det har blivit så uppenbart för mig att jag aldrig kommer att få se mamma igen, förutom i drömmen eller i liknande situationer.
Det känns hårt att säga men jag har kommit fram till att det är okej att släppa taget, jag har kommit till någon sorts insikt vilket är rätt lättande.
Jag är fortfarande livrädd för att glömma hennes doft, röst eller hur hon såg ut men efter att jag satt ord på det med munnen till en annan människa och riktigt pratat om det har jag kommit fram till för min egen del att man måste nästan bara ha någonting att ta på för att man ska tro att personen kommer att försvinna helt annars.
Jag vet att mamma tyckte det va för tidigt att lämna oss, det skrev hon i ett sms bara några veckor innan hon dog till mig.
Men jag vet att hon hade velat också att vi går vidare i våra liv, att vi blir lyckliga och omger oss av människor som älskar oss och inte gör oss illa. Att släppa taget betyder inte att hon försvinner.
Hon är våran mamma och kommer aldrig kunna försvinna ifrån oss, vi har henne i oss och vi bär hela tiden med oss en del av henne. Även våra barn kommer att få en liten del av henne och trots att hon inte finns så kommer hon ändå att bli mormor/farmor fast att hon inte går att ta på.
 
Så det är lite fel att jämföra saknaderna, då dom inte alls är lika, men det har nästan blivit jobbigare att sakna den där levande personen.
Jag hade bara vela träffa han i en minut, det hade räckt. Vill bara ta hans ansikte mellan mina händer och ge ha en kyss, dra med tummen över en sticksig haka och kind och sedan återgå till det som va innan om så vill.
Men jag hade gjort varenda sekund i hela minuten värd.
 
Jag ska hålla den tanken när jag sedan lägger mig i sängen och försöka att på så sätt kanske få mina tårkanaler att sluta. Tårarna bara förökar sig i mina ögon och det har dom gjort nästan konstant sedan jag satt på tåget.
Det va som att sätta på en kran och jag kände ett sånt jävla lidande och det va inte mitt eget. Jag kan min egna skada och jag vet hur varenda litet ärr känns, men när man helt plötsligt känner en annan persons smärta så blir det helt annorlunda.
Det är en sån sak jag har varit med om några gång tidigare att jag kände hur ont en annan människa hade, det va väl antagligen jag själv som orsakat det då också. Jag är ju jävligt bra på det där.
Jag vill bara säga at jag vet hur det känns, men hur fan ska man säga det till någon så att dom faktiskt tar det på allvar?!
Låter ju som jag är helt sinnessjuk ju för helvete.
Men jag vet i alla fall vad det är för smärta, jag vet precis hur det känns för jag kan föreställa mig en annan persons smärta om jag utgår ifrån hur min egen är, tar bort och lägger till lite annat.
Och det gör mer ont att känna det så här. Mitt egna onda känner jag så ofta och jag har levt med det så länge så jag kan den utantill. Jag kan inte kontrollera någon annans smärta, det kan jag med mig egen.
Skit samma, jag lämnar det nu.
 
Ska springa till Ica och köpa snus och sedan ska jag hem och krypa ner i min tvättkort och stänga locket för att få lite total mörker omkring mig.
 
Ha en fortsatt trevlig kväll och sov gott!

Inga mer tysta tårar..

Idag har jag äntligen fått mina nya möbler, både säng och soffa.
Det blev jättebra med den lila soffan i mitt hem, för lila är ju jag.
Sängen fick vi inte ihop för en bräda va fel så nu ska jag hämta en ny imorgon bitti, så jag får sova i en riktig säng.
Och tack snälla Marie för du är så snäll och hjälper till!

Annars har jag mått sådär hela dagen.
Mycket pga andra, eller det mesta är andras fel.
En person som gör mig lika illa till mods varje gång jag hör nåt av skrev igår.
Alltid fuckas hela min hjärna upp när det har nåt med han att göra och alltid blir jag lika rädd.
Hela vardagen blir skruvad.
Jag vill inte att det ska bli som sist då jag mådde skit i flera veckor efter några ord.
Allting kommer tillbaks igen, precis som det vore igår.
Allt blir verkligt och inte bara plågade minnen.
Jag får försöka klara mig igenom dom kommande dagarna och hoppas att det släpper tills på tisdag. Det finns ju ändå nåt att se fram emot.
Efter att jag hade haft mitt nattliga samtal så kände jag att jag nästan kvävde mig själv inuti mitt eget huvud.
Det är svårt att förklara för folk som inte känt liknande ångest, kaos och sorg.
Men jag fick en attack och tårarna gick inte att hålla tillbaks.
Och för en gångs skull va det förbannat skönt att bara få ur sig allting för en kort stund.
Mitt inre värker fortfarande och jag har fått en jävla huvudvärk nu.
Men jag kommer att överleva även denna natten.

Jag hoppas ni alla sover gott för det ska jag göra när jag har tänt en rökelse.

Natti Natti!


Lite nytt i vardagen.

Sitter i bilen nu med mormor & morfar samt min lillasyster.
Moa ska jobba och vi andra ska till IKEA.
Jag ska köpa säng och provsitta lite till i soffan jag har beställt.
Känslan som jag inte visste va det va igår är kvar idag, nu vet jag också vad det är för något.
Drogsug och saknad.
Jag har varit rätt likgiltig sen mamma försvann och har gjort allt för att slippa känna något, inte tillåtit mig att känna minsta lilla känsla.
Det är alldeles för jobbigt.
Men nu har jag äntligen vågat släppa taget lite och står inte längre fastskruvad i ett hörn och blundar.
Det är skönt att känna men samtidigt så jävla svårt.
Alla jobbigt tankar och känslor kommer ju även dom fram och inte bara dom bra.
Jag hade behövt åka bort, om så bara en helg för att kunna distansera mig på ett bättre sätt än att bara stänga av.
Hoppas att det blir någon liten resa i alla fall.
Nu ska jag i alla fall försöka få ångesten att släppa lite genom att köpa nya saker hem, som behövs.
Det är jobbigt att sova 2 pers i en 120 säng, vare sig det är Linus eller nån annan.
Blir att köpa några kuddar till och ljus, alltid ljus på Ikea!
Kanske lägger in några rader senare annars blir det imorgon.

Vid våran sida.

Idag har det varit en rätt fin dag och det är nu när solen har tittar fram som jag saknar min mamma som mest.
Jag började min dag i sängen där jag tittade på Mad Men i några timmar.
När eftermiddagen kom blev jag rastlös och fick med mig min farmor på promenad.
Vi tog två promenader idag i det fina vädret och det va mycket minnen av mamma som kom fram.

Detta är bara början och hon har endast varit borta i 2 dagar, hon kommer ju att vara borta resten av mitt liv.
Jag kommer aldrig mer kunna krama henne, prata med henne, skratta med henne eller sova i samma säng som hon.
Min fina, underbara och vackra mamma!

Det värsta måste vara att förlora sitt barn som för mormor och morfar. Men sen tror jag att det är att förlora sin mamma.
Man har ett speciellt band med sin mamma, hon har burit en i sin mage i 9 månader. Det bandet går inte att bryta.
Min mamma har gjort allt för mig, hon räddade mig.
Utan henne hade jag inte kommit så långt som jag har gjort i min drogfrihet.

När jag satt ute på altanen med farmor så tänkte jag som mest på mamma.
Hade hon levt och varit frisk hade hon också suttit där ute med oss i solen.
Hon och solen hör ihop.

Vi får se hur morgondagen ser ut.
Hoppas okej.

Kanske skriver några rader imorgon.
Hoppas mamma spökar lite för mig i natt.

Våran älskade
Ingela Andersson 19661012 - 20120516


Inifrån burken

Dom dagar då jag mår sämst brukar jag isolera mig här hemma och låsa in mig. Dom dagarna känns det som att vara i en aluminiumburk.
Det lilla hålet som är uppe på burken och har vassa kanter som man kan skada sig på, jag ser min ytterdörr som det lilla hålet.
Mitt liv i en aluminiumburk.
Det gör ont när man ska ut genom dörren, för alltid finns det någon skit där, den finns i alla dess former.
Min dörr är mitt skydd och min trygghet, inte ens ett förhållande ger mig någon trygghet längre.
Jag är som den stryk rädda hunden som ingen längre ser, inte vill se.
Det finns för många och stora problem som man får på köpet. Folk är rädda för problem man inte kan ta på.
Antagligen för att det är lite svårare att göra något åt. Det går inte bara att tejpa, spika eller limma för att allt ska bli bra.
Det ska så mycket mer till för att laga ihop mig.
Jag vet att personer med synlig eller osynliga defekter Alltid förstorar sina problem, andra är för bra för 'mig', ingen vill ha en sån som 'mig'..
Det är ju inte så egentligen men om man inte är "Normal" så är man på tok för konstig för att hitta någon som man kan leva med.
Men nu i dessa tider så är normal en definitions fråga person till person.
Vem och vad är normalt egentligen?

Men för min egna smak så är jag många gånger extra underlig och svår.
Svår har jag nog alltid varit, ännu värre när jag gick på droger. Men nu när jag blir tvungen att ta tag i all skit är jag förmodligen värre än någonsin tidigare. Kanske inte utåt men inuti mitt huvud är det kaos, värre än hur ett riktigt sladd-pund ser ut.
Ångesten och sömnproblemen är det som visar sig utåt.
Inget vackert alls.

Jag själv upptäcker många gånger att jag fortsätter att springa ifrån mig själv men det är så mycket svårare nu.
Varje vaken minut så blir jag påmind av något som hänt under dom år jag har druckit och drogat.

Men också den del som har varit under min uppväxt. Det är något jag de senaste två åren har tänkt mer och mer på, att min uppväxtsituation faktisk har påverkat mig way more än vad jag själv har trott.
Min ena faster tog fram flera gamla tidnings artiklar där våran familj va med på kände jag mig nästan spyfärdig.
Jag va väl runt 8 - 10 åt när jag, mamma och min syster va hos AT inför hjärtebarns dagen, AT gör nog varje år en intervju av ett hjärtebarn inför deras dag, jag va i alla fall med på den intervjun.
Det kändes lite som att få en örfil när jag läste vad jag sagt; "Nej, jag har inte påverkats alls."
Va fan! Jag va ett barn, tro fan att jag va påverkad men hur ofta säger ett barn att dom är påverkade av nåt, man vet ju knappt in eller ut i den åldern.
Barnpsykologer börjar ju bli fler och fler, men jag hade nog behövt en egen psykolog redan då, någon som riktigt tog sig tid för mig, inte träffade mig någon gång ibland utan regelbundet under lång tid. Att nån fått ur mig det jag faktiskt kände då.
Tror att jag aldrig pratade med någon inom psykiatrin nån gång under de åren min familj vistades på olika sjukhus med min syster och jag bodde hos farmor och hennes dåvarande man.
Jag säger inte nu att det skulle va min systers fel att jag blev helt fucked up, hon kan inte hjälpa att hon föddes med hjärtfel. Jag skyller inte på nån.
Men en del runt om på sjukhusen, dom måste ju se hur det går för dom andra barnen.
Hade jag fått en professionell samtalskontakt att gå till regelbundet då hade jag förmodligen kunnat göra något åt många tankar som kommer idag.
Mycket annat har ju också på senare dagar blivit mer till kaos, men om nån gjort lite mer förarbete hade ju varit kanon.
Då kanske jag hade släpp några av tankarna som nu tvingar sig fram i tid och otid.

Min största önskan nu är att få koll på mina tankar, hur många timmar jag än ska behöva sitta hos min psykolog.
Den närmsta framtiden kommer bli för jävla hård, men det går inte sluta att kämpa nu.
Trots att jag vet att det kommer ett orättvist vägskäl längre fram så går det inte att välja fel väg.
Jag måste följa min egen kompass.
Det är bara jag och Jack Sparrow som har en sån kompass, den visar dit man önskar.

Nu ska jag strax till mamma, ska sova där för imorgon blir det utflykt till Göteborg och Universeum.
Jag och Linus ska först åka tåget ner och sen spårvagn, limpan fick välja färdmedel och det blev tåg&spårvagn. Det är ju lite spännande tycker Linus eftersom han typ har åkt tåg å vagn en eller två gånger innan.
Det blir en rolig dag och vi ska kolla den nya dinosaurie utställningen och så ska vi gräva fram fossiler.

Sov gott allihop!


Lyssna till ditt hjärta..

Vad som än händer tänker jag inte släppa dig.
Jag tänker aldrig tycka illa om dig och jag tänker alltid hoppas på att vi en dag skall förenas igen.
På något vis så kommer du alltid att finnas med mig och det är så det kommer att förbli.
När du försvann så grät jag blod och mitt hjärta värkte otroligt mycket.
Jag har känt liknande smärta tidigare men inte som den här, inte som när DU försvann.
Du va långt ifrån perfekt, men vem fan är det?
Saken va att jag kände trygghet och jag kände mig hel med dig.
Jag antar att du vet vem du är och jag hoppas att du i så fall tar åt dig.
En vacker dag så hoppas jag att vi förenas igen.
Bygger på det som vi då byggde på och gör det till den verkligheten vi ville ha...
För jag tänker inte sluta att lyssna till mitt hjärta.
---

Igår åkte jag hem till Lizette.
Vi gjorde inte så mycket, tog det lugnt och satt och pratade mest.
Sen efter en stund kom Brobeck och höll oss sällskap.
Jag blev sjuk trött senare och tog då bussen hem.
Hemma gjorde jag inte mycket mer än att gå och lägga mig vilket va jävligt skönt.


Idag fick jag äntligen sova länge för första gången.
Det va helt underbart och jag gick upp runt 11:30.
Blev lite fika med morfar och sen när han åkt hem gick jag och mamma ut på en promenad.
Lite frisk luft är aldrig fel.
Efter det har vi kollat lite på tvn och nu har vi lagat käka.
Blir Panaeng vi ska äta, thai går alltid hem.

Skriver mer senare ifall jag orkar.
Känner mig svag och skakig idag.

Tjipp

Tända ljus..

Tidigare ikväll va jag och min kära mor på Nolby kyrkogård och tände lite ljus.
Ett hos min gammelfarmor Elsa, ett hos Anders samt ett hos Mats.
Några är mer saknade än andra ifrån min sida. Så är det ifrån min sida eftersom jag kände alla olika mycket.

Efter det åkte vi vidare in till kyrkogården vid Östlyckan och tände ett på mammas mormor Stina också.
Det har ju varit alla helgona och då ska man ju göra sånt.

Har även tänt ett ljus på Patriks minneslund här på internet, brukar göra det lite då och då.

Vi får inte glömma av dom som gått över till andra sidan och visar våran uppskattning till dom med ljus eller annat någon gång då och då.
Så vill jag ha det den dagen jag dör.

Sov gott alla! <3

Älta det gamla och shopping begär!

Ja, just nu har jag svårt att släppa mycket gammalt.
Kanske inte jobbiga saker som har hänt bakåt i tiden utan personer.
Det är just nu en person som snurrar runt runt i huvudet under hela min vakna tid.
Hur fan ska man glömma?
Jag saknar och saknar och det tar aldrig slut.
Ingen har någonsin förstått mig som han.
Absolut ingen.
Trots att vi kunde vara riktigt jävliga emot varandra så va det ändå så jävla bra.
Ömhet, kärlek i symbios.
Nej, jag förstår inte hur detta ska gå till.

Min syster ska sova hos mig i helgen.
Får se vad vi hittar på för någonting.
Blir säkert något roligt i alla fall.
Ikväll blir det tacos och Idol i alla fall.

Har gjort lite små shopping nu i veckan.
Lite rosa köksgrejer. Tårtspade, spagettislev och lite sånt.
Massa goda doftljus.
Och lite annat smått och gott.

Men nu ska jag nog packa ihop här och så blir det att röra sig snart.

Hejdå!

Ge inte upp!

Jag tänker då inte ge upp.
Inte i första taget.
Drogfriheten står bakom hörnet men jag har fortfarande människor runt omkring mig som sätter käppar i hjulet.
Ni "vanliga" människor får ödsla mer tid på mig när jag är hemma.
Min allra bästa vän Coffe finns ju alltid där för mig och det underlättar allting.
Man säger ju att ett gott skratt förlänger livet, och ifall det nu är så då kommer jag att bli väldigt gammal om jag fortsätter umgås med honom.
Verkligen skriker av skratt och sedan så kan han även chocka mig värre än någon annan.
Så mitt råd till dig Grod-Buddah, mindre snack och mer handling.
Älskar dig min bästis! <3

Nu håller jag på att packa. Det är för jävla tråkigt.
Foten värker men jag vet inte om jag ska ta med mig dom jävla krångliga kryckorna. Fast det är nog ett måste.
Fick IRIS personalen att ringa och boka om min resa till 18:30 istället för att åka vid 16:30.
För i så fall hade jag åkt precis nu och det är inget jag har tid för.
Har ju inte fått med mig allt än.

Jag saknar Robin något så fruktansvärt nu att jag drömmer om honom hela tiden.
Det är skit jobbigt för han är där när jag vaknar, när jag somnar och under den mesta tiden över huvudtaget.
Fick västa flashbacken när jag duschade igår från när han hade tänt massa ljus och grejer inne på toaletten och satt dit ett täcke för fönstret och sedan duschade vi ihop.
Massa sånt som jag uppskattar mer nu när det är ett minne.
Men det är la så det brukar vara.
Jag undrar dock vart våra känslor kommer att vara när jag kommer ifrån IRIS.
Det beror ju helt och hållet på om vi träffas och sånt också när jag är inskriven fortfarande.
Önskar ju verkligen att det ska funka.
Skulle betala med blod, svett och tårar rakt av för att få behålla den mannen.

Nej, men jag ska packa ner min lilla datorn nu.
Skriver kanske en blogg när jag kommer fram.

Peace, Love And Aids.


RSS 2.0