Vem säger att suget försvinner?

Jag är lite trött på folk som säger att suget går över.
Det går aldrig över! Suget kommer alltid att följa mig som en svans.
Jag avskyr suget men vad ska jag göra åt det?
Hade jag inte haft den motivationen och den självdisciplin, som har växt för varje dag, hade aldrig fungerat annars.
Jag hade varit i skiten och aldrig kommit så långt som jag gjort. Jag tackar shiva och buddah för att dom gett mig den styrkan som har följt mig på vägen.
Suget kommer varje dag, året om.
Men jag tar dag för dag och 2års dagen är bakom hörnet.

Den föregående veckan har varit rätt spännande.
Jag va på en intervju i början av veckan där jag fick dela med mig av mina erfarenheter från mitt gamla liv.
Killen som intervjuade mig bjöd på fika och jag bjöd på en del av mig själv och händelser ifrån mitt 9åriga missbruk.
Från extascy till amfetamin och sen heroinet. Det va ett upptrappande på droger, från tjack-punderiet till heroin-misären.
Jag själv förstår inte riktigt hur det blev så men så blev det.
Men i alla fall, helt allmänt tyckte jag att intervjun gick okej, jag är ju dock ingen människa som kan beskriva på ett bra sätt när jag pratar, det är lättare att skriva.
Jag fick en fråga hur jag generellt skulle berätta hur man skulle göra för att visa positiva och negativa känslor på scen.

Mitt svar tänker jag inte säga här men jag kan beskriva lite annat ändå.
En positiv känsla va när jag & trasdockan satte nålen i armen på varandra.
Trasdockan är en av mina underbara vänner.
Vi satt och lyssnade på Cypress Hill, hits from the bong.
Vi hade köpt ballerina kex och gröna paprika pringles.
Vi satt i soffan i min utslussnings lägenhet. Vi hjälpte varandra att sätta nålen och efter det satt vi i vårt sköna rus, euforiska och alla bekymmer va som bortblåsta.
Vi satt och noddade i soffan och åt våra godsaker. Vi va i ett stadium mellan vaken och icke vaken.
Allt va perfekt när vi satt där och lyssnade på hiphop, den lät så bra och vi va helt inne i den, min tv va satt på ljudlöst, helt onödigt att den ens va på då vi aldrig tittade på den.
Det va min bästa upplevelse.

Min sämsta gång va när jag hade ätit syra och sprang runt i lägenheten i Göteborg. Väggarna krympte och jag trodde av nån anledning att jag va i Narnia.
Hunden va livsfarlig och jag la mig under bordet med en tom bacardi flaska som skydd från "vargen".
Jag trodde den vita häxan va efter mig och jag va verkligen livrädd när jag låg där under bordet som va min grotta.
Det va en extrem snedtändning.
Värst va att hela världen krympte runt omkring mig och jag fick extrem klaustrofobi.
Jag fattar inte varför det blev så men det va en riktig psykos.
Hade då inte fått min diagnos än men jag vet att jag redan då va manodepressiv och jag tror att det påverkade mycket.

Men nu blir det att se klart på Big Brother live då någon ska åka ut.
Vem kan det bli, Amandus eller Joe?
Vi får se vid 22:25.

Ha en fortsatt trevlig kväll!
Hej!


Dömmande och knark känslor.


Idag har jag varit hos Bipolär-doktorn, där fick jag höjd Lamotrigin till 400mg varje morgon och där fick jag också höjd Zyprexa till 15mg samt Immovane 7,5 gånger 2 när det är dags för att hoppa ner i sängen.
Jag känner mig hängig och ledsen, nedstämd och likgiltig.
Det är skönt att ha en läkare som faktiskt lyssnar en del och verkar ändå fatta trots att han bara läst böcker och inte varit där själv.
Mycket knark känslor har dykt upp och en del hat mot flera personer, självmordstankar är på en grad 1 - 10 på en 8.
Jag saknar kärleken och jag vill inget annat än att känna riktiga känslor för någon, utan att testa gränser hela tiden.
Nyligen skrämde jag bort en kille ordentligt, innerst inne visste jag att han inte skulle kunna hantera mig och jag skrämde nog bort han med mening, jag gör ju sånt ibland.

Annars tänker jag mycket på hur mycket man dömer folk.
Den som säger något annat, att man aldrig dömer en människa snackar jävligt mycket skit.
ALLA dömer vi någon ibland!
Jag förstår mig inte riktigt på människor som säger att dom inte dömer andra folk, det är för jävla mycket bullshit då jag själv har hört med egna öron, all skit dom slänger ut sig och sedan låtsas om som att dom inte sagt ett skit.
Hur kan man vara så jävla dum att sen säga emot sig själv?
Idioti.
Jag känner extra mycket hat mot en person, som jag vet har baktankar med allt h*n säger och gör.
Vi har ju just nu en komplicerad situation i familjen, en mamma som är uk samt mina störda problem.
Psykiska sådana och ett jävla jobb med att hålla mig drogfri. Det är inte så lätt som det verkar, jag är inte hela tiden så stark som jag själv tror, ändå har jag klarat av att hålla mig i snart 2 år.
Grattis till mig!
Men i alla fall så hoppas jag nästan att personen i fråga förstår att jag menar h*n. Jag känner förbannat mycket hat mot h*n, det är inte vanligt att jag faktiskt hatar en person, det ska mycket till vill jag lova.

Annars så har jag och Kevin lite planer. Det ska bli väldigt roligt att träffa han då han verkligen är en underbar människa. Jag tycker det på riktigt.
Men det är en sak som stör mig..
Så fort jag pratar med Kevin så blir jag påmind om min förbannade psykos som jag fick runt jul 2009.
Jag hade både bra känslor och dåliga känslor trots att jag va påverkad av amfetamin som jag inte är överförtjust i direkt. En smutsig jävla drog enligt mig då jag själv är en nedåt människa.
Vet inte riktigt varför jag kopplar han till det hela tiden, men det kan bero på att jag va hos han i 2 dagar när jag hade tänt på den gången.
Jag satt och gulli gullade med Kevin hela tiden framför mitt ex Jimi, jag känner nästan lite skuldkänslor för det.

Men i alla fall så kommer jag ihåg hur jag satte nålen i armen, hur bra jag mådde under någon timma innan jag började snöa bor. Man svettas tjack-svett och jag har en tendens att bli psykotisk av den drogen.
Och det va ju precis det som hände.
Jag hade inga kläder efter första natten så vi åkte in till Frölunda torg dag två då jag va helt väck.
Trodde att alla människor jag såg kom ifrån Alingsås och blev paranoid som fan.
Man får ju för det mesta konstiga ticks och ryck när man tar den idiot drogen också.
Konstigt nog mådde jag både bra och dåligt när jag va inne i min egna lilla värld.
Det enda som va jobbigt va att se alla människor ifrån min hemstad, jag förstod inte vad alla dom gjorde där.
Antagligen va det så att inte en enda jävel va ifrån Alingsås egentligen, men min i min synvilla va det så.
Jag kunde inte ta ett steg utan att dom va överallt, fick en flipp och började as-garva mitt inne bland affärerna, jag förstår fortfarande inte varför men tydligen tyckte jag att något va förfärligt rolig.
Avtändningen kom sen och jag mådde piss, ringde mamma och sa att hon skulle hämta mig på stationen i Alingsås när jag kom in med tåget.
Jag bad henne att jag med mina Seroquel för att jag skulle komma tillbaks till verkligheten och för att få sova.
Utan sömn blir jag ju också psykotisk när jag inte ens har tagit någonting. Därav får jag sömntabletter och extra neuroleptika.
Men jag tror att jag kanske behöver prata ut om den händelsen för att släppa den. Kanske kan göra det med min psykolog.

Nu ska jag i alla fall moppa golven här hemma och dricka upp mitt kaffe. Sen hoppas jag att kvällen och natten kommer snart så jag kan lägga mig.
Klockan är ju än bara 15 och jag vill bara lägga mig i soffan och sova men då kan jag inte sova i natt, det blir mycket kaffe och röra på sig för att inte somna.
Spela tv-spel kanske..

Ha en fortsatt bra dag och Glad Påsk om jag inte skriver någonting på Lördag.

Underbara fix-musik!

Jag åkte precis i bilen med min mamma och bror till apoteket.
Va tvungen att hämta ut lite småsaker sådär innan jul så jag slipper att tänka på det mitt ibland paketutdelning, matätande, glöggdrickande och familjetimes.
Under tiden kom en av mina gamla pann/fix/sil/injections-eller-vad-du-nu-vill-kalla-det-låtar.
Min såkallade fix-musik.
Just den låten som spelades på Bandit Rock va Rammstein - Du hast.
En sån där låt som man satte på för att va pepp i dom mest ansträngda situationerna när du verkligen ville få i dig din dos och det kanske inte alltid gick. Med musik går ju allt lättare, i alla fall i min värld.
Just sådär i själva klimaxet av låten så kände jag hur blödig jag blev och jag verkligen "längtade" tillbaks till just dom där tillfällena.
Hur man förberedde sig för att komma i "mood" och diverse saker som behövs för just den proceduren.
Och nej, gott folk!
Jag vill INTE tillbaks dit.
För vem orkar med ett liv av misär, att jämt vara på jakt efter pengar och droger?
Vem orkar hålla på att leva så dag ut och dag in?
Inte jag i alla fall.

Men i alla fall, för att lämna just den saken bakom mig ska jag skriva upp låtarna som jag har en hat-kärlek för idag.

Rammstein - Du Hast
Soundgarden - Black Hole Sun
Fool's Garden - Lemon Tree
The Rolling Stones - Sympathy For Yhe Devil
Moby - Natrual Blues
The Clash - Should I Stay or Should I Go
OutKast - B.O.B
Crazy Town - Butterfly
Atomic Swing - Stone Me in To the Groove
Cypress Hill -  Illusions
Cypress Hill - Boom, Biddy, Bye, Bye
Cypress Hill - Rock Superstar
Eminem - Bad Influence
Eminem, Nate Dogg - 'Til i Collapse
Dr. Dre, Snoop Dogg - Still D.R.E
Jedi Mind Tricks - Hail Mary
Dead Residents - Smash Robot vs Packman ghost
Everlast - White Trash Beatuiful
Everlast - Black Jesus
Danzig - Cantspeak



Ja, det är dom låtarna som jag inte kan lyssna på idag utan att känna den där sorgen.

Nu är jag trött och ska spela Wii med resten av familjen. Lugn kväll, precis som alla andra.

Ord av guld.

Idag har jag sovit nästan hela dagen eller legat bredvid mamma i sängen med datorn i knät.
Linus har legat och spelat tv-spel hela tiden och hittat på egna låtar och egna melodier...helt galen.
I en sång han kom på så sjöng han mitt i allt: "jag gillar min syster, jag gillar mina systrar..."
Sen har mamma lagat falukorv och stuvade makaroner idag. Vilket jag har älskat sen jag va liten, det va en bra avslutning på helgen.
Jag har egentligen haft massa saker som jag skulle ha gjort idag men jag har verkligen inte gjort ett smack.

Nu imorgon börjar en ny vecka.
Jag ska till Borås som vanligt.
Hämta mediciner och sen ska jag försöka att köpa klart dom sista julklapparna. Har inte så många kvar nu.
Moa har jag bara börjat med men det ska ju vara saker för lika mycket pengar till båda syskonen.
Mamma är inte helt klar heller. Och sen så köpte ju vi en sak till farmor och måste därför också köpa något till mormor & morfar också. För rätt ska vara rätt.
Och trots att jag har köpt massa julklappar denna månaden så har jag fått köpt en del till mig själv.
Det är fan inte dåligt att kunna hantera dom 3800 man får i månaden så man både får köpt till andra OCH sig själv.
Har ju iofs sålt 2 saker på Tradera men det va inte sådär jättemycket pengar jag fick för dom sakerna.
Men det va i alla fall ett litet tillskott.
Räkningarna blev betalda för dom pengarna så man gick plus minus noll i det fallet.
I veckan kommer även saker som jag har köpt på Tradera, vilket alltid är lika spännande.

Mitt mående är inte förändrat alls ifrån igår.
Jag har iofs sovit mycket idag och mesta dels den vakna tiden bara legat vid datorn och då inte hunnit tänka så mycket vilket har gjort att dagen har varit lättare på ett sätt.
Nu den senaste tiden med massor runt omkring, mamma sjukdom, drogsug av och till plus annan jävla skit har jag inte haft tid alls att tänka så mycket på mig själv i den bemärkning som jag brukar göra utan det har mer varit så att jag har skjutit upp allt som har med min sjukdom att göra och den har inte existerat direkt.
Men nu när allt är mer avslappnat och man vet vad som händer för dagen och imorgon ungefär så är det helt annat.
Då finns man själv igen.
Jag är jävligt glad dock att jag bor här hos morsan och dom nu.
Dom behöver mig och jag behöver dom.
Och mer kommer dom behöva mig när mamma börjar med cellgifter om lite mer än en vecka.
Då är hon trött, mår illa och sånt och då är det inte lika lätt att för henne att ta hand om Limpan vilket är en självklarhet och då hjälper jag gärna till.

Att man har en alkoholist till pappa är för jävla jobbigt också många gånger.
Inte för att jag har någon sorts förståelse för honom för han har fan aldrig haft det för mig trots att han själv har vart helt jävla kokt i huvududet under alla dom åren som jag har betett mig som en jävla idiot.
Men när man inte kan ta ansvar över sina egna barn, ljuger och förstör då är man inte värd ett skit i mina ögon.
Barn före allt!
Helt trött i huvudet blir man och vissa dagar känner man bara för att låsa in idioten i en källarskrubb någonstans.
Jävla dumhuvud.
Jag är förbannat glad att jag tog mig ur min egna överdrivna alkoholkonsumtion.
Vill fan inte vara som honom.
Det va ju inte bara droger som va problem för mig utan även alkoholen..
All sorts berusning va att föredra istället för att vara "normal" och klar i huvudet, en jävla självmedicinering emot allt det onda i välden.
Och bara hat, hata allt och alla. Hata hela världen!
Trots att jag hatar väldigt mycket fortfarande så är det långt ifrån samma skala som tidigare.
Jag hjälper hellre till med saker nu istället för att få saker gjorda för mig hela tiden.
Delar hellre med mig än att ta allt själv nu också, inte av precis allt men det mesta för det vill ingen.
Men det skulle jag ALDRIG ha gjort tidigare.
Då va allt mitt och jag va avundsjuk på allt och kunde bete mig som någon bortskämd jävla snorunge om jag inte fick något när någon annan fick.
Nej, jag får tacka gud, shiva, buddah eller vem fan det nu är som har hjälpt mig för att ha blivit en bättre människa..


Nu ska jag återgå till mitt budandeTradera och sen ska jag mysa med mamma och Linus.
Orkar inte skriva mer idag.

Tack Agneta för din kram och jag skickar många kramar tillbaks till dig!!!

Ha en bra kväll!!

Första gången..

Det är så knepigt att man kommer ihåg ALLA dumma saker när man gjorde det första gången men mindre av de bra..
Jag kommer ihåg känslan, datum och allt nästan ifrån alla jävla idiotsaker.
Varför är det så?
Det borde ju vara helt tvärt om egentligen...

Lite av både bra och dåliga "första gången" tillfällen.
JAG..
  • kommer ihåg första gången jag rökte en riktig cigarett vilket va i 5an. Stod med 4 andra tjejer ifrån klassen inne i granhäcken som låg några meter ifrån skolan och puffade på första ciggen under den tidiga rasten. Jag hade snott den ifrån mammas kompis när dom hade festat och jag sparade den i 3 veckor innan jag tände den. En right Mentol..
  • kysste min första kille i 6an. Innan det va det inte intressant med killar alls. Jag blev väldigt populär bland killarna på Ängaboskolan och blev ihop med en kille som hette Niclas. Jag kommer så väl ihåg att han hade käkat dom oragea pringelschipsen och det kan jag inte påstå att jag gillade vidare mycket eftersom det är dom äckligaste chipsen som finns!
  • drack alkohol så jag kände av någonting första gången på nyår 2000. Mamma och pappa hade nyårsfest i AIF's festlokal och jag och min bästa vän sprang runt och snodde champagne glas och öl lite här och var och svepte i oss. Då va vi lite vingliga när vi skulle gå hem senare på kvällen med hunden..
  • blev av med oskulden i Januari lite mer än 1 månad innan jag skulle fylla 14 år med min första "riktiga" pojkvän som jag va ihop med i 1 år och 2 månader. Han gjorde slut dagen innan nyårsafton 2001/2002.
  • skar mig första gången när jag va 13 år. Men sen någon dag efter nyårsafton när jag va 14 tog det hus i helvete och satte igång på riktigt. Berodde på att det tog slut med pojkvännen, man va inne i den riktiga tonårsfasen då ingen förstår en och inget är bra. Sen har det fortsatt sedan dess. Mellan 14 och 17 års ålder kunde det vara allt ifrån dagligen till några gånger i veckan. Sedan avtog det mer och mer och har varit en periodgrej. Nu är det ca 1 till 2 gånger om året som det händer tack och lov.
  • försökte ta mitt liv första gången i Mars efter att jag fyllt 15 med hjälp av 82 stycken starka triangelmärkta migräntabletter. Dog gjorde jag inte men det resulterade i en magvärk ifrån helvetet!
  • va "otrogen" första gången när jag va 14 år. Jag kysste en annan kille på ett hemma lan. Min pojkvän fick aldrig veta det.
  • skolkade första gången när jag gick i 4an. Jag och 2 killar ifrån min klass sa alla att vi skulle till tandläkaren nästan samtidigt. Och sådär fortsatte jag i hela mellanstadiet allt för ofta.
  • sminkade mig första gången i 4an och hade det i skolan. Innan hade man ju sminkat sig som liten men nu hade jag köpt min första Fridatidning och tyckte det va jättehäftigt och ville vara som dom stora tjejerna.
  • rakade benen första gången i 5an. Det va en sen kväll och jag satt inne på mitt rum och tittade på Jerry Springer.
  • va vaken ett dygn (UTAN DROGER ELLER HJÄLPMEDEL!) en sommar med min bästa kompis när vi gick i 4an. Då va vi inte gamla och vi va ute i hennes morföräldrars sommarstuga. Så jävla kul hade vi den natten. Vi gjorde många gånger om det efteråt och försökte slå varje gång med några extra timmar.
  • spydde första gången pga fylla hemma hos min bästa väns pojkvän ute på landet när jag va 15 år. Jag och min vän satt och spydde i kapp och det va ändå en av dom roligaste fyllorna jag hade då..
  • gjorde min första piercing när jag va 15 år. Fick det i påskpresent av min mor att pierca naveln på panache inne i nordstan. Jag har fortfarande kvar den.
  • testade droger första gången i 9an. Det va första Söndagen på terminen och jag va lika påverkad när jag kom till skolan dagen efter och fortsatte att droga mig. Ecstacy va det och jag tyckte jag va hur cool som helst. Så jävla idiotiskt. Men där satt man.. Det är det jag ångrar mest!
  • blev hämtad av polisen i skolan en Torsdag tillsammans med 5 killar ifrån andra klasser. Drogtester, förhör och så blev vi inlåsta en stund. Mina tester va fina och jag hade inget i kroppen så jag klarade mig undan anklagelserna.
  • pissade positivt hos polisen den 1a December 2004. Även där gällde det "E" och jag blev av med lämpet och fick även då min första kontakt med socialen som inte va speciellt långvarig då jag struntade i att gå dit.
  • lades in på vuxenpsyk avd. 2 i Borås i November 2007. Fick ligga kvar där inne i exakt 1 månad. Har gjort några besök där efteråt också.
  • fick min diagnos bipolär. Alltså manodepressiv 2007 och började då också med min medicinering. Kommer förmodligen få äta mediciner för det resten av mitt liv men nu är det färre än tidigare och jag mår bra och har fått en bra stabilitet i det hela.
  • hamnade på mitt första behandlingshem den 3 Juni 2009. IRIS Utvecklingcenter i Enköping. Va kvar där i nästan 11 månader. Blev dock utskriven några veckor för tidigt pga OD. Annars trivdes jag bra där. Både med klienterna som bodde där och med personalen. Tackar några extra ur personalskaran för den hjälp jag har fått. Det va mycket som va positivt med att vara där och det har hjälpt mig en bra bit på vägen!
  • började sub-programmet den 15 Juni i år 2010. Personalen där är underbar och det hjälper mig på alla sätt.
Det va några av idiotesakerna som jag minns men även många bra!
Nu väntar jag bara på att den 2a December ska komma för då har jag varit ren i 6 månader exakt helt och hållet. Vilket är första gången.
Och jag mår bäst och är lycklig som fan för det.
Jag jobbar vidare och det tänker jag fortsätta med nu när man äntligen har fått tillbaks så mycket ifrån tiden innan drogerna.
Mående, vännerna och mycket annat.
Har ju många andra att tacka för det också men det är ju ändå jag som gör det största jobbet vilket min kära kontakperson påminner mig om varje gång vi möts.
Det får man ju faktiskt inte glömma av.

Och till alla andra er som kämpar där ute, ge ALDRIG upp!
Det är tufft och motgångarna är fan så många fler än medgångarna men med en bra motivation och hjälp ifrån dom runt omkring dig så ska du se att det går.

Nu ska jag strax hoppa i säng så fort CSI är slut och då blir det nog någon film som jag har på datorn.
Det är ju några stycken.

Sov gott allihopa!

En andra chans.

Imorgon börjar mitt nya liv.
Jag har fått min andra chans nu efter överdosen och nu ska jag verkligen kämpa.
Aldrig mer en drog.
Och jag ska hålla mig ifrån alkoholen i MINST 1 år.
Det ställer bara till problem och min självdiciplin försvinner totalt.
Alltid knark som är inressant när jag är full också.
Eller inte alltid, men jävligt ofta.

Jag är glad att jag inte dog.
En överlevare.
Men om det skulle hända igen så kanske det inte slutar lika bra.
Då kanske jag dör.
Då kanske jag får ligga i ett kylrum på bårhuset och väntar på att bli begraven och bli maskmat.

Nej fy fan!

Imorgon ska jag till Grindgatan.
Ha möte med Angelica ifrån soc och personalen där.
Kommer att få flytta in i huset ett tag.
Får se hur länge det blir.
Ska i alla fall försöka få det att gå fort och försöka se till att jag inte får någon "utegångsförbud".

Nöjd med att ha fått en annan dator av mamma också.
Acer är inte helt fel.

Men jag skriver här imorgon igen.

Dagens Ord: Öronproppar
Dagens Låt: Fronda - Mister Brilliant
Dagens Vän: Mamma

3 DROGFRIA DAGAR


Nära döden, jag överlevde en överdos..

Jag har varit ute på djupt vatten.
Tog mig en överdos som heter duga på heroin.
Vilket jag inte har ett minne av.
Hade fått kramper och tuggat fradga.
Tack Lisa för att du ringde ambulansen.

Igår vaknade jag i alla fall upp på ett sjukhus.
Hade inte en aning om vart jag va när jag vaknade.
Visade sig att jag va på St Görans.

Nu säger jag det och menar det.
ALDRIG MER!

Etablerad Heroinist

Idag har jag haft samtalet med våran föreståndare Bengt-Åke.
Trodde det skulle bli ännu ett samtal då han bara gapade och skrek på mig.
Men nu blev det inte så och jag är väldigt lättad faktiskt.
Fick höra rätt mycket dock om mig själv som är väldigt jobbigt.
Att om jag tar ett till sånt här återfall så blir man nästan tvungen att ge mig en metadon/subutex behandling.
Han anser att jag är en etablerad heroinist pga att jag injicerar och det har varit väldigt mycket av det nu den senaste tiden.
Jag och Agneta va tvungna att sätta oss och kolla igenom vilka datum det va jag tog något nu i Februari och vi kom fram till 3 stycken.
Anledningen att vi va tvungna att kolla det va pga att soc ville veta.
Och nu får jag också mera tid på Oriongatan.
Känns väldigt bra faktiskt.
Åker redan nu på fredag istället för på Måndag som jag egentligen skulle ha gjort.
Bli kvar i Alingsås i 10 dagar denna gången.
Jag kommer att må bättre nu.

Det enda som dock satt sig på huvudet va det där med att jag va etablerad heroinist.
Jag tycker inte det och jag känner inte som att jag vore det heller.
Har mer tänkt på mig själv som någon sorts hobby knarkare eller något men att få sånt här rakt i ansiktet gav mig en rejäl tankeställare.
Jag vill fan inte ha det såhär och måste nu göra någonting åt det.
Dags att ta mig i kragen och riktigt kämpa och ge allt för att nu äntligen bli helt drogfri.
Och nej, jag säger inte att jag kommer att avstå från alkohol resten av mitt liv.
Dock kommer jag inte dricka så ofta alls i framtiden.
Inte på något år i alla fall.¨
Men nej, jag tänker inte lova något vad det gäller att vara helt alkoholfri i flera år.

Annars har allting gått bra idag faktiskt.
Jag trodde ju att detta skulle bli en helvetes kass dag och att jag verkligen skulle skriva ut mig.
Men nu fick jag allt anpassat på ett helt annat sätt och jag är verkligen nöjd med det.
Kommer inte vara någon helg alls i här i Enköping denna månaden.
Det är jag väldigt positiv till.

Nu ska jag lägga mig i sängen och läsa.
Blir att laga lite käk sedan också.
Funderar på kycklingkorv och mos med majs i.
Jag är lite underlig med mat val. Jag vet.
Men det är massa smaskigt.

Ha en bra dag!

Narkotikaförsäljning.

Yes, det är mitt nya yrke.
Shit det är verkligen en sak som jag INTE accepterar.
Visst att jag har gjort mina misstag va men jag har i alla fall hållt mig till sanningen i slutändan.
Saken är bara den att det är skrattretande med tanken på att personen/erna som sagt det inte riktigt har rent mjöl i påsen själva.
Men visst. Jag får la bjuda på den då.
Jag har mer tur än många andra och en soc som står bakom mig till fullo.
Och många andra tror mig också.
Ingen skulle kunna se mig hålla på med sådana affärer heller.
Men jag ger er ett finger era jävla nollor!

Nu sitter jag i alla fall på tåget på väg till Alingsås.
Ska bli förbannat skönt att komma dit igen.
Har med mig lite dekoration ifrån min lägenhet i Enköping så jag får en lite bit av Alex där hemma.

Träffar min Case Manager imorgon, Pamela.
Får se vad en sådan gör.
Eller ja, skjutsar mig dit jag ska.
Ringer mina samtal.
Håller helt enklelt koll på mig och hjälper mig med sysslorna som måste göras.

Nu ska jag dricka lite saft och bara ta det lugnt.

På återseende!


Älska sig själv.

Många säger ju att man inte kan älska någon annan för ens man älskar sig själv.
Det är fel, jätte fel!
Jag kan älska andra, min familj, pojkvän när jag har någon och mina vänner.
Men jag är fiende med mig själv och lever i en bubbla där jag är egoistisk på ett elakt sätt bara för att jag hatar mig själv.
Sjuka komplex och annat.

Men det är nog det som är tanken nu när jag bor här helt själv att jag ska lära mig att älska mig själv.
Någonstans måste man ju börja.
Jag umgås ju bara med mig själv nu ungefär.
Och jag trivs med det.
Lära känna mitt riktiga jag istället för min drogpersonlighet.
Det är en ond Alexandra som bara tänker på sina droger och försvarar sitt missbruk in i döden.
Vet att jag försvarade ett set verktyg för R och blev verkligen helt sjuk i huvudet.
Och va arg jag va när han hade slängt det.
Jag trodde inte riktigt att han hade slängt det ifrån början så jag letade helt maniskt efter det i alla skrymslen och vrår utan någon lycka.
Vilket i och för sig va bra.
Det ser jag ju nu.

Idag är det annars Lördag och jag ska städa ordentligt här hemma.
Jag låg och sov till 13:08 vilket va helt underbart.

Kanske skriver en blogg senare.

Tjipp

Jag & Jag

Jag har många gånger gjort fel.
Och inte alltid stått för mina misstag.
Andra gånger har jag stått för det och då har folk blivit ännu mer arga.
Är det då konstigt att man inte riktigt vågar?

Idag är det Fredag och jag sitter här i min lägenhet själv.
Ska mysa till det och tända lite ljus.
Fixa mig lite käk och dricka cola framför tvn.
Har tankat ner senaste American Pie.
Hoppas på att den är rolig och kan skänka mig några skratt.

Mår bra annars.
Känner inget direkt drogsug.
Jag har ju funderat på det där med drogerna också.
Tjacket ger mig en förbannat äcklig avtändning.
Heroinet kan man lätt en vacker dag överdosera och dö av.
Pillerna gör en bara seg som fan i kolan och man kommer ändå aldrig ihåg vad man ha gjort när ruset har slutat.
Röka hatar jag.
Cola är bajs.
Bokstäver är roligt men vilken jävla depression man får efter, det är typ inte värt det.

Nej, droger är ingenting för mig.
Men jag tänker inte säga att jag har slutat för det är då det brukar gå illa.
Jag får säga att jag inte är aktiv längre.
Nykter narkoman.

Nu ska jag bege mig ut i köket.
Diska och sen ska jag hänga tvätt.

Ha en bra Fredagskväll allihopa!

Sthlm

-HAHA CENSUR FÖR ALLMÄNHETEN. TJI FICK NI!-


Psykisksjuk och missbrukare i samhället.

Idag har jag varit i Uppsala.
Inga affärer va direkt öppna men vi åkte dit och fördrev 2 timmar i alla fall.
Bättre än att sitta här i huset.
Jag gick med Jani och Robin och det kändes verkligen som att det lyste knarkare om oss.
Vet inte varför men det är nog min paranoia som jag har.
En skada efter allt Amfetamin jag har intagit på nog alla sätt som går.

Den drogen fuckar verkligen upp hela huvudet på en.
Fy farao vad jag har tagit stryk av den.
Både psykiskt och säkerligen fysiskt.
Men det fysiska är nog alla tics som jag har fått.
Dessa muskelryckningar som kommer i tid och otid.
Man får betala ett högt pris för att ha varit på "toppen".
Förstår bara inte vad det är för topp som man har kommit till med drogerna i kroppen.
Det jag fått har varit bättre självkänsla, bättre självförtroende, tryckt bort all ångest jag många gånger haft och så har jag blivit så sjukt social.

Nu när jag är utan drogerna märker jag mer av mina diagnoser.
Får psykbryt lite när som, dom kommer helt oförberett och jag sjunker verkligen ner i kolgruvans mörkaste håla.
Ligger där och gråter, känner mig hjälplös och som att livet inte har någon mening alls.
Sist på en skala 1-10 gick jag upp till ca 7 eller 8självmordstanke skalan.
Vanliga dagar har jag inte så mycket tankar på det alls.
Är ca 1-2 kanske.
Och det är verkligen ingenting alls för mig längre.
Men går det över 6 är det inte långt kvar till handling.

Samt att när jag sedan har varit en del på opiaterna och liknande substanser så ligger man ju bara där "noddad" i en dvala.
Yrat ihop med någon man gillar.
Men även då har jag fått mig ett psykbryt.
När jag låg i sängen med killen jag älskade men som kanske va för bra för mig?
Jag började gråta ohejdat.
Men efter många försök att göra mig lite glad fick han fram ett leende.
Jepp, det va Niklas det.

Efter den att vi drack den där jävla GHBn och jag gick loss inne på avenyn.
Jag har fått reda på att jag tidigare under kvällen har spytt som en gris och stått och trampat i mina egna spyor.
Grabben hade fått bära runt mig.
Det sista jag minns är att jag skulle kissa på någon tvärgata till Avenyn och där försvann han med min väska och jag gick vidare och satte mig vid en jävla lyckstolpe och lutade mig emot den en stund.
Sedan vaknar jag upp av att en polis knackar på min axel.
Tydligen ska en herre försökt att få liv i mig innan och jag hade vart helt medvetslös och då ringde han polisen.
Jag är fan körd i huvudet som använder en drog som jag absolut inte kan kontrollera.

Aja polisen kollade upp mig och jag va efterlyst av Alingsås Polisen.
Och då fick jag eskort till Lerum och där bytte jag polisbil till en ifrån Alingsås.
Jag måste säga att poliserna ifrån Alingsås va tusen gånger trevligare än den jävla fitt snuten ifrån Göteborg.
Fan dagens ris och mycket annat borde idioten ha.
Mannen va inte riktigt lika elak men hon.
Jävla satkärring!
Det va sista polisresan för denna gången.
Fick gjort mitt förhör och sedan släppte dom mig.
Puckot till grabb hade dragit ifrån sitt hem och skitit fullständigt i det pga oro över vad som hade hänt för mig.
En snäll tanke som startade något jävligt dumt.
Han kom till Alingsås på morgonen och redan där va det kört för oss.

Höll oss gömda ute i stugan ett tag sedan fort vi till Skåneland.
Kul hade vi.
Sex i källaren, sex i tvättrummet sex när tidningsbudet såg oss ute och fick en generad min m.m.
Fan den grabben är det bästa som jag någonsin haft.
Helt supernajs.
Men hela situationen ändrades när vi tog pillrena ihop på utsidan och han senare blev häktad.
Jag höll mig kvar en stund hos hans polare.
Rökte heroin, åkte iväg till annan ort där det blev tjack och mer av mina piller.
Våldtäckt.

Sen va det självmord som gällde för mig.
Piller och skära.
Psyket i Borås.
5 veckor rakt av.

Sen kom jag hit.
Till Iris Utvecklingscenter i Enköping.
Herregud.
Och nu ska jag bli drogfri!
Jag är starkare än någonsin och motivationen är sjuukt hög.

Nu ska jag börja lära mig att leva livet som man ska.
Med diagnoserna och att klara av att vara nykter Narkoman.
Det tar emot att säga att jag har vart en narkoman.
Men det är ju egentligen bara sanningen, hur hårt den än svider.

Slut för denna gången!


Keep going on and talk shit about me..

Ja, ännu en dag sitter man här.
Lyssnar på Limp Bizkit och tänker över vad som ska hända idag.

Va hos soc igår, dom idioterna vill sätta mig på Grindgatan. (Är som ett slags behandlingshem här i Alingsås för missbrukare av olika slag)
Så att jag efter det kan få en lägenhet.
Jag vägrar och berättade att alla jag känner som har bott där har gått tillbaks till sitt gamla missbruk m.m.
Men då säger min "smarta" socsekreterare; - Men alla kan ta ett återfall.

Är hon helt slut i huvudet eller?
Jag sa det också att tar jag ett återfall så är det oftast inte på bara 1 dag, det blir oftast från en vecka till en hel månad.
Sjuk i huvudet är hon!!
Ska tillbaks nästa vecka och klaga och säga till henne att hon får hjälpa mig på något annat sätt.
Plus att hon vill att jag ska börja någon öppen jävla 12-stegs behandling.
Inte fan tänker jag börja med den skiten, plus att det är något überkristet jävla påfund och jag tror inte på Gud för 5 jävla öre.
Herregud, fakta och Ödet är mina grejer. (Lägg märke till ordvalet)

Så vi får la se vad det här sluta någonstans.
Inget Grindgatan för min del i alla fall, och inget behandlingshem heller för jag är ingen jävla pundare längre!!!

Sov hos Nicke igår också.
Haha, blev lite allvarligt snack sådär.
Berättar mer om det i en annan dag när jag vet riktigt vad det är som gäller.
Annars så hade vi det bara mys.
Legat och klängt på varandra hela natten i vilket fall.
Så kan det vara när man inte kan ha sex hela tiden heller. Mohaha! ;)

Får se vad som händer idag.
Ska träffa Sara idag i alla fall. :)
Hon är en liten spion hon, fast jag tycker det är mest charmigt.^^

Aja, men nu ska jag göra mig i ordning.

Peace Out!


Det är lätt att förstöra någon annans liv.

Tänker på allting som hänt i mitt liv.
Mest det dåliga för det är det som snurrar runt i huvudet.
Det man ältar och det man grubblar över.

Varför gick allt så fel?
Eller gick det ens fel?
Vafan, jag som tror på Ödet borde ju definitivt inte tro att någonting skulle vara fel.

Efter min första kärlek som varade i 1.2 år så började jag skära mig.
Gråtandes om nätterna började jag använda rakbladen.
Då va det iofs rakhyvlar som jag klippte sönder så att det inte satt något runt bladet direkt utan bara något att hålla i.
Fortfarande va det då "oskyldiga" rispningar.
Mest ytligt och inte mycket blev det några ärr som kunde synas under en längre tid.
Sedan kom han den andra.
Då skar jag mig mycket mycket mer.
Och i ren protest gjorde han det också någon gång sådär.
Vafan, det gjorde inte mitt huvud bättre.
Plus att i det förhållandet blev jag ju mer introducerad för drogerna.
Han rökte en jävla massa, fast jag va ju ändå emot det.

Sen kom den stora kärleken.
Och det va där allting hände.
2 dagar efter att vi började ses....vi hade ju umgått massor flera år tidigare och visade redan då intresse för varandra.
Men han åkte ju på behandlingshem så vi sågs inte på några år direkt.
En gång iofs när jag stod och dansade på bordet i skolan i entren kom han med en annan gemensam vän till våran skola.
Då pratade vi lite.
Nevermind!
Men den där dagen där så frågade jag om han hade möjligheten att fixa Ecstacy.
Inte fan hade jag provat en drog innan och ger mig snabbt ut på farligt vatten igenom att jag vill ha en drog som är det samma som att spela rysk roulett med.

Och ja, det hade han ju.
Så dagen efter tog vi alla mina pengar jag fått av morsan när dom drog till Turkiet och drog till gbg och handlade bokstäver för hela skiten.
18 st kommer jag så väl ihåg att det va, av märket Harry Potter.
HP stod det så fint med bokstäver som såg ut som blixtar.
Jag blev helt förälskad i drogen och va så torsk på den att det va nästan lite skrämmande.
Det va mycket knaprande ett tag.
Sen provade jag första gången amfetamin.
Det va hemma i mitt rum.
Hällde ner pulvret i min Cola burk och snurrade en stund.
Sen va det bara raka vägen in i munnen.


Att jag har sånt jävla minne om hur allting gick till när jag testade dom olika drogerna första och andra gången är rätt skrämmande i vissa fall.
Jag kommer ihåg känslan när det smög sig på.
Känslan när det började gå ut.
Alla känslor man upplevde över huvudtaget på drogerna.

Och jag älskade det.
Jag var i ett sådant förälskelsestadie som hette duga.
Allting kring droger förskönade jag och det va absolut inget fel på att knarka.
NEJ DÅ!

Inte ville jag heller se mig som någon jävla knarkare heller...
Jag testade ju bara.
Typ 1, 2 och 100 gånger om.
Inte missbrukar man då.
Det är fult, jag kunde hantera allting.

Sen tog ju det där slut, jag orkade inte mer efter att han stuckit till Spanien med sina polare utan att säga till.
Kom tillbaks och blev skickad på behandlingshem.
Inte för ens han kommit där ifrån hörde han av sig och då va jag redan borta ur hans liv.
Så va det bara.
Men mitt drogsug va inte borta.

Jag skar mig mycket den tiden.
Grät hela nätterna.
Knaprade mycket insomningstabletter och skar ännu mer.
Drack mängder av alkohol inne på mitt rum ihop med musik och mitt tysta gråtande.
Tunga tårar som rann ner för kinderna varje kväll, varje dag, varje natt...i princip hela tiden.
BUP kunde inte ta emot mig på en gång så jag låg bara hemma och deppade och va helt insluten i mig själv.

Mitt knarkande har fortsatt näst intill ända tills nyligen.
Att ha varit borta ifrån drogerna mer än en dag är jobbigt för mig.
Det känns som en evighet vissa dagar då man inte gör någonting.
Men man måste kämpa vidare.
Fortsätta se framåt.

Allting med Martin har ju gjort det tusen gånger värre och jag har allvarligt funderat på en såndär överdos som jag tog hemma hos mamma den 19 November 2007.
Men inte fan mådde jag bra efter det.
Nu finns inte den tanken.

Jag får nu det stödet jag behöver och rättvisan skipas även för mig.
Nu ska allt lösa sig och jag tänker fan inte låta någon stå ivägen denna gången.
Mina dåliga dagar kommer ju fan inte att försvinna, lååångt ifrån eftersom jag lever med diagnoser som sitter för livet.
Och minnena kommer aldrig heller att försvinna.
Varken ifrån min självdestruktiva tid eller all min självmedicinering.
Både utseende och personlighet har ju ändrats av det livet.

Men nu har jag allt jag behöver.
En underbar mamma. (Som jag kanske inte alltid tycker är så underbar!)
Men hon stöttar mig i den mån hon orkar.
Och hon har faktiskt inte gett upp mig trots att jag själv tror det jävligt ofta.
Niklas, som nog är det största stödet just nu.
Du och jag mot världen baby. Allting går att klara ihop med honom.
Sjukt att kärleken till honom är på samma nivå som den till Andreas.
Älskade Lillasyster, utan dig hade jag inte klarat alla dagar jag fått utstå.
Hon fanns där.
Vissa vänner har alltid funnits där också trots att jag har svikit och betett mig som en fitta helt allmänt emot dom.
Men jag har så också märkt vilka vänner som verkligen funnits och finns där.
Dom värda vännerna helt enkelt.

Listan kan inte göras så jävla mycket längre för folk har tröttnat på mig.
Men jag lever och jag står fortfarande.

Det man inte dör av härdar.
Känslomässigt störd, visst är jag.
Men jag har ändå ett hjärta som är stort nog för några flera.


RSS 2.0