dubbeldiagnos

I natt så sköljde allt över mig som en jävla tsunami.
Hur fan kunde det gå så, hur kan en människa göra så mot någon annan. Någon som man påstår att man älskar?
Att slå, bita och kasta omkring. Göra precis vad som helst med då den andra personen inte kan göra ett skit tillbaks.

Det är Martin jag pratar om. Han som förstörde mitt liv totalt, han tog allt ifrån mig.
Allt jag ägde och hade, då menar jag precis allt. Sånt som jag har haft sen jag va liten, dom ända minnen jag hade ifrån personer som har lämnat mig och gått över till den andra sidan. Inte någonting fick jag med mig. En väska med kläder va det enda.
Det som va värst är att han tog all fysisk och psykisk styrka av mig, det fanns inte den minsta lilla gnutta av glädje, lycka och allt annat som gör livet lite lättare att leva.
I natt kom precis allt tillbaks. Alla känslor främst och återigen fick jag uppleva varenda händelse i mitt huvud igen.
Alla dom månader jag levde i terror, som ett slaget och torterat djur. När jag väl kom där ifrån va jag en strykrädd hund som levde i någon sorts apati inuti och även utan på under en väldigt lång tid.
Jag levde på autopilot och gjorde det jag skulle göra. Jag sov väldigt mycket och sedan blev det att jag började dricka mer och mer. Jag använde alkoholen för att bedöva mig och för att jag trodde att jag skulle må så mycket bättre av det, men oftast blev det bakslag och effekten blev tvärtemot den jag ville ha.
Mamma ordnade så att jag fick komma tillbaks till jobbet och det gjorde ganska mycket. Ju mer jobb jag fick desto bättre för då va jag tvungen att vara konsentrerad hela tiden. Men det va mycket tankar så fort det inte va så mycket arbete, men jag hade blivit världsmästare på att dölja allt jag hade inom mig, försökte vara glad och le och det fungerade för det mesta.
Det va nog inte någon som någonsin såg något annat på mig, jag va bara en vanlig tjej med vanliga bekymmer som alla vanliga människor har.

Råttorna och insekterna ville ut ur bröstet på mig och dom riktigt rev där inne. Dom gjorde allt för att komma ut och det gjorde så jävla ont.
Dom senaste dagarna har jag haft just så ont. Det kliar i kroppen på ett sånt där obehagligt sätt som det gör när ångesten kryper över kroppen, och som att mina lungor va på väg att fyllas med vatten och jag fick svårt att andas.
Den onda människan har övertaget igen, återigen har han och hans beteende tagit över min hjärna och jag vill bara slå, skära eller spy ut han. Jag vill att han ska bort.
Alla mina ärr på benen och långt upp på låren kommer ifrån då jag va ihop med Martin, när han hade slagit mig och han gick runt i lägenheten satte jag mig oftast i ett av hörnen i sovrummet och skar mig flera gånger för att slippa ha så ont, för att bara fokusera på att det kom blod. Jag försökte komma bort på mitt eget sätt helt enkelt. Jag satt alltid och hukade där inne medan han sprang runt och skrek på mig, hotade mig eller kastade saker i lägenheten. Hörnet va mitt och jag va precis som en hund i det förhållandet.
Han behandlade mig så och det va bara att finna mig i den situationen. Att han satt på makten och jag va något han kunde behandla som skit. Allt på hans beställning.
Enda tiden då jag kan säga att jag trivdes i hans sällskap va precis när vi träffades och va påtända dygnet runt med en massa av hans idiot kompisar omkring hela tiden. Han hade dock en kompis som jag skulle ha lyssnat på, en jävligt bra kille. Men jag tog inte det han sa på allvar, och jag kan inte ångra mig idag.
Tiden då vi bestämde oss för att vara rena, bara rökte gräs lite då och då, startade hela helvetet. Då kom hans narcissistiska och psykopatdrag fram. Han blev helt annorlunda.
Sen när vi kom till Vänersborg så började vi med drogerna igen. Amfetamin, piller och heroin. Han va för det mesta på tjacket och det är någonting jag inte har gillat dom senaste åren. Man blir alldeles för uppe i varv och jag får dödsångest. Avtändningarna har jag alltid haft problem med vilket också va en av anledningarna till att jag började avsky den drogen.
I slutet av tiden tillsammans så köpte han alltid mycket piller åt mig, ibland gick vi hem till några som bodde där borta och jagade draken. Det sist nämnda va det som jag va överlycklig om jag fick för jag visste precis vad som skulle hända när vi kom hem, innanför våra dörrar. Då va jag ändå helt inne i mitt eget huvud, jag förberedde mig.
All hans ångest och frustration tog han ut på mig varje dag. Men om jag va hög på något så hjälpte det mig bort, jag såg på mig själv utifrån och kände inte slagen eller smärtan ifrån dom saker han kastade på mig, inte huvudvärken efter att ha fått huvudet dunkat in i väggen gång på gång och inte heller hur hans tänder gick igenom min hud. Efter att han va klar och jag hade gråtit klart, vilket jag egentligen inte heller fick göra för då va det mitt fel om vi blev vräkta, då hade jag alltid mer piller undangömt som jag hade låtsas tagit vid andra tillfällen. Jag somnade efter det och önskade varje kväll att jag inte skulle vakna mer, aldrig mer.
Men det jag gjorde, och det gjorde också han.
Nätterna då jag låg vaken för att jag inte ville sova, då skulle det bli morgon mycket fortare, låg jag och tänkte på hur jag skulle döda han när han sov. Jag ville verkligen göra det och om jag hade stannat kvar så skulle jag ha varit så avtrubbad efter ett tag av både hans förnedring och våld som ha utsatte mig för, gjort att jag faktiskt skulle ta livet av honom till slut. Jag är ganska säker på det.

Dom 3 år som har gått sedan jag kom bort där ifrån har jag plågats av hans spöken hela tiden. Jag har tur att jag under rätt långa perioder mår skapligt bra nu men hans finns ändå där i alla stunder. Bara att jag kan handskas bättre med dom när jag är glad.

Förhållanden som jag har haft efteråt har verkligen varit svåra. Jag är fortfarande rädd för konflikter i förhållanden jag är rädd att dom ska höja handen och att allt börjar om igen, jag kan inte lita på dom fast jag verkligen vill.
Många gånger har dom fått trösta mig när jag sover pga att jag gråter, dom har väckts när jag själv vaknar upp helt kallsvettig och med ett tystare skrik. Och dom har så svårt att förstå hur dåligt jag egentligen mår.
Det dom skyller på när jag mår dåligt är alltid - "Jag vet att det är din sjukdom som...", och jag kan säga till dom att det inte bara är det utan att det även har med saker som har hänt.
Men dom vet inte hur det va att vara jag då.
Dom kan inte ens föreställa sig hur det va. Och jag är både glad och ledsen för det ibland, man kan inte förklara på rätt sätt till någon som inte förstår.

Hela mitt huvud har varit fyllt av allt som Martin gjorde emot mig, hela natten och hela dagen.
Det hände en sak som inte va meningen men det gick inte att motstå tillslut. Men helt ärligt så skiter jag i det fullständigt. Jag va bara tvungen att slippa smärtan i bröstet och magen ett tag. Jag somnade i alla fall tillslut. Runt 5 i morse. Ska snart in i sängen och lägga mig och hoppas verkligen att jag slipper hela karusellen i natt igen.

Jag har ännu en dag då jag känner mig osynlig, bara finns där utan att någon lägger märket till mig.
Har slutat att träffa folk igen, eller Coffe är ju hemma hos mig nästan varje dag och då vet jag att jag ändå existerar en liten stund, att jag existerar för någon annan. Han bryr sig och han lämnar aldrig mig, vänder aldrig ryggen till och finns där när jag behöver han. Jag kan vara hur jobbig som helst utan att han försvinner bort från mig.
Om man har en sån vän så är man lyckligt lottad, jag är glad att jag har den turen.
Jag önskar att han hade kunnat ta bort det här mörka och svarta som finns omkring mig nu, men det är det enda som han inte kan.

Jag vill bara bli synlig igen, att folk ska märka mig. Någon sorts bekräftning på att jag finns måste man ha ibland också. Men det finns ingen, inga tecken på att jag finns eller behövs.
Känns som att jag kommer att springa ifrån mig själv till slut och då kanske jag sitter fast i det här. Det är det sista jag vill.
Jag hör av min älskade trashdoll varje dag nu, det har inte riktigt varit tid för det innan. Hon är på Gotland och jag här. Vi va två pusselbitar som hörde ihop, hittade varandra på psyk i Uppsala. Men det är inte samma förhållande till henne som jag har med alla andra som jag har mött på psyk och som man har hållit kontakten med.
Vi har något litet annat. När hon kommer där ifrån och ska hälsa på mig då ska vi göra våra tatueringar. Våra trashdolls.


Nu känner jag att jag faktiskt är riktigt trött. Jag ber till gud att jag slipper att bli misshandlad när jag kommer in i sängen utan att jag får somna helt lugnt och skönt, gärna snabbt också.

Sov Gott!

Just nu när inte allt känns riktigt hundra så blir det att man tar till dom där små vita lögnerna..


- Hur mår du Alexandra? Jag mår jättebra! - Fast egentligen är det inte riktigt så bra. Det suger rätt mycket nu faktiskt. Vissa dagar vill jag inte ens gå upp ur sängen utan helts gräva ner mig och strunta i allt.

- Har du något drogsug nu? Nej, det va ett tag sedan det va jobbigt men det kan susa förbi då och då. - Egentligen är det rätt jobbigt nu, näst intill olidligt under vissa dagar då jag mår som värst. Man leker med tankarna som kan sväva iväg bra långt. Men jag klarar av det utan att ljuga, att ha tanken men inte agera.

- Äter du regelbunder som du ska nu? Ja visst gör jag det, regelbundet och flera mål om dagen. - Men det är ju egentligen sant alls. Vissa dagar äter jag inte mer än några vindruvor och 2 marsmallows. Bara för att jag hade en ätstörning betyder det inte att jag ska få tillbaks den av att inte äta regelbundet och kanske glömma maten vissa dagar. Mår jag dåligt så blir det inte så mycket mat för då har jag annat att tänka på. Typ försöka må bra.

- Har du försökt att göra sakerna som vi har bestämt att du ska göra när dina fobier kommer tillbaks? Eller har du slutat snöa in på dom helt? - Jag har slutat tänka på dom helt, ibland kommer dom tillbaka i korta stunder. - Jag kan inte påstå att jag har släppt dom alls. Det gick bort några dagar efter att jag haft flera samtal om dom. Men egentligen har jag dom varje dag trots att dom är betydligt mildare vissa dagar.

- Sover du ordentligt? Ja visst gör jag det, jag sover jättebra. Någon kväll då och då har jag lite svårt att sova men det är inte ofta det är så. -  Jag sover egentligen tvär dåligt varje dag, vissa dagar sover jag knappt någonting. Några få timmar om jag har tur. Var tredje veckan är jag uppe 1,5 dygn då jag inte kan sova alls.

- Du äter väl alla dina mediciner varje dag? Absolut, dom glömmer jag aldrig. - Jag glömmer visst ibland då jag kan tycka att jag känner mig som en jävla levande zombie. Det är det värsta jag vet, konstant trött, jag orkar inte prata och jag är instängd i mitt eget jävla huvud med alla dessa hemska tankar. Jag blir först och främst väldigt deprimerad. Så egentligen är det inte riktigt så att jag stoppar i mig assa dessa piller jag blir i tryckt för min egen skull. Jag är lycklig om jag slipper.

- Du dricker inte nu va? Kan hända ett glas ibland till maten. - Det stämmer inte. Jag har egentligen druckit mer än ett glas vid några tillfällen. Det är inte så att det händer varje helt eller på veckorna själv, och jag har varit riktigt full två gånger sedan jag började på programet. Den första gången va när en jävla idiot till snubbe köpte sprit åt mig istället för en vatten som jag bad om. Han bjöd ju till och med mina vänner på drinkar. Han va en idiot för övrigt. Sa att hans ring på hans hand inte va hans utan att det va hans döda farfars som han hade fått och att han råkade ha den på ringfingret va pga att det va enda fingret den passade på. Andra gången va när jag och Emelie fick för oss att dricka en halv liter whiskey. Då va jag bra full. Jag har till och med videobevis på det. ILLA.



Om sådana saker ljuger jag för alla. Det är ju egentligen dom viktigaste sakerna i livet, i mitt fall är det så, men jag vill inte att folk ska veta då jag tycker att det är min ensak. Jag vill inte behöva prata om det, jag tycker bara det är jobbigt.
Fuck that!

Nu har jag sökt hur mycket jobb som helst. Jag har nog fått ett napp på en sak här i Alingsås, men det är bara extra. Hoppas att jag får napp på en fast anställning på ett annat ställe i gbg där jag vet att jag förmodligen skulle trivas och fungera bra. Där jag skulle kunna påverka en del själv.

Nu ska jag fortsätta min Fredaskväll med Coffe så får jag försöka skriva ett inlägg i natt eller imorgon då jag känner att jag måste få ur mig en del nu och att jag kan skriva massor.
Skriva fungerar för det mesta och det bästa är ju att dela med sig av mina tankar istället för att skriva dom i word och ha dom liggandes i datorn.

Ha en bra kväll alla!

Jag har ännu en gång tappat fotfästet. Vad är det som är så farlig med det riktiga världen? Ingen aning faktiskt..
Hur länge har jag samlat på mig allt det här?
Har allt samlats på hör för att jag en gång skulle snubbla över allt som så många gånger hänt.
Jag antar det.

Att få den här känslan av att inte orka. Av att inte vilja. Av att inte leva.
Depressionen som alltid tar kål på mig även om den bara finns där en liten stund.
Som jag för ett tag sedan sa, jag jämför mitt liv med ett glas. Och nu blev det en ny spricka i det, bara den inte spricker.
Jag började känna det uppe i Hälsingland redan igenom att jag började tänka tillbaka på jobbiga saker som har hänt mig i livet. Det är så sjukt många händelser både små och stora som har gjort att jag har skadat mig själv eller tagit till droger för att åter igen lägga det bakom mig för ett litet tag.
Men det funkar inte med drogerna längre, det märkte jag ju medans jag fortfarande höll på med det, inte heller funkar det att skada mig själv.
Jag kan kämpa bort dom tankarna och se att det faktiskt inte blir bättre av det, men vad hjälper för att ta mig upp ur det svarta jävla hålet där jag nu sitter?
Vi får se vad det blir för en show inom dom närmsta dagarna, har jag tur så släpper det.

Jag har en fruktansvärt lång lista med saker som Martin gjorde mot mig som har tryckt för hårt mot kanten av glaset, även det fruktansvärda händelsen som inträffade i närheten av Nossebro.
Hur  kan människor göra så hemska och sjuka saker emot varandra?
Är det en kåt känsla att ha makt över en annan människa fullständigt, någon som absolut inte kan försvara sig mot allt?
Jag menar ungefär som att många poliser t.ex tänder på att använda den där maktmissbruken, jag tror helt klart att dom tänder på det. Nu drar jag inte alla poliser över samma kant då det faktiskt finns bra sådana också.
Men dom personerna som måste ha den där makten blir otroligt frustrerade när dom tappar den, om det bara är för en liten stund, och då tar dom till helt andra medel för att vinna tillbaks den.
Och då inte på ett snällt sätt utan i ren panik dom värsta medel dom kan. Om dom använder att använda våld för att få den tillbaks så blir en del ångerfulla och börjar skada sig själva framför den personen dom har slagit och gråter för att den ska tycka synd om den.
Det är så dom märker att dom har makten igen och personen instäng i en liten box framför sig.
Så gör dom för att behålla den framför dom och låtsas att vara ledsen på riktigt.

Den jag pratar om som slår är Martin men själva makt grejer det är alla dom som behöver den över en person som dom anser försvarslösa.
Jag va försvarslös.

En sådan sak är ingenting man glömmer, jag glömmer inte heller att när det tog slut där så va det enda jag fick med mig mina mediciner. Jag hade inte en möbel, inga fotografier. Absolut ingenting.
Jag har inte orkat med en rättegång men jag undrar om man inte kan ordna en nu.
Det är det jag och min Case Manager ska ta reda på när hon kommer tillbaks.
Nu jävlar är det revansch men inte på ett elakt sätt utan ett rättvist. Hur ska jag annars kunna släppa det? Jag tror faktiskt inte att det går. Men jag vet inte heller ifall jag ens skulle kunna vinna en rättegång men det finns många vittnen, bilder hemifrån och även bilder som polisen tog.
Det måste gå.

Men nu ska jag ta en dusch, försöka få en del att rinna av mig eftersom jag fått lindrat den ångest jag har just nu.
Så frågade även Emsan ifall jag ville hitta på något och det kan även hjälpa en del för stunden.
Håller tummarna i alla fall..


Ha en bra Lördag!

Jag sitter i min soffa och Coffe sitter i den andra. Eller rättare sagt så halvligger vi båda två i varsin soffa och päser.
Min dag har varit så jävla turbulent i huvudet.
Av någon konstig anledning så har tankar som jagade upp mig väldigt mycket som barn satt fart i huvudet igen.
När jag va liten hade jag dödsångest efter att jag hade sett på nyheterna om att en asteroid kunde vara på väg emot jorden. Tänkte väldigt mycket på det när jag va liten och va jätte rädd över att domedagen va kommen. Då visste jag ju dock inte att detta va ångest utan jag visste bara att jag hade en konstig orolig känsla i kroppen som inte gick att sluta tänka på.
Kommer ihåg att jag fick nästan panik en gång då jag sov hos mormor & morfar när jag såg stjärnorna igenom fönstret, alla va ju på väg emot oss. I alla fall så tyckte jag det.
Nu har jag då fått en ny flipp och blivit helt övertygad av att mänskligheten är på väg att sättas på prov ännu en gång då en stor supervulkan hotar världen. Vulkanen i Yellowstone nationalpark visar tydliga tecken på att den kan få ett utbrott, dock vet ju ingen expert när för det är ca 50-50 att det får ett utbrott, det kan ske om 1 år eller 1000. Experterna sa också att man ska ju vara glad på att den ligger närmare 10 km ner för annars hade det blivit mycket värre, som att det är någon tröst. Människorna i Amerika och Kanada kan ju pusta ut ifall den slocknar igen för annars kommer hela USA och kanada ödeläggas, halva jordklotet kommer att täckas av askan och vissa djurarter kan dö ut. Jordens temperatur kommer ungefär att sjunka 8-12 grader och det är en massa saker som kommer att förändras för all framtid.
Vi får ju hoppas att det inte blir så under tiden vi lever här.
Andra domedags skit som står i tidningar och på nätet, allt som sägs på alla faktakanaler och som forskare inom olika områden och även NASA uttalar sig om.
Jag vill leva hela mitt liv och jag vill ju självklart att familjen ska få leva sitt.
Men detta är sådana saker som jag får riktigt dödsångest av, självklart epidemier också men dom tror jag nästan kan förhindras på ett eller annat sätt till skillnad ifrån mycket annat.
Detta kan helt klart låta som en förbannat löjlig sak för andra människor men jag vet att det finns så otroligt mycket folk som faktiskt har likadana tankar som jag. Har till och med sett att folk ska ta livet av sig när dom vet att jorden med all säkerhet är på väg att ta slut, även en kvinna som skrev att hon i så fall skulle döda hennes två barn och sedan ta sitt eget liv. Tragiskt, men många människor fungerar ju på det här sättet. Man har hört sjuka saker ifrån folk angående det som sägs om 2012. Jag vet inte om jag är riktigt lika säker på just det där med året och allt förutom att planeterna kommer att stå i någon kurs som dom gör väldigt sällan, men det har dom ju gjort tidigare och mänskligheten har fortfarande överlevt. Men det är en sån sak vi inte kan göra något åt.
Dock kan vi göra någonting åt klimatförändringen för det kommer, om inte annat, ta livet av oss alla till slut.
Vi måste sköta om vår natur! Hur fan ska djuren kunna överleva? Och om inte dom överlever, hur ska då vi göra det?

Nej, det här får mig att må illa och dom som jobbar med mig vill nästan sätta in krismöten och göra någonting åt mina problem. Vad kan det bli tro? Mediciner, terapi, akupunktur?
Vi får se vad dom hittar på den här gången.
Själv tror jag att om det här går över styr, vilket jag själv känner att det håller på att göra, lägger någon nog in mig på psyk innan jag får en psykos.
Kanske detta är en manisk period, vad vet jag.
Men dom kommer i alla fall ta hand om det här och det blir säkert bra det som dom hittar på åt mig.

Detta är ännu en fas jag ska ta mig igenom som jag tycker är för jävla svår men det går väl det också.
Ganesha(!) om jag ger dig gåvor varje dag så låt denna sommaren bli den bästa och att jag får leva ändå tills jag dör av åldern! Tack.

Coffe sa dock en sak som jag började garva åt ordentligt i min lilla ångest, han sa att han har en vulkan i byxorna. Vi har ju lite grövre humor men det gav mig i alla fall ett leende på läpparna.

Ni får ha en bra kväll, jag ska försöka i alla fall!

Helt ärligt får jag la av någon hänsyn till andra människor ursäkta för mitt ovårdade språk.
Men känner man att ingenting är värt längre eller att någonting går i ens väg så blir man jävligt trött och hur man då uttrycker sig är helt jävla oväsentligt.

Igår va en skitdag som börjar bli mer och mer vanligt medans dom bra dagarna är mer sällsynta än blåsipporna om våren.
Hela huvudet är fullt med skit och jag undrar hur länge allting ska vara svart och om det någonsin blir något lättare. Allting står stilla och det enda som växer är snön ute på altanräcket och mitt negativa tankesätt.
Ska klä mig själv i svart och ha en sorgedag och även en begravning av mina underbara och strålande dagar.
Jag ser inte alls när dom kommer att komma igen och det verkar som att ingen kan göra så att jag börjar komma lite på fötter heller.

Fick förresten prata med dom på beroendeenheten idag om att mina ben viker sig som spagetti då och då av den jävla zyprexan och jag tappar full kontroll över min kropp flera gånger.
Det är inte okej om man så ska kunna ta sig upp för trappan dit.
Hur fan hade det gått om jag åkte bussen varje dag?
Jag får försöka se det lilla lilla ljuset idag i och med att jag fick ännu en ledig dag.
Nu är det BARA Måndag och Tisdag som jag behöver bege mig av till Borås i regn&rusk eller Solsken&Gassande Hetta.
Nu dröjer det inte långt kvar tills jag har bara den där enstaka dagen jag åker dit och fan va lättare livet ska bli då.
Fattar iofs inte hur jag kan med och klaga nu när det började att jag åkte 7 dagar i veckan!

Denna dagen har förutom att vara skit så har jag inte heller orkat duscha eller klä på mig något nytt heller.
Jag åkte i pyjamas till Borås för att jag va alldeles groggy i huvudet i morse och helt enkelt glömde av det. Fick till min förvåning inte syn på det förens personalen i provtagningen frågade undrande om jag hade stigit upp ur sängen på vägen till dom.
Dock va det ingenting som jag skämdes över för det kommer jag ihåg från skoltiden att jag även där vaknade upp ur min dvala fortfarande iklädd pyjamasbyxor.
Jag skäms för mer värdliga saker, sånt man i normala fall aldrig behöver skämmas över.
Men nähä då, man ska ju inte vara som alla andra. Jag KAN tydligen inte vara det heller.

Jag får fortsätta att gräva ner mig i mitt mörker. Kanske under täcket med ett glas mjölk också. Garderad till tänderna med ett rör Treo och självbiografin "The Heroin Diaries" ur ett rockstjärneliv. Min just nu inspiration till livet som Nikki Sixx har skrivit.
Det är andra gången jag läser den men jag tycker även denna gång att den är kanon bra!

Ska försöka få sålt mina gamla klänningar som jag endast har använt en gång trots att dom kostat mig 1000 spänn styck!
Jävligt nödvändig affär tycker jag.

Nu ska jag försöka se om jag kan se lite ljus i att titta på min älskade bror när han ligger och spelar tv-spel, sjuk som han är. Dock är det lite skönt att ha honom hemma på dagarna, men självklart är det inte kul att han är sjuk.

Skriver kanske mer senare!

Jag orkar verkligen inte den här verkligheten.
Det är dags att stänga av nu men det går inte.
Varför?
Nej för folk terroriserar min stackars hjärna och får mig att bli både arg och ledsen.
Jag hatar dig din jävla cp gubbe!
Lägger in lite som jag skrev hos farmor.

Jag är sjuk överallt just nu känns det som.
Både i huvudet och i kroppen.
Beror antagligen på någon sorts utmattning och jag orkar inte hålla igång mer.
Jag måste få ta det lugnt nu för det har varit alldeles för mycket runt omkring.
Behöver sova och få bara ta det lugnt.
Orkar inte ha massa spring och folk runt omkring utan det räcker med någon enstaka person.
Jag är helt slutkörd helt enkelt och nu måste det få vara lugnt.
Minsta lilla får mig ju helt ur balans nu och då väljer jag hellre att stänga in mig i en grotta ensam någonstans än att umgås med folk.
Sorry!

Sen en sak till som jag måste påpeka idag.
Dom som kände sig träffade av det jag skrev tar åt sig men verkar ändå inte riktigt själva förstå vad det är dom har gjort fel.
Men att dom har gjort fel det vet dom.
Ja ni är ju inte en person utan fler än så och samtliga kommer med bortförklaringar och bara igenom att göra det så visar dom ju hur skyldiga dom känner sig.
Herregud, ta kritiken bara och ta åt er i att det ni gjort är fel och sluta säga ALLT om MIG till ALLA.
Prata om dig själv istället om du nu ska berätta om saker.
Mina återfall till exempel va något jag berättade för dom som skulle veta det och det va inte till för att det skulle spridas ut till resten av världen jävla puckon!
Men jag blir ändå glad för att ni känner av att ni själva har gjort fel på ett eller annat sätt.

Jag måste sova en stund nu.

Igår när vi gick och la oss satte oron igång på riktigt.
Inte känt så på väldigt länge.
Kallsvettades vart om vartannat och pulsen va otroligt hög.
Det kändes som att luften sakta pös ur mig och jag fick känslan av att vara instäng i en liten, liten låda utan någonstans att ta mig ut.

Natten va inte bättre den.
Jag sov korta stunder och vaknade varje gång upp med ett ryck, det va pga att mina tankar som jag hade i vaket tillstånd följde med mig in i sömnen jobbade fram en mardröm som dock inte varade speciellt länge.
Men i mina drömmar känns varje minut som en hel evighet.

I morses när vi alla gick upp kändes det som jag hade sovit i 5 minuter och jag va helt dödstrött.
Ville bara sova mer men det va ju som sagt dags att gå upp.
Jag tog bara på mig kläderna och borstade tänderna och traskade sedan ut till bilen och satte mig och fortsatte i min morgon i ett zombietillstånd som levande död.
När jag sedan vaknade till liv ordentligt så kom oron och nervositeten in och tog över.
Jag tuggade på naglarna och hade den där gnagande känslan i magen som man har av den jobbigaste ångesten man kan tänka sig.
En stund jag va runt inne i Borås funderade jag nästan på att gå in på apoteket och hämta ut ett av mina paket Lyrica som ligger där och ta 1-2 extra för att få stillat det något och för att motverka den kommande panikångesten som jag kände va påväg.
Men jag hejdade mig.
Jag har ju Lyrica hemma tänkte jag och det ska gå utan!

Men sen när jag träffade min Mamma igen gick den över.
Allting släppte som en bomb och det kom tårar istället.
Det va skönt och jag vet att min mamma kan alltid få bort den där extra ångesten som så många gånger hemsöker mig.
Lugnet spred sig och jag kände mig bättre till mods.
Vad skulle jag gjort utan min mamma och mina underbara småsyskon?

Och vad skulle jag gjort utan alla andra runt omkring mig som bryr sig om mig?
Farmor, Lizette, mormor & morfar, faster Carina m.f?
Tack alla ni för att ni finns.

Nu ligger jag i sängen och jag har fortfarande en liten skavande känsla i kroppen, men den gör inte ont och den stör mig inte allt för mycket heller.

Så nu ska jag sova här i sängen bredvid Linus, mitt lilla lillebror troll.

Denna dagen blev bra trots allt och för en gångs skull tror jag nog att jag kan tacka gud, trots att jag inte tror på han.

Sov Gott!

Så ligger man här i soffan hos morsan idag igen.
Jag har sovit här i 2 nätter och jag vill inte åka hem.
Mår varken bra psykiskt eller fysiskt.
Det här jävla viruset tar död på mig känns det som och jag vill bara bli helt frisk nu med en gång.
Och även detta påverkar måendet en jävla massor.
Det är verkligen inte kul alls.
Mina tankar går hela tiden åt det destruktiva hållet och jag saknar mycket som jag inte borde sakna.
Men jag saknar också människor, både dom bra och dom dåliga.
Jag tänker bara tillbaks på dom roliga och bra tillfällena ihop med dom och vägrar att se det dåliga.
Ibland blir man bara helt enkelt obstinat emot sig själv.

Annars nu idag har jag haft Linus.
Jag har sovit mycket, varit i Borås och så har jag varit hemma hos morfar och ätit.
Ska nog sova en liten stund till snart för mina ögon går i kors igen.
Har jobbat lite också här hemifrån och fått iordning på 4 pärmar nu i alla fall så i eftermiddag kommer det fler.

Nej jag kanskr skriver senare eller imorgon för jag är trött.

Alltid när någonting går bra så kommer det något litet missfoster ifrån staden Alingsås och hittar på någon skit.
Det roliga är att det är vuxna människor.
Sådana som man säger är gamla i gemet.
Jag blir ledsen för att jag tycker synd om personen som måste hitta på saker om andra för att själva kunna klättra på stegen till att bli något.
Så länge man lever på andras stegar så kommer man dock falla en vacker dag i alla fall.
Jag längtar verkligen tills den dagen kommer då det inte längre går att klänga sig fast med hjälp av någon annan.
Är det inte meningen att man ska stå på egna ben när man är vuxen?
Nej fy hundan.
Skäms dumma människa.

I helgen ska jag, älsklingen och Gizmo vara ute i stugan.
Ska bli så skönt att släppa allt ett tag.

Imorgon ska jag träffa en psykolog.
Det ska bli riktigt skönt för jag måste få ur mig allting nu.
Vet inte vem jag ska prata med annars just nu?
Kan ju alltid prata med min mamma men vi har liksom aldrig någon tid för oss själva så det blir svårt.
Fredrik kan jag prata med men jag kan inte uttrycka mig på det sättet som jag vill faktiskt.
Min socialsekreterare har fått rabies eller någonting och blivit helt sjuk i huvudet.
Sorry att säga men det är sant.
Jag känner att hade jag bara haft 1ahands kontraktet på lägenheten så hade jag klarat mig så jävla mycket bättre utan henne.
Just nu gör hon inget annat än att bara förstöra när jag mår bra.
Då ska det genast bli lite sämre igen.
Hon måste lida av borderline eller något.
Och Grindgatan ska vi inte prata om.
Värsta horhuset i hela jävla Sverige för fan.
För att inte tala om personalen som jobbar där.
Eller nej, nu ljög jag.
Det finns en stjärna där men resten av personalen ska jobba på ett lager och inte med människor för dom kan inte hantera mänskliga situationer som dom ska.
Pedagogiska, oh ja. Visst, jag undrar vad dom fick det ifrån för det är det sista dom är. BAJS PÅ DOM!!

Nu  har jag spytt lite galla idag också över människorna som just nu jobbar sig i mitt liv.

Det är svårt som det är men lite svårare ska det tydligen vara för att man ska känna att man lever.

Jag tänker inte sluta ha gizmo bara för att någon annan vill det.
När jag känner att det är bra så är det bra, innan det är förändrat så kan dom bara dra åt helvete.

Jag sköter allt mitt så fuck you and have a great day!

Nu ska jag titta lite på Animal Planet med syster och pojkvän. <3

När ska tankarna sluta snurra så förbannat?
Är det bra saker eller dåliga?
För alltid bra saker med sig skit?
Varför måste man fortsätta betala ett sånt högt pris för att någon gång om hundra år få ett normalt liv?
Men vad vet jag om normalt?
Och socialen, inte fan hjälper dom något vidare heller kan jag säga.
Just nu känns det bara som att jag vill spy på dom allihopa.

Jag har så mycket i huvudet just nu.
Mår bra och dåligt samtidigt.
Det va längesedan jag skrev av mig så jag tänkte att jag gör det nu när jag har tid.

Det enda jag kunde tänka på igår va hur jag vill ha min begravning.
Mådde så jävla jobbigt att jag gick upp och satte mig på kyrkogården och pratade med gamla vänner och släktingar.
Konstigt nog va det de enda stället som jag kände mig själv accepterad på igår.
Igår hörde jag inte ihop med människovärlden alls.
Det känns som att jag vissa dagar stampar runt på samma ställe igen.
Precis som när man kom upp till ytan och verkligheten så går det nu nedåt igen.


Det hag dock har full kontroll på är att jag vill inte knarka bort hela hjärnan igen och jag vill inte heller dricka mig as full och bli som "förr".
Nej, det livet är så jävla långt bort ifrån mig nu.
Aldrig mer skulle jag göra som då.
Men egentligen, man ska aldrig säga aldrig.
Men jag vill inte gå den vägen och jag vill inte göra på det sättet mer.

Nej usch, ska kolla klart på Idol hos mina päron sen ska jag gå hem och lägga mig.
Imorgon är en ny dag och jag måste verkligen prata av mig med Mariana eller någon annan på beroendeenheten.
Så mycket tårar igen, jag vill inte..


FUCK YOU!

alla dom som inte tror på mig.
För dom som släppte taget.
Att personer som jag tycker om helt plötsligt ska vända mig ryggen.
Låtsas att bry sig och sedan bara vara allmänt arroganta.
Vad är det för vänner eller?

Veckan börjar lida emot sitt slut och jag måste tillbaks till Enköping.
Jag vill verkligen inte det.

Vill vara här hemma.

Och förresten, jag är kär.
Ordentligt kär!

Ha det fint.
Hej!

Som bottenskrapet.
Att bli behandlad som skit ifrån alla möjliga håll.
Hur jävla kul känns det?
Det blir ju helt jävla fel.
Hur fan ska man då kunna rehabiliteras och ge fan i allt.
Fula ord och ett hånflin är det man får ifrån alla håll.
Ingen jävel fattar att det kan skada för att det förstår inte dom.
Absolut ingen empati.
Helt egotrippade och ser inte något annat än sig själva.

En sådan person tänker jag aldrig bli.
Visst kan jag säga att jag har sett ner på folk och visat det på elaka sätt och misshandlat psykiskt.
Men det skulle inte falla mig in nu.
Om jag nu ogillar någon så håller jag det för mig själv.
Jag beter mig inte som en snorunge och är utstuderande elak.
Tjejer är verkligen bäst på det.
Kan vara därför jag alltid gått ihop med killar men tjejer har jag mycket svårare för.
Det kan bli ett problem ibland.
Men inget jag lägger någon tid på för att ändra.
Jag klarar mig faktiskt bra ändå.
Mycket tjejer = Mycket skitsnack.
Hur mycket ska man orka höra egentligen?
Finns det aldrig något stopp?
Har människorna inte ett eget liv?

Och jo, jag säger inte att jag inte snackar skit.
Med mamma, min syster och någon enstaka kompis.
Men det finns skit och det finns skit.
Jag kan se skillnaden men kan ni?

Ni tror ni är så speciella.
Att ni har något jävla prinsess liv.
Men inte då.
Ni är lika simpla som alla andra.
Ni har också fel och brister men pratar gärna om andras för att glömma sina egna.

Jag tänker inte ta mig framåt på den lilla krokiga stigen där man luras in i det här ful spelet.
E20 är vägen jag tar mig framåt och den är mycket större och mycket längre.
En dag ska jag nå toppen och känna mig stolt över mig själv och inte ta åt mig av erat snack.
Det gäller bara att från början ta rätt väg.
Så än så länge står jag vid vägskälet, jag vet vart jag ska men den där lilla biten att se ner på mig själv måste klaras.
Jag går i min terapi, jag äter mina mediciner och jag försöker ta hans om mig så mycket som går.
Nu måste jag bara finna den sista lilla pusselbiten och få den på plats.
Pröva mig fram med små, små steg.

Jag är stark.
Jag klarar det.
Jag är bara bäst på att vara just JAG.

Slut för idag folket.

Från dagen jag försökte ta mitt liv, igen. Men jag blev räddad. Tack Angelika. Jag tackar dig för att jag får leva!

Erkänn att du gillar det?
När man är hjälplös och liten.
Att försvara sig själv finns inte på kartan för att man kan inte.
Bli plågad eller plågas handlar allt om.

Men nej, så är det inte för mig längre.
Inte alls.
Jag står upp på egna ben.
Samlar kraft för att kunna ta mig framåt och för att kunna kämpa när motgångarna kommer.
Slå tillbaks och aldrig mer kunna bli den där hjälplösa personen som jag tidigare va.
Slav under droger och i min egen självdestruktivitet.
Att skada mig på alla möjliga sätt.
Men det är över.
Så jävla mycket över.

Jag är på väg emot en friskhet.
Att nu leva ett nyktert liv.
Jag ska ha maximal självdisciplin och inte släppa efter för alla de frestelser som kommer att komma.
Suget kommer säkert att ta tag i mig många gånger men jag ska klara av det.
Mina verktyg ska då finnas med i min ryggsäck jämt så jag alltid kan ta användning av dom.
Att avstyra alla sådana situationer.

Det är nu dags att bli vuxen på riktigt.


Tänk på den ni!

Han finns runt omkring oss fast han inte längre går att se.

Anders Knutsson avled 26/12 2009.

Du kommer att för alltid vara saknad.

Do not stand at my grave and weep;

I am not there. I do not sleep.

I am a thousand winds that blow.

I am the diamond glints on snow.

I am the sunlight on ripened grain.

I am the gentle autumn rain.

When you awaken in the morning's hush

I am the swift uplifting rush

Of quiet birds in circled flight.

I am the soft stars that shine at night.

Do not stand at my grave and cry;

I am not there. I did not die.

Jag och mitt huvud.
Jag och mina jävla förhoppningar.
Fan vad jag hatar det.
Är så trött på allting och ett snabbt slut hade vart helt underbart.
Vet inte hur många gånger om jag ska lura mig själv.
För vem fan är det egentligen jag försöker lura?

Det är lika klart som svart & vitt.
Torrt & Blött.
Dag & Natt.

Nu har jag gett upp igen.
Inget bra.
Jag vill inte ge upp.
Måste fortsätta kämpa.
Hålla huvudet högt.

Varför gav du mig den negativa trygghet som gjorde att jag helt isolerades ifrån verkligheten?
Varför fick jag inte lära mig själv att skilja på rätt och fel.
Och varför i helvete måste jag vara så jävla naiv?

Jag är inte bättre än någon, inget bra alls.
Vill vara som dom, dom på andra sidan.
Som inte sett all jävla skit och levt i den jävla misär.
Åt helvete med allt.

Jag får inte och jag vill inte men jag måste.

GRÄV NER DIG ALEX!!!

Ja, jag behöver verkligen nya kläder så jag satt och kikade lite i Ellos katalogen som jag fick för några dagar sedan.
Hittade en jacka och en tröja.
Men jag tror att jag köper en jacka i en affär och bara beställer tröjan.
Det är 50% på ett plagg som man köper så det passar ju mig utmärkt.

Och så är det Fredag igen.
Har haft grupp och det va lite små jobbigt sådär när vi började prata om hur vi växt upp och hur det har varit i hemmet.
Jag har en fucked upp jävla barndom trots att det kanske inte verkat så.
Borde egentligen inte lämna ut någon såhär i bloggen men för att folk ska förstå så tänker jag göra det till en viss gräns.

Jag har ju växt upp med en mamma & pappa.
Under livets gång har det även kommit två små syskon, en syster och en bror.
Sladdisar båda två.
Har mycket tragiska minnen ifrån när jag va liten faktiskt.
Men självklart har jag mycket bra också.
Många bråk mellan mina föräldrar har dock satt sig.

-CENSUR FÖR ALLMÄNHETEN-

Min mamma sa för inte allt för länge sedan att jag har blivit känslomässigt störd utav den tiden i mitt liv då dom fick vara hos min syster på sjukhuset hela tiden.
Även farmor sa det till mig när jag och min syster va där och hälsade på när jag hade permis förra helgen.
Moa, min syster sa att det va hennes fel.
Men så är ju inte fallet.
Det är faktiskt ingens fel.
Allting va ett måste.
Mamma och Pappa hade inte tid för mig men det kunde ju inte hjälpas.
Och den bästa lösningen va för mig att bo hos farmor & Rolf.

Ja, vi har ju sett hur allting gick för mig.
Extrema depressioner och började skära mig i 13 års ålder.
Samtidigt i den vevan började man dricka.
Sedan kom året då jag va 15 år och började med droger.
Det började med Ecstacy, sen blev det amfetamin.
Efter det testade jag dom flesta drogerna och på senare har det varit en del opiater och bensodiazepiner också.
Och nu sitter jag på behandlingshem, vilket kommer att vara den enda gången för efter det här ska jag fan klara mig.
Och vill ni veta en sak? Jag är inte bitter för det.
Livs erfarenhet tror jag det kallas.
Nu ska jag bli en "Svensson".

Nej, nu har jag skrivit av mig en del vilket jag kände att jag behövde idag.
Skönt att få ut mig en del.

Tack å hej så länge.

Ja, med tanken på all skit som har hänt.
Med allt som har varit och kommer att bli jobbigt senare så kändes det som att jag gjorde om det till en anledning för mig att få ta något.
Jag tog lite Subutex och mådde pyton.
Vart så illa där hemma pga andra saker som också hände så jag va stor tjutande på väg ut igenom dörren för att köpa mig en boll heroin.
Men där i sista sekund tog min mamma tag i mig när jag fått på mig ena skon och försöke även ta pengarna jag hade i min hand.
Så jag satte mig sedan gråtandes i min säng.
Jag ville heller inte berätta vad det va heller så jag svarade; "Vet inte!"
Min ibland så korkade pappa trodde att det va pga att håret blivit missfärgat.
Men det känns ju knappast som att det är någon anledning till att sitta och stor gråta och vilja åka  ut och köpa Heroin.
Nopp.

Annars då?
Jo, sakerna snurrar i mitt huvud.
Varför gör jag alltid fel..
Varför är det alltid helt fucked up i min närhet.

Orkar inte bry mig denna gången.
Mer mediciner.
Trött efter inatt också som bara den.
Robin och jag är INTE tillsammans längre.
Det går inte ha en kille som tycker att det är okej att läsa sin tjejs sms och sedan skälla som fan utan att JAG i skälva fallet har gjort något.
Han skrev att det va en date, och jag skrev ja du får kalla det vad du vill.
Så var det och det ansåg han som otrohet.
Han dumpade mig och jag orkar inte gråta.
Jag får mer tid åt mig själv och min behandling, och kan kanske nu börja umgås lite mera med folket här.
Angelika har idag vart med mig inne i stan.
Vi köpte hårfärg båda två.
Jag två blekningar och hon en svart färg.
Hoppas detta funkar nu.

Nej, men jag orkar inte skriva mer nu.

Puss å kram