dubbeldiagnos

Jag sätter mig upp med ett ryck.
Det är blött i sängen av svett och jag har svårt att andas.
En mardröm om hur livet vart.
Ångesten smyger sig på.

"Alexandra vad är bra med dig?
Ingenting, ingenting!"

Rösterna gör mig galen och jag måste försöka somna om utan att bry mig om vad dom väser fram med deras hesa röster.

"Du tror att du kan men du kan ingenting.
Sluta tro att du kan, du är värdelös.."

Jag drar täcket över huvudet och försöker tänka på något bra.
Försöka komma in i en bra dröm för att kunna somna om helt och fortsätta in i en positiv dröm.
Mest av allt vill jag kunna styra mina drömmar men även där tränger rösterna in.
Jag stoppar i mig ännu en Seroquel för i hopp om att den ska få mig så trött så att jag somnar och får om jag har tur några timmars drömlös sömn.

Vrider och vänder på mig hela tiden.
Vad händer?
Är det en ny psykos?
Låt mig vara!!
Slänger benen över sängkanten och drar mig upp.
Jag måste få slut på det här nu.

Med tunga steg går jag ut till köket.
Öppnar skåpet med mediciner i.

Vart är min Zyprexa?
Där..
Tuggar i mig en och går sedan vidare in i vardagsrummet.

Tvn borde hjälpa mig att sluta lyssna.
Den hjälper emot det mesta.
Jag hoppas på att medicinen ska verka snabbt.

Lägger mig på soffan.
Skit på varenda kanal.

Snälla nu får det vara bra.

Äntligen börjar medicinen verka och jag känner hur tunga mina ögonlockar blir.
Skönt.
Hämtar täcke och kudde ut till soffan och lägger mig till rätta.
Bäst att sova med tvn på och här ute.
Känns som att någon hela tiden kryper omkring mig inne i sängen.
Något som hela tiden rör mig.
Men när jag vänder mig om för att se vad som rörde vid mig så finns ingenting där.
Bara luft.

Äntligen känner jag att jag är på väg att somna.

Sleep tight!