dubbeldiagnos

Igår när vi gick och la oss satte oron igång på riktigt.
Inte känt så på väldigt länge.
Kallsvettades vart om vartannat och pulsen va otroligt hög.
Det kändes som att luften sakta pös ur mig och jag fick känslan av att vara instäng i en liten, liten låda utan någonstans att ta mig ut.

Natten va inte bättre den.
Jag sov korta stunder och vaknade varje gång upp med ett ryck, det va pga att mina tankar som jag hade i vaket tillstånd följde med mig in i sömnen jobbade fram en mardröm som dock inte varade speciellt länge.
Men i mina drömmar känns varje minut som en hel evighet.

I morses när vi alla gick upp kändes det som jag hade sovit i 5 minuter och jag va helt dödstrött.
Ville bara sova mer men det va ju som sagt dags att gå upp.
Jag tog bara på mig kläderna och borstade tänderna och traskade sedan ut till bilen och satte mig och fortsatte i min morgon i ett zombietillstånd som levande död.
När jag sedan vaknade till liv ordentligt så kom oron och nervositeten in och tog över.
Jag tuggade på naglarna och hade den där gnagande känslan i magen som man har av den jobbigaste ångesten man kan tänka sig.
En stund jag va runt inne i Borås funderade jag nästan på att gå in på apoteket och hämta ut ett av mina paket Lyrica som ligger där och ta 1-2 extra för att få stillat det något och för att motverka den kommande panikångesten som jag kände va påväg.
Men jag hejdade mig.
Jag har ju Lyrica hemma tänkte jag och det ska gå utan!

Men sen när jag träffade min Mamma igen gick den över.
Allting släppte som en bomb och det kom tårar istället.
Det va skönt och jag vet att min mamma kan alltid få bort den där extra ångesten som så många gånger hemsöker mig.
Lugnet spred sig och jag kände mig bättre till mods.
Vad skulle jag gjort utan min mamma och mina underbara småsyskon?

Och vad skulle jag gjort utan alla andra runt omkring mig som bryr sig om mig?
Farmor, Lizette, mormor & morfar, faster Carina m.f?
Tack alla ni för att ni finns.

Nu ligger jag i sängen och jag har fortfarande en liten skavande känsla i kroppen, men den gör inte ont och den stör mig inte allt för mycket heller.

Så nu ska jag sova här i sängen bredvid Linus, mitt lilla lillebror troll.

Denna dagen blev bra trots allt och för en gångs skull tror jag nog att jag kan tacka gud, trots att jag inte tror på han.

Sov Gott!