dubbeldiagnos

Helt ärligt får jag la av någon hänsyn till andra människor ursäkta för mitt ovårdade språk.
Men känner man att ingenting är värt längre eller att någonting går i ens väg så blir man jävligt trött och hur man då uttrycker sig är helt jävla oväsentligt.

Igår va en skitdag som börjar bli mer och mer vanligt medans dom bra dagarna är mer sällsynta än blåsipporna om våren.
Hela huvudet är fullt med skit och jag undrar hur länge allting ska vara svart och om det någonsin blir något lättare. Allting står stilla och det enda som växer är snön ute på altanräcket och mitt negativa tankesätt.
Ska klä mig själv i svart och ha en sorgedag och även en begravning av mina underbara och strålande dagar.
Jag ser inte alls när dom kommer att komma igen och det verkar som att ingen kan göra så att jag börjar komma lite på fötter heller.

Fick förresten prata med dom på beroendeenheten idag om att mina ben viker sig som spagetti då och då av den jävla zyprexan och jag tappar full kontroll över min kropp flera gånger.
Det är inte okej om man så ska kunna ta sig upp för trappan dit.
Hur fan hade det gått om jag åkte bussen varje dag?
Jag får försöka se det lilla lilla ljuset idag i och med att jag fick ännu en ledig dag.
Nu är det BARA Måndag och Tisdag som jag behöver bege mig av till Borås i regn&rusk eller Solsken&Gassande Hetta.
Nu dröjer det inte långt kvar tills jag har bara den där enstaka dagen jag åker dit och fan va lättare livet ska bli då.
Fattar iofs inte hur jag kan med och klaga nu när det började att jag åkte 7 dagar i veckan!

Denna dagen har förutom att vara skit så har jag inte heller orkat duscha eller klä på mig något nytt heller.
Jag åkte i pyjamas till Borås för att jag va alldeles groggy i huvudet i morse och helt enkelt glömde av det. Fick till min förvåning inte syn på det förens personalen i provtagningen frågade undrande om jag hade stigit upp ur sängen på vägen till dom.
Dock va det ingenting som jag skämdes över för det kommer jag ihåg från skoltiden att jag även där vaknade upp ur min dvala fortfarande iklädd pyjamasbyxor.
Jag skäms för mer värdliga saker, sånt man i normala fall aldrig behöver skämmas över.
Men nähä då, man ska ju inte vara som alla andra. Jag KAN tydligen inte vara det heller.

Jag får fortsätta att gräva ner mig i mitt mörker. Kanske under täcket med ett glas mjölk också. Garderad till tänderna med ett rör Treo och självbiografin "The Heroin Diaries" ur ett rockstjärneliv. Min just nu inspiration till livet som Nikki Sixx har skrivit.
Det är andra gången jag läser den men jag tycker även denna gång att den är kanon bra!

Ska försöka få sålt mina gamla klänningar som jag endast har använt en gång trots att dom kostat mig 1000 spänn styck!
Jävligt nödvändig affär tycker jag.

Nu ska jag försöka se om jag kan se lite ljus i att titta på min älskade bror när han ligger och spelar tv-spel, sjuk som han är. Dock är det lite skönt att ha honom hemma på dagarna, men självklart är det inte kul att han är sjuk.

Skriver kanske mer senare!