dubbeldiagnos

Som bottenskrapet.
Att bli behandlad som skit ifrån alla möjliga håll.
Hur jävla kul känns det?
Det blir ju helt jävla fel.
Hur fan ska man då kunna rehabiliteras och ge fan i allt.
Fula ord och ett hånflin är det man får ifrån alla håll.
Ingen jävel fattar att det kan skada för att det förstår inte dom.
Absolut ingen empati.
Helt egotrippade och ser inte något annat än sig själva.

En sådan person tänker jag aldrig bli.
Visst kan jag säga att jag har sett ner på folk och visat det på elaka sätt och misshandlat psykiskt.
Men det skulle inte falla mig in nu.
Om jag nu ogillar någon så håller jag det för mig själv.
Jag beter mig inte som en snorunge och är utstuderande elak.
Tjejer är verkligen bäst på det.
Kan vara därför jag alltid gått ihop med killar men tjejer har jag mycket svårare för.
Det kan bli ett problem ibland.
Men inget jag lägger någon tid på för att ändra.
Jag klarar mig faktiskt bra ändå.
Mycket tjejer = Mycket skitsnack.
Hur mycket ska man orka höra egentligen?
Finns det aldrig något stopp?
Har människorna inte ett eget liv?

Och jo, jag säger inte att jag inte snackar skit.
Med mamma, min syster och någon enstaka kompis.
Men det finns skit och det finns skit.
Jag kan se skillnaden men kan ni?

Ni tror ni är så speciella.
Att ni har något jävla prinsess liv.
Men inte då.
Ni är lika simpla som alla andra.
Ni har också fel och brister men pratar gärna om andras för att glömma sina egna.

Jag tänker inte ta mig framåt på den lilla krokiga stigen där man luras in i det här ful spelet.
E20 är vägen jag tar mig framåt och den är mycket större och mycket längre.
En dag ska jag nå toppen och känna mig stolt över mig själv och inte ta åt mig av erat snack.
Det gäller bara att från början ta rätt väg.
Så än så länge står jag vid vägskälet, jag vet vart jag ska men den där lilla biten att se ner på mig själv måste klaras.
Jag går i min terapi, jag äter mina mediciner och jag försöker ta hans om mig så mycket som går.
Nu måste jag bara finna den sista lilla pusselbiten och få den på plats.
Pröva mig fram med små, små steg.

Jag är stark.
Jag klarar det.
Jag är bara bäst på att vara just JAG.

Slut för idag folket.

Från dagen jag försökte ta mitt liv, igen. Men jag blev räddad. Tack Angelika. Jag tackar dig för att jag får leva!