dubbeldiagnos

Allting bara snurrar runt i huvudet på mig.
Varför kan det inte bara sluta?
Det är ingen svacka jag har kommit in i, det är ett stort jävla mörkt hål som aldrig tar slut.
Vet att en dag gör det ju det, men jag har bara kommit in i början av den här jävla fitt-perioden.

Ännu en vecka, några veckor, en månad eller mer av alla självdestruktiva tankar.
Gråt till sömns, hat och förakt emot sig själv.
Isoleringen börjar bara här.

Sist jag kom in i detta så va det som tur va bara en mindre psykos och några utbrott och annat skit som kom fram.
Får se hur det blir den här gången.
Förstår nu att det är därför rösterna i mitt huvud kommit tillbaks så tydligt.
Inget mummel längre utan nu hör jag varenda litet ord.
Jag väntar nu bara på dom riktiga elakheterna.

Tänker inte duscha innan jag går till soc.
Varför skulle jag liksom?

Äh fan, varför ska det vara så jävla jobbigt att leva med dessa idiotiska diagnoser?
Varför kan dom inte bara försvinna?
Ska tjata på mig soc idag så hon får ringa dom på Beroendeenheten igen å säga att dom får skynda sig med att ändra min medicinering.
Det får gå lite fortare det här!
Jag hinner ju avlida och sedan återuppstå igen innan dom är klara.
Morr, morr morr..

Nej, jag måste faktiskt göra något nu innan jag ska dit.
Typ strypa mig med duschslangen eller något.

Fuck off världen!

Everything it's always the same.

Är så trött så att ögonen går i kors.
Inte mycket sovande i natt för min del alls.
Låg på Petras soffa igår dock på morgonen och sov så därför va jag la inte speciellt trött under kvällen igår.
Åkte ifrån henne vid 15 tiden.
Skulle ju till Nicke för mys och film.
Det va en skön och lugn tisdag kväll, precis som det brukar vara sådär.
Hos älsklingen är det dock alltid lugnt.^^

Kollade på Spun och så va det meningen att vi skulle titta på The Descent men vi låg och pratade istället och lät filmen gå bakom.
Fick mina små ryck när dom äckliga monstrena kom fram och skrämdes.
Haha, hoppade in till Nicke och gömde mig hos honom.
Alltid tryggt där.

Sen låg vi bara och pratade och hade det massa mys.
Like usual.
Efter det va det dags att sova.
Jag halvsov och fick helt sjuka tankar för mig i huvudet.
Började lipa som en idiot och smsade med Koffe och Petra.
Tack och lov att dom va vakna där mitt i natten.
Kände bara hur allting slog mig och jag va inte vatten värd igen.
Precis som då.
En annan gång i tiden då jag va helt ensam i världen.
Hade ingenting där omkring mig.
Bara tomrum och svart.
Nicke ville jag ju absolut inte väcka heller..

Men efter allt mitt snörvlande va jag tvungen att sätta mig upp för att jag knappt fick någon luft.
Å då vaknade han.
Mitt Älskade hjärta.
Så underbar och bara fanns där för mig sen.
Ville ju absolut inte alls att han skulle vakna men det gjorde han ju, ville inte att han skulle se mig sådär.
Fast efter en stund va jag rätt glad för det i alla fall.
Finns inga ord för hur mycket han betyder.
Aldrig ens drömt om att det skulle vara så här bra någonsin.
Inte att jag skulle träffa en sån kille heller.
Han är alldeles för bra för mig har varit min tanke.
Men Koffe och Petra fick mig att inse en del att vi är bra för varandra.
Och att jag förtjänar visst honom.
Jag förtjänar det bästa, och det är precis det jag har.

Snörvlade en stund till medans han låg och höll om mig.
Pratade lugnt och fick mig att förstå att jag inte är så dålig som jag tyckte då.

Va jävligt konstig i morse när jag skulle åka där ifrån.
Vilket jag blir när jag tycker att jag har skämt ut mig.
Men hoppas inte han tog allt för illa vid sig av det.

Så nu när jag kom hem förut så har jag fortfarande varit jävligt deppig.
Började vika tvätt och annan skit för att få någonting gjort.
Parat ihop strumpor, bäddat rent i min säng.
Tvättat m.m.
Och plockat.
Ska försöka skruva i skruvarna på min spegel så jag kan få upp den på väggen ovanför sängen.
Hade vart skönt att få det gjort.
Och hitta plugg så jag kan sätta upp mina gardiner också.
Ska rota upp påsen med kläder i garaget som jag vet finns där någonstans.
Har en schysst kjol, en tröja och lite annat smått som jag vill ha där i.
Får se om jag kan hitta mina fotografier också.
För det ska ligga en svart sopsäck med dom där ute i garaget också.
Ska ta kort idag för skivomslaget idag också.
Det blir rätt kul.
Så får vi se.
Måste hålla igång hela tiden i alla fall för att slippa tänka så mycket.

Lite bättre får jag allt göra dagen om natten har varit så jävla jobbig.

Tänker på Niklas hela tiden.
Tack Petra och Koffe för att ni finns där när man behöver.
Älskar er alla 3. :)

Have a Nice Day!


(Folk som lägger in anonyma kommentarer kan börja växa upp och skriva vilka dom är. Haha, ni är skrattretande. Och förmodligen inte speciellt gamla heller som varken kan stå för vad ni säger eller har någon direkt bra formulering! Puss)

Idag har jag hunnit med en jävla massor.

Sessan kom runt 7:30.
Sov till 11:07.
Gick upp, duschade och klädde på mig.
Koffe kom vid 12:30.
Gick ut, och mötte Sara och Fahm vid Mio.
Vandrade upp till Mia och gjorde min tatuering.
Va klar där vid ca 15.
Sen stack jag hem igen.
Pillade lite hemma.
Va med Sessan och myste.
Mormor & Morfar kom.
Körde Sessan till Petra i Vårgårda.
Åkte tillbaks till Alingsås.
Hade släktkalas då min lillebror fyller 7 år.
Och under denna tiden har allting varit frid och fröjd.
Jag är sjukt nöjd med min tatuering och det har liksom bara flytit på.

Sen startade kaoset.
Hela huvudet spelar mig detta spratt.
Gör mig osäker på hela världen.
Vill gråta och dö.
Känna smärtan igen som man gjorde förr.
Knarka bort den totalt.
Vafan blev det såhär för?
Ett litet spöke knackade mig på axeln och gjorde mig påmind.
Påmind om den jävla misären jag lever i.
Hur förbannat äcklig och värdelös jag är.
Totalt jävla misslyckad.
Sorg, sorg och ännu mer sorg bara sköljde över mig.
Jag saknar så jävla mycket nu.
Ett liv, en själ, en själkänsla och en hård spark i huvudet.

Sluta, sluta....men SLUTA då!
Jag vill verkligen inte mer nu.
Knarka vill jag göra, glömma en stund.
Orsaka mig smärta som tar bort mina bekymmer för en stund tjänar ingenting till längre för jag kommer ändå bara att ångra mig.
Och varför ge efter det begäret när jag så länge vart utan rakblad, knivar och andra vassa föremål emot min hud?
Varför förstöra min kropp ännu mer och ge mig mera ärr för livet.

Det måste vara bra någon gång.

Måste bort här ifrån.

Just nu hatar jag verkligen livet och allt vad det innebär.
Hade behövt Niklas vid min sida.
Bönan gör mig också alltid glad.
Mycket iofs jag hade behövt nu.

ILLA!

Jag försöker att drömma mig bort.
Mot framtiden och se vad den har att ge.
Ingen vart kommer jag, allting är bara svart.
Ett stor hål.
Mörker som aldrig tar slut och som omfamnar mig.

Håll mig hårt, släpp aldrig taget!

Jag har börjat använda den där ridån igen.
Muren har börjat byggas upp.
Öppnar mig inte alls längre på samma sätt för folk.
Vad är det som händer med mig?

Så fort jag är ensam låser jag in mig.
Gör saker för mig själv och vill inte umgås direkt mycket mer människor.
Men det är ju dina vänner?!
- Och?

Jag känner verkligen så.
Orkar inte med någonting.
Det har blivit för mycket av allting och då tar jag ett steg tillbaks och låser in mig.
Gömmer mig i den svartaste grottan och låtsas om som att jag inte existerar.
Jag vet hur dålig stil det är av mig, men det är verkligen så att jag inte orkar bry mig.
Ingen är mindre värd eller något.
För det är inte er det är fel på, det är MIG!
Vissa personer är klart att jag fortfarande gör stora uppoffringar för.
Men det är dom som har gjort det för mig.

Bönan dig går jag näst intill över lik för just nu.
Trodde inte det skulle vara såhär jobbigt.
Men jag vill bara att du ska vara stolt över mig.
Det får mig att känna mig som en människa igen.
Att veta att man har gjort bra ifrån sig och att någon annan blir glad för det är en grym känsla.


Bästa känslan jag känner nu är egentligen att vara kär.
Niklas är något av det bästa som hänt mig.
Som jag sagt till honom så är han så grymt olik alla andra killar jag haft.
Ingen självisk idiot som endast tänker på att dom ska må bra och att deras krav uppfylls.
Han har allt den killen.

Nej, jag ska fixa lite här hemma nu.
Ska sola sen också vid 15. :) Ska bli skönt.

Peace out folket

Sov hos Niklas i natt.
Mysigt värre då vi kommer in på rätt allvarliga samtal nu för tiden.
Alltså inte allvarligt på ett negativt sätt utan sådant som man måste prata om.

Han har ju varit nojig över att jag ska tycka det är jobbigt att han har barn.
Jag har ju från början vetat vad jag har gett mig in på så jag har inte sett det som något hinder eller att det skulle vara något problem för mig.
Kan ju erkänna att jag har varit nojig över att träffa honom dock.
Har bangat dom alla gångerna jag skulle kommit dit och sovit där när han har varit där.
Men det är för att jag av någon anledning har rätt svårt för barn.
INTE alla barn nu, men många.
Känner mig obekväm i deras sällskap ofta och är nästan själv som ett litet blygt barn som vill springa och gömma mig bakom någon/någonting.
Eller så blir jag tvärt emot och känner mig störd av dom och vill kasta grus i ögonen på barnet istället.
Hm...sjuk i huvudet tänker ni nu.
Men det är faktiskt så.
Alla är inte barnmänniskor.
Jag har vänner med barn, som jag har fäst mig vid på en gång.
Och en lillebror som är 15 år yngre än mig som jag har fått ta hand om mycket m.m.
Andras barn gör mig i alla fall ofta rädd.

Men i morse så skulle ju hans son komma och då va det ju liksom bara att bita i det sura äpplet.
Och vilket litet charmtroll det va som kom in genom dörren. :)
Helt supermysig liten kille.
Blev nästan själv förvånad över min egen positiva reaktion av att träffa honom.
Första mötet säger ju faktiskt allt och det är då den avgörande dommen kommer.
Och Nuuno va inga problem med alls.
För jag blev inte rädd för honom, och inte ville jag kasta grus på honom heller.
Sötunge helt enkelt.
Så Nicke blev lättad, vilket är grymt förståligt.

Annars idag så är det en hel lugn dag.
Jag mår lite illa och grubblar lite över allt och inget.
Men det släpper la med tiden idag också.
Eller nä, det släpper nog imorgon.
Jag är ju faktiskt en duktig flicka idag. (Bönan vet vad jag menar för du är den enda som vet!!)
Tänkte på det du sa så nu får jag ändra lite på saker och ting.
That's it!!

Så det blir bara att chilla och rida ut stormen om man säger så. :)
Men det klarar jag.
Så det så.

Nu ska jag bada och ta hand om mig själv lite grann. :)

Peace, Love And Aids!

Det är Onsdag.
En tråkig jävla Onsdag, och det är i mitten av arbetsveckan.
Jag är så pass misslyckad så jag har ju inget jobb  nu igen.
Men det funkar ändå.

Spär ut min tid ihop med Nicke, Petra och min familj.
Det är dom som inte ljuger på samma sätt som jag har hört att andra av mina vänner gör.
Varför hitta på sådana sjuka saker om utnyttjning m.m.
Va fan tror du inte att personen som blir anklagad för dessa onda gärningarna hade tyckt om dig om han fick reda på?
Det är sjukt hur man kan påstå sådana saker om någon bara för att den personen inte finns i ens liv längre.
Och tänker du inte på att dina lögner är genomskådliga?
Ljug om något som inte har riktigt lika stor betydelse.
Och dra inte in någon i dina lögner som kan råka illa ut för det bara för att du är lat och inte orkar med saker och ting.
Förstår inte ens hur ditt förhållande kan fungera när du gör som du gör emot han du har nu.
Idioti!!

Måste slänga lite galla på folk ibland för annars blir det för mycket som snurrar i skallen.

Haha, stor dag igår.
Eller rättare sagt stora ord.
Kommer vidare till det en annan dag.
Men fan va sjukt rätt allting känns ändå.
Du är bäst Niklas!

Blir en mindre hektisk dag idag.
Soc, sola, små ärenden m.m.
Ska kolla stan lite efter att jag har solat också.

Men jag måste faktiskt vila en stund nu..

Tjohopp!

Jag satt hemma framför datorn.
Visste att det va mycket som skulle göras denna dagen.
Vafan, det är ju en superspeciell dag imorgon.

Och nej, det är inte alla hjärtans dag som jag menar!!
Jag firar faktiskt inte sådana fjanterier.
Kanske när man blir gammal och russinaktig ovh lever med sin gamle gubbe.
Då kanske det är något intressant med hela skiten.
Men innan dess så tycker jag allt sådant är rätt så meningslöst då man "älskar" varandra och alltid är bra.
Okej, men om jag nu vill dö då när det är alla hjärtansdag och allt?

Shit vilken fest i sådana fall.
Sjuuukt.

Vill inget annat än att ha Nicke beror på.
Fan, typ sover som samtidigt som jag skriver.
Kliar lite ögat också.
Ska sova nu.

Piss off.
Kärast i Niklas, mitt alldeles egna och så nära inpå perfekt man kan vara. Lyckopiller för livet! KÄRLEK!!!

Vaknade upp hos Nicke i morse.
Gårdagskvällen gav inte mycket annat förutom en redig fylla och tjafs.
Jävla pucko att skylla på alkoholen.
Har man en tjej eller kille så stöter man inte på någon vare sig man är full eller inte!
Alla förstår tydligen INTE det.
Jag berättade ju för min pojkvän redan samma dag det hände.
Igår sa jag även som det va till hans flickvän.
Ärlighet lönar sig i längden måste jag säga.

Va med mitt hjärtegryn Sara igår förresten.
Hon är rolig den tjejen.
Älska massor!! :)

Aja, vilket fall.
Vaknade av ångest och huvudvärk bredvid Niklas.
Jobbigt jobbigt!
Önskade nästan att jag skulle dö en liten stund där.
Stank av bakfylla gjorde man också.
Det finns inget värre än det.

Åkte hem i alla fall.
Ringde hem en vän som höll mig lite sällskap och hjälp emot ångesten.
Nu har jag ingen ångest alls.
Helt tung bara.

Nä, ska lägga mig i sängen och pilla på mig själv.

HEJ!

Ja, ännu en dag sitter man här.
Lyssnar på Limp Bizkit och tänker över vad som ska hända idag.

Va hos soc igår, dom idioterna vill sätta mig på Grindgatan. (Är som ett slags behandlingshem här i Alingsås för missbrukare av olika slag)
Så att jag efter det kan få en lägenhet.
Jag vägrar och berättade att alla jag känner som har bott där har gått tillbaks till sitt gamla missbruk m.m.
Men då säger min "smarta" socsekreterare; - Men alla kan ta ett återfall.

Är hon helt slut i huvudet eller?
Jag sa det också att tar jag ett återfall så är det oftast inte på bara 1 dag, det blir oftast från en vecka till en hel månad.
Sjuk i huvudet är hon!!
Ska tillbaks nästa vecka och klaga och säga till henne att hon får hjälpa mig på något annat sätt.
Plus att hon vill att jag ska börja någon öppen jävla 12-stegs behandling.
Inte fan tänker jag börja med den skiten, plus att det är något überkristet jävla påfund och jag tror inte på Gud för 5 jävla öre.
Herregud, fakta och Ödet är mina grejer. (Lägg märke till ordvalet)

Så vi får la se vad det här sluta någonstans.
Inget Grindgatan för min del i alla fall, och inget behandlingshem heller för jag är ingen jävla pundare längre!!!

Sov hos Nicke igår också.
Haha, blev lite allvarligt snack sådär.
Berättar mer om det i en annan dag när jag vet riktigt vad det är som gäller.
Annars så hade vi det bara mys.
Legat och klängt på varandra hela natten i vilket fall.
Så kan det vara när man inte kan ha sex hela tiden heller. Mohaha! ;)

Får se vad som händer idag.
Ska träffa Sara idag i alla fall. :)
Hon är en liten spion hon, fast jag tycker det är mest charmigt.^^

Aja, men nu ska jag göra mig i ordning.

Peace Out!

Tänker på allting som hänt i mitt liv.
Mest det dåliga för det är det som snurrar runt i huvudet.
Det man ältar och det man grubblar över.

Varför gick allt så fel?
Eller gick det ens fel?
Vafan, jag som tror på Ödet borde ju definitivt inte tro att någonting skulle vara fel.

Efter min första kärlek som varade i 1.2 år så började jag skära mig.
Gråtandes om nätterna började jag använda rakbladen.
Då va det iofs rakhyvlar som jag klippte sönder så att det inte satt något runt bladet direkt utan bara något att hålla i.
Fortfarande va det då "oskyldiga" rispningar.
Mest ytligt och inte mycket blev det några ärr som kunde synas under en längre tid.
Sedan kom han den andra.
Då skar jag mig mycket mycket mer.
Och i ren protest gjorde han det också någon gång sådär.
Vafan, det gjorde inte mitt huvud bättre.
Plus att i det förhållandet blev jag ju mer introducerad för drogerna.
Han rökte en jävla massa, fast jag va ju ändå emot det.

Sen kom den stora kärleken.
Och det va där allting hände.
2 dagar efter att vi började ses....vi hade ju umgått massor flera år tidigare och visade redan då intresse för varandra.
Men han åkte ju på behandlingshem så vi sågs inte på några år direkt.
En gång iofs när jag stod och dansade på bordet i skolan i entren kom han med en annan gemensam vän till våran skola.
Då pratade vi lite.
Nevermind!
Men den där dagen där så frågade jag om han hade möjligheten att fixa Ecstacy.
Inte fan hade jag provat en drog innan och ger mig snabbt ut på farligt vatten igenom att jag vill ha en drog som är det samma som att spela rysk roulett med.

Och ja, det hade han ju.
Så dagen efter tog vi alla mina pengar jag fått av morsan när dom drog till Turkiet och drog till gbg och handlade bokstäver för hela skiten.
18 st kommer jag så väl ihåg att det va, av märket Harry Potter.
HP stod det så fint med bokstäver som såg ut som blixtar.
Jag blev helt förälskad i drogen och va så torsk på den att det va nästan lite skrämmande.
Det va mycket knaprande ett tag.
Sen provade jag första gången amfetamin.
Det va hemma i mitt rum.
Hällde ner pulvret i min Cola burk och snurrade en stund.
Sen va det bara raka vägen in i munnen.

Att jag har sånt jävla minne om hur allting gick till när jag testade dom olika drogerna första och andra gången är rätt skrämmande i vissa fall.
Jag kommer ihåg känslan när det smög sig på.
Känslan när det började gå ut.
Alla känslor man upplevde över huvudtaget på drogerna.

Och jag älskade det.
Jag var i ett sådant förälskelsestadie som hette duga.
Allting kring droger förskönade jag och det va absolut inget fel på att knarka.
NEJ DÅ!

Inte ville jag heller se mig som någon jävla knarkare heller...
Jag testade ju bara.
Typ 1, 2 och 100 gånger om.
Inte missbrukar man då.
Det är fult, jag kunde hantera allting.

Sen tog ju det där slut, jag orkade inte mer efter att han stuckit till Spanien med sina polare utan att säga till.
Kom tillbaks och blev skickad på behandlingshem.
Inte för ens han kommit där ifrån hörde han av sig och då va jag redan borta ur hans liv.
Så va det bara.
Men mitt drogsug va inte borta.

Jag skar mig mycket den tiden.
Grät hela nätterna.
Knaprade mycket insomningstabletter och skar ännu mer.
Drack mängder av alkohol inne på mitt rum ihop med musik och mitt tysta gråtande.
Tunga tårar som rann ner för kinderna varje kväll, varje dag, varje natt...i princip hela tiden.
BUP kunde inte ta emot mig på en gång så jag låg bara hemma och deppade och va helt insluten i mig själv.

Mitt knarkande har fortsatt näst intill ända tills nyligen.
Att ha varit borta ifrån drogerna mer än en dag är jobbigt för mig.
Det känns som en evighet vissa dagar då man inte gör någonting.
Men man måste kämpa vidare.
Fortsätta se framåt.

Allting med Martin har ju gjort det tusen gånger värre och jag har allvarligt funderat på en såndär överdos som jag tog hemma hos mamma den 19 November 2007.
Men inte fan mådde jag bra efter det.
Nu finns inte den tanken.

Jag får nu det stödet jag behöver och rättvisan skipas även för mig.
Nu ska allt lösa sig och jag tänker fan inte låta någon stå ivägen denna gången.
Mina dåliga dagar kommer ju fan inte att försvinna, lååångt ifrån eftersom jag lever med diagnoser som sitter för livet.
Och minnena kommer aldrig heller att försvinna.
Varken ifrån min självdestruktiva tid eller all min självmedicinering.
Både utseende och personlighet har ju ändrats av det livet.

Men nu har jag allt jag behöver.
En underbar mamma. (Som jag kanske inte alltid tycker är så underbar!)
Men hon stöttar mig i den mån hon orkar.
Och hon har faktiskt inte gett upp mig trots att jag själv tror det jävligt ofta.
Niklas, som nog är det största stödet just nu.
Du och jag mot världen baby. Allting går att klara ihop med honom.
Sjukt att kärleken till honom är på samma nivå som den till Andreas.
Älskade Lillasyster, utan dig hade jag inte klarat alla dagar jag fått utstå.
Hon fanns där.
Vissa vänner har alltid funnits där också trots att jag har svikit och betett mig som en fitta helt allmänt emot dom.
Men jag har så också märkt vilka vänner som verkligen funnits och finns där.
Dom värda vännerna helt enkelt.

Listan kan inte göras så jävla mycket längre för folk har tröttnat på mig.
Men jag lever och jag står fortfarande.

Det man inte dör av härdar.
Känslomässigt störd, visst är jag.
Men jag har ändå ett hjärta som är stort nog för några flera.

Ännu en dag ur mitt liv är på väg att passera.
Vet inte riktigt vart min skrivförmåga har tagit vägen.
Den va så sjukt mycket bättre när jag pundade och va psykotisk av svartsjuka eller depressionen.
Men nu är den inte den samma.
Fast jag är glad.
Det händer inte allt för mycket.
Eller jo, en del.

Arbetslös.
Haft återfall.
Ny pojkvän, Niklas. Så jävla perfekt!!
Nya problem i huvudet.
Gamla spöken som jagat ifatt mig.
Ingen bostad.
Hm...det va liten del av lista. För den kan göras mycket längre.
Fast lite är ju faktiskt bra på den i alla fall.

Jadu, nu måste mitt liv faktiskt fortsätta och gå vidare.
Jag njuter av varje minut ihop med Nicke, det är sjukt att träffa en kille som nästan gått före den stora kärleken i den där krångliga kärleksgrejen.
Vet i fan hur man ska förklara.
Alla som känner mig vet att Andreas va min stooora kärlek.
Han va liksom det där.
Jag va aldrig otrogen mot honom eller något sånt där.
Och vi hade jävligt mycket ihop.
Hela mitt liv började ju typ där.
Eller det gjorde det för jag växte upp lite för fort, började med droger och utvecklades på ett helt annat sätt än vad mina gamla vänner gjorde.
Man gör ju tyvärr det på drogerna fast folk inte förstår det.
Å Nicke har helt klart någonting som är lite bättre än Andreas.
Inte fan tänker jag vara otrogen mot honom, den tanken finns inte ens.
Han är liksom DET!

Ähh, nu blev detta lite osammanhängande och jag orkar inte skriva om.
Aja, men jag måste faktiskt göra mig iordning nu.
Ska tvätta och städa lite till här hemma för jag ska först på visning på Citronen på en 2a. Sen så ska jag till Niklas, självklart!
Haha.

Peace out!