1årsdagen för vår stora fyrfoting

Våran stora kille har idag fyllt 1år.
Ett helt underbart år blev vår stora fyrfoting.
Vår tröga kille som gör lite som han vill, lyssnar ibland, bråkar ibland. Är lyhörd när han vill och ibland är det som att han stängt av öronen och gör tvärtemot vad man säger.
Han är den snällaste hunden man kan hitta både mot människor och djur.
Många är tyvärr ibland rädda för honom eftersom han är klumpig, vill komma åt allas ansikte för att dränka en i pussar och jag kan förstå om man tycker det är läskigt eftersom han är en stor vovve.
En stor drummel som gärna sitter i knät eller hoppar upp med tassarna mot ens mage och bröst för att komma upp i samma höjd som en själv och pussas massor.
Han pratar när han har leksaker i munnen för att man ska se honom och leka med han, det låter som att han morrar och är arg men han vill bara ha uppmärksamhet.
Han är nog den bästa imitatör på vargens ylande vilket han gör när man går upp, bara för att säga godmorgon. Han gör samma sak när man kommer hem för att välkomna en hem.
Det är så sött och jag vill aldrig någonsin ta bort det.
Han älskar att leka och är full av energi.
Under sitt första år har han lärt sig, smakat och upplevt så mycket.
Han har känt på vatten och älskar nu att simma och hoppa runt i sjön.
För lite mer än 2 månader sedan fick han sin fyrfotade kompis, en lillasyster han kan bråka och busas med. Vara avundsjuk på och stjäla saker av.

Våran älskade kille som är Nickes första hund.
Hade det inte varit för att Link är en otroligt underbar blandras hade han fått yngla av sig en gång för att det hade varit helt underbart att ha en av hans avkommor i framtiden. Tyvärr kommer det aldrig bli så eftersom han snart ska kastreras men drömt har vi gjort och det tog en stund innan vi riktigt slog fast vid att Link får leva nyfiken på tjejerna tills dagen han dör.

Han räddade mitt liv genom att flytta hem till oss och fick mig att orka gå igenom allt som hänt sen Systra Mi dog.
Jag hade verkligen inte kunnat klara mig utan honom och som sagt, han räddade bokstavligen livet på mig flera gånger när jag känt för att ge upp men då har han stått där med sina stora ögon och undrande blick och livslusten har kommit tillbaka bara för att hans blick sagt åt mig att vara med honom. 
Han är den som har fått mig att gå upp på morgonen, han har hjälpt mig med rutiner, han har tröstat mig och fått mig att skratta så många gånger.
Självklart har han gjort mig lagom arg och frustrerad vid flertalet tillfällen också men dom räknas inte.
lojal och allt är villkorslös kärlek han ger.
Vi behöver varandra nog lika mycket, om jag inte han mer. 

Han är den bästa ettåringen i världen och många fler år ska det bli. För att fira hans dag fick han ordentligt köttiga revben i födelsedagspresent som utan tvekan uppskattades.
Vi ändrade i hans meny lite innan maten serverades, han skulle ha fått ett av alla 16 hjärtan som fyller halva frysen men eftersom han aldrig smakat revben med mycket kött på så fick han något helt nytt idag bara på hans dag. 
Navi fick lite hon också men hon har inget bordsskick än som Link faktiskt lärt sig, lite vett och etikett sådär. 
Det negativa när det kommer till mat och Link är att dreglar nåt så fruktansvärt bara han ser och känner lukten av mat.
Speciellt jordnötssmör! 

grattis älskade lillefot på födelsedagen, våran värld hade varit otroligt tråkig utan dig!

Grattis vår allas godaste Link ❤️




Sommarvärme.

Det är Fredag kväll och jag sitter på jobbet.
Jag är trött i huvudet, varm och saknar min man där hemma.
Dagen har varit riktigt lugn och jag har mest tagit tillvara på sommaren nu när den har dykt upp ifrån ingenstans.
Låg i solstolen på pappas baksida och har fått bra med färg på framsidan, tyvärr blev det molnigt och jag fick bråttom hem så baksidan fick inte alls lika mycket färg.
Förhoppningsvis så är det fint väder imorgon så jag och Nicke kan smyga iväg till Lycks och lägga oss där en stund.

Fick bakat krämbullar idag också, det va intressant att få till det.
Men det gick och jag är rätt så nöjd med resultatet, inte riktigt som jag ville ha den men inte långt ifrån.

Sen kom kärleken hem från jobbet och jag fick börja senare idag så vi fick umgås en liten stund i alla fall.
En invigning av balkongen så där innan jobbet vart ju inte helt fel.

Önskar så jävla hårt att jag kunde få sova med han i natt.
Icke då!
Istället får jag ligga ensam i sängen på jobbet, blir telefonen som får vara min sängkamrat i natt.
Idag är en sån där dag då jag helst inte hade velat vara utan han en sekund.
Jag vill ha hans närhet.

Får fortsätta med mitt jobb här och få lill-fröken här i säng då ögonen snart går i kors på henne. ;)

Jag vill va med Nicke tills världen går under och sedan också i nästa värld.
Trots att jag kan bete mig helt vedervärdigt så står han ändå kvar, och likaså står jag där när han beter sig mindre bra.
Även om mina fel kan vara lite värre.
Han är min klippa och den jag kan luta mig tillbaka på när klockan står still och allt runt omkring rusar.
Min egna underbara varelse, min man!


Sov gott rymdfolket och alla andra också!


Jag skyddar dig till döden.

Det är en intressant sak, hur vi tror att vi gör våra nära och kära en tjänst igenom att blunda för det stora problemet/problemen och hoppas på att det skall gå över precis som en förkylning.
Vare sig det gäller alkohol, kärlek, spel, droger eller någon av alla andra självdestruktiva saker folk utsätter sig själva för.
 
Idag har varit en dag att verkligen fundera över detta, hur vi tror att inte anmäla och blåsa i hornet när någon av våra nära och kära har problem behövs utan istället låter vi det gå för långt.
Man försöker hoppas på att det ska ändra sig, att det blir bättre.
Men är det egentligen man själv, sin egen skam och all den skit man kan få av personen som gör att man låtsas att inte se problemet fast det hela tiden hänger över en?
Jag är helt säker på att det är en egoistisk handling att inte göra något åt saken när någon i vår närhet är i fara, det är för att vi själva inte skall få skit.
Hur blir det den dagen när personen då kanske dör? Då kan man sitta där och ångra sig för resten av sitt liv för att man inte gjorde den lilla gärningen.
Är det inte mer värt att personen i fråga hatar en ett tag men ändå lever och har allt & alla i sitt liv, personen kanske blir tacksam den dagen då allting är bra igen och ser tillbaka på sitt förflutna och då också ser sina fel.
 
Jag ser mina egna fel i att skydda någon som gör sig själv och alla andra så illa, jag är till 100% medveten om min del i det hela.
Svart på vitt så är jag lika skyldig som personen som gör felet.
 
Min älskade mamma gjorde egentligen samma sak för mig. Det är absolut ingenting jag är arg eller bitter över.
När jag härjade så va hon aldrig den som ringde soc, hon ringde aldrig polisen på mig och det va aldrig hon som tvingade in mig på avgiftning.
Dom gångerna jag ville in då hjälpte hon mig in men hon tvingade aldrig på mig någon behandling eller någonting. Hon bad mig att sluta men inte mer.
Det är inte så att hon inte brydde sig för det vet jag att hon gjorde. Samma sak gäller oss andra som skyddar våra nära, det är inte så att vi inte bryr oss men vi vågar bara inte göra något för vi är rädda för vad som ska hända med oss själva. Vi säger att vi inte vet vad vi ska göra åt saken.
Vi bor i Sverige och det finns massa resurser vad vi än har för problem, om det så skulle vara att vi va beroende av att sticka strumpor så finns det säkerligen hjälp för det också.
 
Att det är för att på något sätt skydda oss själva eller för att vi är rädda för vad våra egna konsekvenser blir är någonting vi däremot förnekar, eller vi ser inte varför vi skulle vara rädda för någonting sådant.
Det är klart att det inte är därför vi tystar ner något men vi har heller inte något bra svar på varför vi inte gör eller har gjort något åt saken heller.
Många gånger kan man skylla på att personen i fråga själv måste inse att den har problem själv, även om det tar 100 år.
Ibland ser man själv inte problemet när man är inne i det man nu är inne i, man förnekar och ser det inte för ens det är för sent och det är därför vi måste ha någon som faktiskt gör någon liten gärning. Den behöver inte vara stor men något måste egentligen göras för först då kan man börja se att det finns ett problem hos en själv.
Det är inte säkert att man accepterar att man har ett problem men ett frö är sått och man vet att det är ett problem.
En liten handling sätter ofta något i rullning och till slut så kanske det blir lite ordning med mycket arbete dock.
Man kan alltid förhindra saker innan det går för långt men Svensson-regeln säger att man inte skall blanda sig i andras problem för mycket.
 
Jag ville länge sluta med drogerna, ett tag innan jag hamnade på behandlingshemmet uppe i Enköping faktiskt och jag visste att jag hade ett problem men jag förnekade det ett tag till.
Det krävdes tyvärr en överdos för att jag skulle sluta helt med drogerna men jag visste i alla fall innan att jag hade problemet och hade åtminstone börjat försöka göra något åt min situation.
Alla snubblar vi några gånger och det är näst intill omöjligt att gå en helt rak väg från ett idiotiskt beteende till ett normalt. Men vi måste börja någonstans.
 
För att släppa det helt och hållet nu så har min dag varit lite turbulent men det har funnit mycket bra i den ändå.
Jag har nu skrivit på arbetsavtalet för jobbet som personlig assistent, det känns bra.
Ett vikariat så här ifrån början och så ska man jobba sig uppåt.
Fan va skönt det kommer att vara den dagen då både jag och Nicke har ett jobb och är helt självgående.
Det är första delmålet i livet nu.
 
Jag och Nicke hade vår halvårsdag idag. 6 månader har gått för jävla fort!
Allt har sina upp och nedgångar, vilket förhållande har inte det med minst en dysfunktionell person i.
Men vi står på benen och jag älskar honom så otroligt mycket.
Han är min klippa och det behövs inte mycket mer än han och vårt hem, lite pengar behöver man ju alltid också för att kunna leva nåt så när men annars så har vi det jävligt bra just nu om man bortser från pengarna.
Jag blir fortfarande överlycklig när jag vaknar och han ligger bredvid, det finns ingen bättre känsla.
Att gå och lägga sig ihop är också någonting som framkallar lyckokänslorna.
Han gör mig lycklig och han gör mig hel.
Utan han och hans stöd i all sörja som blir till och från hade jag säkert gjort nåt mycket dummare än jag gjort.
Sen 2 veckor tillbaks och den incident som då inträffade så har jag tagit mig upp och känner mig så mycket gladare och lättare med han i närheten.
Han gör min dag och även mitt liv just nu och jag uppskattar varenda sekund med han.
Dagarna hade varit så jävla fattiga utan honom. Dessa 6 månader ihop har varit allt annat än lugna, både känslomässigt och vad det gäller händelser.
Han är min stora kärlek och det vet jag nu..
 
Nu blir det lite te och tv sen nana för imorgon bitti ska jag till soc och träffa min Case.
 
Ciaoo

Ibland tror jag att jag är död..


Ibland när jag ligger i sängen och det är helt tyst och mörkt omkring mig tror jag att jag är död.
Jag tror att jag är i något tillstånd mellan vaken och sovande och det är därför jag inte är medveten om världens existens och allt runt omkring mig.
När jag kommer upp  och går ut i köket, och inte ser några barn eller några människor över huvudtaget så fortsätter mina funderingar, är jag död eller inte?
När det till sist kommer en människa traskandes över gräsmattan på gården fattar jag att jag faktiskt inte är död.
Vart kommer dessa tankar ifrån?

Men nu till något annat, en saknad av en människa som påverkade mig otroligt mycket under en väldigt kort tid. En saknad av som är olidlig.

När jag va på behandlingshemmet uppe i Enköping hade jag ett förhållande med Robin. Både jag och han åt en del mediciner vilket säkert satte griller i huvudet på oss, vi trodde vi va i någon sorts symbios med varandra och kunde läsa varandras tankar, avsluta varandras meningar.
Vi fick varandra att tro på det och sedan fortsatte att spåna i det, påverkade varandra att det faktiskt va så.
En vacker dag när vi låg i sängen och hade ett av våra djupa samtal kom vi på att vi tyckte alla människor inte förstod oss och att dom va konstiga, men att det kanske va vi som va konstiga och alla andra "normala".

Vi trodde också att det kanske va så att vi va jätte bänga av våra mediciner utan att uppfatta det själva och att folk såg oss med andra ögon, att vi va jävligt underliga och att vi kanske va dom onormala.
Under dom månaderna som vi tillbringade med varandra va både jag och han ute och cyklade i världen. Vi berättade våra innersta hemligheter till varandra, såna som jag knappt har vågat berätta för min kontaktperson på beroendeenheten eller min psykolog. Det va också våran svaghet.
Våra samtal va otroligt djupa och dom va med all säkerhet sådana samtal som inte en enda kotte skulle förstå vad vi sa.
Det va som att vi hade vårat eget språk.
Antagligen så va det så att vi båda va slavar under våra psykiska åkommor och starka medicineringar vilket gjorde att vi va såna som vi va ihop.
Sen va vi nog påverkade av att vi nästan bodde på varandra, vi spenderade nästan varenda sekund ihop.
Vi hade en närhet till varandra som jag aldrig har våga ha med någon, jag har aldrig ens öppnat mig så till någon. Inte en enda människa i världen vet så mycket om mig som Robin.
Det va ett underbart förhållande vi hade, men också destruktivt. Inget förhållande på ett behandlingshem är vidare bra då det kan bli så som det blev för oss.
Jag va ju otroligt paranoid på den tiden och gömde mig nästan bakom hans "tuffhet", han va som min mur.
Vi stängde in oss väldigt mycket med varandra på mitt rum, som även va hans rum. Personalen va väl medvetna om situationen men båda förnekade till det in i döden.
Han sa att han aldrig hade träffat en sådan psyko-tjej som jag, och att han saknade våra nattsamtal dom nätterna han va tvungen att sova inne på sitt rum pga personalen. Vissa va ju gärna såna som gick runt på natten och kollade så att alla låg i sina egna rum.

Han tyckte att jag va bäst! Och han sa det till mig varje dag.
Han sa hur mycket han tyckte om mig och att han aldrig hade älskat en tjej på så kort tid.
Jag lärde han saker som han vägrat innan han mötte mig.
Hans rädsla för intima förhållanden och för olik sorts beröring. Han va förstörd enligt mig. Närhet va någonting han va rädd för men jag fick honom att våga igen.
Anledningen till att han kallade mig hans psyko-tjej va för att jag en dag hade sagt att jag lätt skulle kunna döda honom när han sov. Jag hade sparat ihop en bra hög med stilnoct under flera dagar så att jag kunde få någon effekt på dom. Effekten gjorde att jag fick för mig konstiga saker och att jag sa en massa idiotiska saker.
Jag har ett vagt minne av att jag en gång fick för mig att jag hade sånt glitter runt huvudet som man har på lucia och det gick inte att få bort.
Han lugnade ner mig och fick mig i säng och pratade med mig tills jag somnade.
Jag hade även en förmåga att prata väldigt mycket i sömnen och sa även då jävligt underliga saker som han sa att också sa  göra han lite smått skraj.

Han tog hand om mig när jag mådde dåligt, när jag grät och när jag va arg.
Jag hade fruktansvärda aggressions utbrott många gånger och kastade saker på honom i ren frustration om han inte lyssnade på mig ordentligt.
Vi både va också sjukligt svartsjuka vilket gjorde att vi många gånger exploderade på varandra.
Han kunde såra mig så fruktansvärt mycket.
Han sa en dag av att han tyckte om att få mig att gråta för att han då kunde trösta mig igen och säga att allt blir bra. Riktigt elak kunde han vara men det gick ju över för att han fick mig snabbt att må bra igen. Det är en sak som jag inte förstår att jag ens kunde tollerera. Kärleken är blind och jag har blivit utsatt för värre saker än så.

Våra samtalen vi hade sitter fortfarande kvar, varenda ord. Nu i efterhand fattar jag verkligen inte hur det kunde bli så som det blev, att jag va helt manisk i en person att jag sa allt som har hänt i mitt liv, att jag berättat allt i detalj. Hur kom det sig att jag vågade göra det egentligen? Det kan bara varit tryggheten..
Jag låg alltid på hans bröst när vi skulle somna, han sa hela tiden att jag va hans prinsessa och att han alltid skulle finnas där och beskydda mig ifrån allt ont. Han skulle vara min riddare och rädda mig ifrån ett liv i helvetet. Han skulle göra vårat liv till en saga ihop, och jag trodde på han.
Nu i efterhand så vet jag att det va någon sorts platonisk kärlek.


Vi har hörts av några få gånger efter att han flyttade ifrån hemmet, vi har även hörts av några gånger sen jag flyttade till min nya lägenhet, den som jag bor i nu. Men en dag bara han försvann.
Jag gillar det inte då jag faktiskt är rädd för att han ska dö, jag vet att han är kapabel till mycket.
Funderar på det nästan varje dag. Är han död? Sitter han i fängelse? Är han på nytt behandlingshem? Är han kvar i sin hemstad? Är han ren? Håller han sig borta ifrån droger och slagsmål? Går det bra för han i livet idag?
Jag hoppas verkligen att han står på stadiga ben, har någonstans att bo och håller sig borta ifrån all skit.
Att han verkligen klarar av att leva livet på ett normalt sätt så som jag själv lever nu för tiden.
Jag hoppas att jag får höra av honom snart igen, det är flera månader sedan.. Det känns tomt utan honom..

En vacker dag så kanske tanken på han börjar tyna bort. Jag både hoppas på det medan jag samtidigt vill ha kvar alla tankar och minnen.
Det är jävligt sjukt. våra tankar vi hade, våra sjuka planer inne på Iris som vi försökte genomföra. Jag är både glad och lite ledsen över att det inte gick som vi planerat.
Konstigt nog va det normala planer, sånt som normala människor tänker på.
Jag va nära på att möta han förra sommaren men jag ångrade mig i sista stund.
Jag hade ett okej förhållande med Fredrik, som egentligen inte alls va så bra, nu vet jag att han gick bakom ryggen på mig hela tiden och låtsades som att han va ren. Jävla hycklare. Men han är en jävligt bra kille och jag hoppas att det går bra för honom samtidigt som jag själv hatar han.
Nu i efterhand är jag arg på mig själv för att jag inte åkte till Göteborg den där dagen, att våra vägar inte möttes igen.
Varje gång vi hörs säger vi att våra vägar en dag faktiskt kommer att korsas igen, och jag hoppas verkligen det.
Därför får han inte vara död och därför måste allt vara bra med honom nu.
Dom senaste dagarna har jag nästan varit helt manisk och försökt få tag på han på alla sätt.
Skickat mejl till han på båda hans adresser, letat efter honom på FB som en jävla tok och även en andra massa andra ställen. Har en del telefon nr som han har ringt från så jag hoppas att det kan hjälpa på något sätt.
Som sagt, jag ska få tag på han.
Det har varit mina tankar idag.

Jag har legat i sängen nästan hela dagen.
När Coffe sa att han skulle komma släpade jag nästan upp mig och la mig i soffan istället.
Skrev något inlägg på fb när jag gick till toaletten några gånger, då orkade jag ju gå förbi vardagsrummet och fram till datorn för att väcka den.
Jag måste komma ur den här jävla skiten snart för jag är så förbannat trött på det här piss humöret och måendet.
Psykiskt trött och självdestuktiva tankar som jag tror går att förhindrar igenom att ligga kvar i sängen, och tänka på döden.
Försöker att glo på någon film då och då men det lyckas inte alltid.

Men nu är det dags för mig att hoppa i sängen för jag har ställt klockan på 8, 8.30, 9, 9.30, 10, 10.30 samt 11.
Någon av gångerna lär jag ju orka ta mig upp och stänga av väckarklockan som ligger på andra sidan rummet.
Det gäller bara att jag inte lägger mig i sängen igen, eller ännu värre. Soffan!
Får försöka städa eller något istället, inte för att det behövs men jag kanske ska ta och torka ur köksskåpen. Organisera i mitt medicinskåp och fylla på dosetten.
Så önska mig lycka till!
Det blir en okej dag imorgon tror jag.
Ska hämta Linus i skolan imorgon och sen gå hem till mamma. Där ska vi käka lite och sen åka bussen till stan.
Vi ska nämligen ta tåget till gbg. Mamma hämtar la upp oss någonstans vid stationen och sedan åker vi raka vägen till IKEA.
Vi skulle ju gjort det i helgen men i Lördags va dom på kalas hos min kusin som fyllde 15, vilket jag skulle följt med till men inte fan sa hon till mig när dom skulle åka vilket va det sista vi kom överens om på Fredags kvällen.
Idag hade mamma lågt blodtryck så hon va lite snurrig i bollen, jag får också det ibland vilket är jävligt jobbigt.
Men nu blir det av imorgon eftersom mamma redan är i Gbg och jobbar.

Sov gott allihopa och dröm något bra. Inget om döden och andra idiotiska saker!

Natti natt..


Jag och Robin på hemligt uppdrag.Kärlek!

Jag gråter för dig..

Första synen av dig fick mig att känna mig så illa till mods.
Det räcker att jag ser dig i ögonvrån för att förstå att du är tillbaks på ruta ett.
Alltid har det varit så att man springer fort i nedförsbackar.

När vi väl började prata med varandra va jag tvungen att sätta mig ner och fokusera på att hålla rösten stadig.
Jag ville gråta och slänga mig runt halsen på dig men jag vågar inte och jag vet inte vad jag skulle få för respons.
Du som har vart den bästa någonsin för mig. Aldrig har jag haft en relation med en person som är så snäll, omtänksam och med karaktär.
Nu har du ingen karaktär och jag kan se framför mig hur du försvinner i mängden.
Du står i skuggan av ljuset och jag vill inget hellre än att göra dig färgglad igen.
Men jag kan inte.
Jag har mig själv att tänka på.
Du kommer alltid att betyda mycket för mig, vare sig vi ses eller inte.
För en del av dig kommer alltid att följa med mig.
Jag vill rädda världen!

Min bättre hälft, min bästa vän och min partner va du..
Jävla droger och jävla fitt-värld!!


Just nu sitter jag och försöker trycka bort tårarna. Det svider och jag vill lägga mig på golvet och skrika ut min frustration.
Jag vill inte leva längre idag, jag vill inte leva längre någonsin.
Nu va det riktigt längesedan som jag kände att rakbladen kommer att göra allting bättre för stunden. Men nu känns det som att det är enda utvägen ifrån mitt mående och mina tankar.
Det är såpass att jag vet att innan morgonen så kommer jag att ha nya sår någonstans på min kropp.
Jag har inte haft det sen tidigare i år då jag klippte mig i armen när jag bodde uppe i min lägenhet i Enköping.

Nej, usch.
Världen är förpestad med all sin skit och vi är små marionetter i ett fult spel.
Mina tankar är nu som cancern som har tagit över hela mitt liv.
Jag skiter i det här nu..

Fuck off!

Kärleken väntar

Sitter inne i stora huset idag.
Känner lite för att ha folk runt omkring mig men inte för nära.
Orkar inte sitta där ute själv, det gör jag ju ändå hela kvällarna och nätterna dom dagarna då jag är uppe sent.
Det finns ju ingen Robin att sitta och tjuvkika på när han sover samtidigt som man göra något annat.
Ingen att ha den "där" närheten med.
Finns ingen att ha någon närhet med för det skulle inte komma på frågan.
Jag är super trogen och det känns lite nytt för mig.
Men jag är det.
Vilket egentligen borde vara en självklarhet.
Det har det dock inte varit alla gånger tidigare.

Annars idag har vart segt.
Upp tidigt som vanligt.
Morgonmöte.
Efter det så va det inte långt kvar tills den förbannade gruppen.
Jag hänger inte med alls utan är mest ointresserad av vad som sägs.
Eller mer rätt, jag kan inte koncentrera mig på att lyssna, förstå och ta in allt.
Det finns så mycket annat jag har att tänka på hela tiden.

Nu är det snart kvällsmöte.
Skönt för då är ännu en dag avklarad.
Ska bara sitta här inne i huset tills mina bilder ifrån min syster har kommit fram.
Sedan ska jag dra mig tillbaks till mitt rum.
Ringa älsklingen och sedan försöka mig på att sova.

Tack för idag.
Slut för idag.


En vacker Prins.

Everything it's always the same.

Är så trött så att ögonen går i kors.
Inte mycket sovande i natt för min del alls.
Låg på Petras soffa igår dock på morgonen och sov så därför va jag la inte speciellt trött under kvällen igår.
Åkte ifrån henne vid 15 tiden.
Skulle ju till Nicke för mys och film.
Det va en skön och lugn tisdag kväll, precis som det brukar vara sådär.
Hos älsklingen är det dock alltid lugnt.^^

Kollade på Spun och så va det meningen att vi skulle titta på The Descent men vi låg och pratade istället och lät filmen gå bakom.
Fick mina små ryck när dom äckliga monstrena kom fram och skrämdes.
Haha, hoppade in till Nicke och gömde mig hos honom.
Alltid tryggt där.

Sen låg vi bara och pratade och hade det massa mys.
Like usual.
Efter det va det dags att sova.
Jag halvsov och fick helt sjuka tankar för mig i huvudet.
Började lipa som en idiot och smsade med Koffe och Petra.
Tack och lov att dom va vakna där mitt i natten.
Kände bara hur allting slog mig och jag va inte vatten värd igen.
Precis som då.
En annan gång i tiden då jag va helt ensam i världen.
Hade ingenting där omkring mig.
Bara tomrum och svart.
Nicke ville jag ju absolut inte väcka heller..

Men efter allt mitt snörvlande va jag tvungen att sätta mig upp för att jag knappt fick någon luft.
Å då vaknade han.
Mitt Älskade hjärta.
Så underbar och bara fanns där för mig sen.
Ville ju absolut inte alls att han skulle vakna men det gjorde han ju, ville inte att han skulle se mig sådär.
Fast efter en stund va jag rätt glad för det i alla fall.
Finns inga ord för hur mycket han betyder.
Aldrig ens drömt om att det skulle vara så här bra någonsin.
Inte att jag skulle träffa en sån kille heller.
Han är alldeles för bra för mig har varit min tanke.
Men Koffe och Petra fick mig att inse en del att vi är bra för varandra.
Och att jag förtjänar visst honom.
Jag förtjänar det bästa, och det är precis det jag har.

Snörvlade en stund till medans han låg och höll om mig.
Pratade lugnt och fick mig att förstå att jag inte är så dålig som jag tyckte då.

Va jävligt konstig i morse när jag skulle åka där ifrån.
Vilket jag blir när jag tycker att jag har skämt ut mig.
Men hoppas inte han tog allt för illa vid sig av det.

Så nu när jag kom hem förut så har jag fortfarande varit jävligt deppig.
Började vika tvätt och annan skit för att få någonting gjort.
Parat ihop strumpor, bäddat rent i min säng.
Tvättat m.m.
Och plockat.
Ska försöka skruva i skruvarna på min spegel så jag kan få upp den på väggen ovanför sängen.
Hade vart skönt att få det gjort.
Och hitta plugg så jag kan sätta upp mina gardiner också.
Ska rota upp påsen med kläder i garaget som jag vet finns där någonstans.
Har en schysst kjol, en tröja och lite annat smått som jag vill ha där i.
Får se om jag kan hitta mina fotografier också.
För det ska ligga en svart sopsäck med dom där ute i garaget också.
Ska ta kort idag för skivomslaget idag också.
Det blir rätt kul.
Så får vi se.
Måste hålla igång hela tiden i alla fall för att slippa tänka så mycket.

Lite bättre får jag allt göra dagen om natten har varit så jävla jobbig.

Tänker på Niklas hela tiden.
Tack Petra och Koffe för att ni finns där när man behöver.
Älskar er alla 3. :)

Have a Nice Day!


(Folk som lägger in anonyma kommentarer kan börja växa upp och skriva vilka dom är. Haha, ni är skrattretande. Och förmodligen inte speciellt gamla heller som varken kan stå för vad ni säger eller har någon direkt bra formulering! Puss)


Vi kan göra allting bra tillsammans!

Helgen har varit helt supermys!
Har sovit hos Nicke både Fredag och Lördag.
För ovanlighetens skull!

Fredagen va la lite krånlig sådär iofs.
Bråkade med Niklas, hade la inte ett jättebråk.
Det va mer tjiv om annat.
Men det gick över efter att jag stängt av telefonerna i några sekunder och hunnit ändra mig fram och tillbaks om jag skulle åka dit eller inte.
Men efter att jag pratat med honom så åkte jag dit ändå.
Svårt att vara arg på honom en längre stund.
Han hade haft en jävligt dålig dag och grejer och det får ju jag förstå lite av också.
Men jag va la där runt halv 9 tror jag.
Vi låg mest inne på rummet.
La oss i sängen tidigt och bara myste och pratade som vanligt.
Älskar verkligen att bara ligga sådär i sängen och mysa och diskutera saker.
Lära känna varandra innan och utan.
Seriösa som vi är. :D

Somnade sent som satan i alla fall.
Låg och yrade som två puckon i typ 1.5 timma innan det blev kladd och så kan ni ju själva lista ut resten.
Sen va det bara sovmedicin och försöka att somna igen.
Vilket vi gjorde.

Lördagen gick vi upp.
Käkade frukost och hoppade sedan ner i sängen igen.
Vaknade inte för ens personalen knackade på dörren och sa att det va mat.
Och då va klockan till bådas stora förvåning 14:34.
Helt sjuk va mycket vi sov den dagen.

Jag va hemma en stund på kvällen och käkade några pizza bitar och lite sallad och hämtade några sladdar.
Sen åkte jag tillbaks.
Hos Nicke gick vi och la oss tidigt också.
Vi stängde la av tvn någon gång runt 00.

Idag gick vi upp innan 11.
Har tagit det lugnt mesta delen av dagen.
Vi åkte och hämtade hans son av hans syster.
Sen åkte vi och lämnade honom hos mamman och sedan åkte vi tillbaks.
Det är la det vi har gjort idag.

Han åkte och tränade med personalen samtidigt som jag åkte hem.
Så han har ändå fått lite mer gjort än jag.

Usch, måste bara säga det att jag har ett sånt sjukt jävla illamående som har suttit i flera dagar nu.
Det är fan inte kul.
Satt halva tågresan till gbg inlåst på toaletten för att jag trodde att jag skulle spy.
Illamående och yr typ hela tiden.

Ähh, blev bara en sån där skriva av sig blogg nu.

Hej hej!

RSS 2.0