dubbeldiagnos

Idag har jag hunnit med en jävla massor.

Sessan kom runt 7:30.
Sov till 11:07.
Gick upp, duschade och klädde på mig.
Koffe kom vid 12:30.
Gick ut, och mötte Sara och Fahm vid Mio.
Vandrade upp till Mia och gjorde min tatuering.
Va klar där vid ca 15.
Sen stack jag hem igen.
Pillade lite hemma.
Va med Sessan och myste.
Mormor & Morfar kom.
Körde Sessan till Petra i Vårgårda.
Åkte tillbaks till Alingsås.
Hade släktkalas då min lillebror fyller 7 år.
Och under denna tiden har allting varit frid och fröjd.
Jag är sjukt nöjd med min tatuering och det har liksom bara flytit på.

Sen startade kaoset.
Hela huvudet spelar mig detta spratt.
Gör mig osäker på hela världen.
Vill gråta och dö.
Känna smärtan igen som man gjorde förr.
Knarka bort den totalt.
Vafan blev det såhär för?
Ett litet spöke knackade mig på axeln och gjorde mig påmind.
Påmind om den jävla misären jag lever i.
Hur förbannat äcklig och värdelös jag är.
Totalt jävla misslyckad.
Sorg, sorg och ännu mer sorg bara sköljde över mig.
Jag saknar så jävla mycket nu.
Ett liv, en själ, en själkänsla och en hård spark i huvudet.

Sluta, sluta....men SLUTA då!
Jag vill verkligen inte mer nu.
Knarka vill jag göra, glömma en stund.
Orsaka mig smärta som tar bort mina bekymmer för en stund tjänar ingenting till längre för jag kommer ändå bara att ångra mig.
Och varför ge efter det begäret när jag så länge vart utan rakblad, knivar och andra vassa föremål emot min hud?
Varför förstöra min kropp ännu mer och ge mig mera ärr för livet.

Det måste vara bra någon gång.

Måste bort här ifrån.

Just nu hatar jag verkligen livet och allt vad det innebär.
Hade behövt Niklas vid min sida.
Bönan gör mig också alltid glad.
Mycket iofs jag hade behövt nu.

ILLA!