dubbeldiagnos

En lång natt va det.
Jag somnade inte för ens tidigt i morse i en svart blöt fläck av allt smink som inte gick att tvätta av igår och tårar.

Grejen va att det startade i natt med att jag låg i sängen, läste och såg snabbt mig själv i spegeln.
Kände helt plötsligt förakt.
Förakten och Ångesten sköljde över mig som en våg som ingen kunde räddas ifrån.
Ångesten brukar ju finnas nära till hands men denna kom ändå helt oväntat.
Allt pga negativiviteter som klamrat sig fast som små, små blodproppar inuti hela mitt huvud.
I min hjärna, den lilla centralen där jag trodde jag va en aningen stabil nu igen.

Jag ljuger för mig själv, får mig själv och alla andra att tro att mitt liv verkligen är på topp igen.
Till viss del är ju inte det där en hel lögn.
Jag mår bra i vissa stunder och då finns det inget ont i min värld.
Allting är bara att flyta med och en lugn och euforisk känsla existerar i dessa stunder.
Ofta så fort jag kommer till Niklas är det "sjuka" som bortblåst.
Där känner jag ingen smärta på samma sätt.
Lyckan är total och jag är förslavad under kärleken.
Snacka om klyschigt.
Men det är la ett begär som jag försökt att stilla länge utan att riktigt veta vad det va jag sökte.
Eller jag har sökt efter kärleken sen jag va typ 17 år för att vara exakt.
Att bli kär i någon på riktigt igen va ingenting jag ens haft som önskan för att jag har trott att jag inte vart värd det alls.
Vad skulle jag ha gjort för att förtjäna att bli kär igen liksom?
Den ömheten och respekten som ska finnas hade jag absolut inte förtjänat.
Frågan är om jag ens förtjänar den nu?

Det gör så grymt ont att tänka på vad jag har utsatt mig själv för.
Att jag inte har tillåtit mig själv att må bra alls.
Vem fan gör så mot sig själv?

Istället utsatt mig för förnedring, utnyttjning, och mitt egna självdestruktiva beteende som egentligen bara gått ut på att skada mig själv på så många sätt som gått att göra.
Skära, bita, riva, slå, nya och rispa.

Jag har sett ner på mig själv och hånat mig totalt.
Fått mig att känna mig använd och bortkastad.
Smutsig och äcklig.
Värdelös och misslyckad.
Vaknat och känt smaken av HORA i munnen.
Fan vad det tär.
Det har spritt sig som en jävla sjukdom i kroppen och frätit sönder allt det bra.
Ett obotligt virus.
Vilket har gjort att jag inte tänkt klart och träffat dom mest ovärda folken som gjort att jag känt mig ännu mer värdelös.
Elakheterna har regnat över mig.
Psykiska påfrestningar från morgon till kväll.
Fysiskt våld som heter duga.

"Oj vad Alexandra måste älska sig själv!"

Håll käften! Ni förstår ingenting ändå.
Inte undra på att jag har använt droger i överflöd under många perioder.
Mitt sista rediga "löp" va ju jag igång på olika droger i princip varje dag från den 19e December 07 till den 10e Maj 08.
Det är en liten stund det där.
Började med hasch å piller redan innan jag blev utskriven ifrån avdelningen.
Systra Mi hade med sig grejer in som jag fick.
Sen efter nyår va det tjack, tjack och ännu mer tjack.
-Amfetamin gör dig fin!
Det va liksom mitt motto, men inte fan blev jag finare av den skiten.
Snarare sliten och grå.
Men inte fan märkte jag det.

Drogerna va i alla fall det enda som fick mig på humör.
Som fick mig att vilja gå upp.
Självklart spriten också, det va ju min 2a bästa vän.
Så med sönderstuckna armar och den unkna spritandedräkten passerade mina dagar.
Allt flöt bara på.
Behandlingshem va socialens vilja men jag kämpade emot.
Skaffade mig ett jobb.
Hög på mängder av Iktorivil varje dag för att klara av att prata med arbetskamraterna och för att ens orka gå dit.
Ingen på jobbet började riktigt undra något för ens jag flyttade till Skövde och sov på tok för lite.
Det syntes så jävla väl, det måste la jag förstått själv innerst inne också men brydde mig inte.
Morgon, Middag och Lunch-pannan med till jobbet.
Fanns det inget tjack kvar hemma än till morgondosen så va det Concerta som gällde för att hålla en avtändning borta.
Och tills man kom hem då man visste att det fanns nya grejer.

SJUKT!!!

Sen försvann drogerna och alkoholen, den fysiska smärtan tog istället över mina dagar och nätter.
Trippa på tå, tänka på vad man sa.
Inte må dåligt, absolut INTE!
Jag lovar, allt är bra.
Tänk på vad du säger.
Göm telefonen.
"Mamma jag vill hem!"
Hela min hjärna fuckades totalt!
"Tyst, vill du bli vräkt? Vill du att grannarna ringer polisen? Sluta skrik!"
Men det gör ont.
Mamma..

Jag hör mina egna kvävda skrik i huvudet gång på gång.
Rop på hjälp, rop efter mamma, rop att få dö.
Till och med skrik efter Andreas, Gogo och Jimi. Ingen av dom skulle göra något sånt, INGEN!
Dödslängtan steg.
Jag tog mina självmordstankar till en högre nivå igen  och va nog kapabel till det mesta.
Inte vatten värd.
Liten, ensam och hjälplös.
Försvann in i apatin och va mer som en zombie i huvudet.
Blev och mager, fylld av blåmärken och bitsår.
FÖRNEKELSE!
Allt är mitt fel.
Det är jag som har gjort fel.
Klart att jag bara får det som jag har gjort mig förtjänt av.
"Jag är elak, jag vet!"

En kram av någon fick mig att kämpa emot tårarna varje gång.
Så klart ingen fattade.
Jag va rädd för ömhet och jag förvandlades mer och mer till en strykrädd hund.
Min enda trygghet va sömn, men rädslan för att vakna gjorde att jag många gånger höll mig vaken länge. Utan droger va det en plåga.
"Detta kanske är kärlek?"

Hela natten har jag blivit påmind om den psykiska terrorn jag har utsatt mig själv för.
Jag har hört mina egna skrik, känt smärtan som han orsakade mig.
Har hört allt gång på gång i mitt huvud. Alltid har spelats upp i minsta detalj.
Gråtandes efter min mamma som ett litet barn.
En lång och jobbig natt blev detta.
Jag hatar när verkligheten smyger sig på helt utan att förvarna.
Hård, kall och skoningslös.
Ingenting glömmer den eller förskönar.

Men jag ska övervinna det.
Jag ska bli stark!
Vissa personer får mig nu att glömma för en stund.

Mamma, Moa, Farmor och Niklas.

Kärleken ska läka mina sår så att endast ärren finns kvar en dag..