dubbeldiagnos

Tänker på allting som hänt i mitt liv.
Mest det dåliga för det är det som snurrar runt i huvudet.
Det man ältar och det man grubblar över.

Varför gick allt så fel?
Eller gick det ens fel?
Vafan, jag som tror på Ödet borde ju definitivt inte tro att någonting skulle vara fel.

Efter min första kärlek som varade i 1.2 år så började jag skära mig.
Gråtandes om nätterna började jag använda rakbladen.
Då va det iofs rakhyvlar som jag klippte sönder så att det inte satt något runt bladet direkt utan bara något att hålla i.
Fortfarande va det då "oskyldiga" rispningar.
Mest ytligt och inte mycket blev det några ärr som kunde synas under en längre tid.
Sedan kom han den andra.
Då skar jag mig mycket mycket mer.
Och i ren protest gjorde han det också någon gång sådär.
Vafan, det gjorde inte mitt huvud bättre.
Plus att i det förhållandet blev jag ju mer introducerad för drogerna.
Han rökte en jävla massa, fast jag va ju ändå emot det.

Sen kom den stora kärleken.
Och det va där allting hände.
2 dagar efter att vi började ses....vi hade ju umgått massor flera år tidigare och visade redan då intresse för varandra.
Men han åkte ju på behandlingshem så vi sågs inte på några år direkt.
En gång iofs när jag stod och dansade på bordet i skolan i entren kom han med en annan gemensam vän till våran skola.
Då pratade vi lite.
Nevermind!
Men den där dagen där så frågade jag om han hade möjligheten att fixa Ecstacy.
Inte fan hade jag provat en drog innan och ger mig snabbt ut på farligt vatten igenom att jag vill ha en drog som är det samma som att spela rysk roulett med.

Och ja, det hade han ju.
Så dagen efter tog vi alla mina pengar jag fått av morsan när dom drog till Turkiet och drog till gbg och handlade bokstäver för hela skiten.
18 st kommer jag så väl ihåg att det va, av märket Harry Potter.
HP stod det så fint med bokstäver som såg ut som blixtar.
Jag blev helt förälskad i drogen och va så torsk på den att det va nästan lite skrämmande.
Det va mycket knaprande ett tag.
Sen provade jag första gången amfetamin.
Det va hemma i mitt rum.
Hällde ner pulvret i min Cola burk och snurrade en stund.
Sen va det bara raka vägen in i munnen.

Att jag har sånt jävla minne om hur allting gick till när jag testade dom olika drogerna första och andra gången är rätt skrämmande i vissa fall.
Jag kommer ihåg känslan när det smög sig på.
Känslan när det började gå ut.
Alla känslor man upplevde över huvudtaget på drogerna.

Och jag älskade det.
Jag var i ett sådant förälskelsestadie som hette duga.
Allting kring droger förskönade jag och det va absolut inget fel på att knarka.
NEJ DÅ!

Inte ville jag heller se mig som någon jävla knarkare heller...
Jag testade ju bara.
Typ 1, 2 och 100 gånger om.
Inte missbrukar man då.
Det är fult, jag kunde hantera allting.

Sen tog ju det där slut, jag orkade inte mer efter att han stuckit till Spanien med sina polare utan att säga till.
Kom tillbaks och blev skickad på behandlingshem.
Inte för ens han kommit där ifrån hörde han av sig och då va jag redan borta ur hans liv.
Så va det bara.
Men mitt drogsug va inte borta.

Jag skar mig mycket den tiden.
Grät hela nätterna.
Knaprade mycket insomningstabletter och skar ännu mer.
Drack mängder av alkohol inne på mitt rum ihop med musik och mitt tysta gråtande.
Tunga tårar som rann ner för kinderna varje kväll, varje dag, varje natt...i princip hela tiden.
BUP kunde inte ta emot mig på en gång så jag låg bara hemma och deppade och va helt insluten i mig själv.

Mitt knarkande har fortsatt näst intill ända tills nyligen.
Att ha varit borta ifrån drogerna mer än en dag är jobbigt för mig.
Det känns som en evighet vissa dagar då man inte gör någonting.
Men man måste kämpa vidare.
Fortsätta se framåt.

Allting med Martin har ju gjort det tusen gånger värre och jag har allvarligt funderat på en såndär överdos som jag tog hemma hos mamma den 19 November 2007.
Men inte fan mådde jag bra efter det.
Nu finns inte den tanken.

Jag får nu det stödet jag behöver och rättvisan skipas även för mig.
Nu ska allt lösa sig och jag tänker fan inte låta någon stå ivägen denna gången.
Mina dåliga dagar kommer ju fan inte att försvinna, lååångt ifrån eftersom jag lever med diagnoser som sitter för livet.
Och minnena kommer aldrig heller att försvinna.
Varken ifrån min självdestruktiva tid eller all min självmedicinering.
Både utseende och personlighet har ju ändrats av det livet.

Men nu har jag allt jag behöver.
En underbar mamma. (Som jag kanske inte alltid tycker är så underbar!)
Men hon stöttar mig i den mån hon orkar.
Och hon har faktiskt inte gett upp mig trots att jag själv tror det jävligt ofta.
Niklas, som nog är det största stödet just nu.
Du och jag mot världen baby. Allting går att klara ihop med honom.
Sjukt att kärleken till honom är på samma nivå som den till Andreas.
Älskade Lillasyster, utan dig hade jag inte klarat alla dagar jag fått utstå.
Hon fanns där.
Vissa vänner har alltid funnits där också trots att jag har svikit och betett mig som en fitta helt allmänt emot dom.
Men jag har så också märkt vilka vänner som verkligen funnits och finns där.
Dom värda vännerna helt enkelt.

Listan kan inte göras så jävla mycket längre för folk har tröttnat på mig.
Men jag lever och jag står fortfarande.

Det man inte dör av härdar.
Känslomässigt störd, visst är jag.
Men jag har ändå ett hjärta som är stort nog för några flera.