dubbeldiagnos

Ja, då va det alltså nyårsafton åter igen.
Förra året firades det ihop med Sara, min syster och en massa andra.
Idag blir det jävligt lugnt med nästan hela familjen och sedan går jag nog vidare en stund.
Det är äckligt kallt i år också i alla fall.
Sen är det skillnad på alkoholkonsumtionen i år.
Förra året va jag kanon, i år är jag nykter. Det är inget fel på det alls.
Jag slipper att vara bakis imorgon och då mår man bra.
Nu är det strax ett nytt år med nya möjligheter och jag ska göra detta till mitt år.
Fullt med äventyr, vänskap och annat skoj.
Inte gräva ner mig för mycket i problem utan lösa det med en gång.
Får se vem som är ens vänner i år och vem som finns där?

Mina nyårslöften i år:

Jag ska inte röka ett enda bloss under hela året.

Ta upp kontakten med minst 2 vänner ifrån gamla tider igen ordentligt.

Jag ska inte ge mig in i ett förhållande bara för att jag inte vill vara ensam!

Sköta om mina egna problem innan jag försöker att fixa andras.

Se till att tvätta mina kläder regelbundet så jag slipper att stå där med reserverna i sista sekund och gnälla över att jag inte har några kläder.

That's All Folks!

Det är ingen hemlighet att jag har ångest som ALDRIG verkar släppa just nu.
Det är ingen hemlighet hur jag har levt.
Det är ingen hemlighet att jag blev misshandlad både fysiskt och psykiskt i 8 MÅNADER heller!

..och jag är arg.

Jag vill egentligen bara slå, gapa och göra allt för att skada så mycket som möjligt.
Så mycket hat och jag vet inte vart  jag ska göra av den.
Frustrationen gör att jag inte känner annat än smärta. Så vad gör mig glad?
Att idioten dör? Av att hitta en ny kärlek? Att slå folk på stan eller att köpa nya saker?
Ingenting tror jag.

Det gör så ont. Så jävla ont.
Mitt hjärta blöder just nu och mina ögon sticker och svider.
M är en idiot som borde spärras in på livstid, tortyr borde även förekomma i det livet. Och jag menar det verkligen. Ingen människa borde kunna göra så mot NÅGON.

Jag vet hur bra du mådde M men samtidigt så dåligt.
Eller i början mådde du dåligt, du grät M. Du tyckte synd om sig själv.
Men med tiden blev du mer elak, mer säker i hur du misshandlade mig och du började må bra i det M.
Man såg hur du växte som den narcissistiska, sadistiska psykopaten du va, som du ÄR M.
Nu i efterhand då du spökar i mitt huvud förstår jag inte hur du kan leva med dig själv.
Och jag förstår inte heller hur jag kunde trippa runt på tå och försöka vara där för dig i din sjuka värld.
Inte nog med all misshandel, du va även tvungen att låsa in mig.
Olaga frihetberövning står det i mina polispapper.
Enklast att beskriva allt är att du tog ALLT ifrån mig, precis ALLT M!
Vissa dagar förstår jag varför allt har gått mer skevt efter M. Vissa saker har gått bra, men så otroligt mycket har också gått dåligt. Speciellt i mitt huvud.
Men är det något att skylla saker på?
Ja, faktiskt.
Jag lider med alla dom som lever i sådana förhållanden alla kvinnor, män och barn.
Det är inget jag vill att någon ska gå igenom för det förstör och det sitter kvar.
Blåmärken och sår försvinner, men ärren i själen går aldrig bort.
A L D R I G !

Hur fan ska jag kunna känna mig trygg igen?
Vem ska ge mig det jag behöver och om jag nu skull få det, hur ska jag då ta det?


Men senare en vacker dag så kom den jag trodde skulle stanna vid min sida.. Det va DU.
DU gjorde mig trygg. DU gjorde mig glad. DU gjorde mig till den personen jag vill vara och det va första gången sen jag kom ur mitt fängelse med daglig tortyr.
Så varför i helvete förstörde DU det?
Jag behövde stöd ifrån DIG, jag behövde verkligen ingen annan än bara DIG.
Ingen av de jag va tillsammans med eller dejtade mellan M och DU det gav mig det som jag behövde, inte så som DU.
Jag älskar dig..

"I Hela mitt liv har jag väntat på någon som liknade dig. Hur kunde du lämna mig ensam i en värld som har blivit så hård? I hela mitt liv har jag längtat långt, längre bort här ifrån. Nu står du först på min lista över folk som förtjänar ett straff värre än döden.."

Idag blev jag väckt av att min socialsekreterare ringde på mobilen.
Trodde inte hon jobbade sähär in på julen men där hade jag fel.
Hon frågade hur det va med mig och så pratade vi lite allmänt om jag hittat någon ny lägenhet och massa sådant.
Det känns skönt att hon håller på mig faktiskt och önskar mig ett bra liv.
Tidigare har jag bara varit med om att soc har gjort allt för att motarbeta ens önskemål och jag har verkligen hatat dom, men efter att jag fick Angelica som jag har nu så har jag fått en hela annan syn på det. Kanske inte på alla andra som jobbar inom socialverksamheten men att det finns några få stjärnor.
Och jag har verkligen haft turen att ha fått en sådan.

Annars så kände jag mig på något sätt bättre idag men jag är lite överdrivet gladare än vad jag ska vara.
Men ändå bättre.
Jag sköter medicinerna med väldig disciplin nu också så därför funkar det säkret så mycket bättre också.

Jag väntar mest på nu att jag ska få någon hum om mina skickade överraskningar sverige runt har kommit fram. Idag är datumet som jag har satt så därför får man la höra under dagen om sakerna har kommit till sina rätta ägare.
Hoppas folk blir glada för då blir jag glad.

Nu sitter jag annars med mamma och Sten i köket.
Själv sitter jag med datorn i knät och letar efter någon bra nyårs meny. Förra året va det ju bruschetta till förrätt. Fläskfile och någoting till varmrätt och en riktigt smarrig pannacotta som jag la ner en jävla massa tid på för att få den perfekt. Dock hade jag behövt en till vaniljstång men det vet man till nästa gång. Jag har snöat in på hjortron i år så det kanske blir en pannacotta med hjortron i år?

Nej, men jag skriver senare.

Hej

Idag har vart en av dom mest isolerade dagarna i mitt liv.
I början av min drogfrihet så höll jag mig bara inomhus också med Fredrik för att inte jag skulle göra något dumt eller att man skulle springa på någon dåre som viftade med påsen eller någon annan skit.
Det va en sån otroligt känslig tidpunkt så jag mådde riktigt bra av att både ha någon hela tiden vid min sida som gav mig en sådan trygghet som Freddan gjorde och att jag äntligen hade kommit igång med substitutionsbehandlingen.
Vi va drogfria, jag hade en ny lägenhet, datorn va tankad med film och vi kunde hela tiden ha varandra.
Som sagt, den mesta tiden spenderades i sängen sovandes eller tittandes på film. Det blev en del skräckfilm måste jag erkänna.
Men nu idag fick sova till lite innan 11. Efter det hade jag en sådan huvudvärk så jag va tvungen att gå upp.
Jag antar att det berodde på en vätskebrist för jag har druckit så jävla lite dom senaste dagarna.
När man är så uppe i varv i huvudet så glömmer man så mycket saker som är viktiga, som dricka och duscha.
Igår fick jag iofs duschat men jag brukar vara väldigt noga med att göra det varje dag, någon tvångstanke jag har haft i några år så det märks direkt om jag är deprimerad eller är manisk för då struntar jag i det fullständigt.
Idag har jag i alla fall inte duschat och det är inte för ens nu på kvällen som jag har börjat att dricka.

I alla fall, jag har stängt in mig med mina hjärnspöken. Vägrat gå utanför dörren utan någon och ingen annan än pappa har gått ut idag så då har heller inte jag gjort det.
Det gäller att vara på sin vakt nu när det är som det är och jag kan säga att jag sköter mig bra denna gången.
Dom få sekunderna jag va ute idag va för att lämna tillbaks en sak till min Älskade Lizze i bilen så jag gick kanske högst 5 meter ifrån huset då dom inte ville köra ner med bilen på gatan för att slippa fastna i backen.

Hela dagen har jag ältat om och om i huvudet saker som inte borde ältas. Jag saknar folk så sjukt mycket som jag ABSOLUT inte borde sakna.
Jag hoppas detta är en liten snabb uppgång så jag slipper känna såhär mer.
Inte mycket har jag fått gjort men det är bättre än inget alls..

Den otroligt fina och underbara människan Agneta gav mig en kommentar som värmde. Hennes ord har i över ett år alltid gett mig en mening och hon får mig att tänka till en extra gång.
Av människor som inte har varit involverade med mig på ett familjärt sätt så är hon den som har satt mest spår.
Hon har för alltid satt en fot i mitt liv och det kommer jag alltid vara väldigt glad över att hon fick göra.
För er som inte vet så va hon ju min kontaktperson på behandlingshemmet. (Märker att jag har många nya läsare så då får man ge lite extra info ibland.)


Jag märker det att mycket blir osammanhängande här i bloggen när jag är manisk och det får det bli då. Rörigt och många tankar på en gång.

Men i alla fall, jag ska återgå till att förklara minsta detalj för min bror angående Sagan om de två tornen som vi nu tittar på. Den går på kanal 6.

Förresten, jag letade upp mobilnumret till Chefen på iris idag här på nätet. Tänkte skicka en julhälsning och det gjorde jag. Fast att jag sabbade det så mycket för mig där uppe så jag blev omedelbart utskriven i Maj så vill jag i alla fall vara tacksam till dom där uppe och skicka en hälsning. Hoppas att det va rätt nr och att det kom fram bara..

Ha en bra fortsatt kväll..

Jag åkte precis i bilen med min mamma och bror till apoteket.
Va tvungen att hämta ut lite småsaker sådär innan jul så jag slipper att tänka på det mitt ibland paketutdelning, matätande, glöggdrickande och familjetimes.
Under tiden kom en av mina gamla pann/fix/sil/injections-eller-vad-du-nu-vill-kalla-det-låtar.
Min såkallade fix-musik.
Just den låten som spelades på Bandit Rock va Rammstein - Du hast.
En sån där låt som man satte på för att va pepp i dom mest ansträngda situationerna när du verkligen ville få i dig din dos och det kanske inte alltid gick. Med musik går ju allt lättare, i alla fall i min värld.
Just sådär i själva klimaxet av låten så kände jag hur blödig jag blev och jag verkligen "längtade" tillbaks till just dom där tillfällena.
Hur man förberedde sig för att komma i "mood" och diverse saker som behövs för just den proceduren.
Och nej, gott folk!
Jag vill INTE tillbaks dit.
För vem orkar med ett liv av misär, att jämt vara på jakt efter pengar och droger?
Vem orkar hålla på att leva så dag ut och dag in?
Inte jag i alla fall.

Men i alla fall, för att lämna just den saken bakom mig ska jag skriva upp låtarna som jag har en hat-kärlek för idag.

Rammstein - Du Hast
Soundgarden - Black Hole Sun
Fool's Garden - Lemon Tree
The Rolling Stones - Sympathy For Yhe Devil
Moby - Natrual Blues
The Clash - Should I Stay or Should I Go
OutKast - B.O.B
Crazy Town - Butterfly
Atomic Swing - Stone Me in To the Groove
Cypress Hill -  Illusions
Cypress Hill - Boom, Biddy, Bye, Bye
Cypress Hill - Rock Superstar
Eminem - Bad Influence
Eminem, Nate Dogg - 'Til i Collapse
Dr. Dre, Snoop Dogg - Still D.R.E
Jedi Mind Tricks - Hail Mary
Dead Residents - Smash Robot vs Packman ghost
Everlast - White Trash Beatuiful
Everlast - Black Jesus
Danzig - Cantspeak



Ja, det är dom låtarna som jag inte kan lyssna på idag utan att känna den där sorgen.

Nu är jag trött och ska spela Wii med resten av familjen. Lugn kväll, precis som alla andra.

Det har vart en förbannat trög dag.
På dom flesta möjliga sett faktiskt.
Åkte till Borås i morse för sista gången i denna veckan. Tack gode gud!
Vi kom inte iväg förens vid 9.00 eller någonting sådant, morfar hade något annat att göra. Men det är ingenting jag själv har någon koll på.
Jag är vid mindre medvetande dom första timmarna av dagen så jag sover mest eller går i mitt s.k zombiestadie.
Började vakna till en stund när vi väl började närma oss Alingsås.
Det va ju jävligt passande att jag va trött som en gatusten att när jag kommer hem till mina föräldrar har inget lagt ut nyckelt. Helt underbart!
Jag fick snällt åka runt med morfar i stan och titta på folk ungefär, som att jag aldrig har gjort det förut?!
Vi köpte lite mat på McDonalds också, som lite plåster på såren så tog jag en blåbär/vanlij paj som jag girigt glufsade i mig.
Vi åkte runt torget ca femhundrasjuttioelva gånger innan min mamma och bror va klara hos frissan.
Och väl efter det fick jag slita mig ifrån sätet där jag satt som fastklistrad och min rumpa va helt öm.
Btw så va både morsan och min lilla bror grymt snygga i håret.
Linus den lilla hetingen hade äntligen(!!) klippt av sig sitt långa hår och för att han skulle vara lite mer motiverad att va nöjd med det som frisörskan åstadkommit så sprejade hon i lite röd och blå färg. Då blev han ju plötsligt en ursnygg Barca-kille!

När vi kom hem så va det ett jävla jäktande, jag skulle in i duschen, sminka mig och få något så när iordning på mitt hår. Mamma & Limpan skulle äta och sen va det ju bara att slänga på sig paltorna och dra vidare till Noltorp där jag skulle på lägenhetsvisning.
Jag kan ju säga att jag gillar läget med att det är Noltorp och sådär.
Men det som va mindre roligt med lägenheten va att det bodde någon stackars gammal avdankad alkis där. Han hade rullator och orkade inte ens komma och öppnade dörren. Han låg avslagen i soffan och det låg en stark doft av rök och diverse svineri över hela lägenheten.
Det va inte många minuter vi stannade där, jag mamma & linus, ut och in va det som gällde.
Ska höra med Alingsåshem innan jag svara på lägenheten angående renovering och så. Det va ju nämligen endast 1 år sedan lägenheten va iordningfixad och så. Men fan i helvete om dom kan vara så taskiga att dom låter någon flytta in när lägenheten är i sånt skick som den va nu.
Lägenheten va la inte sunkig så sett men dom måste ju få fixat hela lägenheten för att få ut all lukt och det krävs ju stora resurser för det. Annars om jag skulle få lägenheten så tänker jag måla om skiten själv, kosta vad det kosta vill.
Får göra som jag gjorde med Thomas lägenhet som jag hyrde av honom.
Det va en soclägenhet och han fick inte hyra ut den alls, men kompisar som vi va så flyttade jag och Jimi in där.
Vi bodde ju där ett bra tag också.
Under någon av mina influenser borta i Amfetaminet och tabletterna fick jag för mig att måla om lägenheten.
Sov/vardagsrummet blev till hälften mörklila och till hälften vitt.
Köket behöll jag i färgen det va ifrån början, det va faktiskt ett fint litet kök. Ljusblått och vitt. Jag älskade det lilla köket faktiskt. Lätt att hålla rent och det fanns det som behövdes.
Sen den stackars hallen misshandlade jag fullständigt.
Den va i någon gul nyans när jag satte igång och när jag skulle blivit klar hade jag tänkt att det skulle bli ljust olivgrönt, men hur blev det?
Jag påbörjade det och sedan blev jag helt manisk och upp i det blå så jag hade så mycket annat för mig resten av månaderna vi bodde där så det förblev halvfärdigt.
Det va roligare att städa, diska och möblera om än att måla klart. Som tur va så va det inte allt för stora färgskillnader så man la inte märket till det så länge inte lampan va tänd, om man inte tittade riktigt noga vill säga.

Nej, gode gud! Ge mig lägenheten på Bolltorp istället.

Nu ska jag hjälpa mamma att fixa med granen istället, sen ska vi iväg till Apoteket. Jag är stammis där sedan länge och nu börjar det saknas saker i mitt stackars skafferi.
Innan det ska jag iofs avsluta mitt blomsterköp, ska skicka lite blomsterbud såhär till jul hade jag tänkt.
(OBS!! Jag har nog fått mig en släng av mani nu så vi får se hur detta slutar.)

Hej

Helt ärligt får jag la av någon hänsyn till andra människor ursäkta för mitt ovårdade språk.
Men känner man att ingenting är värt längre eller att någonting går i ens väg så blir man jävligt trött och hur man då uttrycker sig är helt jävla oväsentligt.

Igår va en skitdag som börjar bli mer och mer vanligt medans dom bra dagarna är mer sällsynta än blåsipporna om våren.
Hela huvudet är fullt med skit och jag undrar hur länge allting ska vara svart och om det någonsin blir något lättare. Allting står stilla och det enda som växer är snön ute på altanräcket och mitt negativa tankesätt.
Ska klä mig själv i svart och ha en sorgedag och även en begravning av mina underbara och strålande dagar.
Jag ser inte alls när dom kommer att komma igen och det verkar som att ingen kan göra så att jag börjar komma lite på fötter heller.

Fick förresten prata med dom på beroendeenheten idag om att mina ben viker sig som spagetti då och då av den jävla zyprexan och jag tappar full kontroll över min kropp flera gånger.
Det är inte okej om man så ska kunna ta sig upp för trappan dit.
Hur fan hade det gått om jag åkte bussen varje dag?
Jag får försöka se det lilla lilla ljuset idag i och med att jag fick ännu en ledig dag.
Nu är det BARA Måndag och Tisdag som jag behöver bege mig av till Borås i regn&rusk eller Solsken&Gassande Hetta.
Nu dröjer det inte långt kvar tills jag har bara den där enstaka dagen jag åker dit och fan va lättare livet ska bli då.
Fattar iofs inte hur jag kan med och klaga nu när det började att jag åkte 7 dagar i veckan!

Denna dagen har förutom att vara skit så har jag inte heller orkat duscha eller klä på mig något nytt heller.
Jag åkte i pyjamas till Borås för att jag va alldeles groggy i huvudet i morse och helt enkelt glömde av det. Fick till min förvåning inte syn på det förens personalen i provtagningen frågade undrande om jag hade stigit upp ur sängen på vägen till dom.
Dock va det ingenting som jag skämdes över för det kommer jag ihåg från skoltiden att jag även där vaknade upp ur min dvala fortfarande iklädd pyjamasbyxor.
Jag skäms för mer värdliga saker, sånt man i normala fall aldrig behöver skämmas över.
Men nähä då, man ska ju inte vara som alla andra. Jag KAN tydligen inte vara det heller.

Jag får fortsätta att gräva ner mig i mitt mörker. Kanske under täcket med ett glas mjölk också. Garderad till tänderna med ett rör Treo och självbiografin "The Heroin Diaries" ur ett rockstjärneliv. Min just nu inspiration till livet som Nikki Sixx har skrivit.
Det är andra gången jag läser den men jag tycker även denna gång att den är kanon bra!

Ska försöka få sålt mina gamla klänningar som jag endast har använt en gång trots att dom kostat mig 1000 spänn styck!
Jävligt nödvändig affär tycker jag.

Nu ska jag försöka se om jag kan se lite ljus i att titta på min älskade bror när han ligger och spelar tv-spel, sjuk som han är. Dock är det lite skönt att ha honom hemma på dagarna, men självklart är det inte kul att han är sjuk.

Skriver kanske mer senare!

Jag orkar verkligen inte den här verkligheten.
Det är dags att stänga av nu men det går inte.
Varför?
Nej för folk terroriserar min stackars hjärna och får mig att bli både arg och ledsen.
Jag hatar dig din jävla cp gubbe!
Lägger in lite som jag skrev hos farmor.

Jag undrar hur lång tid det ska ta?
Om jag hade fått bestämma så hade jag mått bra med en gång ju och inte tusen år senare.
Allt ska det vara en direkt effekt på och inte något halvdant.
Men men...

Helgen har ju faktiskt vart riktigt rolig faktiskt.
I Fredags va det ju mycket lugnt. Ingen praktik pga att hon som har hand om det va sjuk och då fick jag stanna hemma.
Jag, mamma, pappa och lillbrorsan gick hem till farfar och hans sambo på kvällen för att käka lite.
Det blev helt underbar mossaka och jag åt tills jag mådde så illa att jag nästan började gråta.
Inte långt ifrån att jag faktiskt kan säga ärligt att jag ville stoppa fingrarna i halsen.
Men jag höll ut och fokuserade på Idol medans jag låg där flämtande i soffan.
Hade min lilla gosunge med mig som va så himlans kelsjuk så det va ju bara för mig att även stå ut med att han tryckte på min mage hela tiden då han låg med antingen armen eller huvudet där för att stödja sig.
Under tiden mellan Nyheterna och att Idol sista minuter skulle starta igen så tog vi bilen hem och bänkade oss där framför tvn istället.
Jay vann och det är jag väldigt glad över.
Hade fått ett spel om Minnah vunnit för jag tycker då rakt inte att hon skulle varit någon värdig vinnare..

Men i alla fall.
I Lördags va jag förbannat trött på morgonen.
Sov ett bra tag och efter det så åkte jag, mamma och morbror Tony till Göteborg för att inhandla dom sista julklapparna.
Jag hittade min kära pippi-tröja som mamma köpte till mig i julklapp!
Den är jag otroligt nöjd med att få.
Annars hittade jag inte ett skit till mig själv förutom att jag köpte det senaste Tekken till xbox360 eftersom jag inte hade det själv, spelat det en del uppe på IRIS men sen dess har jag inte hittat någon som har haft det alls.
I alla fall, efter att vi kommit hem så åkte samma gäng som vart i gbg ner till Kina i stan och käkade.
Vi tog buffe allihopa och sen åt vi efterrätt.
Själv tog jag friterad ananas med glass, mamma tog friterad banan med glass och Limpan tog glass med chokladsås och kex till.
När jag hade ätit färdigt kom min kvinna och hämtade mig.
Vi åkte och hämtade upp lite saker åt mig hos morsan och efter det stack vi hem till henne för att fixa iordning oss och grejer.
Det blev lite sminkning och en massa snack och även Lizzes ena storasyster kom och höll oss sällskap tills vi skulle bege oss till tåget.
Sen tog vi tåget till storstan och begav oss emot vågmästarplatsen.
Vi gick in och drack pepsi på ett ställe en stund för att vi inte skulle vara först på stampet vi skulle gå till.
Jag är absolut nöjd med att jag gick ut trots att jag kände mig väldigt trött, huvudvärk och bara allmänt gnällig och jävligt. Och trots att det va långt ifrån lika roligt folk på denna festen som det va när vi va på Halloween stampet så hade vi rätt roligt.
Det är alltid lika underbart att höra all skruvad musik och studsa runt i takt med en massa människor.
Nej, det gjorde mig gott att komma ut.
Man kan faktiskt ha det jävligt bra utan alkohol och sånt där, bara man är i rätt sällskap.
En sak va dock mindre kul...att tågen började gå så jävla sent.
Lizze skulle ju hem till sin son som fyller 4 år idag. Grattis busunge på 4 års dagen!
Vi fick ju sova hemma hos Tommy och det tackar jag verkligen honom för att vi fick komma hem till honom.
Har inte träffat han sen jag va 16-17 år eller någonting sedan han bodde i Alingsås och jag va en aningen mindre vild.

Så idag när jag kom hem lite efter 9 så gick jag och la mig i sängen bredvid där linus satt och spelade tv-spel. Under tiden jag höll på att somna pratade jag i sömnen och hade mig men till sist fick  jag äntligen sova i några timmar under dagen.
Snacka om att jag va trött!

Sen har dagen bara flytit på.
Vi har ju vart på Linus luciafirande och Limpan va helt grym.
Han fick stå och dansa som tomtefar helt själv framför en fullsatt Noltorps kyrka där det satt föräldrar och andra släktingar till alla barnen.
Vilket fick mig att tänka tillbaks på mitt eget luciatåg när jag gick i lågstadiet då jag va Ängel tillsammans med en annan tjej.
Vi fick sjunga helt själva och jag hade en jätte lång vers, eller då tyckte jag i alla fall att den va jättelång.
Hur pirrigt allting va.
Men fy vad jag önskar att jag va barn igen.

Efter det har det vart rätt lugnt.
Jag har jobbat och det har vart skönt.
Gjort klart nästan alla pärmar helt nu.
Endast några papperssidor kvar att lägga över i datorn.
Och de sista 2 timmarna har jag även suttit och tittat på tvn samtidigt..

Nu hoppas jag bara att filmen ska ta slut sen ska jag sova.

Imorgon får vi se vad som sägs om lägenheterna och jag hoppas verkligen att jag får se dom nu.

Fortsatt trevlig kväll och 3e advent!

Av allt som händer inuti mitt huvud skapas det en huvudvärk som spränger huvudet i små små bitar.

Jag har precis lagt mig i sängen med mamma och Linus.
Ska egentligen gå upp och tvätta av mig mitt smink nu.
Ta min zyprexa och sova.
Det skulle vara det ultimata just nu.

Jag känner mig väldigt fåordig idag så det blir inget långt inlägg.

Ni får ha det bra så skriver jag lite mer imorgon.

Efter tårar i tystnad och ångest upp till hakan så har jag snart genomlidit även denna dag.
Va så trött i morse att ögonen gick i kors och det kändes som att jag pratade med mig själv i sömnen under tiden jag va ensam hemma idag.
Morfar hämtade mig hemma idag för att köra mig till Borås.
Jag fick idag chansen att berätta för Mariana om hur jag mådde innan vi gick in till läkaren.
Allting kändes jävligt bra med honom.
Han är en specialist på just bipolär sjukdom och jag har inte träffat någon som har haft endast det som inriktning.
Eftersom jag har en fruktansvärt deppig period just nu så skrev han ut Zyprexa åt mig.
Plus att vi höjde min Lamotrigin.
Doktorn sa att jag hade en ovanligt låg dos emot vad jag borde ha när jag har diagnosen Bipolär typ 2.
Eftersom jag har både ganska kraftiga upp och nedgångar så behövs det en större dos.
Han sa också att jag har en väldigt bra bas till att må bättre men att vissa saker måste vara högre för att ge en godkänd effekt.
Min nya medicinlista:

• 250 mg Lamotrigin (Antiepileptikum/stämningstabilliserande) i en vecka framöver och sedan höjer vi med ytterligare 50 mg tills vi är uppe i 300. Efter det får vi se hur mycket till vi ska höja med det blir förmodligen upp till 400 mg.
• 600 mg Seroquel (Neuroleptikum) som jag ska ta 300 på morgon och 300 kväll.
• 2.5 mg Zyprexa (Neuroleptikum) som jag ska ta minst 1 tab om dagen eller högst 4. Kväll ska dom tas. Så dom blir ju säkert olika för varje dag hur stor dos jag tar.
• 1332 mg Campral (medel vid alkoholism) som jag tar 666 mg morgon och 666 mg kväll.
• 225 mg Lyrica (Antiepileptika/ångestdämpande) som jag tar lite som jag vill men det blir nästan alltid 2 på morgonen och den sista någon gång under dagen. Vissa dagar tar jag inte ens 3 för jag känner att jag inte behöver det. Men minst 2 tabletter varje dag.
• 22 mg Buprenotex (Substitutionsbehandling vid opioidberoende) och den tar jag varje morgon varav 3 dagar i veckan tar jag dom inne på beroendeenheten. Jag har varit duktig och skött mig så därför får jag med mig hem för tors, fre, lör & sön. Väntar bara på ännu en fri dag att lägga på praktiken istället.

Annars va hela mötet med läkaren bra och dom kom även fram till att vi ska göra en ADHD utredning. Jag har tydligen mycket som tyder på det och vi har påbörjat frågeformulär och massa annat nu.
Både läkaren och Mariana tycker att jag har saker som passar in i just den diagnosen och det ser ju dom säkerligen bättre än jag.
Det som där emot inte va så bra idag va att vi vägde mig och jag har gått ner ifrån 52 kg till 46.9.
Inte bra Alexandra!!!
Till och med jag blev förvånad för så mycket trodde jag verkligen inte att jag hade gått ner.
Dags att göra något åt det, vilket jag iofs har försökt under en längre tid nu och inget verkar fungera. Men jag får göra som Zara sa åt mig.
Äta mycket salt och dricka mycket vatten, då kanske jag går upp mer i vikt.
Men jag måste äta mer också.
Zyprexan gjorde dock så jag gick upp en del i vikt när jag åt den uppe på behandlingshemmet så det kanske

Annars mår jag fortfarande helt kasst, huvudet känns helt söndrigt och jag vill inte göra så mycket annat än att gräva ner mig.
Jag får be till dom högre makterna att medicinerna ska funka och att jag kanske får sova någon gång nu i framtiden.

Men nu ska jag titta lite närmre på CSI och så ska jag även kika igenom min lillebrors önskelista som han skrev på min dator förut. Jag är redan klar till honom egentligen men man vet inte om något extra slinker ner under granen. Han förtjänar det som är så snäll emot mig på dagarna när vi är själva och han är faktiskt världens bästa bror och bara 8 år.
Han gnäller aldrig på mig, blir aldrig avundsjuk på mig eller något sånt och det är så jävla underbart!
Älskar min lilla Limpan!

Imorgon ska jag med min älskade kvinna Lizette på hennes barns luciafirande. Det ska bli mysigt.
Va ju några dagar sedan vi sågs pga allt och inget.
Hon gör min tillvaro ljus i mörkret och hon är en av dom bästa att nämna.

Ha en fortsatt trevlig kväll!

Första synen av dig fick mig att känna mig så illa till mods.
Det räcker att jag ser dig i ögonvrån för att förstå att du är tillbaks på ruta ett.
Alltid har det varit så att man springer fort i nedförsbackar.

När vi väl började prata med varandra va jag tvungen att sätta mig ner och fokusera på att hålla rösten stadig.
Jag ville gråta och slänga mig runt halsen på dig men jag vågar inte och jag vet inte vad jag skulle få för respons.
Du som har vart den bästa någonsin för mig. Aldrig har jag haft en relation med en person som är så snäll, omtänksam och med karaktär.
Nu har du ingen karaktär och jag kan se framför mig hur du försvinner i mängden.
Du står i skuggan av ljuset och jag vill inget hellre än att göra dig färgglad igen.
Men jag kan inte.
Jag har mig själv att tänka på.
Du kommer alltid att betyda mycket för mig, vare sig vi ses eller inte.
För en del av dig kommer alltid att följa med mig.
Jag vill rädda världen!

Min bättre hälft, min bästa vän och min partner va du..
Jävla droger och jävla fitt-värld!!


Just nu sitter jag och försöker trycka bort tårarna. Det svider och jag vill lägga mig på golvet och skrika ut min frustration.
Jag vill inte leva längre idag, jag vill inte leva längre någonsin.
Nu va det riktigt längesedan som jag kände att rakbladen kommer att göra allting bättre för stunden. Men nu känns det som att det är enda utvägen ifrån mitt mående och mina tankar.
Det är såpass att jag vet att innan morgonen så kommer jag att ha nya sår någonstans på min kropp.
Jag har inte haft det sen tidigare i år då jag klippte mig i armen när jag bodde uppe i min lägenhet i Enköping.

Nej, usch.
Världen är förpestad med all sin skit och vi är små marionetter i ett fult spel.
Mina tankar är nu som cancern som har tagit över hela mitt liv.
Jag skiter i det här nu..

Fuck off!

Ja, idag ringde min kära socialsekreterare.
Det va både bra och dåliga besked.
Enligt mig va dom jävligt bra saker hon sa faktiskt.
Hon berättade att med den 2a hands lägenheten som jag har nu kan man inte göra ett byte utan har man fått en i 2a hand så är det den man har och kan först byta när man får ett 1a handskontrakt.
Så istället sa min soc-"tant" att jag får söka efter en lägenhet själv och istället och då även få ett 1a hands kontrakt!
Fan så mycket bättre.
Det enda socialen hjälper till med om det behövs är ett hyresgaranti om det är det som Alingsåshem kräver.
Perfekt!
Så idag har jag sökt 2 stycken lägenheter.
En 2a på Noltorp på 62 kvadratmeter.
Och en annan 2a som va på 50 kvadrat på Bolltorp. Det är ju nyare lägenheter där och det va helt öppen planlösning mellan köket och vardagsrummet. Plus att det även va tvättmaskin i lägenheten. Det är ju ALLTID ett jävla plus.
Godegud, det bästa hade vart med lägenheten på Noltorp för den är större när även lillasyster ska följa med.
Men den på Bolltorp har ju sina fördelar.
Vi får se.
Jag har ju så pass mycket poäng vilket Alingsåshem berättade för min soc och det är stor chans att jag får en lägenhet väldigt fort också.
Med tanken på att jag har över 1400 poäng om några dagar eftersom jag har samlat i några år.
Kan det bli bättre egentligen?
Ja...att mamma va klar med cellgifterna eller att hon inte blev sjuk överhuvudtaget.
Men det är som det är.

Annars mitt mående suger fortfarande, det är i botten men jag har inte berättat det för någon här hemma. Känner inte att jag har någon lust till det heller. Jag tar några lugnande och tar det chill bara istället.
Endast sagt det till min soc och min case manager.
Hann inte prata med Mariana idag heller så det va ju lite surt men jag får ta det med henne imorgon istället.

Men nu ska jag hoppa in i duschen för vi ska hem till Susanne om drygt 2 timmar och hjälpa henne med packandet och grejer för hon och Emsan åker till Thailand imorgon kväll.
Gottegrisar!

Ha en fortsatt trevlig dag folket!

Idag har jag sovit nästan hela dagen eller legat bredvid mamma i sängen med datorn i knät.
Linus har legat och spelat tv-spel hela tiden och hittat på egna låtar och egna melodier...helt galen.
I en sång han kom på så sjöng han mitt i allt: "jag gillar min syster, jag gillar mina systrar..."
Sen har mamma lagat falukorv och stuvade makaroner idag. Vilket jag har älskat sen jag va liten, det va en bra avslutning på helgen.
Jag har egentligen haft massa saker som jag skulle ha gjort idag men jag har verkligen inte gjort ett smack.

Nu imorgon börjar en ny vecka.
Jag ska till Borås som vanligt.
Hämta mediciner och sen ska jag försöka att köpa klart dom sista julklapparna. Har inte så många kvar nu.
Moa har jag bara börjat med men det ska ju vara saker för lika mycket pengar till båda syskonen.
Mamma är inte helt klar heller. Och sen så köpte ju vi en sak till farmor och måste därför också köpa något till mormor & morfar också. För rätt ska vara rätt.
Och trots att jag har köpt massa julklappar denna månaden så har jag fått köpt en del till mig själv.
Det är fan inte dåligt att kunna hantera dom 3800 man får i månaden så man både får köpt till andra OCH sig själv.
Har ju iofs sålt 2 saker på Tradera men det va inte sådär jättemycket pengar jag fick för dom sakerna.
Men det va i alla fall ett litet tillskott.
Räkningarna blev betalda för dom pengarna så man gick plus minus noll i det fallet.
I veckan kommer även saker som jag har köpt på Tradera, vilket alltid är lika spännande.

Mitt mående är inte förändrat alls ifrån igår.
Jag har iofs sovit mycket idag och mesta dels den vakna tiden bara legat vid datorn och då inte hunnit tänka så mycket vilket har gjort att dagen har varit lättare på ett sätt.
Nu den senaste tiden med massor runt omkring, mamma sjukdom, drogsug av och till plus annan jävla skit har jag inte haft tid alls att tänka så mycket på mig själv i den bemärkning som jag brukar göra utan det har mer varit så att jag har skjutit upp allt som har med min sjukdom att göra och den har inte existerat direkt.
Men nu när allt är mer avslappnat och man vet vad som händer för dagen och imorgon ungefär så är det helt annat.
Då finns man själv igen.
Jag är jävligt glad dock att jag bor här hos morsan och dom nu.
Dom behöver mig och jag behöver dom.
Och mer kommer dom behöva mig när mamma börjar med cellgifter om lite mer än en vecka.
Då är hon trött, mår illa och sånt och då är det inte lika lätt att för henne att ta hand om Limpan vilket är en självklarhet och då hjälper jag gärna till.

Att man har en alkoholist till pappa är för jävla jobbigt också många gånger.
Inte för att jag har någon sorts förståelse för honom för han har fan aldrig haft det för mig trots att han själv har vart helt jävla kokt i huvududet under alla dom åren som jag har betett mig som en jävla idiot.
Men när man inte kan ta ansvar över sina egna barn, ljuger och förstör då är man inte värd ett skit i mina ögon.
Barn före allt!
Helt trött i huvudet blir man och vissa dagar känner man bara för att låsa in idioten i en källarskrubb någonstans.
Jävla dumhuvud.
Jag är förbannat glad att jag tog mig ur min egna överdrivna alkoholkonsumtion.
Vill fan inte vara som honom.
Det va ju inte bara droger som va problem för mig utan även alkoholen..
All sorts berusning va att föredra istället för att vara "normal" och klar i huvudet, en jävla självmedicinering emot allt det onda i välden.
Och bara hat, hata allt och alla. Hata hela världen!
Trots att jag hatar väldigt mycket fortfarande så är det långt ifrån samma skala som tidigare.
Jag hjälper hellre till med saker nu istället för att få saker gjorda för mig hela tiden.
Delar hellre med mig än att ta allt själv nu också, inte av precis allt men det mesta för det vill ingen.
Men det skulle jag ALDRIG ha gjort tidigare.
Då va allt mitt och jag va avundsjuk på allt och kunde bete mig som någon bortskämd jävla snorunge om jag inte fick något när någon annan fick.
Nej, jag får tacka gud, shiva, buddah eller vem fan det nu är som har hjälpt mig för att ha blivit en bättre människa..


Nu ska jag återgå till mitt budande på Tradera och sen ska jag mysa med mamma och Linus.
Orkar inte skriva mer idag.

Tack Agneta för din kram och jag skickar många kramar tillbaks till dig!!!

Ha en bra kväll!!

Allt är bara mörkt och jag hatar det.
Det enda ljuset jag ser är min mamma och mina syskon medans allt runt omkring bara susar förbi och jag hinner inte med.
Jag önskar nästan att jag kunde belasta någon annan med en del av mina tankar just nu så jag slapp att bära allt inom mig själv.
Mitt huvud kommer snart att implodera.
Jag till och med önskar att man kunde spy upp all ångest men det vet jag att det inte fungerar heller..
Man blir bara hungrig efter att man har spytt och så avskyr jag det där att man inte kan andas.

Men jag fortsätter att le utåt och se glad ut. Det finns inte mycket annat att göra.
Bara låtsas.
Önskar att jag nu också kunde gråta men ångesten fyller även det utrymmet och har blockerat hela tårkanalerna.

Varför gör livet så ont?

Någon gång måste dom här jävla nedgångarna försvinna, men jag vet innerst inne att dom inte gör det. Dom försvinner aldrig.
Man lär sig bara att hantera dom.
Men ibland känns det som att jag inte kan göra det.
Uppgångarna är bra mycket enklare faktiskt för dom är inte längre så ofta och jag blir inte psykotisk och lägger mig på spåret längre.
Men som sagt, det va en gång och jag va inte mig själv.
Då fanns det ju dock några människor som gjorde så mycket för mig.
A (en klient på IRIS) som kom och drog mig av spåret.
Och underbara Agneta, min kontaktperson.
Hon gjorde mycket för mig den kvällen innan taxin kom som skulle ta mig till psyket på Uppsala sjukhus.
Jag blev dock mer psykotisk när jag kom dit och hade en helt sjuk paranoia som aldrig ville släppa.
Jag anklagade personalen för att ha kameror i alla rummen som jag skulle befinna mig i, att försöka förgifta mig med maten och tabletterna jag fick. Trots att det va exakt likadana tabletter som jag ätit i flera år.
Samma märken och det va helt enkelt samma allting med dom.
Men enligt mig hade dom mixtrat med dom.

Att vara bipolär är ett helvete många gånger.
I alla fall dom dagarna då allting känns jobbigt och tungt.
Maniska eller hypomaniska faserna är långt ifrån lika jobbiga nu för tiden.
Känner knappt av dom längre.
Men dessa depressioner.
Så mycket tankar på döden och allt kretsar kring det dåliga.
Ångest för allt och mår dåligt över minsta lilla.
Inte värd någonting och som sagt.
ALLT ÄR ÅT HELVETE...

Äh, jag ska gå och hänga mig en stund nu och sen ska jag nog titta på film och sova.

Hej...