dubbeldiagnos

Det är ingen hemlighet att jag har ångest som ALDRIG verkar släppa just nu.
Det är ingen hemlighet hur jag har levt.
Det är ingen hemlighet att jag blev misshandlad både fysiskt och psykiskt i 8 MÅNADER heller!

..och jag är arg.

Jag vill egentligen bara slå, gapa och göra allt för att skada så mycket som möjligt.
Så mycket hat och jag vet inte vart  jag ska göra av den.
Frustrationen gör att jag inte känner annat än smärta. Så vad gör mig glad?
Att idioten dör? Av att hitta en ny kärlek? Att slå folk på stan eller att köpa nya saker?
Ingenting tror jag.

Det gör så ont. Så jävla ont.
Mitt hjärta blöder just nu och mina ögon sticker och svider.
M är en idiot som borde spärras in på livstid, tortyr borde även förekomma i det livet. Och jag menar det verkligen. Ingen människa borde kunna göra så mot NÅGON.

Jag vet hur bra du mådde M men samtidigt så dåligt.
Eller i början mådde du dåligt, du grät M. Du tyckte synd om sig själv.
Men med tiden blev du mer elak, mer säker i hur du misshandlade mig och du började må bra i det M.
Man såg hur du växte som den narcissistiska, sadistiska psykopaten du va, som du ÄR M.
Nu i efterhand då du spökar i mitt huvud förstår jag inte hur du kan leva med dig själv.
Och jag förstår inte heller hur jag kunde trippa runt på tå och försöka vara där för dig i din sjuka värld.
Inte nog med all misshandel, du va även tvungen att låsa in mig.
Olaga frihetberövning står det i mina polispapper.
Enklast att beskriva allt är att du tog ALLT ifrån mig, precis ALLT M!
Vissa dagar förstår jag varför allt har gått mer skevt efter M. Vissa saker har gått bra, men så otroligt mycket har också gått dåligt. Speciellt i mitt huvud.
Men är det något att skylla saker på?
Ja, faktiskt.
Jag lider med alla dom som lever i sådana förhållanden alla kvinnor, män och barn.
Det är inget jag vill att någon ska gå igenom för det förstör och det sitter kvar.
Blåmärken och sår försvinner, men ärren i själen går aldrig bort.
A L D R I G !

Hur fan ska jag kunna känna mig trygg igen?
Vem ska ge mig det jag behöver och om jag nu skull få det, hur ska jag då ta det?


Men senare en vacker dag så kom den jag trodde skulle stanna vid min sida.. Det va DU.
DU gjorde mig trygg. DU gjorde mig glad. DU gjorde mig till den personen jag vill vara och det va första gången sen jag kom ur mitt fängelse med daglig tortyr.
Så varför i helvete förstörde DU det?
Jag behövde stöd ifrån DIG, jag behövde verkligen ingen annan än bara DIG.
Ingen av de jag va tillsammans med eller dejtade mellan M och DU det gav mig det som jag behövde, inte så som DU.
Jag älskar dig..

"I Hela mitt liv har jag väntat på någon som liknade dig. Hur kunde du lämna mig ensam i en värld som har blivit så hård? I hela mitt liv har jag längtat långt, längre bort här ifrån. Nu står du först på min lista över folk som förtjänar ett straff värre än döden.."