Skyddad av spegeln.
Jag kommer idag komma med vaga metaforer för saker som jag känner, tycker och tänker. Men jag ska mer försöka förklara på ett bättre sätt så att åtmistone dom som känner mig kan förstå ett uns av det jag skriver eller att personer med liknande egna problem/erfarenheter, vet i fan vad man ska kalla det, kan förstå.
Idag ska jag berätta om mitt skydd från det i livet som mest kan göra skada för stunden.
Jag lever i två världar varav den ena är i spegeln, spegelbilden är jag och jag bor där mellan väggen och glaset framtill på spegeln.
För att kanske beskriva det ännu bättre är det som två enäggs tvillingar som bor i två olika men ändå så lika världar.
Som utnyttjar varandra på ett bra sätt men som samtidigt hatar varandra och är så olika.
På morgonen brukar vi stå och hånle mot varandra, vi hatar varandra men samtidigt vet vi att vi måste ha det så här, hon ler för att jag sitter fast där och att jag ler för att hon är ute bland alla vanliga människor.
Det finns så få förstående människor utan ALLA dömmer vi, det gör ju för fan även jag och säkerligen snabbare än de flesta andra, men då måste man skydda sig.
När jag går ut på morgonen så är det egentligen jag som står kvar i spegeln och glor skadad och blottad medan hon som går ut via dörren är mer fungerande bland den gråa massan, men hon är ändå bara en söndrig kopia av mig själv med en mask.
Vi har båda bra fördelar och dåliga nackdelar som dåliga fördelar och bra nackdelar.
Hon kan prata med människor och hon har ett mer lätt sinne än jag själv, därför valde jag att bo i spegeln.
Men det är jag som har lärt henne fraserna, det är jag som lärt henne pratet.
Jag har gjort henne till den hon är.
Vi är så olika men ändå så lika, vi delar inte på mycket utan har vårt för oss själva.
Hon har snygga kläder och smink, jag kör neutralt och i det som är bekvämt just då.
Hon är ytlig och orolig, jag är sårbart öppen och lugn.
Trots avskyn för varandra, våra snea självbilder och dåliga självförtroende så drar vi inte nytta av varandras olyckor i andra situationer. Vi höjer varandra och kämpar åt varandra.
Jag undrar om vi kommer ta livet av varandra eller till slut leva i en harmonisk symbios.
Hon finns där med lugnande, tysta svar på mina kvävda skrik ner i kudden. Hon viskar att att kommer att bli bra när allt känns hopplöst och hon förklarar även hur det kan bli bra.
Jag är där och klappar henne på kinden och drar upp henne på fötter igen då hon klumpigt ramlat ner i likgiltigheten och oron.
Dom få sakerna vi delar är starka känslor, vi saknar och älskar samma människor.
Men vi delar inte samma minnen med olika personer, vi har bra och dåliga ur båda våras synvinklar. Känner inte den ena av en sak gör alltid den andra det.
En är inte svår att lura men när dom båda två är var för sig så är det svårare att föra mig bakom ljuset.
Vi försvarar varandra och vi ser alltid till att en av oss står på benen.
Vi håller varandra ifrån drogerna och vi kämpar oftast ihop.
Enda gången vi ger oss och går ihop är när vi känner oss båda avslappnade och trygga med människor i våran omgivning. Anar dom inte oråd ihop så förblir dom ihop med dessa människor. Jag behöver aldrig ha framme henne när jag är hos mormor&morfar till exempel, eller när jag är med farmor.
Då har jag aldrig behövt mig av henne och därför har vi gått ihop till en istället. Vi kompletterar varandras färdigheter och det kan inte bli så mycket annat än bara Alexandra, hon som är en aning komplex men som inte överanalyserar varenda ord och rörelse.
Men hon är nervös och jag avslappnad. Hon är rastlös och framåt medan jag är tillbakadragen och rätt så avvaktande.
Vi är varandras motsatser och det gör oss till en perfekt kombination då man får ihop oss.
Det är inget dubbelliv och ingen schizofreni. Det är bara jag själv.
För övrigt om dagen så har den varit helt okej faktiskt, har haft en del att göra på jobbet och det får ju alltid tiden att gå.
Sedan ringde jag Nicklas en stund också vilket kändes väldigt skönt, samtidigt inte alls.
Det är den där jävla saknaden. Jag måste säga att det nästan känns värre att sakna en levande person då man vet att den finns där någonstans men man kan bara inte nå personen.
Men man vet att om man verkligen vill så kan man få i alla fall ett ord, ibland kan det helt och hållet räcka.
Saknaden efter mamma är ju fruktansvärd men jag har nu sakta, sakta börjat se saker lite klarare. Det har blivit så uppenbart för mig att jag aldrig kommer att få se mamma igen, förutom i drömmen eller i liknande situationer.
Det känns hårt att säga men jag har kommit fram till att det är okej att släppa taget, jag har kommit till någon sorts insikt vilket är rätt lättande.
Jag är fortfarande livrädd för att glömma hennes doft, röst eller hur hon såg ut men efter att jag satt ord på det med munnen till en annan människa och riktigt pratat om det har jag kommit fram till för min egen del att man måste nästan bara ha någonting att ta på för att man ska tro att personen kommer att försvinna helt annars.
Jag vet att mamma tyckte det va för tidigt att lämna oss, det skrev hon i ett sms bara några veckor innan hon dog till mig.
Men jag vet att hon hade velat också att vi går vidare i våra liv, att vi blir lyckliga och omger oss av människor som älskar oss och inte gör oss illa. Att släppa taget betyder inte att hon försvinner.
Hon är våran mamma och kommer aldrig kunna försvinna ifrån oss, vi har henne i oss och vi bär hela tiden med oss en del av henne. Även våra barn kommer att få en liten del av henne och trots att hon inte finns så kommer hon ändå att bli mormor/farmor fast att hon inte går att ta på.
Så det är lite fel att jämföra saknaderna, då dom inte alls är lika, men det har nästan blivit jobbigare att sakna den där levande personen.
Jag hade bara vela träffa han i en minut, det hade räckt. Vill bara ta hans ansikte mellan mina händer och ge ha en kyss, dra med tummen över en sticksig haka och kind och sedan återgå till det som va innan om så vill.
Men jag hade gjort varenda sekund i hela minuten värd.
Jag ska hålla den tanken när jag sedan lägger mig i sängen och försöka att på så sätt kanske få mina tårkanaler att sluta. Tårarna bara förökar sig i mina ögon och det har dom gjort nästan konstant sedan jag satt på tåget.
Det va som att sätta på en kran och jag kände ett sånt jävla lidande och det va inte mitt eget. Jag kan min egna skada och jag vet hur varenda litet ärr känns, men när man helt plötsligt känner en annan persons smärta så blir det helt annorlunda.
Det är en sån sak jag har varit med om några gång tidigare att jag kände hur ont en annan människa hade, det va väl antagligen jag själv som orsakat det då också. Jag är ju jävligt bra på det där.
Jag vill bara säga at jag vet hur det känns, men hur fan ska man säga det till någon så att dom faktiskt tar det på allvar?!
Låter ju som jag är helt sinnessjuk ju för helvete.
Men jag vet i alla fall vad det är för smärta, jag vet precis hur det känns för jag kan föreställa mig en annan persons smärta om jag utgår ifrån hur min egen är, tar bort och lägger till lite annat.
Och det gör mer ont att känna det så här. Mitt egna onda känner jag så ofta och jag har levt med det så länge så jag kan den utantill. Jag kan inte kontrollera någon annans smärta, det kan jag med mig egen.
Skit samma, jag lämnar det nu.
Ska springa till Ica och köpa snus och sedan ska jag hem och krypa ner i min tvättkort och stänga locket för att få lite total mörker omkring mig.
Paradiset.
Jag undrar hur det hade varit att leva i paradiset?
Hade man sluppit tänka, sluppit elaka människor och bara fått vara sig själv?
Hade man sluppit all sjukdom och lidande?
Hade man sluppit göra andra människor lidande och hade samvete inte existerat?
Ångest hade varit gott och grubblande nåt man blivit glad av istället?
Hur hade mitt paradis sett ut? Vilka hade varit där?
Likgiltig ställer jag mig till livet just för stunden och undrar vad som finns i betraktarens ögon.
Är det nåt att beundra eller avsky?
Det är bättre att vara lyckligt ovetande än olyckligt vetande.
Jag ställer dock mig själv den frågan och undrar om det verkligen är sant.
Vi önskar oss saker vi inte kan få och vi lär oss aldrig.
Är det en av människans dom för att, enligt dem kristna, Eva åt av äpplet som ormen uppmanade till.
Hade vi levt i ett paradis annars?
Mitt paradis är en plats i mitt huvud som är svåråtkomlig och den är där för att reta mig.
Den visar hur det kunde vara och visar nåt som aldrig kunnat bli.
Jag valde fel vägar och det är gjort, men där är alla vägar rätt och ingenting är farligt.
Människor är värda och jag älskar dem för det dom är och inte gör.
Känslor är bra och gör aldrig ont.
Jag litar på det som finns där och att det inte vill mig illa.
Världen jag lever i nu gör mig illa på sätt som man inte visste fanns.
Men jag ska fortsätta mitt jobb och mitt liv på det sätt som livet låter mig.
Världen runt omkring är hård och skoningslös men ändå går livet framåt.
Jag vägrar slå rot och fastna.
Fortsätta träna mig stark på livet och hoppas slippa för många bakslag.
Hålla fasaderna i schakt och låta ingen komma för nära.
Vi låter det gå!
Vem kan trösta knyttet?
Sitter i min soffa och alla mina tankar och känslor har bubblat över flera gånger idag.
Jag avskyr att det är den tiden på året då man fått reda på att mamma blev sjuk första gången och även då vi fick reda på att mamma inte skulle överleva sjukdomen en gång till. Jag gillar ju hösten men den känslan är förstörd.
Det va en liknande sån här dag då jag och morfar va med mamma på sjukhuset och dom gav oss beskedet att mamma hade metastaser i ögat
Hur jävla orättvist va inte det då?
Hur jävla orättvist va inte det då?
Det luktade likadant ute och det såg nästan likadan ut utomhus också.
Hur ska det göra någonting lättare om man kommer ihåg allt i sådana detaljer? Om man inte ens kan gå ut utan att må dåligt för att någonting ser, luktar eller känns bekant och det inte på ett bra sätt.
Lika bra att skita i allt om det ska vara så här!
Dagen har varit mer uppåt än nedåt och det kan jag ju tycka är bra samtidigt som jag vet att det egentligen inte är så bra.
Kan jag inte bara få vara normal någon jävla gång?
Måste det vara antingen eller hela jävla tiden.
Jag börjar bli rätt trött på det och vill egentligen bara ge upp, bättre att känna ingenting än att känna så mycket kan tyckas.
Men jag vill ju känna och jag vill ju kännas!
Hur fan ska man klara av att leva med det? On eller off?!
Jag hoppas så innerligt att det här ska gå över snart så jag kan bara vara Alexandra igen.
Va inte hos min psykolog idag eftersom jag inte känner mig bra.
Har vikt kläder och legat i soffan istället för att åka till Borås.
Det känns lite som att jag skiter i viktiga saker bara för att jag tycker att det är jobbigt men jag vet ju själv någonstans att så inte är fallet.
Jag går ju mer än gärna till min psykolog i vanliga fall och nu får jag nästan dåligt samvete när jag inte gör det.
Får släppa den tanken nu, jag måste vara hemma och bli frisk nu.
Jag hade verkligen vela beskriva den känslan som jag har precis nu och jag kan ge mig på ett försök.
Det smakar bittert i munnen av någonting som inte går att ta bort, inte ens om jag skulle dricka ammoniak skulle smaken försvinna och om avsky hade smakat så är det den smaken jag har i munnen nu.
Jag har en stickande känsla i hela kroppen. Nästan som krypningar och rastlösheten förpestar mina fötter och ben. Vill springa omkring och samtidigt bara ligga stilla.
Inuti bröstet känns det som att mitt hjärtat slår så hårt för att det vill ut och jag har någonting som klistrar sig fast där inne mot Solarplexus att det blir svårt att andas. Det känns som svart-grå rök som hopas i mig och ett tomrum som har bildats kring allt det mörka och det växer och gör att det blir svårare att andas.
I huvudet känns det som allt bara är en svart sörja, som tjära. Det finns inget bra där utan allt är dåliga minnen och saker som gör ont. Det skvalpar omkring för att jag inte ska glömma av något och det blockerar allting som är bra. Jag får bara kännas och minnas allt som är dåligt, allt som har förstört och skadat.
Mer än så går inte att beskriva och då är det en jävligt svag beskrivning på hur jag faktiskt känner i kroppen just nu.
Jag får försöka klara mig igenom dagarna och sen tänka att det är torsdag snart, då kommer Nicke och det blir med all säkerhet lite lättare.
Det blir lättare med han i närheten och jag behöver inte tänka på allt som gör ont.
Jag hade ju inte behövt det annars heller kan man tycka men det är lättare sagt än gjort när nåt i huvudet säger att du inte får tänka på det som är bra.
Man bränner sig bara då och målar upp en bild som inte är sann om hur bra du faktiskt kan må, för att du sedan ska trilla ner igen och börja må skit.
Jag vill bara tillåta mig att må bra!
Hoppas verkligen att jag snart ska få vara på en bättre plats än där jag är nu, jag vill ha någon sorts lycka och jag vill känna saker starkare än vad jag gör nu utan att behöva ha någon i närheten.
Det negativa tar över så mycket av det postitiva att det inte går att ta på något av det bra nästan.
Man målar upp ett falskt yttre och folk förstår inte riktigt hur man mår eftersom den där fasaden sitter stenhårt fast i vägen.
Känslorna skall inte visas i onödan.
Det är lika bra att jag lägger ner det här nu och sätter mig på golvet och lyssnar på musik.
Ha en bra kväll alla!
Abstinensen.
Idag har varit en hemsk jävla dag, en av dom 10 jobbigaste dagarna på mina 2år och 4 månader som drogfri.
Värsta dagen va när mamma gick bort, även första gången hon blev sjuk va en av dom dagarna, när hon blev sjuk igen och vi fick reda på att hon inte skulle överleva cancern en gång till.
Där i mellan har det varit några dagar som har sugit fullständigt.
Idag i alla fall så vaknade jag och mådde piss, gårdagen va jävligt dålig också och kvällen katastofal men idag kändes det som att jag skulle gå under.
Jag fick sjukskriva mig ifrån jobbet och vägrade att gå upp ur sängen, tänkte det värsta att det ena leder till det andra och sedan sitter jag där igen.
Det kändes så konstigt eftersom jag hade riktig abstinens.
Jag vet att vi lärde oss en del när jag va på IRIS att det finns någonting som heter PAA, postakut abstinens. Trodde ju att det va nåt som bara dök upp dom 3-9 första drogfria månaderna men efter att jag varit inne och läst lite så såg jag folk som fått det 1, 2 och 3 år efter att dom blev av med sitt missbruk.
Svettningar, myrkrypningar och ett otroligt jävla sug efter en fix.
Trodde ju också att det kunde varit för att jag inte tog medicinen exakt samma tid som jag brukar och att det va den jag fick abstinens efter men när jag hade tagit den så försvann känslorna ändå inte.
Har knappt kunnat tänka på någonting annat och har därför isolerat mig utom då jag pratat med psykakuten och så.
Det finns en stående plats om jag skulle behöva den under helgen, tack o lov för den kan faktiskt behövas.
Allt som har kretsat kring mitt dåliga psyke, abstinensen och vad som har hänt idag skriver jag inte här utan dom som ska veta vet.
Mer än att det har varit en fruktansvärt turbulent dag behövs inte sägas.
Dagen har gått som den ska annars trots den jävla abstinensen och depressionen från helvetet och jag har hållt mig ifrån att prata med nästan alla.
Dom få samtalen jag har svarat på kommer ifrån Limpan, pappa och morfar. Resten vägrar jag att svara på, till vilken nytta hade det varit?
Måste ju säga att det suger att jag inte är med Nicke idag heller. Saknar han massor men när det är sådana här dagar så är det ju extra mycket.
Jag va ute och gick i regnet förut för att få tankarna på lite annat, så saknaden inte blev så påtaglig som hemma och sen behövde jag storhandla också.
Rensade kylskåpet i natt så det enda som fanns kvar va sylt, fil, björnbärskräm, mjölk och saft. Inte mycket att hänga i granen.
Så jag gick och storhandlade, fick kämpa som fan för att få hem allt och vet inte hur många gånger jag faktiskt stannade på den korta vägen ifrån affären.
Nu blir det i alla fall mat i dag också, pepparbiff och delikatesspotatis med chili-bea.
I morgon hoppas jag att lill-brorsan dyker upp här och stannar över natten, pappa ska eventuellt ha en kompis på besök och det får han mer än gärna ha så jag kan ta över Limpan en stund.
Måste ha någon sorts sällskap men inte av massa människor så då blir min broder ett bra val .
Nu ska jag släpa mig själv ut i köket och kirra maten så jag inte svälter ihjäl och så kanske man kan stilla abstinensen med kött eller daimen som jag har köpt till senare.
Ha en bra kväll alla!
Ett skott i huvudet..
Sitter hemma och lyssnar på musik.
Idag har verkligen varit en riktig skit-dag, ingenting har varit bra med den.
Gick upp vid 6 för att skicka mejl till jobbet och säga att jag kommer in senare.
Jag är super deppig och önskar att jag hade en pistol som jag hade tryck upp under hakan och skjutit mig i huvudet.
Vill inte leva alls och jag ser fan inget ljus i slutet av tunneln, bara svart.
Ont i halsen hade jag som fan också och va super täppt i nosen, så där kul känner jag.
Det va så kallt i lägenheten att jag fick springa runt invirad i täcket för att inte få frostskador.
Sen va jag tvungen att ta det jävla drogtestet idag eftersom jag inte gjort det än fast det va tal om det i Måndags redan. Jag har slingrat mig för att jag hatar att göra det framför männniskor jag inte känner på vårdcentraler och labb på sjukhuset.
Men i alla fall gick jag dit och personalen där kändes inte som dom tittade ner på mig bara för att jag tog ett jävla drogtest.
Trots trevliga kvinnor som skulle stå med mig inne på toaletten så gick det inte att lämna något jävla urinprov första gången.. Så jag gick ut till sjukhus kafeterian och köpte kaffe och en Coca-Cola.
Jag hade ju inte ens gått på toaletten när jag gick upp på morgonen bara för att det skulle gå med en gång. Så efter kaffet va jag sprickfärdig och jag fick nästan springa tillbaka till labb och lämna provet. Över 2 timmar tog det allt som allt.
Ni som inte förstår hur det kan vara så svårt att lämna urin framför en människa du inte känner fattar inte hur mycket psykologiskt det sitter i huvudet på mig.
Jag blev först och främst spänd att gå in på sjukhuset där min mamma dog, sedan att jag skulle lämna ett prov som jag egentligen inte borde vara nervös över, men det är jag. Sen så va jag fruktansvärt stressad för hur sent jag skulle komma till jobbet. Och att någon sen då står och glor på dig när du ska kissa i en liten mugg som du själv får hålla i plus att en jävla kran står på och rinner, alla dom sakerna ihop gör att det blir tvärstopp.
Men det blev gjort och nu behöver jag inte tänka på det mer.
Jag mådde dock ännu sämre efter att ha varit på labb där jag varit med mamma flera gånger och sedan ens vara på sjukhuset igen, min mamma gick bort där och det va även där jag såg henne sista gången.
Hon hade kläderna på sig som jag valt ut och hon såg fridfull ut, såg nästan ut som hon log.
Jag satt och klappade på hennes arm och kände på hennes hand som då va kall.
Hon va vacker och hon såg ut som att hon faktiskt kommit till ro.
Jag tror Anders, Mats och mammas alla andra vänner på andra sidan mottog henne.
Sjukhusbesöket gjorde det helt enkelt inte till en bättre dag. Jag grät och hade mig och sjukskrev mig faktiskt idag. Skulle verkligen inte fixa att jobba idag.
Idag är jag sjukt deprimerad.
Vakendröm om att jag hade en häcksax som jag klippte mig i benen med och en avbitartång typ som jag knipsade mig själv i ansiktet så det blev stora hål.
Har önskat att jag hade den där pistolen och fått skjuta ett hål i huvudet på mig själv.
Orkar fan ingenting idag och vill hoppa ifrån en bro, vi har dock inga höga broar här i Alingsås så det går ju inte och berget är inget alternativ.
Jag får helt enkelt ge fan i att ta livet av mig och stanna kvar och kämpa, det är det mamma hade velat och jag vill inte svika henne, inte heller mina syskon.
Eller Nicke.
Shit, idag har vi varit ihop i 2 månader. Det känns som att tiden har gått fort som fan. Det va ju slutet av sommaren vi träffades, nu är det höst och regn.
Snart är det vinter.
Har knappt hört nåt av han alls idag och jag har ju inte hört av mig själv direkt heller.
Jag vet inte om jag orkar eller om det är någonting annat, mitt huvud är det som säger saker och då kanske jag ska göra som det säger.
Saknade han så fruktansvärt mycket igår kväll så jag tog på mig en av hans t-shirts och sov i för den luktar fortfarande Nicke och då känns han lite närmre.
Saknar han mycket idag också måste jag säga.
Samtidigt som jag vill vara ensam och ligga och gråta under täcket så vill jag också ha honom här.
Det är ju fan aldrig roligt att vara helt ensam när man är så deppig som jag är nu.
Jävla kuk-skit helt enkelt.
Förra helgen va jättebra, det va bara vi och på Lördagen låg vi kvar i sängen länge och myste. Sånt gillar jag massor.
Vi kollade film hela helgen, drack lite på kvällen och jag somnade på soffan.
Men i stort sett va hela helgen bra.
Han va med mig där uppe vid mammas grav och det kändes jätteskönt att han va med faktiskt.
För hade jag inte varit hypo hade jag med all säkerhet brytit ihop fullständigt.
Jag va inte alls lika ledsen som jag normal skulle ha varit.
Men nu då, nu är jag ledsen hela tiden istället och det va jävligt bra att stanna hemma ifrån jobbet idag för jag hade aldrig fixat det.
Jag måste ju tänka på mig själv också, kan inte bara tänka på jobbet. Tyvärr..
Men va fan, nu hoppas jag in i sängen!
Bara så ni vet så älskar jag faktiskt Nicklas...
Vem gömmer sig i mörkret?
Nu har jag skiftat återigen och är nere i kolgruvan.
Jag gråter hela tiden och jag känner just nu att det är fruktansvärt skönt att ha ett jobb.
Här är min fristad och jag känner att jag slipper tänka så mycket på allt här.
Man måste försöka hålla sig rätt så glad och positiv, du kan inte gråta för allt på jobbet och man måste ju vara trevlig mot sina arbetskamrater.
Jag vet ju att jag kommer börja storgråta igen när jag kommer hem och allt kommer att bli skit igen.
Gårdagskvällen va inte rolig någonstans och jag va fruktansvärt ledsen och blödig.
Även om jag försöker att hålla den inställning som jag har här på jobbet så vet jag att det kommer att vara som bortblåst när jag tar ett steg utanför kontoret.
Igår kändes det som att jag inte skulle fixa någonting och jag ville bara ge upp allt.
Hur mycket jag än har kämpat hittills så ville jag bara ge upp allt det, slippa känna och ta ett steg ut i tomheten.
Gud vad jag önskar att jag kunde stänga av igen men det går inte, då stänger jag ute alla känslor och jag vill inte göra så mot Nicklas.
Det är inte schysst någonstans och jag kommer bara att förlora på det själv i slutändan, vem vill vara med någon som är känslokall och inte bryr sig om något?
Jag har mina fasader men vad gör dom nu? Inte ett skit..
Allt sånt krackelerar oftast när jag är sådan här ändå så det hjälper ju mig inte direkt.
Får försöka ta med mig humöret som jag har nu förutom tröttheten, den hade jag gärna sluppit men så jag slipper gråta mer.
Det är jävligt jobbigt att hela tiden flippa ut på kvällarna och bli något jävla vrak. Det är förbannat tröttsamt!
Men nu måste jag fortsätta jobba.
Imorgon blir det provtagning förresten, lagom kul. Men jag vet att jag är ren och enligt min kontaktperson så tror inte heller att jag har tagit någonting. Men jag litar inte på henne. Sist behövde jag inte lämna på nästan 6 månader när jag va duktig och nu helt plötsligt så är det mer ofta.
Jag tror att dom tror att jag knarkar igen för att orka eller någonting. Bara för att mamma är död, jag har ett jobb och att allting runt omkring är rätt så kaotiskt betyder inte det att jag börjat knarka igen bara för det.
Men men, jag lämnar provet och visar dom fingret även denna gång.
Kan inte sitta här hela dagen!
Hej!
Glastankar.
Nu sitter jag här på jobbet och är i slutet av lunchen.
I dag är en sån där jobbig dag då jag är paranoid as fuck och jag misstolkar allt, jag är mycket väl medveten om det också vilket gör det ännu jobbigare.
Dagen började rätt bra idag med att jag vaknade 05:11 och va jätte pigg, gick upp utan svårigheter och gjorde det som skulle göras.
Hade till och med tid över att ta det lite lugnt sisådär på morgonkvisten. Hur skönt som helst verkligen!
Jag somnade sent också så nu märks det verkligen att någonting inte står rätt till också.
Samtidigt försöker jag att inbilla mig om att det inte är några fel, det är ju så mycket enklare att vara normal.
Så hur fan ska detta gå då?
Hur ska jag fixa att hålla ihop på jobbet framför folk?
Det är inte så jävla lätt att bara bita sig i läppen och "låtsas" att vara som alla andra.
När jag jobbade för detta företaget sist så va mamma min närmsta chef plus att jag satt för det mesta inte inne på kontoret utan va ute på en av foto-stationerna.
Inte fan mötte man så mycket folk där ute förutom dom få människorna som också jobbade som fotografer.
Det va ju olika till en början och sedan på slutet va det 2 killar som va väldigt enkla att ha å göra med.
Jag behövde ju inte bry mig överdrivet mycket om hur konstig jag va eller inte där för vi va rätt underliga alla tre fast på olika sätt.
Det va inga konstigheter helt enkelt.
Här är det städat och inga konstigheter..
Inte lätt när hela huvudet vill få ett spel och jag nästan har kramper i kroppen för att jag vill hoppa omkring som en jävla idiot och skrika rätt ut.
Istället blir det så att jag sitter här och asgarvar åt allt och folk som går förbi måste ändå tro att jag är tokig.
Inte tänker jag sjukskriva mig heller så länge jag vet att jag klarar av uppgifterna jag får. Så länge jag kan hålla mig ifrån människorna så mycket som möjligt idag.
Lite mänsklig kontakt är ju klart att jag måste ha men inte för mycket.
Usch, jag ser verkligen inte fram emot att komma hem idag.
Trist och ensamt.
Jag ska köpa med mig en stor påse med weinerbröd som jag tänker sitta och tröstäta ikväll. Har världens crawings och är så jävla sötsugen så det finns inte nu.
Har nästan ätit upp en hel jävla påse med tuggummi för att få något sött, druckit för mycket kaffe och till och jag hade till och med med mig godis hit.
Ätit ca 8 klubbor, plus att jag köpte en choklad croissant på vägen hit som jag sparade tills nyss.
Jävla cp-sug!
Men skit samma, nu snackar jag bara strunt och det har jag inte riktigt tid för.
Nicke har varit hos mig i helgen och det va jävligt underlättande.
Jag har ju dock varit uppåt hela tiden så det har inte blivit så jobbigt som jag trodde det skulle vara.
Torsdagen va ju värst och då satt jag ju uppe på graven en bra stund också.
Det va ljust när jag kom och svart när jag åkte.
Men jag måste packa nu, kanske skriver en lite mer sammahängande blogg senare om jag kan samla tankarna.
Tjipp!
Inga tabletter i världen kan rädda mig.
Allt känns för jävla meningslöst idag.
Det är så jävla grått och svart och det är nog inte mycket som skulle kunna göra det värre.
Jag är fortfarande uppåt men det är på ett stadie som jag inte är riktigt van vid, att jag mår skit kass fast ändå är uppåt. Brukar ju må rätt så okej ändå även om jag går och känner en jobbig känsla i kroppen och huvudet.
Nu mår jag verkligen bara skit och jag vet inte hur jag ska göra för att må bättre.
Försöker med allt men det verkar ju inte fungera speciellt bra.
Vill bara sätta mig ner och gråta, gräva ner mig under ett hus i nåt litet hål och aldrig mer komma upp.
Har ätit så mycket tabletter idag för att ens klara av att gå utanför dörren i morse att jag är helt slö i huvudet men ändå gör det så jävla ont och ångesten sitter uppe i halsen på mig.
Om man kunde spy upp allt det onda så hade jag gjort det flera gånger om, jag hade börjat redan igår.
Jag får sjuka syner när jag sitter och tittar för länge på något.
Som vid frukosten när jag satt och stirrade ner i min youghurt såg jag mig själv med rakbladsliknande naglar stå och klia upp hela armarma tills hela huden va i strimlor.
På tåget när jag satt och halvsov i morse trodde jag att jag va på väg ut på rälsen framför tåget, eller när jag stod och skulle gå på bussen vid centralstationen såg jag hur jag själv sprang förbi bussen och ut på vägen där det åker väldigt mycket bilar på morgonen.
Är det någon undertryckt dödslängtan som kommit fram för att göra sig påmind eller är allt verkligen så svart att jag har börjat se mig själv ta livet av mig i samma ögonblick som jag väljer motsatt val?
Som att istället för att ta oshyveln och skala av mig huden så skär jag i osten istället, vilket är den normala saken att göra.
Är det endast morbida tankar eller riktiga självmordstankar?
Ser jag på alternativen eller är alla dessa vakendrömmar till för att jag ska få utlopp för min ångest på något sätt?
Det är ju okej att leka med tankarna och att sväva iväg i den mån att man faktiskt inte går till handling.
Jag ska ju lära mig att gå tanken hela vägen ut men oftast i dessa tankar blir det svart och jag antar att jag dör i tanken då. Inte den då jag stod upp med rakbladsnaglarna framför alla vid frukostbordet här på jobbet med armarna skurna som strimlor, då blev det inte svart utan det va precis som om ingenting överhuvudtaget va fel. Så blev jag ju avbruten ganska snabbt också eftersom folk pratar rätt mycket och då går man ju in i samtalet istället.
Men så långt jag kom där så va det ingen som reagerade och det va en sån grej som alla sett förut nästan. Urskum tanke.
Hur fan ska jag komma ur detta ekorrhjul nu då?
Så jävla små saker som triggar tankarna till något dåligt också.
Just nu räcker det att någon har skrivit till mig och valt ett ord fel så att jag tolkar det på ett helt annat sätt än vad det är menat, aldrig till det bättre.
Någon säger någonting och jag tror att det är en pik på det ena eller andra sättet.
Slutar folk prata så är det för att jag är i närheten, inte för att samtalet faktiskt kanske är över och allt redan va sagt om den saken.
Allt blir väldigt konstigt och det är mycket värre för mig än någon annan när det kommer till min tolkningsförmåga i detta tillstånd. Även om jag kan bli sur, ledsen eller rent ut av arg för att någon gör eller säger en sak till mig som är menat väl så är det ju ändå i mitt eget huvud som allting blir mycket värre än vad som visas utåt. Det gnager verkligen inuti mig och jag kan gå och tänka på det i flera dagar.
Så min reaktion utåt, om det överhuvudtaget blir någon, är mycket lindrigare än den reaktionen som är i mitt huvud.
Och det måste ju folk vara medvetna om också, att jag reagerar på saker jag i normala fall inte skulle bry mig ett skit om.
Sån som jag inte va förut är jag nu men det är övergående.
Okunskapen är min värsta fiende i relationer till andra människor just nu.
Jag hoppas folk kan låtsas förstå i alla fall och inte bli jätte trötta på mig för att jag säger och gör lite underliga saker, blir sur i onödan och brusar upp för ingeting.
Det kan verkligen inte hjälpas och jag kan inte göra någonting åt det heller. Hade jag det så hade jag ju varit vanliga jag och inte betett mig så som jag gör.
Så ha överseende!!
Jag och Lizze pratade lite om det här igår, och vem bestämde egentligen att det är vi som känner allt lite mer än andra är psykiskt sjuka? Kan det inte vara så då att det är så att alla andra som inte är den typen av känslomänniska som vi med diagnoser, att det är dom som är konstiga och inte vi?
Vem säger att det är fel att känna mycket?
Det kan ju lika gärna vara så att vi mår dåligt för att så många människor säger att det är fel att må och vara som vi.
Psykfall som vi så fint får heta.
Om det hade varit så att alla med dessa känslosjukdomar va friska och alla andra "sjuka" så hade ju dom mått lika dåligt som vi gör fast för att dom känner för lite.
Dom hade fått äta mediciner för att känna mer och inte vara så jävla gråa.
Jag undrar hur det hade sett ut om det varit så att det va tvärt om ett tag..
Nej, nu måste jag forstätta jobba.
Hej!
Här får ni nåt att läsa!
WTF!
Sitter på jobbet och är verkligen jävligt jobbig i hela huvudet.
Det svänger verkligen idag, dock bara åt ett håll... Uppåt!
Jag undrar verkligen hur jag ska fixa den här uppgången, visst jag slipper att det svänger upp och ned och nu vet jag att det bara kan gå uppåt i några dagar för att sedan djupdyka rakt ner i avgrunden.
Jävla skit säger jag!!
Hur fan ska man fixa både jobb och vardag när man är som en tornado i skallen?!
Hyperspeedad verkligen och jag kommer med andra ord inte ha några problem att jobba, kanske blir lite över entusiastisk till och från.
Hoppas fan jag inte gör hål i huvudet på mina arbetskollegor, dom kommer tro att jag är störd i huvudet i så fall.
Det blir att jag får låsa in mig på mitt rum eller liknande i så fall.
Jag hatar verkligen att ha diagnosen Bipolär ibland. Jag är ju inte min sjukdom utan har den bara.
Men jag måste sluta sitta här och skriva nu för jag ska strax packa ihop och dra hem för idag.
Min buss går om 10min.
Skriver säkert ikväll!
HA DET!
