dubbeldiagnos

Sitter i min soffa och alla mina tankar och känslor har bubblat över flera gånger idag.

Jag avskyr att det är den tiden på året då man fått reda på att mamma blev sjuk första gången och även då vi fick reda på att mamma inte skulle överleva sjukdomen en gång till. Jag gillar ju hösten men den känslan är förstörd.

Det va en liknande sån här dag då jag och morfar va med mamma på sjukhuset och dom gav oss beskedet att mamma hade metastaser i ögat
Hur jävla orättvist va inte det då?

Det luktade likadant ute och det såg nästan likadan ut utomhus också.

Hur ska det göra någonting lättare om man kommer ihåg allt i sådana detaljer? Om man inte ens kan gå ut utan att må dåligt för att någonting ser, luktar eller känns bekant och det inte på ett bra sätt.

Lika bra att skita i allt om det ska vara så här!

 

Dagen har varit mer uppåt än nedåt och det kan jag ju tycka är bra samtidigt som jag vet att det egentligen inte är så bra.

Kan jag inte bara få vara normal någon jävla gång?

Måste det vara antingen eller hela jävla tiden.

Jag börjar bli rätt trött på det och vill egentligen bara ge upp, bättre att känna ingenting än att känna så mycket kan tyckas.

Men jag vill ju känna och jag vill ju kännas!

Hur fan ska man klara av att leva med det? On eller off?!

Jag hoppas så innerligt att det här ska gå över snart så jag kan bara vara Alexandra igen.

 

Va inte hos min psykolog idag eftersom jag inte känner mig bra.

Har vikt kläder och legat i soffan istället för att åka till Borås.

Det känns lite som att jag skiter i viktiga saker bara för att jag tycker att det är jobbigt men jag vet ju själv någonstans att så inte är fallet.

Jag går ju mer än gärna till min psykolog i vanliga fall och nu får jag nästan dåligt samvete när jag inte gör det.

Får släppa den tanken nu, jag måste vara hemma och bli frisk nu.

 

Jag hade verkligen vela beskriva den känslan som jag har precis nu och jag kan ge mig på ett försök.

Det smakar bittert i munnen av någonting som inte går att ta bort, inte ens om jag skulle dricka ammoniak skulle smaken försvinna och om avsky hade smakat så är det den smaken jag har i munnen nu.

Jag har en stickande känsla i hela kroppen. Nästan som krypningar och rastlösheten förpestar mina fötter och ben. Vill springa omkring och samtidigt bara ligga stilla.

Inuti bröstet känns det som att mitt hjärtat slår så hårt för att det vill ut och jag har någonting som klistrar sig fast där inne mot Solarplexus att det blir svårt att andas. Det känns som svart-grå rök som hopas i mig och ett tomrum som har bildats kring allt det mörka och det växer och gör att det blir svårare att andas.

I huvudet känns det som allt bara är en svart sörja, som tjära. Det finns inget bra där utan allt är dåliga minnen och saker som gör ont. Det skvalpar omkring för att jag inte ska glömma av något och det blockerar allting som är bra. Jag får bara kännas och minnas allt som är dåligt, allt som har förstört och skadat.