Kärleken och jag.

Jag är en av många människor som inte riktigt vet hur man beter sig när det kommer till kärlek.
Alla säger att man ska vara sig själv men är det ändå inte.
Man håller på sina laster och underliga vanor och berättar bara det bästa.
Men hur kommer inte den personen man fastnar med att reagera när mer och mer saker kommer fram?
Jag kan inte säga att personer jag känner och har känt inte gjort sig till för deras framtida partners.

Jag själv varken vill eller känner för att hålla på alla saker jag gjort och varit med om i mitt liv för att behaga nån annan.
Vi är ju levande varelser och har alla något sorts bagage. Mitt eget är ju rätt så tungt och jobbigt och det är inget jag tar fram vid en arbetsintervju precis, men när man dejtar en person tar jag ut små bitar varje gång och delar med mig av.
Det tyngsta kommer dock inte fram för ens man har varit tillsammans ett tag. Man behöver ju inte vara hur öppen som helst från början.
Små saker som jag delar med mig av är b.la dåligt morgon humör, ganska velig och ambivalent, att jag kan vara ganska bestämd i vissa situationer.
Jag själv vill att personen jag träffar också är öppen om det mesta, att det kommer i små portioner varje gång man ses. På så sätt blir det aldrig tråkigt att träffa en människa heller och man blir nyfiken på mer.
Inte fan vill jag vakna en morgon och plötsligt hitta en helt ny människa i mitt hem, någon som inte alls är så underbar som han/hon sa sig vara.
Inte heller vill jag att en person inte ska kunna välja själv om den vill ha mig eller inte alldeles för sent, då för att jag har en dålig dag utan att den andra ens visste att jag hade en sån sida.
Nej tack!
Hellre naken och rå än påklädd och stängd.
Bravo Alex!

Imorgon har jag fått en tid till bipolär-doktorn vilket kom i rättan tid.
Från att ha varit uppåt börjar det nu att slutta neråt.

Ha en bra dag!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0