dubbeldiagnos

Nu är det återigen natten.

Från Söndag har jag endast sovit 3 timmar. Känns ju helt jävla underbart med tanken på att jag har ett jobb att sköta. Frågan där är bara hur länge till, efter idag vill jag egentligen inte komma dit mer.

Oftast jobbar ju inte människor för att ha roligt utan för att få pengar.

Jag råkade vara inne med min månadsrapport sent pga att jag inte hade alla tider jag jobbat i huvudet och sedan blev jag sjuk och fixade inte att sätta mig på tåg och buss i 4 timmar fram och tillbaka bara för att skriva ett papper.

Om det hade gått att få tag i hemifrån hade det varit lite enklare för då hade jag mailat in det för en hel jävla vecka sedan.

I alla fall så får jag den rakt i ansiktet; - Eftersom du är sen så är det inte ens säkert att du kan få någon lön denna månaden.

VA FAN?!

Hur i helvete har man i så fall tänkt att jag ska kunna leva denna månaden?

Jag har inte mer än 25kr kvar på mitt konto och 20kr i plånboken.

Det går säkert att betala hyra, el, tv, internet och andra räkningar på det.

Mitt arv har nu gått med tanken på att jag hade skulder på över 40.000 kronor som jag bara ville bli av med så jag gjorde det valet att faktiskt ta bort dom också. Jag behövde ny säng och soffa och det köpte jag. Sedan har jag levt på dom andra pengarna som va utöver det och betalat mina räkningar och handlat mat för.

Får inte jag min lön så kommer jag krevera och gå under på riktigt!

Idag blev jag riktigt arg för första gången sedan mamma gick bort, inte blivit så här arg på över ett halvår nästan.

Jag stormade ut ifrån jobbet med tårar som rann och helt svarta ögon.

Vägrade prata med någon över telefonen för då hade jag brutit ihop fullständigt och jag är nöjd om jag slipper göra det bland folk.

Härdsmältan kan få komma hemma.

Mormor & morfar kom och hämtade mig på stationen för att köra mig hem och det va så jävla svårt att låtsas som ingenting, jag svarade helt enkelt kort på deras frågor och höll mig tyst i baksätet.

När jag kom hem hittade jag två glas med sprickor i som åkte rätt ner i golvet. Kasta glas hjälper alltid men se till att ha tofflor på dig så du slipper skära dig i fötterna. Det misstaget har jag gjort vid ett annat tillfälle.

 

Mer idag, jag gjorde en vurpa på bussen i morse och min väska vände sig in och ut så allt flög ut över hela bussgolvet.

Det va då en 40-50årig man som hoppade upp ur sitt säte och hjälpte mig först upp på benen och sedan hjälpte han mig att samla ihop alla mina saker som låg utspridda. Han frågade till och med om jag visste vilken sida jag va på i boken så han kunde lägga in bokmärket på rätt ställe. Tur att jag nyss börjat på boken.

Efter det erbjöd han mig sin plats och tog inte ett nej som svar så jag fick sitta. Det händer ALDRIG nu för tiden att män gör på det sättet, dom flesta vänder ryggen åt för att slippa se eländet.

Så jag måste nog sätta han i facket gentlemän, dom är sällsynta varelser och oftast är dom äldre. Men han fick mig att tänka på dom få verkliga gentlemännen som existerar nu.

Känner två stycken som är riktiga, båda är över 30.

Jag umgicks med en av dem till och från för några år sedan och det va på vippen att jag ens fick bära mig egen handväska när vi sågs.

Det va på den tiden då jag alltid hade en stor väska med packning med mig och det kunde vara rätt skönt att få lämna över den till någon annan ibland. Han öppnade dörrar, drog ut stolar, satte sig aldrig ner före mig och skulle alltid betala allt. Han såg alltid till att jag fick ta sängen att sova på vart vi än var eller hos vem vi än hamnade. En ur go kompis men det får inte bli för mycket av det goda.

Tjejen som får han kommer säkert stormtrivas och hon får hålla i honom, men jag skulle aldrig fixa att vara ihop med en sådan man.

Gulligt i en liten dos och jag tar gärna emot det någon gång ibland, men jag är ingen sån tjej som inte klarar av att bära min egen väska, jag kan öppna dörrar själv och jag gillar att bjuda tillbaka och betala.

De flesta grabbar/killar/män har ju lite av den där gentleman-genen i sig, även om det inte är överdrivet mycket och det är jag väldigt tacksam över.

Lagom är bäst!

 

Sedan kommer vi till mina pulverdrömmar.

Efter ett samtal med min kontaktperson på beroendeenheten igår så fick jag drogsug igen. Jag antar att det är för att hon sa att jag nu ska få lämna ännu ett prov på måndag. Klart man ska lämna prover, det ingår och det är inte det jag säger att det ska tas bort helt. Men ibland krävs en förklaring.

Va fan, detta är gång nummer 3 på en månad och det känns verkligen som att dom misstror mig.

Har jag varit för glad, för ledsen, för vanlig? Har jag sagt nåt eller har någon annan jävel hittat på någon skit?

Förra gången fick jag en förklaring till varför jag fick ta ett nytt prov, det va för att alla värden inte va som dom skulle och att jag hade druckit för mycket innan jag lämnat provet. Men hur fan ska man kunna hålla sig från 5 till 15 på dagen? Är dom helt goa i huvudet eller?!

Jag har absolut ingenting att vara rädd för då jag inte har rört en drog på flera år och det blir jag som står där med långfingret i luften i slutändan i alla fall. Men jag blir ändå jävligt sne.

Det känns som att dom anklagar mig på inga grunder och det får mig att tänka tillbaka på ART-gruppen på Iris.

Blev rasande där och fixade inte ens ett rollspel.

Hela detta tänket på vad jag kan ha gjort för att dom helt plötsligt ska börja ta så många prover har gjort mig fruktansvärt sugen, men jag fixar detta ännu en gång.

Värst va det dock då jag satt på bussen och fick en sån sjuk flashback ifrån då jag och en tjejkompis åkte bussen i Sthlm och skulle ta oss en fix. Bussen skumpade och det va fan inte lätt att sätta en nål i armen utan att punktera venen, men vi lyckades båda två. Att vara diskret på det också va ju ännu svårare.

Det va en doft som fick fram tanken och hur landskapet utanför bussens fönster såg ut, det kändes som att vara där igen fast utan ruset.

Jag älskar det ruset fortfarande och jag kan än idag känna känslan när jag ska ta blodprov hur det är precis när du ska sätta nålen. Tror nog aldrig att jag kommer helt att sluta älska det kalla och meningslösa ruset men jag saknar inte tiden och det som det medförde så jag får älska på avstånd.

 

Nu finns det någonting annat som har tagit upp en del av den saknaden och den kärleken jag hade för fix-ruset.

Jag va inte inställd på att bli så här kär riktigt än utan jag skulle fortsätta att hålla mig till den jag verkligen älskar fast ha ett särbo-förhållande med Mr. Heroin, hålla mig avstängd för att slippa sakna och älska nån man inte får.

Det kom istället en underbar människa i vägen och distansen mellan mig och Mr.H har växt.

Jag har börjat älska denna där så pass mycket att mina känslor har svalnat radikalt för H.

Man kan inte ha två kärlekar av liknande sort, jag måste välja antingen eller och jag väljer det som ger mig någonting.

Den kärleken som får mig att må bra och att glömma mycket av allt det onda, den som gör mig lycklig på det viset som jag kan vara lycklig på.

Han som ger mig närhet och inte bara en varm känsla i kroppen, han får fram mina känslor och jag är fungerande på mitt eget vis.

Jag springer inte efter någons pipa längre så som man fick göra för H's.

Han gör mig hel igen och har börjat fylla ett hål som har funnits där sedan tonåren, hålet som jag försökte fylla med H & hans vänner men som blev större igen när jag lämnade dem. Hålet är gigantiskt men han har sakta men säkert börjat fylla det med liv.

Mitt hjärta kan äntligen känna någonting, det slår inte längre så lugnt att det knappt märks att jag har ett hjärta utan nu har jag fått pulsen tillbaka.

Jag tror att det va en hjärt och lungräddning som jag behövde och det va den som Nicke gav mig.

Nu andas jag, mitt hjärta slår och jag är inte längre kall och stel.

Jag lever!

Tack vare att en människa förändrar stora delar av ens liv, ens syn och ens tankesätt.

Vem skulle inte vara nöjd och tacksam för det jag nu har?!

Skulle någon kasta bort en sån här värdefull sak skulle det innebära katastrof och det skulle vara någonting man fått ångra i evigheternas evigheter.

Jag ska hålla hårt i detta, i honom och i oss.

Så länge jag känner mitt hjärta slå så vet jag att jag är på rätt bana.

Och så länge han finns där så ska jag lyssna på hans hjärtslag i smyg när han sover, han avskyr att man gör det när han vet det. Min älskling har också en konstig noja, jag är inte ensam.

Kärlek!

 

Och med dom orden slutar jag för idag!

Ses imorgon, förhoppningsvis.

 

Sov gott!