Egentligen..


Just nu när inte allt känns riktigt hundra så blir det att man tar till dom där små vita lögnerna..


- Hur mår du Alexandra? Jag mår jättebra! - Fast egentligen är det inte riktigt så bra. Det suger rätt mycket nu faktiskt. Vissa dagar vill jag inte ens gå upp ur sängen utan helts gräva ner mig och strunta i allt.

- Har du något drogsug nu? Nej, det va ett tag sedan det va jobbigt men det kan susa förbi då och då. - Egentligen är det rätt jobbigt nu, näst intill olidligt under vissa dagar då jag mår som värst. Man leker med tankarna som kan sväva iväg bra långt. Men jag klarar av det utan att ljuga, att ha tanken men inte agera.

- Äter du regelbunder som du ska nu? Ja visst gör jag det, regelbundet och flera mål om dagen. - Men det är ju egentligen sant alls. Vissa dagar äter jag inte mer än några vindruvor och 2 marsmallows. Bara för att jag hade en ätstörning betyder det inte att jag ska få tillbaks den av att inte äta regelbundet och kanske glömma maten vissa dagar. Mår jag dåligt så blir det inte så mycket mat för då har jag annat att tänka på. Typ försöka må bra.

- Har du försökt att göra sakerna som vi har bestämt att du ska göra när dina fobier kommer tillbaks? Eller har du slutat snöa in på dom helt? - Jag har slutat tänka på dom helt, ibland kommer dom tillbaka i korta stunder. - Jag kan inte påstå att jag har släppt dom alls. Det gick bort några dagar efter att jag haft flera samtal om dom. Men egentligen har jag dom varje dag trots att dom är betydligt mildare vissa dagar.

- Sover du ordentligt? Ja visst gör jag det, jag sover jättebra. Någon kväll då och då har jag lite svårt att sova men det är inte ofta det är så. -  Jag sover egentligen tvär dåligt varje dag, vissa dagar sover jag knappt någonting. Några få timmar om jag har tur. Var tredje veckan är jag uppe 1,5 dygn då jag inte kan sova alls.

- Du äter väl alla dina mediciner varje dag? Absolut, dom glömmer jag aldrig. - Jag glömmer visst ibland då jag kan tycka att jag känner mig som en jävla levande zombie. Det är det värsta jag vet, konstant trött, jag orkar inte prata och jag är instängd i mitt eget jävla huvud med alla dessa hemska tankar. Jag blir först och främst väldigt deprimerad. Så egentligen är det inte riktigt så att jag stoppar i mig assa dessa piller jag blir i tryckt för min egen skull. Jag är lycklig om jag slipper.

- Du dricker inte nu va? Kan hända ett glas ibland till maten. - Det stämmer inte. Jag har egentligen druckit mer än ett glas vid några tillfällen. Det är inte så att det händer varje helt eller på veckorna själv, och jag har varit riktigt full två gånger sedan jag började på programet. Den första gången va när en jävla idiot till snubbe köpte sprit åt mig istället för en vatten som jag bad om. Han bjöd ju till och med mina vänner på drinkar. Han va en idiot för övrigt. Sa att hans ring på hans hand inte va hans utan att det va hans döda farfars som han hade fått och att han råkade ha den på ringfingret va pga att det va enda fingret den passade på. Andra gången va när jag och Emelie fick för oss att dricka en halv liter whiskey. Då va jag bra full. Jag har till och med videobevis på det. ILLA.



Om sådana saker ljuger jag för alla. Det är ju egentligen dom viktigaste sakerna i livet, i mitt fall är det så, men jag vill inte att folk ska veta då jag tycker att det är min ensak. Jag vill inte behöva prata om det, jag tycker bara det är jobbigt.
Fuck that!

Nu har jag sökt hur mycket jobb som helst. Jag har nog fått ett napp på en sak här i Alingsås, men det är bara extra. Hoppas att jag får napp på en fast anställning på ett annat ställe i gbg där jag vet att jag förmodligen skulle trivas och fungera bra. Där jag skulle kunna påverka en del själv.

Nu ska jag fortsätta min Fredaskväll med Coffe så får jag försöka skriva ett inlägg i natt eller imorgon då jag känner att jag måste få ur mig en del nu och att jag kan skriva massor.
Skriva fungerar för det mesta och det bästa är ju att dela med sig av mina tankar istället för att skriva dom i word och ha dom liggandes i datorn.

Ha en bra kväll alla!

Vart tog världen vägen?


Jag har ännu en gång tappat fotfästet. Vad är det som är så farlig med det riktiga världen? Ingen aning faktiskt..
Hur länge har jag samlat på mig allt det här?
Har allt samlats på hör för att jag en gång skulle snubbla över allt som så många gånger hänt.
Jag antar det.

Att få den här känslan av att inte orka. Av att inte vilja. Av att inte leva.
Depressionen som alltid tar kål på mig även om den bara finns där en liten stund.
Som jag för ett tag sedan sa, jag jämför mitt liv med ett glas. Och nu blev det en ny spricka i det, bara den inte spricker.
Jag började känna det uppe i Hälsingland redan igenom att jag började tänka tillbaka på jobbiga saker som har hänt mig i livet. Det är så sjukt många händelser både små och stora som har gjort att jag har skadat mig själv eller tagit till droger för att åter igen lägga det bakom mig för ett litet tag.
Men det funkar inte med drogerna längre, det märkte jag ju medans jag fortfarande höll på med det, inte heller funkar det att skada mig själv.
Jag kan kämpa bort dom tankarna och se att det faktiskt inte blir bättre av det, men vad hjälper för att ta mig upp ur det svarta jävla hålet där jag nu sitter?
Vi får se vad det blir för en show inom dom närmsta dagarna, har jag tur så släpper det.

Jag har en fruktansvärt lång lista med saker som Martin gjorde mot mig som har tryckt för hårt mot kanten av glaset, även det fruktansvärda händelsen som inträffade i närheten av Nossebro.
Hur  kan människor göra så hemska och sjuka saker emot varandra?
Är det en kåt känsla att ha makt över en annan människa fullständigt, någon som absolut inte kan försvara sig mot allt?
Jag menar ungefär som att många poliser t.ex tänder på att använda den där maktmissbruken, jag tror helt klart att dom tänder på det. Nu drar jag inte alla poliser över samma kant då det faktiskt finns bra sådana också.
Men dom personerna som måste ha den där makten blir otroligt frustrerade när dom tappar den, om det bara är för en liten stund, och då tar dom till helt andra medel för att vinna tillbaks den.
Och då inte på ett snällt sätt utan i ren panik dom värsta medel dom kan. Om dom använder att använda våld för att få den tillbaks så blir en del ångerfulla och börjar skada sig själva framför den personen dom har slagit och gråter för att den ska tycka synd om den.
Det är så dom märker att dom har makten igen och personen instäng i en liten box framför sig.
Så gör dom för att behålla den framför dom och låtsas att vara ledsen på riktigt.

Den jag pratar om som slår är Martin men själva makt grejer det är alla dom som behöver den över en person som dom anser försvarslösa.
Jag va försvarslös.

En sådan sak är ingenting man glömmer, jag glömmer inte heller att när det tog slut där så va det enda jag fick med mig mina mediciner. Jag hade inte en möbel, inga fotografier. Absolut ingenting.
Jag har inte orkat med en rättegång men jag undrar om man inte kan ordna en nu.
Det är det jag och min Case Manager ska ta reda på när hon kommer tillbaks.
Nu jävlar är det revansch men inte på ett elakt sätt utan ett rättvist. Hur ska jag annars kunna släppa det? Jag tror faktiskt inte att det går. Men jag vet inte heller ifall jag ens skulle kunna vinna en rättegång men det finns många vittnen, bilder hemifrån och även bilder som polisen tog.
Det måste gå.

Men nu ska jag ta en dusch, försöka få en del att rinna av mig eftersom jag fått lindrat den ångest jag har just nu.
Så frågade även Emsan ifall jag ville hitta på något och det kan även hjälpa en del för stunden.
Håller tummarna i alla fall..


Ha en bra Lördag!

Dödsångest...inte igen!


Jag sitter i min soffa och Coffe sitter i den andra. Eller rättare sagt så halvligger vi båda två i varsin soffa och päser.
Min dag har varit så jävla turbulent i huvudet.
Av någon konstig anledning så har tankar som jagade upp mig väldigt mycket som barn satt fart i huvudet igen.
När jag va liten hade jag dödsångest efter att jag hade sett på nyheterna om att en asteroid kunde vara på väg emot jorden. Tänkte väldigt mycket på det när jag va liten och va jätte rädd över att domedagen va kommen. Då visste jag ju dock inte att detta va ångest utan jag visste bara att jag hade en konstig orolig känsla i kroppen som inte gick att sluta tänka på.
Kommer ihåg att jag fick nästan panik en gång då jag sov hos mormor & morfar när jag såg stjärnorna igenom fönstret, alla va ju på väg emot oss. I alla fall så tyckte jag det.
Nu har jag då fått en ny flipp och blivit helt övertygad av att mänskligheten är på väg att sättas på prov ännu en gång då en stor supervulkan hotar världen. Vulkanen i Yellowstone nationalpark visar tydliga tecken på att den kan få ett utbrott, dock vet ju ingen expert när för det är ca 50-50 att det får ett utbrott, det kan ske om 1 år eller 1000. Experterna sa också att man ska ju vara glad på att den ligger närmare 10 km ner för annars hade det blivit mycket värre, som att det är någon tröst. Människorna i Amerika och Kanada kan ju pusta ut ifall den slocknar igen för annars kommer hela USA och kanada ödeläggas, halva jordklotet kommer att täckas av askan och vissa djurarter kan dö ut. Jordens temperatur kommer ungefär att sjunka 8-12 grader och det är en massa saker som kommer att förändras för all framtid.
Vi får ju hoppas att det inte blir så under tiden vi lever här.
Andra domedags skit som står i tidningar och på nätet, allt som sägs på alla faktakanaler och som forskare inom olika områden och även NASA uttalar sig om.
Jag vill leva hela mitt liv och jag vill ju självklart att familjen ska få leva sitt.
Men detta är sådana saker som jag får riktigt dödsångest av, självklart epidemier också men dom tror jag nästan kan förhindras på ett eller annat sätt till skillnad ifrån mycket annat.
Detta kan helt klart låta som en förbannat löjlig sak för andra människor men jag vet att det finns så otroligt mycket folk som faktiskt har likadana tankar som jag. Har till och med sett att folk ska ta livet av sig när dom vet att jorden med all säkerhet är på väg att ta slut, även en kvinna som skrev att hon i så fall skulle döda hennes två barn och sedan ta sitt eget liv. Tragiskt, men många människor fungerar ju på det här sättet. Man har hört sjuka saker ifrån folk angående det som sägs om 2012. Jag vet inte om jag är riktigt lika säker på just det där med året och allt förutom att planeterna kommer att stå i någon kurs som dom gör väldigt sällan, men det har dom ju gjort tidigare och mänskligheten har fortfarande överlevt. Men det är en sån sak vi inte kan göra något åt.
Dock kan vi göra någonting åt klimatförändringen för det kommer, om inte annat, ta livet av oss alla till slut.
Vi måste sköta om vår natur! Hur fan ska djuren kunna överleva? Och om inte dom överlever, hur ska då vi göra det?

Nej, det här får mig att må illa och dom som jobbar med mig vill nästan sätta in krismöten och göra någonting åt mina problem. Vad kan det bli tro? Mediciner, terapi, akupunktur?
Vi får se vad dom hittar på den här gången.
Själv tror jag att om det här går över styr, vilket jag själv känner att det håller på att göra, lägger någon nog in mig på psyk innan jag får en psykos.
Kanske detta är en manisk period, vad vet jag.
Men dom kommer i alla fall ta hand om det här och det blir säkert bra det som dom hittar på åt mig.

Detta är ännu en fas jag ska ta mig igenom som jag tycker är för jävla svår men det går väl det också.
Ganesha(!) om jag ger dig gåvor varje dag så låt denna sommaren bli den bästa och att jag får leva ändå tills jag dör av åldern! Tack.

Coffe sa dock en sak som jag började garva åt ordentligt i min lilla ångest, han sa att han har en vulkan i byxorna. Vi har ju lite grövre humor men det gav mig i alla fall ett leende på läpparna.

Ni får ha en bra kväll, jag ska försöka i alla fall!

Fittiga tankar!

Helt ärligt får jag la av någon hänsyn till andra människor ursäkta för mitt ovårdade språk.
Men känner man att ingenting är värt längre eller att någonting går i ens väg så blir man jävligt trött och hur man då uttrycker sig är helt jävla oväsentligt.

Igår va en skitdag som börjar bli mer och mer vanligt medans dom bra dagarna är mer sällsynta än blåsipporna om våren.
Hela huvudet är fullt med skit och jag undrar hur länge allting ska vara svart och om det någonsin blir något lättare. Allting står stilla och det enda som växer är snön ute på altanräcket och mitt negativa tankesätt.
Ska klä mig själv i svart och ha en sorgedag och även en begravning av mina underbara och strålande dagar.
Jag ser inte alls när dom kommer att komma igen och det verkar som att ingen kan göra så att jag börjar komma lite på fötter heller.

Fick förresten prata med dom på beroendeenheten idag om att mina ben viker sig som spagetti då och då av den jävla zyprexan och jag tappar full kontroll över min kropp flera gånger.
Det är inte okej om man så ska kunna ta sig upp för trappan dit.
Hur fan hade det gått om jag åkte bussen varje dag?
Jag får försöka se det lilla lilla ljuset idag i och med att jag fick ännu en ledig dag.
Nu är det BARA Måndag och Tisdag som jag behöver bege mig av till Borås i regn&rusk eller Solsken&Gassande Hetta.
Nu dröjer det inte långt kvar tills jag har bara den där enstaka dagen jag åker dit och fan va lättare livet ska bli då.
Fattar iofs inte hur jag kan med och klaga nu när det började att jag åkte 7 dagar i veckan!

Denna dagen har förutom att vara skit så har jag inte heller orkat duscha eller klä på mig något nytt heller.
Jag åkte i pyjamas till Borås för att jag va alldeles groggy i huvudet i morse och helt enkelt glömde av det. Fick till min förvåning inte syn på det förens personalen i provtagningen frågade undrande om jag hade stigit upp ur sängen på vägen till dom.
Dock va det ingenting som jag skämdes över för det kommer jag ihåg från skoltiden att jag även där vaknade upp ur min dvala fortfarande iklädd pyjamasbyxor.
Jag skäms för mer värdliga saker, sånt man i normala fall aldrig behöver skämmas över.
Men nähä då, man ska ju inte vara som alla andra. Jag KAN tydligen inte vara det heller.

Jag får fortsätta att gräva ner mig i mitt mörker. Kanske under täcket med ett glas mjölk också. Garderad till tänderna med ett rör Treo och självbiografin "The Heroin Diaries" ur ett rockstjärneliv. Min just nu inspiration till livet som Nikki Sixx har skrivit.
Det är andra gången jag läser den men jag tycker även denna gång att den är kanon bra!

Ska försöka få sålt mina gamla klänningar som jag endast har använt en gång trots att dom kostat mig 1000 spänn styck!
Jävligt nödvändig affär tycker jag.

Nu ska jag försöka se om jag kan se lite ljus i att titta på min älskade bror när han ligger och spelar tv-spel, sjuk som han är. Dock är det lite skönt att ha honom hemma på dagarna, men självklart är det inte kul att han är sjuk.

Skriver kanske mer senare!

ya all..

Hor-jävla-skit-helvets-kuk-liv!

Jag orkar verkligen inte den här verkligheten.
Det är dags att stänga av nu men det går inte.
Varför?
Nej för folk terroriserar min stackars hjärna och får mig att bli både arg och ledsen.
Jag hatar dig din jävla cp gubbe!
Lägger in lite som jag skrev hos farmor.

- - -


Jag är hos farmor. Hon är världens underbaraste så jag fattar inte hur han kan bli så dum i huvudet.
Jag har ångest och tar åt mig allt negativt som folk säger till mig och det funkar inte när pappa är som han är.
Lizze är den enda människa som jag känner ge mig positiva åsikter.
Farmor också och även min faster just nu.
"Är det något fel på dig?" - Det va det sista min pappa sa till mig och Lizze innan vi gick.
Jävligt sckysst, vilken normal pappa säger så till sin dotter och hennes kompis.
Han tycker inte om mig på något sätt och det framkallar ett hat i mitt huvud.
Det tar mycket energi och jag blir mer slut än någonsin.
"Hon kan flytta hem till sin egen lägenhet!" eller något annat jävla skit är vad han säger.
Jag försöker hjälpa min mamma att ta hand om min bror men det är ingenting han ser.
Han ser ingenting utan han går och säger sådana småsaker hela tiden.
Jag blir arg och känner hur det kokar över och jag vill helt enkelt bara dö.
Inte fan tänker jag bry mig längre om vad jag får en lägenhet längre, kan lika gärna ta det på Ö-lyckan.
På nätterna gråter jag i smyg, jag vill inte visa det.
Känner inte för att ta någon tröst utan det blir bara värre, ingenting blir bättre av att få massa tröst.
Jag tror jag är mer som min mor, jag tycker inte om det där med folk som ojjar sig över mig.
Får skriva av mig här och gråta om nätterna.
Självmord är något jag har i tankarna, varför?
Hur fan ska jag få bort det?
Är det någon som kan svara på det?
Vart ska jag ta vägen och vem ska jag vända mig åt?
Är jag själv i världen just nu?
Ensamheten gör mig tokigt.

Nej, jag avlutar för

- - -

Idag känns det en aning bättre. Jag är trött men jag orkar igenomlida dagen tror jag.
Min pappa skrev ett medelande idag där det stor "Jag älskar dig, mvh pappa", det trodde jag aldrig.
Han kanske har förstått nu hur förbannat dum han faktiskt har varit och att man inte gör så.
Jag hoppas verkligen han ska bli bättre och förstår att jag mår fittigt-jävla-cepe-dåligt.
Men det är nog mamma som har pushat på en del också för jag vet att min pappa kan aldrig se sina egna fel. För han gör ju
"aldrig" fel.

- - -

Jag vill ge upp men min kära mor håller mig över ytan.
Hur skulle det annars gå.
Den ena trycker ner mig och den andra håller upp mig.
Är det  kanske meningen att jag ska gå av på mitten?

Nej, som sagt. Min pappa är en jävla fitta och jag tänker stå för det.
Han gör sönder mitt huvud och har mår inte ett skit dåligt för det.

JAG HATAR DIG!!!

Sjuk överallt..

Jag är sjuk överallt just nu känns det som.
Både i huvudet och i kroppen.
Beror antagligen på någon sorts utmattning och jag orkar inte hålla igång mer.
Jag måste få ta det lugnt nu för det har varit alldeles för mycket runt omkring.
Behöver sova och få bara ta det lugnt.
Orkar inte ha massa spring och folk runt omkring utan det räcker med någon enstaka person.
Jag är helt slutkörd helt enkelt och nu måste det få vara lugnt.
Minsta lilla får mig ju helt ur balans nu och då väljer jag hellre att stänga in mig i en grotta ensam någonstans än att umgås med folk.
Sorry!

Sen en sak till som jag måste påpeka idag.
Dom som kände sig träffade av det jag skrev tar åt sig men verkar ändå inte riktigt själva förstå vad det är dom har gjort fel.
Men att dom har gjort fel det vet dom.
Ja ni är ju inte en person utan fler än så och samtliga kommer med bortförklaringar och bara igenom att göra det så visar dom ju hur skyldiga dom känner sig.
Herregud, ta kritiken bara och ta åt er i att det ni gjort är fel och sluta säga ALLT om MIG till ALLA.
Prata om dig själv istället om du nu ska berätta om saker.
Mina återfall till exempel va något jag berättade för dom som skulle veta det och det va inte till för att det skulle spridas ut till resten av världen jävla puckon!
Men jag blir ändå glad för att ni känner av att ni själva har gjort fel på ett eller annat sätt.

Jag måste sova en stund nu.

Spöken i huvudet och hjärtklappningar..

Igår när vi gick och la oss satte oron igång på riktigt.
Inte känt så på väldigt länge.
Kallsvettades vart om vartannat och pulsen va otroligt hög.
Det kändes som att luften sakta pös ur mig och jag fick känslan av att vara instäng i en liten, liten låda utan någonstans att ta mig ut.

Natten va inte bättre den.
Jag sov korta stunder och vaknade varje gång upp med ett ryck, det va pga att mina tankar som jag hade i vaket tillstånd följde med mig in i sömnen jobbade fram en mardröm som dock inte varade speciellt länge.
Men i mina drömmar känns varje minut som en hel evighet.

I morses när vi alla gick upp kändes det som jag hade sovit i 5 minuter och jag va helt dödstrött.
Ville bara sova mer men det va ju som sagt dags att gå upp.
Jag tog bara på mig kläderna och borstade tänderna och traskade sedan ut till bilen och satte mig och fortsatte i min morgon i ett zombietillstånd som levande död.
När jag sedan vaknade till liv ordentligt så kom oron och nervositeten in och tog över.
Jag tuggade på naglarna och hade den där gnagande känslan i magen som man har av den jobbigaste ångesten man kan tänka sig.
En stund jag va runt inne i Borås funderade jag nästan på att gå in på apoteket och hämta ut ett av mina paket Lyrica som ligger där och ta 1-2 extra för att få stillat det något och för att motverka den kommande panikångesten som jag kände va påväg.
Men jag hejdade mig.
Jag har ju Lyrica hemma tänkte jag och det ska gå utan!

Men sen när jag träffade min Mamma igen gick den över.
Allting släppte som en bomb och det kom tårar istället.
Det va skönt och jag vet att min mamma kan alltid få bort den där extra ångesten som så många gånger hemsöker mig.
Lugnet spred sig och jag kände mig bättre till mods.
Vad skulle jag gjort utan min mamma och mina underbara småsyskon?

Och vad skulle jag gjort utan alla andra runt omkring mig som bryr sig om mig?
Farmor, Lizette, mormor & morfar, faster Carina m.f?
Tack alla ni för att ni finns.

Nu ligger jag i sängen och jag har fortfarande en liten skavande känsla i kroppen, men den gör inte ont och den stör mig inte allt för mycket heller.

Så nu ska jag sova här i sängen bredvid Linus, mitt lilla lillebror troll.

Denna dagen blev bra trots allt och för en gångs skull tror jag nog att jag kan tacka gud, trots att jag inte tror på han.

Sov Gott!

Mamma och Limpan



Höstdepp är Underbart!

Så ligger man här i soffan hos morsan idag igen.
Jag har sovit här i 2 nätter och jag vill inte åka hem.
Mår varken bra psykiskt eller fysiskt.
Det här jävla viruset tar död på mig känns det som och jag vill bara bli helt frisk nu med en gång.
Och även detta påverkar måendet en jävla massor.
Det är verkligen inte kul alls.
Mina tankar går hela tiden åt det destruktiva hållet och jag saknar mycket som jag inte borde sakna.
Men jag saknar också människor, både dom bra och dom dåliga.
Jag tänker bara tillbaks på dom roliga och bra tillfällena ihop med dom och vägrar att se det dåliga.
Ibland blir man bara helt enkelt obstinat emot sig själv.

Annars nu idag har jag haft Linus.
Jag har sovit mycket, varit i Borås och så har jag varit hemma hos morfar och ätit.
Ska nog sova en liten stund till snart för mina ögon går i kors igen.
Har jobbat lite också här hemifrån och fått iordning på 4 pärmar nu i alla fall så i eftermiddag kommer det fler.

Nej jag kanskr skriver senare eller imorgon för jag är trött.


Ropar ditt namn i mitt huvud.

Alltid när någonting går bra så kommer det något litet missfoster ifrån staden Alingsås och hittar på någon skit.
Det roliga är att det är vuxna människor.
Sådana som man säger är gamla i gemet.
Jag blir ledsen för att jag tycker synd om personen som måste hitta på saker om andra för att själva kunna klättra på stegen till att bli något.
Så länge man lever på andras stegar så kommer man dock falla en vacker dag i alla fall.
Jag längtar verkligen tills den dagen kommer då det inte längre går att klänga sig fast med hjälp av någon annan.
Är det inte meningen att man ska stå på egna ben när man är vuxen?
Nej fy hundan.
Skäms dumma människa.

I helgen ska jag, älsklingen och Gizmo vara ute i stugan.
Ska bli så skönt att släppa allt ett tag.

Imorgon ska jag träffa en psykolog.
Det ska bli riktigt skönt för jag måste få ur mig allting nu.
Vet inte vem jag ska prata med annars just nu?
Kan ju alltid prata med min mamma men vi har liksom aldrig någon tid för oss själva så det blir svårt.
Fredrik kan jag prata med men jag kan inte uttrycka mig på det sättet som jag vill faktiskt.
Min socialsekreterare har fått rabies eller någonting och blivit helt sjuk i huvudet.
Sorry att säga men det är sant.
Jag känner att hade jag bara haft 1ahands kontraktet på lägenheten så hade jag klarat mig så jävla mycket bättre utan henne.
Just nu gör hon inget annat än att bara förstöra när jag mår bra.
Då ska det genast bli lite sämre igen.
Hon måste lida av borderline eller något.
Och Grindgatan ska vi inte prata om.
Värsta horhuset i hela jävla Sverige för fan.
För att inte tala om personalen som jobbar där.
Eller nej, nu ljög jag.
Det finns en stjärna där men resten av personalen ska jobba på ett lager och inte med människor för dom kan inte hantera mänskliga situationer som dom ska.
Pedagogiska, oh ja. Visst, jag undrar vad dom fick det ifrån för det är det sista dom är. BAJS PÅ DOM!!

Nu  har jag spytt lite galla idag också över människorna som just nu jobbar sig i mitt liv.

Det är svårt som det är men lite svårare ska det tydligen vara för att man ska känna att man lever.

Jag tänker inte sluta ha gizmo bara för att någon annan vill det.
När jag känner att det är bra så är det bra, innan det är förändrat så kan dom bara dra åt helvete.

Jag sköter allt mitt så fuck you and have a great day!

Nu ska jag titta lite på Animal Planet med syster och pojkvän. <3

goskompis



Mera tankar..

När ska tankarna sluta snurra så förbannat?
Är det bra saker eller dåliga?
För alltid bra saker med sig skit?
Varför måste man fortsätta betala ett sånt högt pris för att någon gång om hundra år få ett normalt liv?
Men vad vet jag om normalt?
Och socialen, inte fan hjälper dom något vidare heller kan jag säga.
Just nu känns det bara som att jag vill spy på dom allihopa.

Jag har så mycket i huvudet just nu.
Mår bra och dåligt samtidigt.
Det va längesedan jag skrev av mig så jag tänkte att jag gör det nu när jag har tid.

Det enda jag kunde tänka på igår va hur jag vill ha min begravning.
Mådde så jävla jobbigt att jag gick upp och satte mig på kyrkogården och pratade med gamla vänner och släktingar.
Konstigt nog va det de enda stället som jag kände mig själv accepterad på igår.
Igår hörde jag inte ihop med människovärlden alls.
Det känns som att jag vissa dagar stampar runt på samma ställe igen.
Precis som när man kom upp till ytan och verkligheten så går det nu nedåt igen.


Det hag dock har full kontroll på är att jag vill inte knarka bort hela hjärnan igen och jag vill inte heller dricka mig as full och bli som "förr".
Nej, det livet är så jävla långt bort ifrån mig nu.
Aldrig mer skulle jag göra som då.
Men egentligen, man ska aldrig säga aldrig.
Men jag vill inte gå den vägen och jag vill inte göra på det sättet mer.

Nej usch, ska kolla klart på Idol hos mina päron sen ska jag gå hem och lägga mig.
Imorgon är en ny dag och jag måste verkligen prata av mig med Mariana eller någon annan på beroendeenheten.
Så mycket tårar igen, jag vill inte..


FUCK YOU!

Jag gråter för..

alla dom som inte tror på mig.
För dom som släppte taget.
Att personer som jag tycker om helt plötsligt ska vända mig ryggen.
Låtsas att bry sig och sedan bara vara allmänt arroganta.
Vad är det för vänner eller?

Veckan börjar lida emot sitt slut och jag måste tillbaks till Enköping.
Jag vill verkligen inte det.

Vill vara här hemma.

Och förresten, jag är kär.
Ordentligt kär!

Ha det fint.
Hej!

Mardröm i verkligheten

Jag sätter mig upp med ett ryck.
Det är blött i sängen av svett och jag har svårt att andas.
En mardröm om hur livet vart.
Ångesten smyger sig på.

"Alexandra vad är bra med dig?
Ingenting, ingenting!"


Rösterna gör mig galen och jag måste försöka somna om utan att bry mig om vad dom väser fram med deras hesa röster.

"Du tror att du kan men du kan ingenting.
Sluta tro att du kan, du är värdelös.."


Jag drar täcket över huvudet och försöker tänka på något bra.
Försöka komma in i en bra dröm för att kunna somna om helt och fortsätta in i en positiv dröm.
Mest av allt vill jag kunna styra mina drömmar men även där tränger rösterna in.
Jag stoppar i mig ännu en Seroquel för i hopp om att den ska få mig så trött så att jag somnar och får om jag har tur några timmars drömlös sömn.

Vrider och vänder på mig hela tiden.
Vad händer?
Är det en ny psykos?
Låt mig vara!!
Slänger benen över sängkanten och drar mig upp.
Jag måste få slut på det här nu.

Med tunga steg går jag ut till köket.
Öppnar skåpet med mediciner i.

Vart är min Zyprexa?
Där..
Tuggar i mig en och går sedan vidare in i vardagsrummet.

Tvn borde hjälpa mig att sluta lyssna.
Den hjälper emot det mesta.
Jag hoppas på att medicinen ska verka snabbt.

Lägger mig på soffan.
Skit på varenda kanal.

Snälla nu får det vara bra.

Äntligen börjar medicinen verka och jag känner hur tunga mina ögonlockar blir.
Skönt.
Hämtar täcke och kudde ut till soffan och lägger mig till rätta.
Bäst att sova med tvn på och här ute.
Känns som att någon hela tiden kryper omkring mig inne i sängen.
Något som hela tiden rör mig.
Men när jag vänder mig om för att se vad som rörde vid mig så finns ingenting där.
Bara luft.

Äntligen känner jag att jag är på väg att somna.

Sleep tight!


Jag känner mig som skit

Som bottenskrapet.
Att bli behandlad som skit ifrån alla möjliga håll.
Hur jävla kul känns det?
Det blir ju helt jävla fel.
Hur fan ska man då kunna rehabiliteras och ge fan i allt.
Fula ord och ett hånflin är det man får ifrån alla håll.
Ingen jävel fattar att det kan skada för att det förstår inte dom.
Absolut ingen empati.
Helt egotrippade och ser inte något annat än sig själva.

En sådan person tänker jag aldrig bli.
Visst kan jag säga att jag har sett ner på folk och visat det på elaka sätt och misshandlat psykiskt.
Men det skulle inte falla mig in nu.
Om jag nu ogillar någon så håller jag det för mig själv.
Jag beter mig inte som en snorunge och är utstuderande elak.
Tjejer är verkligen bäst på det.
Kan vara därför jag alltid gått ihop med killar men tjejer har jag mycket svårare för.
Det kan bli ett problem ibland.
Men inget jag lägger någon tid på för att ändra.
Jag klarar mig faktiskt bra ändå.
Mycket tjejer = Mycket skitsnack.
Hur mycket ska man orka höra egentligen?
Finns det aldrig något stopp?
Har människorna inte ett eget liv?

Och jo, jag säger inte att jag inte snackar skit.
Med mamma, min syster och någon enstaka kompis.
Men det finns skit och det finns skit.
Jag kan se skillnaden men kan ni?

Ni tror ni är så speciella.
Att ni har något jävla prinsess liv.
Men inte då.
Ni är lika simpla som alla andra.
Ni har också fel och brister men pratar gärna om andras för att glömma sina egna.

Jag tänker inte ta mig framåt på den lilla krokiga stigen där man luras in i det här ful spelet.
E20 är vägen jag tar mig framåt och den är mycket större och mycket längre.
En dag ska jag nå toppen och känna mig stolt över mig själv och inte ta åt mig av erat snack.
Det gäller bara att från början ta rätt väg.
Så än så länge står jag vid vägskälet, jag vet vart jag ska men den där lilla biten att se ner på mig själv måste klaras.
Jag går i min terapi, jag äter mina mediciner och jag försöker ta hans om mig så mycket som går.
Nu måste jag bara finna den sista lilla pusselbiten och få den på plats.
Pröva mig fram med små, små steg.

Jag är stark.
Jag klarar det.
Jag är bara bäst på att vara just JAG.

Slut för idag folket.


Från dagen jag försökte ta mitt liv, igen. Men jag blev räddad. Tack Angelika. Jag tackar dig för att jag får leva!


Jag ligger ner sårad och sjuk.

Erkänn att du gillar det?
När man är hjälplös och liten.
Att försvara sig själv finns inte på kartan för att man kan inte.
Bli plågad eller plågas handlar allt om.

Men nej, så är det inte för mig längre.
Inte alls.
Jag står upp på egna ben.
Samlar kraft för att kunna ta mig framåt och för att kunna kämpa när motgångarna kommer.
Slå tillbaks och aldrig mer kunna bli den där hjälplösa personen som jag tidigare va.
Slav under droger och i min egen självdestruktivitet.
Att skada mig på alla möjliga sätt.
Men det är över.
Så jävla mycket över.

Jag är på väg emot en friskhet.
Att nu leva ett nyktert liv.
Jag ska ha maximal självdisciplin och inte släppa efter för alla de frestelser som kommer att komma.
Suget kommer säkert att ta tag i mig många gånger men jag ska klara av det.
Mina verktyg ska då finnas med i min ryggsäck jämt så jag alltid kan ta användning av dom.
Att avstyra alla sådana situationer.

Det är nu dags att bli vuxen på riktigt.


Tänk på den ni!


Vila i Frid vår kära Anders Knutsson

Han finns runt omkring oss fast han inte längre går att se.

Anders Knutsson avled 26/12 2009.

Du kommer att för alltid vara saknad.

Do not stand at my grave and weep;
I am not there. I do not sleep.
I am a thousand winds that blow.
I am the diamond glints on snow.
I am the sunlight on ripened grain.
I am the gentle autumn rain.
When you awaken in the morning's hush
I am the swift uplifting rush
Of quiet birds in circled flight.
I am the soft stars that shine at night.
Do not stand at my grave and cry;
I am not there. I did not die.

Bara släpp det.

Jag och mitt huvud.
Jag och mina jävla förhoppningar.
Fan vad jag hatar det.
Är så trött på allting och ett snabbt slut hade vart helt underbart.
Vet inte hur många gånger om jag ska lura mig själv.
För vem fan är det egentligen jag försöker lura?

Det är lika klart som svart & vitt.
Torrt & Blött.
Dag & Natt.

Nu har jag gett upp igen.
Inget bra.
Jag vill inte ge upp.
Måste fortsätta kämpa.
Hålla huvudet högt.

Varför gav du mig den negativa trygghet som gjorde att jag helt isolerades ifrån verkligheten?
Varför fick jag inte lära mig själv att skilja på rätt och fel.
Och varför i helvete måste jag vara så jävla naiv?

Jag är inte bättre än någon, inget bra alls.
Vill vara som dom, dom på andra sidan.
Som inte sett all jävla skit och levt i den jävla misär.
Åt helvete med allt.

Jag får inte och jag vill inte men jag måste.

GRÄV NER DIG ALEX!!!

En strulig uppväxt.

Ja, jag behöver verkligen nya kläder så jag satt och kikade lite i Ellos katalogen som jag fick för några dagar sedan.
Hittade en jacka och en tröja.
Men jag tror att jag köper en jacka i en affär och bara beställer tröjan.
Det är 50% på ett plagg som man köper så det passar ju mig utmärkt.

Och så är det Fredag igen.
Har haft grupp och det va lite små jobbigt sådär när vi började prata om hur vi växt upp och hur det har varit i hemmet.
Jag har en fucked upp jävla barndom trots att det kanske inte verkat så.
Borde egentligen inte lämna ut någon såhär i bloggen men för att folk ska förstå så tänker jag göra det till en viss gräns.

Jag har ju växt upp med en mamma & pappa.
Under livets gång har det även kommit två små syskon, en syster och en bror.
Sladdisar båda två.
Har mycket tragiska minnen ifrån när jag va liten faktiskt.
Men självklart har jag mycket bra också.
Många bråk mellan mina föräldrar har dock satt sig.

-CENSUR FÖR ALLMÄNHETEN-

Min mamma sa för inte allt för länge sedan att jag har blivit känslomässigt störd utav den tiden i mitt liv då dom fick vara hos min syster på sjukhuset hela tiden.
Även farmor sa det till mig när jag och min syster va där och hälsade på när jag hade permis förra helgen.
Moa, min syster sa att det va hennes fel.
Men så är ju inte fallet.
Det är faktiskt ingens fel.
Allting va ett måste.
Mamma och Pappa hade inte tid för mig men det kunde ju inte hjälpas.
Och den bästa lösningen va för mig att bo hos farmor & Rolf.

Ja, vi har ju sett hur allting gick för mig.
Extrema depressioner och började skära mig i 13 års ålder.
Samtidigt i den vevan började man dricka.
Sedan kom året då jag va 15 år och började med droger.
Det började med Ecstacy, sen blev det amfetamin.
Efter det testade jag dom flesta drogerna och på senare har det varit en del opiater och bensodiazepiner också.
Och nu sitter jag på behandlingshem, vilket kommer att vara den enda gången för efter det här ska jag fan klara mig.
Och vill ni veta en sak? Jag är inte bitter för det.
Livs erfarenhet tror jag det kallas.
Nu ska jag bli en "Svensson".

Nej, nu har jag skrivit av mig en del vilket jag kände att jag behövde idag.
Skönt att få ut mig en del.

Tack å hej så länge.


Jag tog ett återfall.

Ja, med tanken på all skit som har hänt.
Med allt som har varit och kommer att bli jobbigt senare så kändes det som att jag gjorde om det till en anledning för mig att få ta något.
Jag tog lite Subutex och mådde pyton.
Vart så illa där hemma pga andra saker som också hände så jag va stor tjutande på väg ut igenom dörren för att köpa mig en boll heroin.
Men där i sista sekund tog min mamma tag i mig när jag fått på mig ena skon och försöke även ta pengarna jag hade i min hand.
Så jag satte mig sedan gråtandes i min säng.
Jag ville heller inte berätta vad det va heller så jag svarade; "Vet inte!"
Min ibland så korkade pappa trodde att det va pga att håret blivit missfärgat.
Men det känns ju knappast som att det är någon anledning till att sitta och stor gråta och vilja åka  ut och köpa Heroin.
Nopp.

Annars då?
Jo, sakerna snurrar i mitt huvud.
Varför gör jag alltid fel..
Varför är det alltid helt fucked up i min närhet.

Orkar inte bry mig denna gången.
Mer mediciner.
Trött efter inatt också som bara den.
Robin och jag är INTE tillsammans längre.
Det går inte ha en kille som tycker att det är okej att läsa sin tjejs sms och sedan skälla som fan utan att JAG i skälva fallet har gjort något.
Han skrev att det va en date, och jag skrev ja du får kalla det vad du vill.
Så var det och det ansåg han som otrohet.
Han dumpade mig och jag orkar inte gråta.
Jag får mer tid åt mig själv och min behandling, och kan kanske nu börja umgås lite mera med folket här.
Angelika har idag vart med mig inne i stan.
Vi köpte hårfärg båda två.
Jag två blekningar och hon en svart färg.
Hoppas detta funkar nu.

Nej, men jag orkar inte skriva mer nu.

Puss å kram

Den fulaste människan i världen.

Jag har en oros känsla som cirkulerar i min vad.
Vad är du? Vad vill du?
Rösterna gör sig hörda på olika sätt.
Jag nyper mig själv i armen.
Vill inte skada mig mer än så.
Nej tack!
Mina tankar snurrar i Jordens hastighet och jag mår illa.
Blir yr av allting.
Det går bara runt, runt och runt.
Men rädda mig då?
Mitt skyddshelgon där uppe.
Du sa ju att du alltid skulle finnas där för mig ifall det va något.
Du lovade, LOVADE!

Skriken blir högre och högre och jag inser snabbt att det är mitt egna skrik jag hör.
Det gör ont när saker sakta kommer upp till ytan igen.
Jag vill verkligen inte.
Snälla tankar försvinn. Försvinn nu och kom aldrig mera tillbaks.

Det är nu jag känner sånt förakt emot mig själv.
Allt har bubblar värre än helvetet inne i mitt huvud.
Någon borde misshandla mig så kanske jag kunde bli någorlunda söt.
Det hade inte ens gjort ont med hårda sparkar och slag.
I detta nuet önskar jag mig hellre det är att hålla så hårt i tankarna som gör mig till totalt värdelös.
Hel kass och inte vatten värd.
Det har jag aldrig varit.
Aldrig för någon.
Jag är en leksak som har kastats runt mellan olika barn.
Elaka barn som jag själv va när jag va liten.
Klippte håret på Barbie dockor och målade det svart.
Total förstörde dom och gick sedan vidare för att leka med mitt LEGO.
Men precis som den där Barbie docka känner jag mig.

Naken, förnedrad och helt obetydlig.
Och det är mitt eget fel.
Allting är mitt fel.
I alla fall allt det dåliga.
Aldrig har jag vart bra på något.
Ingenting.

Jag ska nu packa mina sista grejer innan jag åker tillbaks till Iris.

Skriver mer ikväll.

Hej då!


Antingen Älskad eller Hatad.

Många ser på mig ur samma perspektiv som jag.
Borderline personlighetsstörnings perspektivet.
Eller som den "manliga motsattheten" Antisocial personlighetsstörning.
Killar kan ju även dom vara Borderline fall och tjejer Antisocial.
Men oftast är det så att killar blir fel diagnostiserade och får då just den diagnosen.

Jag har gjort bort mig.
Har svårt att skilja på rätt och fel.
Och tycker nästan aldrig att det är mitt fel trots att det är jag själv som gör fel.
Ibland kan jag känna att saker är jävligt fel dock och då får jag sådan ångest att jag näst intill stoppar fingrarna i halsen och hoppas på att kräkas ut råttan som klöser med sina vassa klor inuti mig.
Eller så skär jag mig för att se blodet rinna och med det också släppa ut lite av det jobbiga som rinner i mina vener.
Dricka alkohol hjälper många gånger också, men ångesten som kommer dagen efter blir dubbelt så jobbig med tanken på att man både får den där lyx-problems ångesten samt att ångesten från dagen innan som man försökte dricka bort hinner ifatt en igen.

Just nu har jag sårat en person som jag Älskar så sjukt jävla mycket.
Tagit saker för givet samt att jag har nog i mitt undermedvetna försökt testa vart gränserna går.
Jag vet att det är jävligt fult och dumt, men det blir bara så.
Har aldrig vart med om att killar har vart snälla emot mig.
Dom har slagit, misshandlat mig psykist så att jag många gånger va apatisk i flera dagar och va likgiltig till allt och va nog mindre mänsklig emot vad någon annan är.
Som en slags koma man hamnar i.
Det är nog kroppens sätt att stänga av och beskydda.
Om du emot all förmodan skulle läsa detta så vill jag bara säga att jag Älskar dig.
Och jag vet att jag är en jävligt svår människa att älska och leva med.
En person som inte många klarar av.
Men också en person med stort hjärta, men det är för tillfället fortfarande rätt så tomt på blod.
Istället för att det ska ha sprängts i bitar så har det endast blivit tömt på blod.
Det måste sluta vara kletigt där i mina vener nu utan måste börja rinna, hjärtat måste börja slå.
Mitt tillstånd kallar jag zombie aktigt.
Lättare va det när man hade Heroin och Subutex i kroppen.
Då va allting bra.
Gräset är alltid grönare på andra sidan när man är i ett sånt tillstånd.
Men jag har hittat mitt gräns, min andra sida som är utan droger.
Det är med honom.
Tätt intill.
Att ligga där på bröstet och känna lukten av honom.
Höra hans underbara röst säga så mycket fint som gör att jag får gåshud och svårt att andas.
Saken är den att jag inte visat hur mycket jag uppskattar honom och sedan gjort massa andra skit grejer vid sidan av.
Men jag måste säga det.
Jag verkligen Älskar honom, mer än någonting annat.

Ja, jag har gråtit i två dagar nu.
Funderat helt på att ta mitt liv.
Ge efter.
Jaga tills sista andetaget är taget och sista hjärtslaget är slaget.
Det va min största önskan efter att bli förlåten.
Förlåten av den jag sårat.
Alltid är jag så klumpig.
Men sen måste man förstå lite också att jag som sagt kommer ifrån dom mest trasiga förhållandena man kan ha och jag är en aning skadad efter det.
Jag vet många gånger att du velat väl men jag har haft massa konstiga känslor som sprungit runt i kroppen på mig och jag har många ventiler öppna pga att samtalen med min kontaktperson gör mig otroligt ledsen.
Oftast inte utanpå, men inuti skriker jag.
Som ett litet barn.
Jag är rädd.
Instängd i ett mört rum och det finns ingen utgång.
Våldtäckten har satt sina spår också vilket visade sig för ett litet tag sedan.
Det va inget kul alls.

Så är mitt liv.

Nu sitter jag och lyssnar på The Velvet Underground.
Mamma va precis inne och berättade att vi åker till Lager 157 så fort vi vaknar imorgon.
Sedan så ska vi hem hit och måla.
Jag ska få måla om mitt rum också.
Vitt med schabloner hade jag tänkt mig.

Sen ska jag ju packa igen för jag ska tillbaks till mitt nuvarande hem på IRIS.

godnatt säger jag med dessa ord!

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0