dubbeldiagnos

Det är någon som skriker, någon skriker på mig jävligt högt men det är bara jag som hör.
Så fort jag känner mig lite säker så börjas det igen.
Små viskningar till en början och sedan blir det bara högre och högre, till det bara är skriken kvar.
Jävla drömmar och minnen!
Det är när jag är som mest utsatt som dom passar på.
Jag önskar dom kunde kontrolleras men istället vinner dom och jag känner mig precis lika värdelös, oönskad och avskyvärd som förut.
Jag blir paranoid och misstänksam mot alla efter en sån här dröm, även ljud känns farliga.
Ord kommer bli analyserat i småbitar, samma gäller beteende och saker man gör eller inte gör.
Jag granskar till och med mig själv under luppen en sån här dag.
Det finns bättre sätt att vakna på än med hjärtat i halsen och hela huvudet proppat med fix idéer från en hemsk dröm.
Antagligen kommer jag va sönder stressad hela dagen pga det här.
Det bästa hade varit om jag får nåt annat att tänka på idag, nåt bättre än tv-spel att sysselsätta mig med.

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta över att känna mig så som nu.
Allt blir små tecken som känns som sanningen, en hård sådan.
Utan pardon!
Ett skott i pannan hade varit mildare.

Helt plötsligt ser jag allt jävligt klart!
Jag är ingenting, luft!

Jag försöker se på vad som finns, men man ser inte skogen för alla träd.
Hoppas Ågren kan värma mig i sin välbekanta stora famn nu, för han vet.
Trots att han är en av mina värsta fiender så känner jag han bättre än alla andra halvfigurer.
Han ger mig nån sorts tröst när ingen annan kan.
Välkommen till min värld och min morgon!

Det är inte ens värt att gå upp nu för jag orkar inte prata med någon och Nicke är fortfarande vaken sen igår.
Jag orkar inte ta det här och jag orkar inte ens låtsas att det här är en bra morgon.
Får smyga upp och ta nåt lugnande så jag kanske kan sova nån timma till.
Kan alltid hoppas nästa uppvaknande blir något bättre.
Bäst att inte hoppas på för mycket..

Återkommer under dagen!