Grubblerier..

Det finns få saker som jag ångrar i mitt liv men dom sakerna sitter som berget och ger mig ångest nästan varje dag.
Jag bli påmind av saker och folk utan att någon säger nåt om det.
Inget av detta pratar jag om någonsin men jag tänker på det så gott som dagligen.

När jag gick hos min psykolog så pratade vi ofta om hur hård jag är mot mig själv men hur jag kan se lättare på andras handlingar om jag vet att dom har andra typer av problem.
Även min kontaktperson i både Borås och Alingsås försöker få mig att tänka att det faktiskt inte va jag på den tiden.
Jag har en bipolär diagnos och jag va inne i ett hårt missbruk under flera års tid.
Några av dom värsta sakerna jag gjort hände under dom värsta perioderna i mitt liv när jag inte åt mina mediciner och när jag tog extremt mycket droger.
Jag vet att jag gjorde fel. 
Dessa saker har även andra människor talar om men inte heller dom har fattat att det finns en bakgrund, andra har inte hela historien plus att dom flesta inte känner/kände mig helt. Dom som gör/gjorde det dom vet sanningen, dom har hela historien och dom dömmer mig inte eftersom dom har bakgrunden.

Jag tackar dom få för detta och även min mamma som försvarade mig mot dom som betedde sig som riktiga idioter vid dessa tillfällen.

Bortsett från dessa händelser så grubblar jag även på sånt som jag blivit utsatt för.
Jag vet att alla som någongång blivit utsatta för olika typer av brott grubblar titt som tätt på händelserna.
Jag har bearbetat flera av dessa och dom har jag gått förbi men några andra är fortfarande kvar. 
Vad gör man åt det?

Jag har funderat på att börja hos psykologen igen. Det finns som sagt en del saker att fortsätta jobba med.

Nu är det dags för mig att ta hand om lite hushållsarbete m.m.

Ciao

Hundar, hundmat och tv-spel

Vi barfar våra hundar och nu har dom fått nya påsar att prova på. 
Vi har testat mush vaisto valpformula innan men nu körde vi på Beginner på dom båda och dom har så fin och skön päls nu, Link fäller inte lika mycket även om han fortfarande fäller en halv matta om dagen men det är något bättre iaf.
Navi växer till sig väldigt bra och får en fin kropp. Hon kommer få en riktig amstaffkropp med det breda bröstet som hon redan har och det ser fruktansvärt roligt ut när man ska leka med henne och hon börjar då klampa fram och spänna ut bröstet. Går inte att hålla sig för skratt.
Link är nu tillbaka på vikten vi vill ha han på, 23kg. 
Även han har en fin kropp och slank kropp nu.
Det är extra viktigt att hålla koll på vikten nu när han kastrerades för drygt en vecka sedan.
Vi använder oss fortfarande av korvarna och inälvsmat men har börjat gå in mer på vaisto nu med tanken på att det är väldigt enkelt och dom små köttbullarna är perfekta för Navi som sväljer allt helt och försöker till och med svälja korvarna hela trots att dom är väldigt stora.
Hundarna är båda helnöjda och vi känner att dom får i sig allt. 
Vi kommer fortfarande ge ben, korvar och grönsaker vid sidan av men inte lika mycket antagligen.
Fungerar det i längden varför sluta.

Utöver hundmat så gjorde vi en AD och HD röntgen på Link i onsdags.
Alltså höfter och armbågar. Jag fick bilderna skickade till min mejl av den urgulliga veterinären vi hade denna gången och nu är Link reggad i Skk.
Håller tummarna resultatet visar toppbetyg då kan vi avgöra därifrån hur vi ska träna honom osv.
Vi har funderat lite på weight pulling men jag vill också köra igång ordentligt med hundparkour som vi känt lite lagom på hittills.

Annars överlag är allt bra med oss, med mig har det varit mycket huvudvärk och en del mindre hälsoproblemen men det går över.

Nu ska jag spela lite tv-spel. Älskar Dying Light som jag köpte förra veckan.
Det är så roligt att en av killarna som jobbar inne på Game Stop har full koll på vad för typ av spel jag köpt så han vet på ett ungefär vilka spel jag skulle gilla och vilka som skulle passa mig.
Jag älskar mitt Xbox One och zombieslakt som han i affären sa är helt klart min grej. Haha..

Sen är det iaf dags för sängen så jag tänker avsluta här.

Ciaoo

1årsdagen för vår stora fyrfoting

Våran stora kille har idag fyllt 1år.
Ett helt underbart år blev vår stora fyrfoting.
Vår tröga kille som gör lite som han vill, lyssnar ibland, bråkar ibland. Är lyhörd när han vill och ibland är det som att han stängt av öronen och gör tvärtemot vad man säger.
Han är den snällaste hunden man kan hitta både mot människor och djur.
Många är tyvärr ibland rädda för honom eftersom han är klumpig, vill komma åt allas ansikte för att dränka en i pussar och jag kan förstå om man tycker det är läskigt eftersom han är en stor vovve.
En stor drummel som gärna sitter i knät eller hoppar upp med tassarna mot ens mage och bröst för att komma upp i samma höjd som en själv och pussas massor.
Han pratar när han har leksaker i munnen för att man ska se honom och leka med han, det låter som att han morrar och är arg men han vill bara ha uppmärksamhet.
Han är nog den bästa imitatör på vargens ylande vilket han gör när man går upp, bara för att säga godmorgon. Han gör samma sak när man kommer hem för att välkomna en hem.
Det är så sött och jag vill aldrig någonsin ta bort det.
Han älskar att leka och är full av energi.
Under sitt första år har han lärt sig, smakat och upplevt så mycket.
Han har känt på vatten och älskar nu att simma och hoppa runt i sjön.
För lite mer än 2 månader sedan fick han sin fyrfotade kompis, en lillasyster han kan bråka och busas med. Vara avundsjuk på och stjäla saker av.

Våran älskade kille som är Nickes första hund.
Hade det inte varit för att Link är en otroligt underbar blandras hade han fått yngla av sig en gång för att det hade varit helt underbart att ha en av hans avkommor i framtiden. Tyvärr kommer det aldrig bli så eftersom han snart ska kastreras men drömt har vi gjort och det tog en stund innan vi riktigt slog fast vid att Link får leva nyfiken på tjejerna tills dagen han dör.

Han räddade mitt liv genom att flytta hem till oss och fick mig att orka gå igenom allt som hänt sen Systra Mi dog.
Jag hade verkligen inte kunnat klara mig utan honom och som sagt, han räddade bokstavligen livet på mig flera gånger när jag känt för att ge upp men då har han stått där med sina stora ögon och undrande blick och livslusten har kommit tillbaka bara för att hans blick sagt åt mig att vara med honom. 
Han är den som har fått mig att gå upp på morgonen, han har hjälpt mig med rutiner, han har tröstat mig och fått mig att skratta så många gånger.
Självklart har han gjort mig lagom arg och frustrerad vid flertalet tillfällen också men dom räknas inte.
lojal och allt är villkorslös kärlek han ger.
Vi behöver varandra nog lika mycket, om jag inte han mer. 

Han är den bästa ettåringen i världen och många fler år ska det bli. För att fira hans dag fick han ordentligt köttiga revben i födelsedagspresent som utan tvekan uppskattades.
Vi ändrade i hans meny lite innan maten serverades, han skulle ha fått ett av alla 16 hjärtan som fyller halva frysen men eftersom han aldrig smakat revben med mycket kött på så fick han något helt nytt idag bara på hans dag. 
Navi fick lite hon också men hon har inget bordsskick än som Link faktiskt lärt sig, lite vett och etikett sådär. 
Det negativa när det kommer till mat och Link är att dreglar nåt så fruktansvärt bara han ser och känner lukten av mat.
Speciellt jordnötssmör! 

grattis älskade lillefot på födelsedagen, våran värld hade varit otroligt tråkig utan dig!

Grattis vår allas godaste Link ❤️




Snigelfart

Jag är så förbannat dålig på att lägga upp inlägg här.
Tänker varje gång att jag ska bli duktigare på det men nej.
Har fullt upp med hundarna, fullt upp med tankarna där i mellan om allt och ingenting. Mest på min syster och även framtiden det senaste. En del ältande har det varit också då jag ångrar så fruktansvärt tre stora beslut jag tagit i mitt liv och nej, det är faktiskt inte missbruksdelen av någon konstig anledning.
Men jag har lärt mig mycket av det, fått både bra och dåliga erfarenheter som kan komma till användning både om jag vill jobba med folk med dessa problem senare. Sen va det faktiskt inte skit hela tiden. 
Hade det varit det så hade ingen jävel blivit fast i det och då hade folk antagligen inte tagit något alls mer än en gång. 
Men det går sen fort när man springer i nedförsbackar..
Nej det är tre andra val som jag nu verkligen hade velat ha ogjorda. Ett kanske va rätt så bra ändå men dom två efter det. Hur fan tänkte jag där.
Tyvärr för den som är sugen på att veta och inte redan har en aning så kommer ni få fortsätta undra.
Jag är fruktansvärt arg på mig själv iaf för detta.
Sen blir jag ledsen över en annan händelse som lite har med samma sak att göra men jag vet att det inte va något jag kunde göra åt den saken.

Det hade varit så skönt att ha både mamma och min syster levande för dom vet vad det är och det är dom enda jag faktiskt skulle kunna prata med det om.
Jag är väldigt lätt att den chansen nu ska vara över och att det inte kommer vara någonting som jag kommer kunna dras med igen.

Jag är väldigt glad och tacksam för arg vi har hundarna när det är jobbigt.
Vi är minst lika beroende av varandra tror jag och ibland kan jag tänka lite att Link faktiskt gjort mitt liv mer värt.
Att han nästan räddade mitt liv för hur hade min sorg sett ut utan honom, hur hade jag tagit mig upp ur sängen?
Hur hade mina dagar sett ut och hur hade jag ens orkat med detta dumma liv när alla dör runtomkring hela tiden?

Nog talat om det..

Jag startade en videoblogg på videofy exakt ett år efter att mamma gått bort och har spelat in ett ex antal videos, problemet är även där att allt hamnat typ i utkast.
Jag ska i och för sig försöka lägga upp där för det är enklare och går mycket snabbare att göra en kort video än att skriva när man mer eller mindre aldrig vet vad man ska skriva.
Saker blir lätt osammanhängande när man skriver så då är det bättre att göra korta videos där man talar om en sak.

Spel, hundarna, den bipolära delen, rehabiliteringen osv.

Nu har jag faktiskt inte mer tid att skriva här för jag ska in i duschen så jag och Navi kommer iväg till djuraffären och köpa mat, ben och en ny leksak tänkte jag.

Ha det bra så länge alla ni!

Ciao



 

Ändringar i bloggen

Detta är hittills endast varit en blogg om mitt allra personligaste och det kommer det att fortfarande vara men jag ska försöka lägga upp flera inlägg oftare och kommer därför lägga in lite fler kategorier i bloggen.
Sånt jag kommer skriva om bortsett från min sjukdom och vardagen med den och missbruksdelen så blir det lite andra vardagliga saker.
Blir en del om hunden och hans utveckling, olika träningsövningar vi gör osv.
Det kommer bli en del om sorgen och hela processen.
Mer om önskningar och drömmar, tankar för framtiden som jag ska uppfylla.
En del om mina vistelser i stugan och små förändringar jag tänker göra där, jag vet mammas planer inför vardagsrummet i stugan så mitt slutmål är att få det att se ut så som hon tänkte göra det.
Ja det blir lite gott och blandat och fler bilder. 
Och jag kan säga att mode inte kommer att bli något jag skriver om. Det är inte min grej så det får folk som är mest intresserad av det läsa någon helt annanstans även om jag skriver om mina inköp då och då. Men det är mest inredning och liknande.

Bara en lite uppdatering här så i natten när man inte kan sova.

Puss å kräm

Jag är levande fast död ..

Jag har inte gjort ett inlägg här på över 7 månader, jag har skrivit flera men dom har hamnat i utkast.
Mitt senaste inlägg va mest riktat mot min syster, andra också dock. Ett missförstånd som spårade ur.

Bara några veckor efter det dog min älskade lillasyster, våran kämpe, mitt blod och en där som kärleken aldrig skulle ta slut för.
Efter att vårat bråk va över lovade jag henne att inte försvinna och det lovade jag. Några dagar senare försvann hon.
Hon blev 22år, 1 vecka och 1 dag.
Älskade vackra syster är nu helg borta.
Jag kommer aldrig mer höra hennes röst, aldrig mer kunna prata mer, aldrig mer kunna bråka och kivas med, aldrig mer kunna röra, krama och aldrig mer höra hennes underbara skratt.

Det gjorde ont när mamma dog, nästan på mammas årsdag försvann min syster.
Men med mamma fick vi ett långt farväl och vi hade tid att säga hejdå och förbereda oss på något man egentligen aldrig kan förbereda sig på.
Då du dog, Söstra Mi så fick vi inte ens säga hejdå.
Hon bara försvann, utan att man hann säga någonting.
Vi talade i telefon dagen innan och vi sa alltid puss I love you eller jag älskar dig till varandra när vi skulle lägga på och det va det absolut sista hon sa till mig. Det va sista gången jag fick höra hennes röst.

Hur fan kan allt gå så snett i en familj?

Vi gick in i ett hus mamma & pappa köpte när jag va 15år, Moa 10år och min bror va ca 4månader.
När huset nu såldes så va vi bara 3 personer som kom ut. Pappa, jag och min lillebror.
Det är så jävla orättvist! 

Att ha varit drogfri sen 2010 är något jag är sjukt stolt över och jag vet att både mamma och Moa va stolta över mig också men jag vill att dom ska se mer. Att mamma inte fick se Nicklas och mig tillsammans har jag tyckt varit svårt ända sen starten men Moa träffade honom och hon va glad över att jag skaffat en normal kille för första gången på 10år och hon såg hur mycket jag älskar honom och han mig, hon tyckte om han väldigt mycket.

Att jag klarat att hålla mig ifrån drogerna har varit som en elefant på spindeltråd. Suger finns där väldigt ofta nu och jag tänker mycket mer på det.
Den bipolära delen är otroligt svajig också med allt som hänt. Och så har vi sorgen på det. I 5 månader va det bara ilska mot dom tre idioterna som satt i lägenheten där hon dog, att dom va så jävla påtända att dom inte ens märkte att hon va död.
Sen ilska över att hon dog med tre as runt sig och inte i närheten av någon som älskade henne istället.
Ilska över att hon va så envis och inte kom hem.
Ilska över ovissheten, ilska över att poliserna jobbade fruktansvärt långsamt.
Ilska över att jag fick höra det av en vän innan polisen kom med beskedet.
Ilska över hur folk trodde att hon tagit en överdos när hon va väldigt antidroger pga all skit hon sett i familjen och hon hade till och med jobbat på ett företag som heter drogfritt.
Ilska över några få äckel som vägrar lämna tillbaka hennes jacka och One Piece till familjen utan håller käften och behåller dom för sig själva.
Ilska över att små äckliga människor säger att dom va bästa vänner nu i efterhand och skriver om henne på Facebook som att dom va supertighta när jag vet att hon inte ens tyckte om dessa personer.
Ilska över att överhuvudtaget är död och lämnade oss.

Hon har kämpat i hela sitt jävla liv med hennes hjärtfel och och så dör hon av annan anledning. INTE DROGER HELLER!

Hon höll fast mig i livet när jag gjorde ett självmordsförsök och kämpade för att hålla mig kvar. Jag hade velat vara där och göra detsamma. Jag skulle aldrig släppa taget om henne, aldrig!

Vi jordfäste hennes skal för snart två veckor. 

Jag gjorde allt så fint jag kunde med begravning, kläder, urna, sten och två låtar som va för henne och söm vi lyssnat på ihop.

Just nu har jag precis kommit ur en sorgvåg och då va det dags för en bippodipp istället.
Jag grät hos min psykolog idag, det händer fruktansvärt sällan hur jobbiga saker vi än gått igenom från mitt liv.
Det gick inte bara idag och jag känner mig dum för att jag inte bryr mig, är kall och inte kan ta in andras känslor, vad folk gör för mig eller att dom har känslor alla.
Jag avskyr att vara så egoistisk men det är som min psykolog idag sa att i själva sjukdomen är väldigt egoistisk.
Man är inte sjukdomen utan man har den och där i mellan när jag är som en vanlig människa så finns inte egoismen där.

Jag önskar att någon kan förstå mig, men hur många har haft ett horribelt och djupt missbruk och blivit ren, sen fått en mamma som fick cancer som sedan tog hennes liv, sen en bipolär sjukdom och på det dör sedan dennes lillasyster?
Självklart vill jag inte att någon i hela världen skulle behöva gå igenom det jag går igenom men samtidigt hade det varit skönt att ha någon som har en liknande historia att prata om precis detta med. Någon som känner samma som jag och vet exakt vad som händer i ens huvud.

Jag ville så gärna att Moa skulle fått träffa Link. Det va min och hennes plan att skaffa hund ihop och ha delad vårdnad. Hon sa dock att den hade varit hos mig mer då hon förmodligen hade haft ett vanligt jobb och jag inte och utan hon skulle komma hem till mig varje dag och sen ha skrutten på helgerna. Men nu blev det Nicke och jag istället. Han är på papper Nickes så det hade blivit svårt om vi gör slut men det är jag som har hand om vår lilla pälskling.
Spinger runt i skogen, tränar, leker och gosar mest. Nicke har kvällar och helger till det.

Hade inte min bror, Nicke och Link funnits där hade jag antagligen gett upp min drogfrihet.
Men sen har jag min pappa, farmor, mormor & morfar och alla mina andra nära släktingar som finns där, mitt skyddsnät.
Jag hoppas vi slipper gå igenom fler svårigheter utan att det får vara slut på det nu, denna familjen har fått nog nu.

Den dagen jag får barn, nu hoppas jag faktiskt att jag får en tjej först, då ska hon få ditt namn i mellannamn. 

Nu får det vara bra med skrivandet för idag men jag sätter nog igång nu igen när allt praktiskt är över och jag kommit ett myrsteg framåt.


Jag vill ha dom tillbaka, ni fattas mig.

Finaste Mammsen 12/10/66 - 16/05/12
Vackra Söstra Mi    05/05/92 - 13/05/14

Jag älskar er till månen och tillbaka!






Allt är en tolkningsfråga.

Jag skriver detta för att ni som läser ska tänka till en extra gång när ni läser, eller läsa en gång till om ni inte förstår. Läs till det blir rätt.
Eftersom jag flera gånger hört från folk till höger och vänster säga att "Du tycker att jag är sån" eller "hon har skrivit såhär om mig/oss" eller "Du säger..." osv.
Helt ärligt så tar jag inte åt mig av "agget" utan jag vill mest klargöra här hur det faktiskt är för att ni kanske ska sluta tänka att allt handlar om dig/er. För uppenbarligen blir ni upprörda och för eran egenskull vill jag då säga detta för att ni själva inte ska må dåligt över något. För som sagt bryr jag mig inte om vad som sägs men ni själva verkar "må dåligt" över sånt ni läser på ett eller annat sätt. 
 
Allt jag skriver i min blogg är hur JAG känner, hur JAG upplever saker och vad JAG anser är Rätt & Fel. Det är hur jag sätter ord på mitt liv, bra som dåligt.
Min mening är att JAG ska förstå och kanske få andra att förstå hur jag fungerar.
När det då kommer till människor jag nämner, både till namn och inte så är det upptill dem själva att att tolka hur jag menar och inte.
Folk är tydligen jävligt kassa på det och även jävligt dåliga på att förstå vem eller vad jag skriver om.
Ibland blir det smått rörigt när jag skriver och jag kan skriva om olika människor i samma stycke.
Och då helt plötsligt så handlar det om "mig, mig eller mig", va fan är den här grejen att människor tar saker personligt som kanske egentligen inte handlar om personen/erna som tar åt alls.
Det är inget jag kan göra något åt, bara ni själva.
Solen kretsar inte runt er utan vi alla runt den och det är ni själva som lider av att tro att allt handlar om er.
För jag tänker inte förklara mig när jag ser det jag skriver så självklart och där jag utgår ifrån att folk som läser förstår, om inte helt så lite iallafall.
Mitt enda lidande är inte att folk blir arga/sura eller vad dom nu blir, det är att dom inte förstår vad det handlar om, för då undrar jag hur jag ska behöva skriva för att det ska bli ännu mer klarspråkigt. Vill inte skriva som till barn.
Det är som sagt inte mitt problem att ni tror att saker handlar om er som inte alls handlar om er och att saker jag egentligen inte menar ett skit negativt med, i era huvuden blir som min pappa sa - "En fjäder till en struts."
Ingen ska komma och säga att jag har påstått någonting som jag ALDRIG har gjort. Jag ska inte heller behöva höra saker från någon annan om att den här personen/erna säger att du skrivit såhär i din blogg om den.
Istället för att sen prata goja bakom min rygg i onödan om såna saker och inte kunna fråga mig själv eller säga det till mitt ansikte så ge fan i att göra något uttalande alls.
WTF?!
När jag hör sånt så undrar jag om det är så att personen/erna har något på sitt samvete och själva ser sig som att dom har betett sig på så sätt som jag skriver i bloggen. Känner igen sig i något jag skrivit eller hur tusan dom nu tänker. Tar åt sig av någonting som jag absolut inte trodde att någon kunde "feltolka".
Något fel måste det vara annars hade man inte ens tänkt tanken att det varit något negativt menat utan endast någonting som påverkat mitt liv, ofta DÅTID inte NUTID också och oftast inte riktat mot en person utan omständigheterna runt om.
Detta är SISTA gången jag skriver det här, jag ska egentligen inte ens behöva göra det men tydligen är jag tvungen eftersom att folk är något dumma och missförstånd skapas.
Allt är en tolkningsfråga här och det är upp till er att ta det på rätt sätt, eller inte!
Så nästa gång ni läser någonting som ni tror kan handla om er, främst på ett negativt sätt då eftersom det är det jag får höra om från personen i fråga eller på omvägar från andra. FRÅGA MIG!
Jag blir inte arg och tar inte heller illa upp, tala med mig och inte skit om mig. Jag ska isåfall försöka att prata mer klarspråk för dom som inte förstår.
 
Jag hoppas nu att ni hädanefter LÄSER ordentligt och inte målar upp någon jävla skit i huvudet för det bevisar isåfall hur paranoida ni är.
 
OBS; Detta inlägget är inte skrivet pga att jag fått skit eller höra något från en person så få nu inte för dig/er att detta inlägget är pga dig/er. Det är flera personer som under de senaste två-tre åren fått för sig saker om det jag har skrivit. Så detta är inte för att peka finger eller något åt just en enda person utan för att folk i allmänhet och det stora hela ska tänka här när dom läser.
 
Ha en bra dag!
 

Små rörelser.

Åker bilen ifrån mitt första möte med min nya läkare och min gamla sköterska.
Det är små rörelser nu vilket är väldigt kul att se.
Jag får förlängd sjukskrivning till 31 maj, förändrade mediciner osv.
Hon är kanon!
Skönt med en läkare som jag inte behöver byta ut igen.
Har träffat över 15 läkare på 4år. Helt sinnessjukt att det ens får vara så.
Alla har sagt samma saker men ingenting har hänt.
Nu verkar det ju ha ordnat upp sig iallafall.
Så jag är glad för allt som skedde i Borås och som man fått se. Förändringar!

Nu är det bara några små saker som fattas i livet sen är allt klappat och klart. Då har jag tagit alla vuxenpoäng och då faller alla bitar på plats.
Min personal i Borås ser fram emot det med spänning.
Jag med..
Dom har sett mig utvecklats, dom har sett alla mina svåra stunder och alla mina ansikten. Dom har fått ner några av Mina murar trots att det tagit tid.
Men det är just tid som får mig att börja lita på någon alls. Jag har gått där i 4 år och hade det inte varit för att jag gått där så länge hade jag fortfarande inte litat på dem.
Alla människor jag träffar måste ha tålamod med mig, det jag behöver för att slappna av lite och börja öppna dörren på glänt så är det tid som behövs. Lång tid.
Det är för att jag blivit sviken gång på gång av dom jag behövt och dom man borde lita på, därför litar jag inte på någon överhuvudtaget om dom inte har tålamod och låter tiden gå.

Jag har låtit Nicke komma in en liten bit men det är en lång väg kvar. Han är tålmodig, iallafall litegrann.
Men man får bara ta det att jag är som jag är och det är ingenting som går fort att förändra. Spelar ingen roll vem det är. Som sagt har det tagit 4 år för att jag skulle börja lite på dom i Borås.
Allt med mig tar tid!

Nu ska jag hålla tummarna för att allt går vägen och för att allt kommer att ordna sig.
En efter en.

Ha en bra kväll alla!

Långpromenad i kylan.

Det är jävla måndag nu, sämsta dagen på veckan.
Då börjar telefonen ringa och jag får ångest för det så då stänger jag av den istället. Så jävla perfekt att det finns flygplans läge på mobilen.
Ingenting kommer fram.
 
Har precis varit ute och gått över hela stan, först gick jag till Ica och köpte gravljust och sen gick jag upp till mamma och satte ett ljus på hennes grav i den fina vita lyktan hon fick av mig sist.
Det satt redan två elljus eller va tusan det nu är men det ena höll på att slockna. Jag gillar riktiga ljus bättre, det ser mycket finare ut medan elljusen är mer praktiska och håller bra mycket längre.
Jag hade två ljust med mig för säkerhetsskull om det inte fanns något ljus i den andra lyktan mamma har men den va ju upptagen så jag satte det på Anders grav istället då ljuset där hade slocknat.
 
Förutom det så kunde det varit en bra dag, jag är deprimerad nu och jävligt lipig.
Det känns som att jag inte riktigt vet vad orsaken är så antagligen är det som Nicke sa, att jag egentligen skulle varit extra sjuk nu men eftersom jag börjat ta högre dos av Lamotriginen så är det inte lika farligt som det annars brukar vara.
Jag är trött på att leva, jag är trött på att vara jag, jag är trött på allt mer eller mindre.
Hur orkar man egentligen överleva denna sjukdom.
Jag hoppas det bara är tillfälligt och inte håller i så mycket längre.
Detta är tredje dagen så nu vore det skönt om jag fick en liten paus iallafall.
Hur mycket tårar kan man egentligen få ut. Det har gått minst 2 deciliter dessa senaste dagar.
Jag saknar nästan mitt gamla liv när det blir såhär.
Då kunde man göra något åt saken snabbt, skit samma om man skjuter problemen framför sig men det hade varit bättre än vad det är nu.
 
Jag tror att jag ska lägga mig ner i soffan efter denna långa promenad i den jävla kylan.
Så ner under ett täcke hade inte varit fel alls.
Och nu när man är så lipig blir man jävligt trött, jag kanske får somna tidigt idag då.
 
Ni får ha en bra kväll och så hörs vi snart igen.
 
Ciaoo

Vi älskar dom alla men räcker det?

Jag har en del vänner som jag mer eller mindre träffar nu för tiden.
Ingenting beror på dem utan det är jag som har svårt för vissa saker i deras liv.
Med allt som hänt i mitt eget privatliv senaste halvåret har jag svårt att se den lycka som jag själv gått förlorad.

När jag träffade min Case idag pratade vi just om det.
Jag sa det att jag längre inte vill träffa mina vänner, att jag inte orkar bry mig för det är för svårt.
Jag älskar vissa, mycket mer än andra då dom betytt mycket för mig jämt.
Men det gick fel på vägen för mig och rätt för dom och jag klarar inte av att se på det då.
Hon vet att vissa saker är extra svårt och det är det.

Som exempel så skulle jag gå in och köpa en present till en vän, som jag skulle gjort för längesen, och jag hade tänkt att antingen skicka den eller bett affären ringa personen i fråga och sagt att personen hade ett paket att hämta i affären, bara för att jag vet hur lång tid det hade tagit för mig att släppa det mötet.
Jag vet vad jag ska köpa för jag bestämde det här för längesen men jag vet bara inte hur överlämnandet ska gå till.
Mest av allt hade jag velat lämna över det själv men jag kan bara inte, har tänkt och velat bara få det överstökat så många gånger.
Men varje gång jag är på väg att ringa det där samtalet eller skicka det smset så tar det bara stopp.
Inte ett ord kommer fram och jag kan bara inte trycka på knappen.

Att träffa dem hade gjort mig sjuk av allt grubbleri och ältande.
Hur Nicke hade fått ta all den skit, då känner jag nu att det ännu inte är värt det.

Jag vet inte hur lång tid det kommer ta men presenten är första steget att få iväg varesig jag själv lämnar över den själv eller inte.
Vet redan nu att det inte blir ett personligt överlämnande.
Men i vilket fall är det ett litet steg så hoppas jag att det känns någorlunda lättare efter det.

I övrigt förutom att tankarna går som vanligt så är jag väldigt nöjd med mitt liv just nu.
Jag och Nicklas har ett väldigt bra förhållande. Visst har det sina skavanker men utöver dom små felen har vi ett väldigt enkelt och fungerande förhållande.
Så bra som jag går ihop med denna helt bästa människa har jag aldrig gått ihop med någon.
Jag älskar allt med honom!

Mitt liv går vidare på alla sätt och jag försöker få mina dagar att gå så smidigt som möjligt.
2 dagar i veckan till Borås från och med nästa vecka, jag har fått vänt på dygnet så nu går jag upp mellan 5:30 - 8:30.
Jag får min lilla egentid på morgonen tills min man går upp vilket jag trivs med.
Men jag somnar ju tidigt som sjutton också.

Allt går som det ska, typ.

Nu ska jag ägna tiden åt att spela terraria, kolla på älsk när han dansar och glo på tv.
Förbereda mig inför tandläkarbesöket i Borås på måndag, tur att jag har en psykolog som är så underbar att hon till och med ställer upp på att följa med mig.
Hur många kan säga att deras psykolog håller en i handen hos tandläkaren?!

Ha en bra helg alla!


Tror du på spöken?

 Det är inte spöken i vita lakan eller någon ande eller demon som smyger omkring som jag tänkte på. Det är spökena ur ditt förflutna, människorna som en gång i tiden fanns runt omkring dig på ett eller annat sätt som sen försvann ut i tomma intet och någonstans på vägen blev slukade av ett svart hål.
Det är dom spökena jag pratar om.
 
Jag har många spöken som man nog aldrig kommer se eller höra något från, både dom man har haft en bra relation till, sen så finns det dom som nu bara finns i ens mardrömmar.
Fick tanken på detta då jag fick en kort hälsning av ett av mina spöken nyligen. Jag förstod vem det kom ifrån utan att det fanns någon att svara till. Ett smeknamn som någon i det förflutna har haft glömmer man aldrig.
Varje gång någon skrivit några få ord eller en hel novell så blir det blandade känslor, både bra och dåliga.
I det här fallet va det inget dåligt. Jag trodde dock aldrig att jag skulle höra ett ord till från denna person någonsin utan den skulle förbli ett spöke.
Men titt som tätt kommer det en liten hälsning eller liknande och då blir man ju nyfiken och undrar hur deras liv ser ut nu, vad dom gör och vad som hänt sen sist. Nåt åt det hållet..
 
Jag tänker hålla alla dom negativa och dåliga spöken utanför den här gången, orkar inte ödsla tid på någon som bara suger energi.

Jag önskar många gånger att flera roliga spöken kunde skicka åtminstone en liten hälsning nån gång då och då.
Det är roligt både att komma ihåg roliga minnen och att få tänka på alla de roliga saker man gjort.

Bara en liten hälsning kan göra ens dag..

Tjipp



Gott nytt år och tillbakablickar.

Jaha, då va det återigen dags att ringa in ett nytt år.
Detta året har inte varit lika dåligt som 2012 va men det har ändå hänt dåliga saker som man helst av allt bara vill glömma.

Jag har börjat förstå det där talesättet - "Det är bättre att ångra saker du gjort än att ångra att du inte gjort dom alls"... Eller nåt sånt där. Inte helt hundra på hur det sägs.

Senaste åren har jag blivit så jävla lipig på nyårsafton. Fråga mig inte varför men jag tror det är för att jag är en sån där människa som grubblar och ältar jävligt mycket.

Jag har inga nyårslöften för jag håller dom aldrig ändå.
Hoppas bara på ett bättre år än det före.

Önskar er alla ett gott nytt år och god fortsättning!



3.5 år i verkligheten!

Igår va det 3 år och 6 månader sedan jag hoppade ut i verkligheten från dimman.
Det har varit så mycket som hänt under dessa år sen dag 1, inte jättemycket bra heller måste jag säga.
Mammas sjukdom och att hon sen gått bort är det som slagit undan benen hårdast men jag fixade det trots att jag va övertygad om att jag inte skulle göra det. 
Min pappa har mest orsakat ilska. Det är en relation som för alltid kommer att vara infekterad. Det är inget jag ser som en jobbig sak längre men det är nåt som är ett störningsobjekt.

Det har ju hänt bra saker också. Jag träffade Nicke och det va det bästa som kunde hända trots att vi haft motgångar också.
Jag är så fruktansvärt glad att han finns och att han får mig att må bättre och att han står ut med mina humörsvängningar och allt därtill. Nu den 21 december har vi bott ihop i ett år och jag skulle inte vilja vakna bredvid nån annan.

Det är men än så som hänt men jag har tagit mig igenom det och det fortsätter framåt, lite snabbare nu än det gjorde första året.
Inget sug på samma sätt vilket kan bero på suben men det är mycket bättre och inte så mycket tankar på det heller.
Att slå sig fri från tidigare liv som på slutet inte va roligt alls. Det fanns inget positivt och det kunde inte va värre. Man kan inte sjunka längre ner än så och det är så jävla skönt att bara få leva utan detta eviga jagande.
Det tar ju aldrig slut om man inte dör eller åker in på lvm eller kåken.

Jag är stolt över vad jag har åstadkommit och hur många motgångar jag fått gå igenom och ändå fixat det.

Nu ska jag fortsätta denna måndagen med att ligga på soffan och glo på Nyhetsmorgon och vänta på att vårdcentralen ringer tillbaka.

Ha en bra dag i regnet allihopa!

Ciao 

Tävling i diagnoser = idioti!!

Jag förstår mig verkligen inte på den här grejen med personer som har en psykisk sjukdom, att många hela tiden ska försöka "tävla" i vem som har värst diagnoser och ljuger ihop nån jävla historia om att min helt plötsligt blivit värre än du, jag är mer sjuk än dig.

Det är så jävla många som gör så och det slår aldrig fel på folket jag har träffat. När jag har berättat att jag är sjuk för någon som har en annan diagnos så kommer dom från början och säger att jag har samma som du, plus det här och det är.
Okej, jag lider med dig och jag förstår dig. Jag är ledsen för din skull för att du ska behöva ha det här och jag önskar att du va friskt.
Tyvärr är det nog inte ömsesidigt för då har dom ju ingen att va värre än.

Själv hade jag Bipolär typ 2 och några andra små grejer som blivit av missbruket men dom räknar jag aldrig med för det är inget problem för mig och jag pratar aldrig om dom eller ens säger till folk att dom finns där!
Av den anledningen att det inte är relevant, varför ska dom veta det?

Min Bipolära diagnos ändrats efter en ny utredning "beställd" av min psykolog av olika anledningar, vilket jag tycker är sjukt jobbigt och jag hatar det.
Det är absolut ingen sak jag skryter om för jag mår ju dåligt och jag är ledsen över det!
Jag önskar i julklapp ett mirakel att allt plötsligt bra!

Att jag skriver om min sjukdom här är för att jag hoppas kunna hjälpa andra, inte skryta om vad jag har och "är".
Jag vill informera folk om vad jag går igenom för svårigheter och hur jag tampas med dom för att kunna ge tips till andra, som man kan försöka testa själva för dom som har liknande problem. Och få folk som läser att kunna försöka sätta sig in i det liv jag lever.

Jag vill vara frisk, jag vill inte leva såhär och aldrig veta vad jag kan vänta mig dag för dag. Om det nu ska vara så här, om jag nu prompt måste vara sjuk så vill jag absolut inte att det ska bli värre!

När det väl sattes en ny typ på mig blev jag förtvivlad och inte glad för att nu är jag lite värre än andra, än du, du och du.
Det är så jävla sjukt att när jag har berättat för andra som har samma diagnos eller samma typ jag hade innan om detta, för feedback och stöd, så helt plötsligt har dom samma, trots vad dom sagt innan och helt plötsligt har haft alls möjliga nya problem pga sjukdomen eller sjukdomarna.

Det är så jävla sjukt och idiotiskt att jag bara vill spy över hela kompaniet.
Och det värsta är att det inte bara är en som ändrat sina diagnoser efter min utan 2-3 till.
HALLÅ! Väx upp för fan, varför vill du vara mer sjuk än du är?!
Det är mer sinnessjukt än något.
Varför överdriva något som jag ratar? Varför vill ni va värre?
Varför ens tävla i en sak som förstör ens liv?

Jag blir så ledsen att det ska vara så och jag vill inte ens prata om hur jag mår med dom, jag vill inte ens nämna nåt om min sjukdom alls längre till dom.
Jag både hoppas nu att dom läser här samtidigt som inte för då blir det väll ett jävla liv om att så är det inte alls. Jag lovar att jag har den diagnosen.
Fast du har satt en ny diagnos på dig själv undrar jag då?
Jag skulle inte sätta en egen själv utan nu va det nån annan som ville att utredningen skulle göras för att jag skulle kunna få rätt hjälp och se ifall det behövdes göras ändringar i min medicinering.

Jag är så jävla förbannad att jag inte kan få supporten från vissa vänner utan att det dom vill ha värre sjukdomar och jag får bara höra om deras låtsasproblem. Som jag vet är på låtsas.

Jag vill bara att ni ska veta att jag mår dåligt av det här. Ni måste förstå att jag inte vill ha det så här.
Vad har ni att avundas?!
Jag avundas dom inte som har det svårare än jag men jag kan gärna lyssna på deras historia för att jag vill hjälpa, jag vill inte må som som dom.
Varför skulle jag vilja det?
Varför skulle jag hitta på helt från tomma intet att jag är värre än du helt plötsligt, tyck synd om mig..

När jag väl blev sjuk 07 så va det en grej som alla inne på psykavdelningen som jämförde och ljög så dom skulle vara värst.
Då gjorde jag också så, det erkänner jag men det är något jag skäms för.
Och nu när jag är vuxen och förstår så mycket bättre. Jag skulle aldrig göra så mot nån för det är ett hån mot den personen som faktiskt mår dåligt på riktigt för att den blivit sån här, som har en eller flera diagnoser som dom inte satt på sig själva. Som en läkare har rett ut och satt där emot att man vill.
Klart man vill veta så man förstår vad som händer med en, så man vet hur man nu ska ställas inför de nya problemen. Men ska man inte kunna prata med nån annan som också är sjuk utan att den ska vara mycket värre helt plötsligt.
Ni är sorgliga, det tycker jag faktiskt.

Så jag ber er alla som ännu inte växt upp och MÅSTE va värst hela tiden, det är inte häftigt att skryta om hur sjuk man är och jag kan inte tycka synd om er eller visa nån empati. Vart är moralen?
Man får inte en ny diagnos på en dag, det går inte till så.
Och när man har sagt att det är på ett visst sätt och att man sagt att man inte haft psykoser innan eller att man helt plötsligt blir paranoid och tror FBI står utanför fönstret och man har kryp under huden och nu satt en schizofren diagnos på sig själv.
Det funkar inte så i verkligheten.
Någon gång hoppas jag ni förstår vilken skada ni faktiskt gör på den person som blivit mer sjuk än innan eller som redan har nån sorts diagnos.
Det gör ont och man kan varken lita på personer, och man kan inte heller söka tröst hos dom man kanske tidigare kunnat göra det. Jag har en jobbig diagnos och jag vill verkligen inte vara värre än nån annan med flit.

Jag vet inte varför detta är ett fenomen som är såpass vanligt som det faktiskt är. Jag vet inte om det är för att man vill att andra ska tycka mer synd om dom, om de vill lura systemet eller om dom bara är dumma i huvudet?!

Lägg av!

Med detta sagt så vill jag säga trevlig första advent!

Over and Out,
Av arga loppan!

Domedagen

Detta är ingen vanlig torsdag, det är en dum torsdag.
Få gånger har jag känt mig så ambivalent, vilse och förlorad.
Saker blir gjorda men det är ändå inte helt bra.
Jag sitter som på nålar och vill helst bara krypa ur mitt eget skinn.
Samtidigt är jag någonstans väldigt lugn  och försöker acceptera livets gång.
Så trött!

Det är fruktansvärt slitsamt när livet går emot en gång på gång.
Min önskan berättade jag för någon och jag har hört att det inte slår in då.
Jag fick känna på det en stund i alla fall.

Så vart tar vi oss nu då? Framåt antar jag.
Bättre lycka nästa gång!
Ingen som vill köpa en enkel biljett nånstans varmt och turistfritt åt mig?

Jag tror de senaste två dagarna som varit bra va ett andrum för att orka må apa igen.

Skönt att man ska till Borås idag i alla fall så jag får gnälla av mig där.

Ska hem snart en stund i mellan och krypa ner med Nicke ett litet tag.
Vill vara hemma nu!
Hade behövt sova men det har jag ju inte tid för.

Skriver kanske ett inlägg senare när det är kvällen.

Ciao


Om

Min profilbild

Alex

RSS 2.0