När depressionen tar dig..

Då är man fan inte stor.
Jag önskar så innerligt att jag bara kunde bli frisk och att jag inte längre skulle ha en diagnos. Det önskar jag alla som har någon form av psykisk sjukdom.

Att inte bli glad över saker som man i normala fall hade blivit jätteglad över.
Alla bra känslor är mer eller mindre borta även om det i små stunder kan söka sig igenom det dåliga.
Man får ta vara på de små stunderna då man inte när man blir glad igen, det kanske aldrig händer.
Det känns så jävla fel när jag vill vara glad när jag är med Nicke, han ska inte behöva dras ner i min skit.
Är det inte det ena så är det det andra och inte fan vill jag prata om det för det blir bara jobbigare.
Alla saker jag får för mig är det värsta med den här sjukdomen, fast bara för att man får för sig någonting så behöver det inte betyda att man har fel.
Paranoia är bara en högre form av uppmärksamhet. Glöm aldrig det.
Kanske är det för att jag är jävligt uppmärksam på minsta lilla vad folk gör, på vad dom säger och hur dom beter sig när dom gör vardagliga saker.
Själv gör jag inte en min när jag mår så här, jag visar inga känslor när jag får ett sms eller skriver på internet, inte när någon rolig människa ringer och inte heller när jag träffar någon.
Jag hade haft svårt att läsa av mig själv i alla situationer.

Detta är baksidan av bipolariteten och den är då fan inte vacker.
Man blir mer eller mindre likgiltig och man har otroligt svårt att visa känslor.
Man ler men det gör man för att man måste, man svarar på frågor och ger där efter också svar som man vet att andra vill höra.
Så som människor vill att man skall vara, en känslokall robot som endast pratar om vardagliga saker.
Frågar nån hur man mår så är dom ändå inte intresserade av att egentligen veta.
Dessa jävla "Svenssonfasoner".

Nu blir det att försöka att sova bort skiten och hoppas på att man vaknar upp till en någorlunda bättre dag imorgon.
Det måste jag säga också, jag har blivit benådad med att ändå må rätt så när bra på morgonen när jag är sjuk. Aldrig hundra men ändå mycket bättre än vad det är nu.

Men ni får sova gott era små smulor!
Tjohopp!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0