dubbeldiagnos

Sitter på tåget och tittar ut igenom fönstret.
Jag är på väg ut ur Skövde.
Allt jag ser där ute är snö.
Snö på marken, snö på taken, snö i träden och det är helt enkelt ett helt Sverige i vitt.
Det är otroligt vacker när solen lyser i snön och det glittrar överallt.
Man blir varm i kroppen trots kylan.

Mina tankar seglar iväg och jag finner mig själv sittandes i skogen och det är sommar.
Bandage på mina armar och plåster i armvecket efter blodprovet.
Jag har precis kommit tillbaks ifrån psyket i Borås och ut ur min psykos.
Hur mycket minns jag ifrån själva psykosen?
Knappt något.
Vaknade upp på väg tillbaks till IRIS huset med Angelika.
Har ett litet svagt minne ifrån då hon skulle dra mig bort ifrån spåret och jag ramlade och slog i knät.
Sedan minns jag inte så mycket mer.
Kommer ihåg när jag vaknade på psyket i Uppsala dagen efter.
Jag hade varit otroligt paranoid och skrattat åt mitt självmordsförsök.
Som jag läste i min journal så stod det att jag va helt övertygad om att det satt kameror och mikrofoner överallt.
Att personalen va emot mig och jag hade egentligen ingen riktig verklighets uppfattning.
I Uppsala stannade jag 2 nätter och sedan skickade dom tillbaks mig till IRIS med höjd dos på en av mina mediciner.

Jag mådde inget vidare på IRIS sen heller.
Va fortfarande i något psykotiskt tillstånd och hade fortfarande svårt att skilja på verklighet och fantasi.
Man hittade mig mest sittandes ute på trappan.
Rökte cigarett efter cigarett.
2 nätter hade personalen kvar mig innan dom fattade beslutet att jag va för dålig för att ha kvar mig så dom skickade mig i sjuk-taxi till Borås.
Minns inte så mycket av resan i taxin heller.
Det som satt sig är att taxi chauffören va intresserad av massa gamla hällristninigar.
Vet att han babblade på hela vägen men sen tog det stopp.
Tror att det va när mamma å Moa kom och hälsade på mig där i Borås som jag har mitt första minne ifrån.
Hade en vattenflaska med mig som jag fyllt med juice och det hade börjat växa alger i den.
Och det va jag tvungen att visa mamma och Moa och tyckte inte alls att det va speciellt konstigt.
Skrattade åt typ allt som va konstigt som man normalt tycker är helt äckligt och bara dumt.

Benso schema och höjd dos neuroleptika.

Efter det har det inte varit några direkt psykoser jag haft.
Fått för mig saker som inte är normalt men inte så jag kommit in i ett sådant tillstånd under en längre tid.
Lite knepig blev jag och kan få små paranoida psykoser.
Men det går ofta över efter en liten stund.

Hur kommer det att bli i framtiden?
Kommer jag fortfarande få psykoser?
Kommer jag någonsin igen försöka ta livet av mig?
Kommer jag att skada mig själv på olika sätt resten av livet?
Vad kommer att hända med mig egentligen?

Att ha bipolär sjukdom är inte enkelt.
Man vet aldrig hur nästa dag ska se ut och inte heller framtiden.
Hur länge kommer jag att få äta alla dessa mediciner?
Läkarna har sagt att jag får vara beredd att få äta mediciner resten av mitt liv.
Men kanske inte så mycket som nu.
Jag hänger på en skör tråd så fort medicinerna inte går ihop.
Psykos, verklighet, drogad, självmordsbenägen...
Jag vill leva i den verklighet som alla andra lever i.
Kunna njuta av livet utan att vara rädd att någon gång vilja försöka ta livet av mig igen.

Men det går inte.
Jag är den jag är och den personen kommer jag också alltid att vara.
Jag är Unik och har erfarenheter i livet som inte alla andra har.
Måste lära mig att hantera det och sedan kanske hjälpa andra i samma sits.

En dag i taget!