dubbeldiagnos

För att få mina nära och kära att förstå hur jag känner, hur jag tänker som har en diagnos.
Utåt sett ser jag ut som er, det är inte fysiken det är fel på utan det psykiska.

När vi bipolära faller så faller vi hårt. Och det tar längre tid att ta oss upp men vi repar oss nog bättre än många andra.
Lovar man något tar vi det på ordet och blir jävligt förvirrade när det visat sig att någon "ljugit" för oss.
Även om det är nåt så litet som att någon skulle köpa mjölk åt oss och så blev det helt plötsligt något annat istället.
Eller säger man en tid till oss så förväntar vi oss den exakta tiden annars faller vi och tar det ofta på sig själv om personen som kommer för sent inte har en bra förklaring.
Vi måste hålla vissa rutiner.
Vi har vänner som sviker oss och som försöker lura oss på våra medicin om vi har några och om inte det så är det våran godtrogenhet och att vi ofta är naiva fast vi själva inte tror det.
Efter att ha blivit lurade för många gånger enligt oss trots att ni icke bipolära ser det som missförstånd så blir vi istället osäkra, svårt att lita på andra och folk är idioter tills dom bevisat annat.
Handlingar visar mer än ord även om ord är viktiga.
Som vanliga människor gör och säger saker till oss som dom tycker för stunden i en arg situation, att vi är jobbiga t.ex. är något som vi tar på orden.
Det kommer att sitta i våra huvuden länge.
Eftersom vi många gånger hatar oss själva så mycket redan för hur vi är så blir era arga ord, som ni egentligen inte menar bara en bekräftelse för vår syn på oss själva.
Då stämmer all skit vi redan tycker om oss själva.

Vänskaper håller ofta inte länge för vi förväntar oss även handlingar tillbaka när vi hjälper nån annan.
Det handlar mer om att ge och ta, ge och ta för oss än många andra som gärna ger men hellre tar och vi vill ha lika.
Vissa vänner klara inte av våra bergodalbane humör och sticker av den anledningen och andra utnyttjat oss.
Många i den åldern jag är får barn och det är ju en anledning till att man inte hinner ses och sånt förstår vi.

Men vad mer ska jag säga.
Jag har försökt göra en liten förklaring till hur jag känner ofta/
Säg inte en sak och gör en annan för blir det för många sådana små saker så slutar jag till slut lita på dig.
Jag hatar mig själv såpass mycket reda att jag behöver inte mer skit om hur jag är, vad jag har och inte har.
Jag vill ha ärliga och konsekventa människor runt mig.
Jag dör hellre än att leva osäker och helt oförstådd.

Men förstå, jag är alltid sjuk. Mer ibland, mindre andra dagar men ibland verkar jag normal.
Men glöm aldrig att jag är inte helt normal och förstår inte alla era val och ord på samma sätt som ni.

Hoppas att en bipolär inte ska vara sjuk vissa dagar är som att säga att en som är förlamad i benen ska gå 2km om dagen. Vi är alltid sjuka även om det kanske inte märks av alltid.
Er Logik är inte vår starka sida.
Och vi tar er på orden.

Detta va enklaste sättet för mig att beskriva hur jag fungerar med min sjukdom.
Manier och depressioner behövs inte gå igenom nu utan den "normala" delen för det är den inte alla förstår.


Sov gott.