Jag skyddar dig till döden.
Det är en intressant sak, hur vi tror att vi gör våra nära och kära en tjänst igenom att blunda för det stora problemet/problemen och hoppas på att det skall gå över precis som en förkylning.
Vare sig det gäller alkohol, kärlek, spel, droger eller någon av alla andra självdestruktiva saker folk utsätter sig själva för.
Idag har varit en dag att verkligen fundera över detta, hur vi tror att inte anmäla och blåsa i hornet när någon av våra nära och kära har problem behövs utan istället låter vi det gå för långt.
Man försöker hoppas på att det ska ändra sig, att det blir bättre.
Men är det egentligen man själv, sin egen skam och all den skit man kan få av personen som gör att man låtsas att inte se problemet fast det hela tiden hänger över en?
Jag är helt säker på att det är en egoistisk handling att inte göra något åt saken när någon i vår närhet är i fara, det är för att vi själva inte skall få skit.
Hur blir det den dagen när personen då kanske dör? Då kan man sitta där och ångra sig för resten av sitt liv för att man inte gjorde den lilla gärningen.
Är det inte mer värt att personen i fråga hatar en ett tag men ändå lever och har allt & alla i sitt liv, personen kanske blir tacksam den dagen då allting är bra igen och ser tillbaka på sitt förflutna och då också ser sina fel.
Jag ser mina egna fel i att skydda någon som gör sig själv och alla andra så illa, jag är till 100% medveten om min del i det hela.
Svart på vitt så är jag lika skyldig som personen som gör felet.
Min älskade mamma gjorde egentligen samma sak för mig. Det är absolut ingenting jag är arg eller bitter över.
När jag härjade så va hon aldrig den som ringde soc, hon ringde aldrig polisen på mig och det va aldrig hon som tvingade in mig på avgiftning.
Dom gångerna jag ville in då hjälpte hon mig in men hon tvingade aldrig på mig någon behandling eller någonting. Hon bad mig att sluta men inte mer.
Det är inte så att hon inte brydde sig för det vet jag att hon gjorde. Samma sak gäller oss andra som skyddar våra nära, det är inte så att vi inte bryr oss men vi vågar bara inte göra något för vi är rädda för vad som ska hända med oss själva. Vi säger att vi inte vet vad vi ska göra åt saken.
Vi bor i Sverige och det finns massa resurser vad vi än har för problem, om det så skulle vara att vi va beroende av att sticka strumpor så finns det säkerligen hjälp för det också.
Att det är för att på något sätt skydda oss själva eller för att vi är rädda för vad våra egna konsekvenser blir är någonting vi däremot förnekar, eller vi ser inte varför vi skulle vara rädda för någonting sådant.
Det är klart att det inte är därför vi tystar ner något men vi har heller inte något bra svar på varför vi inte gör eller har gjort något åt saken heller.
Många gånger kan man skylla på att personen i fråga själv måste inse att den har problem själv, även om det tar 100 år.
Ibland ser man själv inte problemet när man är inne i det man nu är inne i, man förnekar och ser det inte för ens det är för sent och det är därför vi måste ha någon som faktiskt gör någon liten gärning. Den behöver inte vara stor men något måste egentligen göras för först då kan man börja se att det finns ett problem hos en själv.
Det är inte säkert att man accepterar att man har ett problem men ett frö är sått och man vet att det är ett problem.
En liten handling sätter ofta något i rullning och till slut så kanske det blir lite ordning med mycket arbete dock.
Man kan alltid förhindra saker innan det går för långt men Svensson-regeln säger att man inte skall blanda sig i andras problem för mycket.
Jag ville länge sluta med drogerna, ett tag innan jag hamnade på behandlingshemmet uppe i Enköping faktiskt och jag visste att jag hade ett problem men jag förnekade det ett tag till.
Det krävdes tyvärr en överdos för att jag skulle sluta helt med drogerna men jag visste i alla fall innan att jag hade problemet och hade åtminstone börjat försöka göra något åt min situation.
Alla snubblar vi några gånger och det är näst intill omöjligt att gå en helt rak väg från ett idiotiskt beteende till ett normalt. Men vi måste börja någonstans.
För att släppa det helt och hållet nu så har min dag varit lite turbulent men det har funnit mycket bra i den ändå.
Jag har nu skrivit på arbetsavtalet för jobbet som personlig assistent, det känns bra.
Ett vikariat så här ifrån början och så ska man jobba sig uppåt.
Fan va skönt det kommer att vara den dagen då både jag och Nicke har ett jobb och är helt självgående.
Det är första delmålet i livet nu.
Jag och Nicke hade vår halvårsdag idag. 6 månader har gått för jävla fort!
Allt har sina upp och nedgångar, vilket förhållande har inte det med minst en dysfunktionell person i.
Men vi står på benen och jag älskar honom så otroligt mycket.
Han är min klippa och det behövs inte mycket mer än han och vårt hem, lite pengar behöver man ju alltid också för att kunna leva nåt så när men annars så har vi det jävligt bra just nu om man bortser från pengarna.
Jag blir fortfarande överlycklig när jag vaknar och han ligger bredvid, det finns ingen bättre känsla.
Att gå och lägga sig ihop är också någonting som framkallar lyckokänslorna.
Han gör mig lycklig och han gör mig hel.
Utan han och hans stöd i all sörja som blir till och från hade jag säkert gjort nåt mycket dummare än jag gjort.
Sen 2 veckor tillbaks och den incident som då inträffade så har jag tagit mig upp och känner mig så mycket gladare och lättare med han i närheten.
Han gör min dag och även mitt liv just nu och jag uppskattar varenda sekund med han.
Dagarna hade varit så jävla fattiga utan honom. Dessa 6 månader ihop har varit allt annat än lugna, både känslomässigt och vad det gäller händelser.
Han är min stora kärlek och det vet jag nu..
Nu blir det lite te och tv sen nana för imorgon bitti ska jag till soc och träffa min Case.
Ciaoo
Åldersnoja och svarta hål.
Då har man gått på den här jorden i det här livet i hela 26 år idag.
Jag med åldersnoja allan måste säga att det känns sådär men det är inte nojan som är det stora problemet denna dag. Än så länge mår jag inte speciellt dåligt utan mest saknad och en rastlös känsla, nästan oro att något är fel vilket det också är.
Det är att fira min första födelsedag utan min mamma.
Ingen mamma som sjunger för en på morgonen och klappar en på huvudet, inget sms från mamma om vad jag vill ha i present, inte ett grattis eller puss på kinden ifrån henne och inte heller någon som får mig att sluta gråta över hur gammal jag är och hur stilla jag står.
Ingen som är så förstående som min bästaste mamma och ingen som är så bra på att trösta när jag hatar att fylla år. Ingen som tar det på samma allvar som mamma gjorde.
Folk tycker jag är löjlig och säger -"Du är inte gammal Alex", -"Du står inte och stampar.", -"Skärp dig!" osv.
Min mamma förstod precis vad jag menade utan att jag behövde förklara något längre.
Bara för att hon nu inte längre finns så kommer jag inte noja mindre men jag får nu något mer att vara ledsen över.
Att hon inte lever, att hon inte finns där mer, att man inte längre kan prata med någon om allt och att aldrig mer få se henne skratta eller höra hennes röst på morgonen när man skall gå upp. Även om jag verkligen hatade den ibland just då på morgonen.
Att aldrig mer kunna få en kram ifrån henne på min födelsedag känn så tomt.
Istället för att få ett ljus i nåt ätbart på morgonen av mami så får jag istället gå och sätta ett ljus på hennes grav.
Det är ju hennes förtjänst att jag är här idag, att jag överhuvudtaget lever eftersom hon och min pappa joxat ihop mig 1986 så jag blev en liten 87:a. Hon gjorde det tunga jobbet.
Dom senaste dagarna då jag vetat att min födelsedag närmat sig så har jag saknat henne extra mycket .
Jag hade inte haft denna saknad om hon fortfarande levt men alla andra saker med min sjukdom, åldersnoja och ångest hade funnits kvar och hon kunde i dom stunderna ändå få fram det bästa i mig.
Hon va förstående och jag behövde aldrig någonsin låtsas för henne, det va för den delen ingen idé hur mycket jag än försökte. Den nakna sanningen kom fram vare sig jag ville eller inte med henne i närheten.
Det ingen annan såg va inga problem för henne, det va helt meningslöst dom få gångerna när jag försökte dölja hur jag mådde för henne. Hon va inte lättlurad och hon kunde läsa av mig som en öppen bok trots murar och masker, lögner och annat som man skaffar sig i självförsvar mot andra.
Nu är det lite mer som vanligt igen men det hade känts underbart om man kunde få lätta lite på trycket till henne.
Enda gången jag kan göra det är vid hennes grav men jag får aldrig några svar, endast dom jag hör i mitt huvud med hennes röst men det är antagligen saker hon svarat på tidigare.
Med mamma hade jag sluppit ha någon mask på speciellt mycket, hos henne hade jag kunnat ventilera på mitt sätt. Gråta, skrika och svära hur mycket jag ville så jag hade kunnat få vara glad igen när jag fått ut skiten.
FAN vad jag saknar henne och allt som har med henne att göra.
Jag saknar att få göra henne stolt och glad.. För jag vill inget annat än att se min mamma glad, nöjd och lycklig.
Sitter nergosad i soffan med en av hennes tröjor på och tittar på Reptilbröder som visas på Discovery Channel.
Får se hur jag firar min födelsedag idag, jag antar att en del av släkten tänker droppa in lite då och då.
Nicke är hemma så han har jag ju i närheten, tack o lov!
Bara få kramas lite och ge lite närhet till nån man tycker om är aldrig fel en dag som denna.
Ska sätta ett ljus hos mami och samtidigt passa på att kika om man ser asteroiden 2012 DA14 på kvällshimlen.
Släppa ut åldersnojan när jag utövar karate på schampoflaskan i duschen.
Får se om det blir lite mer kalasande imorgon kväll och hitta på nåt. Det måste man ju ändå göra för att få något roligt gjort. Och det är någonting jag inte gjort på flera år heller.
Nu ska jag laga en omelett till snyggot och sedan kastar vi oss i sängen.
XOXO
Från en dotter till en mamma.
Jag va den första lilla personen att ligga i din mage i 9 månader, förändra din kropp och sen inte ge dig någon sömn på flera år.
Jag kom att finnas där i hela ditt liv och både ge dig massa bra och ibland ett rent helvete.
Du har gjort så mycket för mig lilla mamma och fått offra mycket också.
Jag vet att du har sagt att du inte ångrar någonting och jag tror dig.
Att jag gjorde din värld när jag kom trots allt som en bebis för med sig och som sedan alla andra faser i livet ger.
Trotsålder, tonår och sedan att jag även kom att bli rätt krånglig i vuxen ålder.
Du är den enda som känt mig på riktigt i hela mitt liv.
Du som va med vid alla viktiga och mindre viktiga första gånger.
När jag tog mitt första steg, när jag fick och tappade min första tand, när jag sa mitt första ord, första dagen i skolan och en massa andra första gången..
Du lärde mig en massa och är den av alla som mest gjort mig till den idag.
Att du va så pass ung när du fick mig har endast varit fördelar, du vet själv många saker som man går igenom då du själv gjorde det för inte allt för längesedan, du är mer som att prata med någon i sin egen ålder och det har många gånger behövts men du har ändå alltid varit min mamma.
Vi pratade en del om det ibland och du sa att det både va jobbigt och tungt att vara en ung mamma, att du kanske skulle väntat 4-5 år, men om du fick göra om allt så skulle du göra på precis samma sätt.
Och du har alltid sagt att det haft många fördelar för oss båda.
Du har alltid beskyddat mig från så mycket olyckligt och så många onda människor i världen.
När någon va dum mot mig i skolan så kom du dit, när någon i släkten betett sig illa då fanns du där och skällde på dom, när vem som helst egentligen har gjort någonting illa mot mig så har du funnits där för att få människorna att låta mig vara eller att bete sig som folk.
Det fanns ingen annan mamma som skulle kunna vara bättre för mig, du hade allt som behövdes och du gav mig allt du kunde från dagen jag föddes.
Jag har tur att ha en mamma som du som kunde ge all den kärleken till mig och mina småsyskon.
Utan dig hade vi kunnat vara någon helt annanstans idag.
Under alla år som jag har gett dig bekymmer och varit otroligt egoistisk.
Jag hörde av mig då och då så att du skulle veta att jag levde och vilket dåligt samvete jag haft många gånger.
Hur du har fått köra mig in och ut från psyket, du fick skicka iväg mig på behandling.
Alla gånger jag ville komma hem bara för att vila upp mig och vara ifrån drogerna och alkoholen eller när jag behövde pusta ut efter att ha varit på psyk eller behandlingshemmet så fick jag komma hem.
Du tog hand om mig även då och skyddade mig från världen utanför så fort jag bad om det.
Många gånger krävde jag på tok för mycket av dig men det va aldrig något du erkände trots att jag många gånger tjatade om det.
Dagen då jag sa att det fick va slut på all skit så stod du vid min sida som en stenmur och höll mig uppe.
Sedan blev du sjuk och hela världen föll men det va nu min tur att ta hand om dig. Jag va vid din sida nästan varje dag från början till slut. Jag flyttade hem till dig, till er.
Jag va med dig när du fick beskedet första gången i Borås, höll dig sällskap när du tog cellgifter även om det va en vanlig dag eller min födelsedag.
Jag försökte göra allt för dig precis som du gjort för mig och trots att du va väldigt sjuk många gånger och jag mådde skit så tog du hand om mig igen.
Det fanns ingenting jag inte ville hjälpa dig med och jag ville inte heller bry mig om något annat än det som pågick kring dig. Mina problem kunde vänta även om du sa att det va viktigt att jag inte sköt upp min sjukdom eller sköt undan något som helst dåligt mående. Det va viktigt för dig att jag skulle känna som jag gjort om du inte varit sjuk.
Du sa att jag inte va skyldig dig någonting men va väldigt glad över att jag ställde upp så mycket för dig och L.
När slutet närmade sig och du låg på sjukhuset så va jag där så ofta jag kunde och din sista dag i livet satt jag inne vid din säng i flera timmar.
Bara någon timma efter att jag kommit hem så ringde dom och sa att du hade somnat.
När du dog så dog också en del av mig. Du finns i mig och kommer alltid att göra men du tog ändå med dig en del av mig, av oss.
Nu när jag närmar mig min 26:e födelsedag så blir tankarna fler.
Nästan alla mina födelsedagar under hela mitt liv har du väckt mig med en muffins, tårtbit, räkmacka eller liknande med ett litet ljus i och sjungit för mig. Till och med för ett år sedan då du va riktigt sjuk.
Vi åkte bil en stund på kvällen för ett år sen och pratade lite då om vart du va när du va 25 år och var jag befann mig i livet, jag blev så avundsjuk på dig samtidigt som jag va glad över att jag hade det som jag hade just då.
Om jag inte hade varit så rädd för alla sorters förändringar hade jag kanske varit på samma ställe som du va när jag fyllde 25 men då hade jag inte suttit här idag så min rädsla kanske har varit bra ibland.
Jag har ändå massa saknad efter det vilket vi ofta pratat om, men jag blir mer ledsen över att du inte kommer att vara med vid alla stora händelser i mitt och mina syskons liv som kommer.
Vem vill man inte ha med mer än du mamma när man förlovar sig, när L träffar sin första tjej, konfirmation, student, när man skaffar barn, när man köper sitt första hus, när man gifter sig om någon av oss barn nu gör det osv. Att du missade Nicke med så kort tid är också frustrerande.
Du kommer vara och är alltid med, men inte fysiskt och det är så jävligt ledsamt och det är det som gör mest ont.
Det får mig mer att tänka på allt man saknar och inte saknar, hur man vill ha det och inte vill ha det.
Hade jag som sagt vetat hur det skulle bli så hade det med all säkerhet sett annorlunda ut idag men nu gör det inte det och jag är väldigt glad och lycklig över ändå.
Nu ska jag låta livet få komma med vad det nu vill komma med och ta det efter vad det är. Inte tvinga fram något inte heller trycka bort. Det får bli som det blir för jag vet att det finns alltid någon som står bakom, främst du.
Även om jag gärna ändrar saker, lägger till och tar bort med tiden.
Jag ska sluta att va rädd för stora och små förändringar, fast jag kommer nog alltid vara livrädd för allt vad förändring innebär. Att låta Nicke ens diska ett glas är stor förändring.
Jag ska ta vara på det jag har och ta vara på allt som kommer, stort som smått, tråkigt som roligt.
Jag ska ta vara på det jag har och ta vara på allt som kommer, stort som smått, tråkigt som roligt.
Aldrig ta saker för givet. Och fortsätta att uppskatta saker som du lärt mig och som jag börjat att göra sen jag blev drogfri, men man kan alltid uppskatta lite till.
Med Nicke intill blir allt bättre och lättare, sen med alla andra i ryggen så har jag ett bra stöd.
Det skall nog gå även om det inte gör det med en gång.
Ingenting kan förändras över en natt, det sa du alltid till mig så jag får ta åt mig det.
Jag ska fortsätta att göra dig stolt och ta mig igenom alla svåra och tunga perioder som har med ett drogfritt liv att göra och leva med sjukdomen. Ledsen som glad.
Försöka ta små steg till att lära mig att inte ångra mig för saker jag gör, det tjänar oftast inget till.
Bättre att göra det rätt från början så slipper man det.
Hoppas att du är bland de dina och att ni alla mår bra, att ni har varandra och att vi ses en annan dag!
Jag saknar dig.
Jag älskar dig min vackra Mamma från din dotter a.k.a Alice!
Jag är inte dum i huvudet...
Jag är ett psykfall. En person som inte fixar närheten, en sån som stöter bort dom jag älskar.
Hur fan kan man vara så jävla dålig att man bara skiter i allt och alla?
Jag orkar verkligen inte med det här.
Saknar det som va förut och jag hatar nuet, precis i denna stund.
Det är klart att jag fattar vad som håller på att hända, det finns dom som är bättre och mer intressanta.
Vad har jag att ge egentligen?
Ångest för oss båda, en bergodalbana av känslor, ett likgiltigt jag och ett superglatt monster. Beroende av piller i alla dess former för att kunna klara av vardagen. Och ett drogsug från helvetet till och från.
Mot mina missbruk av droger och alkoholen, mot psykoser, för att hålla min stämning i schakt och mot ångesten.
Jag sitter på toaletten och håller i ett rakblad för att få nån sorts tröst.
Håller det mesta inom mig då det bara skadar att öppna munnen. Han vet allt dock.
Jag sitter på toaletten och håller i ett rakblad för att få nån sorts tröst.
Håller det mesta inom mig då det bara skadar att öppna munnen. Han vet allt dock.
Men jag pratar inte om mina känslor vidare mycket och jag är paranoid, svartsjuk även om det är jävligt sällan.
Jag är glad så få stunder att jag själv känner mig som en idiot. Får för mig saker som jag många gånger gör till en sanning i huvudet, vilket skapar en dålig Alex.
Ofta äcklas jag av mig själv och det finns inget som kan lindra det. Jag försöker duscha bort det men det går inte.
Gråter i smyg. Har ingen som helst självkänsla och heller inget bra självförtroende.
Aldrig kan jag se det han säger att han kan se i mig. Vad gör det mig till för en människa?
Aldrig kan jag se det han säger att han kan se i mig. Vad gör det mig till för en människa?
Jävligt ofta har jag dessa vakendrömmar om självmord och riktiga självmordstankar finns hela tiden där, det skapar ju bara en oro för han..
Jag förstör för mig själv, och även för honom.
Hur ska han kunna förstå mig överhuvudtaget, det krävs mycket uppmärksamhet, tålamod och försåelse både för min sjukdom samt missbruket för att ens förstå en liten del.
Att älska honom mest av allt men jag kan inte lita på han till 100procent. Tilliten har av någon anledning försvunnit ut igenom fönstret, långt ifrån helt. Den är inte borta.
Han betyder så mycket för mig och jag vill aldrig att han ska må och känna så som han antagligen gör. Det suger att jag måste ha det på sitt samvete också.
Jag är inte dum i huvudet jag ser vad framtiden har i sin famn och det är inte den ensamheten jag känner nu, det är den ensamheten som jag inte får välja själv.
Men som sagt har jag orsakat det själv och får då också skylla mig själv.
Allt är bättre än jag och det vet jag. Jag skulle välja vem fan som helst för att slippa mig.
Ändå vill jag bara bli älskad men hur skall någon klara av att älska mig så mycket som jag kräver och med alla mina problem och laster?
Min jävla sjukdom har tagit över helt, jag kan inte kontrollera den nu och jag tar extra lugnande för att inte försvinna in i mitt apatiska tillstånd som ibland dyker upp, som tur är så är det väldigt jävligt ovanligt.
Jag ligger i sängen med täcket över huvudet och har nästan min krokodil i munnen så han inte ska höra mig.
Förtvivlad, förvirrad och har en helvetes ångest över att veta vad som ska hända.
Jävla-fitt-hor-skit-fan!
För att lämna allt depp nu så pratar jag lite om gårdagen istället.
Jag och min syster rensade nu ut mammas garderob vilket vi verkligen behövde eftersom pappa börjat slänga saker.
Vi valde vartannat plagg och vi fick typ det vi ville ha båda två.
Nu har vi bara smycken, skor och jackor. Det ska bli skönt när det är över, då slipper vi tänka på det och kan gå vidare ytterligare.
Det har dagen efter min födelsedag gått 9 månader sedan hon gick bort. Tiden har sprungit iväg dom senaste månaderna, tidigare stod den helt stilla men för alla andra så va det som ingenting och dom jäktade som vanligt.
Det är en konstig känsla när tiden springer iväg för alla andra och man själv sitter kvar i stillheten.
Riktigt skönt att även den är borta, att bara sitta där helt förvirrad och fatta noll av vad som händer.
Tillbaka till kläderna så va det väldigt mycket som varken ja eller min syster ville ha så jag har nu lagt ut en massa annonser. Hon hade massa märkeskläder så det skall nog inte vara så svårt att få sålt dom..
Nu ska jag försöka klara av resten av kvällen och försöka överleva härdsmältan.
Peace, Love and fucking understanding! ♥
När depressionen tar dig..
Då är man fan inte stor.
Jag önskar så innerligt att jag bara kunde bli frisk och att jag inte längre skulle ha en diagnos. Det önskar jag alla som har någon form av psykisk sjukdom.
Att inte bli glad över saker som man i normala fall hade blivit jätteglad över.
Alla bra känslor är mer eller mindre borta även om det i små stunder kan söka sig igenom det dåliga.
Man får ta vara på de små stunderna då man inte när man blir glad igen, det kanske aldrig händer.
Det känns så jävla fel när jag vill vara glad när jag är med Nicke, han ska inte behöva dras ner i min skit.
Är det inte det ena så är det det andra och inte fan vill jag prata om det för det blir bara jobbigare.
Alla saker jag får för mig är det värsta med den här sjukdomen, fast bara för att man får för sig någonting så behöver det inte betyda att man har fel.
Paranoia är bara en högre form av uppmärksamhet. Glöm aldrig det.
Kanske är det för att jag är jävligt uppmärksam på minsta lilla vad folk gör, på vad dom säger och hur dom beter sig när dom gör vardagliga saker.
Själv gör jag inte en min när jag mår så här, jag visar inga känslor när jag får ett sms eller skriver på internet, inte när någon rolig människa ringer och inte heller när jag träffar någon.
Jag hade haft svårt att läsa av mig själv i alla situationer.
Detta är baksidan av bipolariteten och den är då fan inte vacker.
Man blir mer eller mindre likgiltig och man har otroligt svårt att visa känslor.
Man ler men det gör man för att man måste, man svarar på frågor och ger där efter också svar som man vet att andra vill höra.
Så som människor vill att man skall vara, en känslokall robot som endast pratar om vardagliga saker.
Frågar nån hur man mår så är dom ändå inte intresserade av att egentligen veta.
Dessa jävla "Svenssonfasoner".
Nu blir det att försöka att sova bort skiten och hoppas på att man vaknar upp till en någorlunda bättre dag imorgon.
Det måste jag säga också, jag har blivit benådad med att ändå må rätt så när bra på morgonen när jag är sjuk. Aldrig hundra men ändå mycket bättre än vad det är nu.
Men ni får sova gott era små smulor!
Tjohopp!
Jag önskar så innerligt att jag bara kunde bli frisk och att jag inte längre skulle ha en diagnos. Det önskar jag alla som har någon form av psykisk sjukdom.
Att inte bli glad över saker som man i normala fall hade blivit jätteglad över.
Alla bra känslor är mer eller mindre borta även om det i små stunder kan söka sig igenom det dåliga.
Man får ta vara på de små stunderna då man inte när man blir glad igen, det kanske aldrig händer.
Det känns så jävla fel när jag vill vara glad när jag är med Nicke, han ska inte behöva dras ner i min skit.
Är det inte det ena så är det det andra och inte fan vill jag prata om det för det blir bara jobbigare.
Alla saker jag får för mig är det värsta med den här sjukdomen, fast bara för att man får för sig någonting så behöver det inte betyda att man har fel.
Paranoia är bara en högre form av uppmärksamhet. Glöm aldrig det.
Kanske är det för att jag är jävligt uppmärksam på minsta lilla vad folk gör, på vad dom säger och hur dom beter sig när dom gör vardagliga saker.
Själv gör jag inte en min när jag mår så här, jag visar inga känslor när jag får ett sms eller skriver på internet, inte när någon rolig människa ringer och inte heller när jag träffar någon.
Jag hade haft svårt att läsa av mig själv i alla situationer.
Detta är baksidan av bipolariteten och den är då fan inte vacker.
Man blir mer eller mindre likgiltig och man har otroligt svårt att visa känslor.
Man ler men det gör man för att man måste, man svarar på frågor och ger där efter också svar som man vet att andra vill höra.
Så som människor vill att man skall vara, en känslokall robot som endast pratar om vardagliga saker.
Frågar nån hur man mår så är dom ändå inte intresserade av att egentligen veta.
Dessa jävla "Svenssonfasoner".
Nu blir det att försöka att sova bort skiten och hoppas på att man vaknar upp till en någorlunda bättre dag imorgon.
Det måste jag säga också, jag har blivit benådad med att ändå må rätt så när bra på morgonen när jag är sjuk. Aldrig hundra men ändå mycket bättre än vad det är nu.
Men ni får sova gott era små smulor!
Tjohopp!
Tv-spel & smaskig mat.
Det blev aldrig att gå ut och gå med min farmor idag.
Jag hade en dum jävla tvätt-tid och va verkligen tvungen att ta den då det är svårt att få en lämplig här i huset.
Fick tillbaks brev ifrån hon som har hand om mitt försörjningsstöd. Hon skulle ta upp det med hennes grupp imorgon om jag kunde få pengar eller inte.
Så jävla taskigt om dom inte ger mig någonting, då blir jag ju fan utan och hur ska det gå i så fall?
Jag har fortfarande el som inte är betalad, min hemförsäkring, tv, sjukvård samt några avbetalningar som jag har till inkasso fortfarande.
Så jävla taskigt om dom inte ger mig någonting, då blir jag ju fan utan och hur ska det gå i så fall?
Jag har fortfarande el som inte är betalad, min hemförsäkring, tv, sjukvård samt några avbetalningar som jag har till inkasso fortfarande.
Det suger lite måste jag säga för dom börjar med räntan direkt igen då.
Jag kan inte heller betala min räkning till Tradera och då kan jag heller inte sälja mer grejer så jag får några extra pengar som kan gå till diverse saker.
Jag får hålla tummarna att jag får någonting så jag kan betala tillbaks till dom som ska ha pengar för hyra och telefonräkning.
Min idiot till pappa ger mig den i födelsedags present, det va ju schysst... Eller inte!
Hade min mamma levt hade hon fan inte gett mig det i födelsedagspresent. Förra året fick jag 3000 som skulle gå till resa eller annat som va viktigt att betala om jag behövde pengar.
Hade min mamma levt hade hon fan inte gett mig det i födelsedagspresent. Förra året fick jag 3000 som skulle gå till resa eller annat som va viktigt att betala om jag behövde pengar.
Annars mår jag sådär idag, har dagdrömmar igen om självmord och ser allt framför mig precis som det va för några månader sedan.
Det är fruktansvärt jobbigt då jag faktiskt blir rädd att jag skulle göra något så idiotiskt som att försöka ta livet av mig igen. Hur många skulle jag inte såra då nu efter allt som redan hänt?
Och vad skulle det göra mot Nicke.
Jag skulle aldrig såra honom medvetet, det kan med all säkerhet bli så att jag gör det då jag inte tänker och det kommer grodor ur munnen på mig. Får skylla mig själv då att jag är så dum i huvudet.
Dock skulle jag inte vilja ta livet av mig då det är någonting av det egoistiska man kan göra, men tyvärr blir man jävligt ego när man mår skit av någon anledning.
Han är något av det underbaraste som finns i mitt liv och jag skulle lätt kunna gå över lik för honom, hoppas iofs att jag slipper, men OM.
Idag har det inte svängt så mycket uppåt, inte så att det har påverkat dagen i alla fall. Kan ju vara så att jag inte märkt av det så mycket heller eftersom jag har suttit inne i tv-spelet och då varit totalt kontrollerad på det.
Det är ett av mina tidsfördriv och även det som jag använder mig av för att kunna släppa allt runt omkring. Det funkar utmärkt som distraktion från verkligheten.
Idag har det varit Dead Island som har suttit i mitt Xbox360 hela dagen.
Har ju mest Zombie spel då jag får ut lite aggressioner när jag hugger huvudet av alla levande döda.
Vi får se hur jag mår imorgon om jag klarar av dagen eller om jag får lägga mesta tiden på tv-spel då också.
Ska försöka träffa farmor imorgon istället och ut och promenera med henne och hunden Selma som min faster passar åt en kollega.
Men nu ska jag återgå till min matlagning. Idag blir det lchf igen, hamburgare i salladsblad med dressing. Jag tänkte att jag delar med mig av receptet också.
Efter som jag gjorde om dom lite så är det mitt eget recept.
Ingredienser:
800g blandfärs, 4st ägg, 3msk olivolja, 1st gul lök, 4st vitlöksklyftor, 1msk dijonsenap, 9st skivor cheddarost (använder mig av färdigskivade som finns i 10pack), salt, peppar, chilikrydda, vitpeppar.
dl str
Ingredienser till dressingen:
2cl creme fraiche, 1msk sambal oelek garlic (vill du ej ha starkt så ta mindre av detta och 2tsk chilipeppar istället), ¾ tsk vitlökspulver eller 3 vitlöksklyftor. (du kan ha i ca ½dl ströbröd om du ej kör lchf.)
Gör så här:
• Hacka lök & vitlök, blanda sen med färsen. • Tillsätt äggen, olivoljan, senapen & ströbröd. Blanda ordentligt och smaka av med kryddorna. • Forma sedan biffarna efter önskad storlek, kom ihåg att dom drar ihop sig i pannan. • Låt sedan biffarna stå i kylen ca 10-15min. • Blanda sedan creme fraiche, sambal olek garlic och vitlökspulver i en skål och låt också den stå i kylen och dra sig medan du gör i ordning tillbehören. • Stek eller grilla ena sidan, vänd sedan och lägg på cheddarosten. • Servera i stora salladsblad, du kan ju köra i bröd om du inte kör någon diet eller bara vill prova på vårt sätt. Sen kan du mixa tillbehören själv, t.ex rödlök, tomat, gurka, bacon eller ananas.
Smaklig måltid!
Vuxna människor som beter sig illa/bra & naturgodis
Det är natt och jag är uppe och bakar.
Är ju sjuk så då är man pigg igen dygnet runt, ingen sömn här inte.
Skall se när jag ska till doktorn och prata om att höja min medicin om jag inte kan få något att sova på igen.
Det känns som att det skulle behövas just nu, bara för ett litet tag faktiskt.
All denna stress nu när det är så illa med pengar har ju triggat igång den här skiten.
Känner det på mig och pratade om det med min kontaktperson på beroende idag. Hon höll med mig och hon hjälpte mig även att ta tag i med socialen för att få tag på min jävla kontakt på försörjningsstöd.
Känner det på mig och pratade om det med min kontaktperson på beroende idag. Hon höll med mig och hon hjälpte mig även att ta tag i med socialen för att få tag på min jävla kontakt på försörjningsstöd.
Det va lättare sagt än gjort och min kontaktperson blev till och med irriterad på receptionisten, då M ändå är någon sorts myndighetsliknande person också måste ringa under nötens telefontid.
Egentligen skulle ju jag ringt själv i morse men jag va rädd att jag skulle bli frustrerad och arg i telefonen.
När man går i programmet så ska man få pengar från soc om man ej har jobb.
Hon tyckte också att det va idiotiskt att hon räknade pengar som jag fick av min sambo till hyra när mina pengar från lönen inte räckte till förra månaden efter att ha betalt alla andra räkningar samt julklappar. Även pengarna jag fått när jag sålt saker på Tradera, som jag förmodligen har köpt för bidraget jag fick innan sommaren, räknade ju idioten som inkomst och det ska det inte göras.
Att hon sedan skrev att jag fick bostadsbidrag i Januari är också löjligt för jag har inte ens fått ett beslut om att jag ska få något bidrag alls i år.
Vi får ju se hur detta går helt enkelt och hoppas på att jag får pengarna i alla fall.
Det är en av alla dessa vuxna människor som gjort fel, soc-tanten som egentligen inte är någon tant utan endast några år äldre än jag själv.
Sen har vi ju en del närmre som betett sig underligt det senaste och en del som varit till stor hjälp.
Att en viss person blir arg över att jag inte kunde betala telefonräkningen denna månaden, han slängde nästan ut mig när jag lämnat räkningen. Dum i huvudet! Om det ändå varit det enda han tjatat om..
Sedan har vi ju andra som ignorerar mig. Vad fan är det för trams?
Jag får fortfarande betala för att jag är jag och gammal skit. Vad fan har jag egentligen gjort dessa människor?
Inte ett smack vilket känns jävligt förnedrande när dom då gör som dom gör! Inte fan skulle jag någonsin ignorera någon som är rätt nära. Hur jävla illa personen än betett sig så skulle jag ALDRIG göra så, jag skulle stå vid deras sida och skulle hjälpa dem i den mån det går om det hade hänt något eller dom gjort skit.
Inte ett smack vilket känns jävligt förnedrande när dom då gör som dom gör! Inte fan skulle jag någonsin ignorera någon som är rätt nära. Hur jävla illa personen än betett sig så skulle jag ALDRIG göra så, jag skulle stå vid deras sida och skulle hjälpa dem i den mån det går om det hade hänt något eller dom gjort skit.
Men varför skulle man inte ställa upp? Vilken sorts människa är man då egentligen? Inte fan kan det vara den bra och goda sorten i alla fall.
Alltid ska det också tas upp ämnen som jag inte längre orkar bry mig om, dom pratar runt händelser för att påminna mig om vad jag har gjort, men det vet jag mycket väl.
Jag har gått vidare nu då det va flera år sedan det inträffade, då hade jag dock mamma som skydda mig och fick pratat vett med mer eller mindre alla människor som inte hade fakta utan bara skiten som spreds runt. Att lyssna på rykten om en släkting/vän är sinnessjukt när man faktiskt kan fråga personen i fråga hur det egentligen gick till, vad orsaken va och varför det blev så. Skrattretande faktiskt att så få frågade om faktan, men dom som känner mig lyssnade inte på skiten. Det är som sagt förnedrande som hände häromdagen, jag blev arg och ledsen vilket inte är så konstigt. Jag ska ha en eloge att jag är annorlunda nu och en ordentlig ursäkt för sist.
Jag har tur att ha så många andra bra människor runt mig.
Nicke som är ett stort stöd fast att jag håller mig ifrån att berätta saker med en gång, jag håller mig undan när härdsmältan kommer och jag gråter. Jag hatar ju att gråta framför folk.
Men han står där, han finns där och jag älskar honom för det!
Min syster är där när det behövs, lika så mormor och morfar. Dom skjutsar, köper snus, fixar mat och finns där.
Sen har vi min farmor också som är den bästa farmor man kan ha, hon har funnits där jämt och hon ställer upp.
Min faster har ju varit med jättemycket också, nu tänker jag ju främst på tiden innan och efter mammas död.
Alla andra som varit där också på olika sätt är jag otroligt tacksam över att ha i min närvaro.
Alla andra som varit där också på olika sätt är jag otroligt tacksam över att ha i min närvaro.
Eftersom dom är några stycken så orkar jag inte räkna upp alla namn utan jag tror ändå dom vet vilka det är.
Men nu ska jag återgå till mitt nattbak. Det blir små naturgodisar, vit choklad med kokos samt vit choklad, jordgubbar och kokos.
Jag gjorde likadana för några dagar sedan men dom tog slut och nu behövde vi fylla på förrådet.
Dom är förbaskat goda och jag tycker ni andra borde prova dem också därför får ni här receptet.
Till vit choklad, kokos & jordgubbar behövs:
7 jordgubbar (frysta helst), 1dl florsocker, 2 tsk vaniljsocker, 2.5-3dl kokos efter smak, 100-150g vit chocklad.
7 jordgubbar (frysta helst), 1dl florsocker, 2 tsk vaniljsocker, 2.5-3dl kokos efter smak, 100-150g vit chocklad.
Gör så här:
• Dela jordgubbarna i bitar och lägg i en bunke tillsammans med allt utom chokladen. • Mixa med stavmixer helst liten stund, bara tills jordgubbarna har blandats runt, vill du ha större bitar i så kortare tid eller blanda bara i dom hackade. • Bryt chokladen i rutor och lägg i en skål och smält över vattenbad, rör om till det är klumpfritt! • Häll i röran och blanda snabbt runt med skeden, ställ åt sidan liten stund så chockladen får svalna och stelna till sig lite. • Forma till toppar och lägg dom på bakplåtspapper på plåt, ställ i kyl 4-5tim så dom stelnar ordentligt.
• Dela jordgubbarna i bitar och lägg i en bunke tillsammans med allt utom chokladen. • Mixa med stavmixer helst liten stund, bara tills jordgubbarna har blandats runt, vill du ha större bitar i så kortare tid eller blanda bara i dom hackade. • Bryt chokladen i rutor och lägg i en skål och smält över vattenbad, rör om till det är klumpfritt! • Häll i röran och blanda snabbt runt med skeden, ställ åt sidan liten stund så chockladen får svalna och stelna till sig lite. • Forma till toppar och lägg dom på bakplåtspapper på plåt, ställ i kyl 4-5tim så dom stelnar ordentligt.
Till vit choklad & kokos behövs:
2.5-3 dl kokos, 100g vit chocklad.
Gör så här:
• Lägg kokosen i en plast skål/bunk. • Lägg chokladen i en skål och smält över vattenbad. Rör om tills det är klumpfritt. • Häll över kokosen och blanda runt. •Låt stå några minuter så det får svalna och stelna till sig lite.
• Forma till toppar och lägg på bakplåtspapper och ställ i kyl 4-5tim så dom stelnar ordentligt.
• Forma till toppar och lägg på bakplåtspapper och ställ i kyl 4-5tim så dom stelnar ordentligt.
Vill man kan man även doppa alla i vit choklad när dom har stelnat.
Sov gott!
Jag mår superbra dåligt!
Mår verkligen kanon idag, men någonstans där inne sitter jag och mår inte alls så bra.
Jag är på väg upp, upp, upp i det blå för att leka med fåglarna en stund antar jag.
Det är verkligen underbart att må bra för en gångs skull men det är ju inte så jävla häftigt när man kommer ner sedan, och det är inte så kul att må dåligt inuti heller.
Mitt riktiga jag sitter inne i min kropp och skriker och vill ut, men det går inte för nu har det "braiga" tagit över.
Än så länge har jag inte kommit upp så långt för stegen, kan fortfarande hoppa ner utan att skada mig.
Det dröjer nog dock inte länge till innan jag klättrat ifrån mig själv och närmar mig toppen. Eller så har jag oturen att trilla ner för fort och hamna i kolgruvan istället.
För min och Nickes del, som ändå bor med mig hoppas jag att jag inte hamnar i någon rapid cycling och svänger upp och ned hela tiden.
Det är bättre om det nu går upp och är där en stund och sedan ner i så fall.
I min sjukdom så har jag lärt mig att jag aldrig kan gå bara upp utan det blir alltid en nedgång i samband med att man får må bra ett litet tag.
En sak som kan vara rätt påfrestande dock nu när jag vet vart jag är på väg, än så länge... Det är att jag får för mig massa saker, blir paranoid och då mycket värre än vanligt.
Trodde ju fan till och med att min psykolog och kontaktperson på beroende snackade skit om mig och skrattade när jag gick upp lite för mycket senast.
Alla är arga på mig, alla tittar konstigt på mig, alla hatar mig mer eller mindre.
Det va ju en av anledningarna till att jag la mig på tågspåret ´09 när jag va på behandlingshemmet.
Då fick jag ju för mig att alla tittade konstigt på mig, det va något i ögonen som fick mig att bli rädd och få mig att tro att alla verkligen hatade mig och snackade skit om mig så fort jag vände ryggen till.
Eller jag behövde inte ens göra det utan enligt mig så snackade dom även när jag va där, fast ett tyst språk med blickar och näst intill osynliga grimaser.
I efterhand så förstod jag att det mesta va inbillning, det va rösterna som sa till mig vad dom andra tyckte och tänkte. Jag va ju mitt inne i en psykos också så då blev det ju ännu mer verkligt.
Det är ju också nackdelen med att bli manisk, dessa psykoserna som till och från kommer.
Nu har jag inte haft någon riktig psykos på några år, känningar ja men inte hamnat i någon.
Jag har ju varit duktig och lärt mig tecknen som visar sig precis innan det slår till och då är det bara att proppa i sig lite Zyprexa eller en Seroquel extra.
Man tycker ju att 600mg Seroquel skall hjälpa mot dessa hjärnspöken och psykoser, men icke!
Får se hur Nicke fixar det här nu då när vi bor ihop och jag inte har varit riktigt sjuk på ett tag.
Det kan ju vara så att detta endast håller i sig i någon vecka, men med lite otur så kan det ju hålla i upp till 2 månader lite drygt.
Och på detta så har dödsångesten satt igång då det är dags för en ny födelsedag alldeles snart.
Förra året hade jag mamma att ligga och kräkas galla och ha ångest ihop med, nu får Nicke ta hand om mig.
Fy fan vilken påfrestande människa jag måste göra som vare sig jag ill eller inte behöver folk som mer eller mindre tar hand om mig i perioder.
Och som de flesta människor jag mött med Bipolär sjukdom så blir skov och depressioner värre med åren.
Det känns riktigt för jävligt för jag har ju sett även hur dem blivit i olika situationer.
Jag vill verkligen inte bli sån, jag vill verkligen inte vara den krävande och omständig människa som jag ibland tyvärr blir.
Om jag fick bestämma hade sjukdomen försvunnit och jag blivit frisk för evigt, men annars om jag nu ska leva med denna skiten så önskar jag att jag hade sluppit bli så krävande, paranoid och överdrivet needy när jag blir sjuk.
Det jag kan göra nu är att vänta ut stormen och hoppas på att jag överlever denna gången också, det vet jag iofs att jag gör.
Snart kan jag återgå till mitt vanliga jag igen hoppas jag och så blir det bra igen.
Denna veckan ska jag hålla igång så mycket som möjligt för att slippa hamna i alla jobbiga tankar.
Imorgon är det stan och Borås som händer. Tisdag ska jag promenera med farmor och träffa Lizze. Onsdag vet jag inte än, torsdag träffa min Case och på fredag så blir det party hos syrran.
Jag ska snart lägga mig i sängen och krama krokodilen. Han finns alltid där när man behöver honom, han har ju till och med bott med mig på psyk.
Han lyssnar på allt, är mjuk och alltid tillgänglig. Han lämnar mig aldrig. <3
Natti natti!
Sjösjuk i soffan.
Det känns som att mitt huvud ska spricka när som helst, jag kallsvettas och det känns nästan som att luften skall ta slut här inne.
Gång på gång sticker en kniv mig i hjärtat och det känns som om någon petar mig stenhårt i magen så jag tappar luften då och då.
Dom gånger någon petar mig i magen är när jag läser något som gör ont, att Nicke säger något som jag i normala fall inte hadereagerat på överhuvudtaget.
Gång på gång sticker en kniv mig i hjärtat och det känns som om någon petar mig stenhårt i magen så jag tappar luften då och då.
Dom gånger någon petar mig i magen är när jag läser något som gör ont, att Nicke säger något som jag i normala fall inte hadereagerat på överhuvudtaget.
Jag är överkänslig och har ont i magen som fan, känner mig rastlös och sjösjuk då alla tankarna rusar.
Det känns som det är säkert nu att jag är på väg in i antingen en depression, skov eller rapid cycling igen.
Nu va det ju ett tag sedan jag va sjuk på riktigt, har ju endast varit dåliga eller bra dagar nu.
Varken sämre eller bättre som min psykolog säger, det är stabilt men ändå svajigt.
Det är jag ju van vid och det är så jag lever, men nu ska man behöva ställa om igen till sjukling.
Jag har svängt mellan att vara rätt glad idag till att bara vilja storgråta, och det har jag också gjort. Både en, två och tre gånger.
Den här sjukdomen är hemsk att ha då den förpestar så jävla mycket.
Det får bli en längre uppdatering imorgon för nu blir det att inta ryggposition i sängen och snarka en stund.
Tjipp!
Människan - den ensamma varelsen.
Nu ligger man äntligen i sängen. Gött som fan!
Tog mig en bärs som sällskap framför datorn ute i köket innan jag hoppade ner i vår sköna säng, Nicke sitter vid datorn så då kan jag passa på att avnjuta både öl och säng i ensamhet.
Känns som jag har varit jävligt aktiv idag och fått gjort grejer, dock ser det inte som jag kom någonstans.
Diskat, städat, bytt lampskärm och duschdraperi, vart på apoteket, läst lite om hur den psykisk hälsan påverkas efter olika ingrepp, handlat, lagat mat och bakat godis.
Så va jag även på möte med min Case manager under eftermiddagen också.
Vi pratade lite om att idiot-jäveln på försörjningsstöd fuckat mig totalt och att jag inte fått ett jävla öre denna månaden, att hon räknat att jag fått bostadsbidrag osv fast jag inte fått något beslut om det än i år.
Så jävla dum i huvudet är hon.
Min case tyckte jag skulle ringa henne på Måndag under hennes telefontid men inte en chans att jag gör det, jag skickar ett mail så får det vara bra för jag kommer bara bli arg och frustrerad av att prata med henne.
Vi pratade också om det här med ensamheten, att jag känner att jag fortfarande är den ensammaste i världen trots människor kring mig, trots mannen i hemmet.
Jag lever fullt ut i ensamheten och jag hade även samma diskussion med min psykolog för 2 veckor sedan. Egentligen är alla människor ensamma trots att vi råkar ha massa människor runt omkring sig.
Man är ensam i sina egna tankar, man är ensam i sina val, man är ensam i sin sorg och man är ensam i sin smärta. Släppa in folk kan man, en bit men du kan inte få in dom i ditt privata rum, i ditt ensamrum.
Alla har ett sådant rum och det är ingenting vi kommer ifrån.
Jag tror mer eller mindre att alla också har fått känslan av att vara helt ensam trots att du är på ett ställe med massa människor omkring dig, både som du känner och inte känner.
Trots att jag är en person som kräver en del ensamtid, som inte har några problem att åka rätt ut i skogen helt ensam bara för att andas en stund så hatar jag ändå den ensamhet jag känner just nu.
Den är så påtaglig, riktigt jobbig på nåt vis och jag gillar den inte alls.
Det kan ha att göra med vad som har funnits i huvudet på mig senaste veckorna, trodde det skulle va över nu. Eller så beror det på det andra alternativet jag också kommit på.
Kan tänka mig att det har med lite av varje att göra och tyvärr finns det inga botemedel för det.
Bita ihop och låtsas som att det regnar, frammana mina röster i huvudet så kanske jag känner mig lite mindre ensam.
Jag får lita på min psykologs ord att vi alla är ensamma egentligen där vi står och att vi bara har folk omkring oss. Symbios existerar inte på riktigt. Ingen annan kan nå in i dina hörn.
Jag kanske ska ringa L eller E och kolla om dom har någon tid över snart.
Tror att jag behöver göra något annat än att bara vara hemma, det brukar bli att jag klättrar på väggarna när jag har för lite saker på schemat.
Det va en grej att ligga hemma och inte ta ett steg utanför dörren när jag och Nicke precis träffats och vi inte bodde ihop men det funkar inte längre det heller.
Jag antar att jag behöver någon annan att prata med just nu, tjejsnack och sån skit.^^
Nu har John Blund varit här med sitt magiska pulver och blåst lite i ögonen på mig känner jag.
Sov gott!
p.s Jag undrar om jag inte håller på att få en lättare mani. Känslan av rastlöshet och att jag måste träffa folk brukar ju vara små tecken. Vi får vänta och se ;)!
Jag börjar bli trött på det här..
Sitter i soffan och känner mig jävligt seg och trött, inte bara sömnig trött utan trött på så många saker.
Trött på idioten på försörjningsstöd som är en liten jävla fitta, trött på att leva med mitt eget huvud, trött på att vilja saker, trött på vissa människor och ting. Trött på att var där jag är.
Jag orkar inte bry mig just nu, jag vänder ryggen till och skiter fullständigt i vad som händer runt omkring.
Ibland orkar man bara inte med vissa saker som sker runt omkring, bakom ens rygg eller framför näsan på en. Man låter det hända och tar med det i ryggsäcken och låter det dyka upp en annan dag istället.
Man förlåter fort, går vidare fort och låter det plåga en på ett annat plan istället, sitt egna personliga plan där bara du själv har tillträde.
Klamrar sig fast i saker för att man tror att det är bättre så, håller så hårt att det gör ont ibland. När blir bra dåligt egentligen?
Folk kan göra mycket mot mig och jag kan ändå förlåta och släppa det fort på utsidan, men vad gör det med mig på insidan?
Det är ingen annan än jag som vet och ingen annan kommer heller att få veta.
Jag lurar nog mig själv när jag låter saker rinna ut i sanden och igenom att inte någonsin längre vara långsint.
Samtidigt som jag inte vill vara en bitterfitta och älta saker dag ut och dag in så tror jag ändå att jag låter allt gå för lätt förbi.
Är det mitt sätt att straffa mig själv nu för tiden eller är det bara sådan jag har blivit?
En "Kasta-saker-på-mig-,-jag-tar-det" person.
Ibland vill jag att nu ska vara då och då nu, ibland vill jag att upp ska vara ned och tvärt om.
Jag kan fortsätta önska till hjärnan blöder men inte fan blir det bättre för det, mina önskningar blir inte hörda och jag får helt enkelt se det som ett tecken i sig.
Jag kommer aldrig någonsin få det på det sättet jag vill.
Aldrig någonsin utan jag får dansa efter andras pipa.
Det hade varit kanon om min älskade lilla mamma hade varit i livet idag, då hade jag haft någon att prata om det här med.
Något jag inte skulle vilja ta med någon annan än just henne.
Vissa saker tar man inte med syskon, sambo, vän eller annan släkting.
Det får jag ta med mamma på graven istället eller i tanken, jag kan ju höra hennes svar i huvudet då jag ungefär vet hur hon hade svarat på vissa saker och det är ju en liten tröst.
En sakna-mamma-kväll.
Nu blir det dusch och sedan sängen.
Sov gott!
Trött på idioten på försörjningsstöd som är en liten jävla fitta, trött på att leva med mitt eget huvud, trött på att vilja saker, trött på vissa människor och ting. Trött på att var där jag är.
Jag orkar inte bry mig just nu, jag vänder ryggen till och skiter fullständigt i vad som händer runt omkring.
Ibland orkar man bara inte med vissa saker som sker runt omkring, bakom ens rygg eller framför näsan på en. Man låter det hända och tar med det i ryggsäcken och låter det dyka upp en annan dag istället.
Man förlåter fort, går vidare fort och låter det plåga en på ett annat plan istället, sitt egna personliga plan där bara du själv har tillträde.
Klamrar sig fast i saker för att man tror att det är bättre så, håller så hårt att det gör ont ibland. När blir bra dåligt egentligen?
Folk kan göra mycket mot mig och jag kan ändå förlåta och släppa det fort på utsidan, men vad gör det med mig på insidan?
Det är ingen annan än jag som vet och ingen annan kommer heller att få veta.
Jag lurar nog mig själv när jag låter saker rinna ut i sanden och igenom att inte någonsin längre vara långsint.
Samtidigt som jag inte vill vara en bitterfitta och älta saker dag ut och dag in så tror jag ändå att jag låter allt gå för lätt förbi.
Är det mitt sätt att straffa mig själv nu för tiden eller är det bara sådan jag har blivit?
En "Kasta-saker-på-mig-,-jag-tar-det" person.
Ibland vill jag att nu ska vara då och då nu, ibland vill jag att upp ska vara ned och tvärt om.
Jag kan fortsätta önska till hjärnan blöder men inte fan blir det bättre för det, mina önskningar blir inte hörda och jag får helt enkelt se det som ett tecken i sig.
Jag kommer aldrig någonsin få det på det sättet jag vill.
Aldrig någonsin utan jag får dansa efter andras pipa.
Det hade varit kanon om min älskade lilla mamma hade varit i livet idag, då hade jag haft någon att prata om det här med.
Något jag inte skulle vilja ta med någon annan än just henne.
Vissa saker tar man inte med syskon, sambo, vän eller annan släkting.
Det får jag ta med mamma på graven istället eller i tanken, jag kan ju höra hennes svar i huvudet då jag ungefär vet hur hon hade svarat på vissa saker och det är ju en liten tröst.
En sakna-mamma-kväll.
Nu blir det dusch och sedan sängen.
Sov gott!
