Från en dotter till en mamma.
Jag va den första lilla personen att ligga i din mage i 9 månader, förändra din kropp och sen inte ge dig någon sömn på flera år.
Jag kom att finnas där i hela ditt liv och både ge dig massa bra och ibland ett rent helvete.
Du har gjort så mycket för mig lilla mamma och fått offra mycket också.
Jag vet att du har sagt att du inte ångrar någonting och jag tror dig.
Att jag gjorde din värld när jag kom trots allt som en bebis för med sig och som sedan alla andra faser i livet ger.
Trotsålder, tonår och sedan att jag även kom att bli rätt krånglig i vuxen ålder.
Du är den enda som känt mig på riktigt i hela mitt liv.
Du som va med vid alla viktiga och mindre viktiga första gånger.
När jag tog mitt första steg, när jag fick och tappade min första tand, när jag sa mitt första ord, första dagen i skolan och en massa andra första gången..
Du lärde mig en massa och är den av alla som mest gjort mig till den idag.
Att du va så pass ung när du fick mig har endast varit fördelar, du vet själv många saker som man går igenom då du själv gjorde det för inte allt för längesedan, du är mer som att prata med någon i sin egen ålder och det har många gånger behövts men du har ändå alltid varit min mamma.
Vi pratade en del om det ibland och du sa att det både va jobbigt och tungt att vara en ung mamma, att du kanske skulle väntat 4-5 år, men om du fick göra om allt så skulle du göra på precis samma sätt.
Och du har alltid sagt att det haft många fördelar för oss båda.
Du har alltid beskyddat mig från så mycket olyckligt och så många onda människor i världen.
När någon va dum mot mig i skolan så kom du dit, när någon i släkten betett sig illa då fanns du där och skällde på dom, när vem som helst egentligen har gjort någonting illa mot mig så har du funnits där för att få människorna att låta mig vara eller att bete sig som folk.
Det fanns ingen annan mamma som skulle kunna vara bättre för mig, du hade allt som behövdes och du gav mig allt du kunde från dagen jag föddes.
Jag har tur att ha en mamma som du som kunde ge all den kärleken till mig och mina småsyskon.
Utan dig hade vi kunnat vara någon helt annanstans idag.
Under alla år som jag har gett dig bekymmer och varit otroligt egoistisk.
Jag hörde av mig då och då så att du skulle veta att jag levde och vilket dåligt samvete jag haft många gånger.
Hur du har fått köra mig in och ut från psyket, du fick skicka iväg mig på behandling.
Alla gånger jag ville komma hem bara för att vila upp mig och vara ifrån drogerna och alkoholen eller när jag behövde pusta ut efter att ha varit på psyk eller behandlingshemmet så fick jag komma hem.
Du tog hand om mig även då och skyddade mig från världen utanför så fort jag bad om det.
Många gånger krävde jag på tok för mycket av dig men det va aldrig något du erkände trots att jag många gånger tjatade om det.
Dagen då jag sa att det fick va slut på all skit så stod du vid min sida som en stenmur och höll mig uppe.
Sedan blev du sjuk och hela världen föll men det va nu min tur att ta hand om dig. Jag va vid din sida nästan varje dag från början till slut. Jag flyttade hem till dig, till er.
Jag va med dig när du fick beskedet första gången i Borås, höll dig sällskap när du tog cellgifter även om det va en vanlig dag eller min födelsedag.
Jag försökte göra allt för dig precis som du gjort för mig och trots att du va väldigt sjuk många gånger och jag mådde skit så tog du hand om mig igen.
Det fanns ingenting jag inte ville hjälpa dig med och jag ville inte heller bry mig om något annat än det som pågick kring dig. Mina problem kunde vänta även om du sa att det va viktigt att jag inte sköt upp min sjukdom eller sköt undan något som helst dåligt mående. Det va viktigt för dig att jag skulle känna som jag gjort om du inte varit sjuk.
Du sa att jag inte va skyldig dig någonting men va väldigt glad över att jag ställde upp så mycket för dig och L.
När slutet närmade sig och du låg på sjukhuset så va jag där så ofta jag kunde och din sista dag i livet satt jag inne vid din säng i flera timmar.
Bara någon timma efter att jag kommit hem så ringde dom och sa att du hade somnat.
När du dog så dog också en del av mig. Du finns i mig och kommer alltid att göra men du tog ändå med dig en del av mig, av oss.
Nu när jag närmar mig min 26:e födelsedag så blir tankarna fler.
Nästan alla mina födelsedagar under hela mitt liv har du väckt mig med en muffins, tårtbit, räkmacka eller liknande med ett litet ljus i och sjungit för mig. Till och med för ett år sedan då du va riktigt sjuk.
Vi åkte bil en stund på kvällen för ett år sen och pratade lite då om vart du va när du va 25 år och var jag befann mig i livet, jag blev så avundsjuk på dig samtidigt som jag va glad över att jag hade det som jag hade just då.
Om jag inte hade varit så rädd för alla sorters förändringar hade jag kanske varit på samma ställe som du va när jag fyllde 25 men då hade jag inte suttit här idag så min rädsla kanske har varit bra ibland.
Jag har ändå massa saknad efter det vilket vi ofta pratat om, men jag blir mer ledsen över att du inte kommer att vara med vid alla stora händelser i mitt och mina syskons liv som kommer.
Vem vill man inte ha med mer än du mamma när man förlovar sig, när L träffar sin första tjej, konfirmation, student, när man skaffar barn, när man köper sitt första hus, när man gifter sig om någon av oss barn nu gör det osv. Att du missade Nicke med så kort tid är också frustrerande.
Du kommer vara och är alltid med, men inte fysiskt och det är så jävligt ledsamt och det är det som gör mest ont.
Det får mig mer att tänka på allt man saknar och inte saknar, hur man vill ha det och inte vill ha det.
Hade jag som sagt vetat hur det skulle bli så hade det med all säkerhet sett annorlunda ut idag men nu gör det inte det och jag är väldigt glad och lycklig över ändå.
Nu ska jag låta livet få komma med vad det nu vill komma med och ta det efter vad det är. Inte tvinga fram något inte heller trycka bort. Det får bli som det blir för jag vet att det finns alltid någon som står bakom, främst du.
Även om jag gärna ändrar saker, lägger till och tar bort med tiden.
Jag ska sluta att va rädd för stora och små förändringar, fast jag kommer nog alltid vara livrädd för allt vad förändring innebär. Att låta Nicke ens diska ett glas är stor förändring.
Jag ska ta vara på det jag har och ta vara på allt som kommer, stort som smått, tråkigt som roligt.
Jag ska ta vara på det jag har och ta vara på allt som kommer, stort som smått, tråkigt som roligt.
Aldrig ta saker för givet. Och fortsätta att uppskatta saker som du lärt mig och som jag börjat att göra sen jag blev drogfri, men man kan alltid uppskatta lite till.
Med Nicke intill blir allt bättre och lättare, sen med alla andra i ryggen så har jag ett bra stöd.
Det skall nog gå även om det inte gör det med en gång.
Ingenting kan förändras över en natt, det sa du alltid till mig så jag får ta åt mig det.
Jag ska fortsätta att göra dig stolt och ta mig igenom alla svåra och tunga perioder som har med ett drogfritt liv att göra och leva med sjukdomen. Ledsen som glad.
Försöka ta små steg till att lära mig att inte ångra mig för saker jag gör, det tjänar oftast inget till.
Bättre att göra det rätt från början så slipper man det.
Hoppas att du är bland de dina och att ni alla mår bra, att ni har varandra och att vi ses en annan dag!
Jag saknar dig.
Jag älskar dig min vackra Mamma från din dotter a.k.a Alice!
Kommentarer
Postat av: Emmelie- Mamma till Ebba och Hugo
Kram, måste va tungt och fylla år utan sin mamma. Grattis i förskott vännen!
Svar:
Alex
Postat av: Rosvall
Så himla fint skrivet Alex, det fick mig att gråta mitt på ett fullknökat tåg. Beundrar dig som kämpar på trots en sån enorm motgång! Kram
Svar:
Alex
Trackback
