Jag tog ett återfall.
Med allt som har varit och kommer att bli jobbigt senare så kändes det som att jag gjorde om det till en anledning för mig att få ta något.
Jag tog lite Subutex och mådde pyton.
Vart så illa där hemma pga andra saker som också hände så jag va stor tjutande på väg ut igenom dörren för att köpa mig en boll heroin.
Men där i sista sekund tog min mamma tag i mig när jag fått på mig ena skon och försöke även ta pengarna jag hade i min hand.
Så jag satte mig sedan gråtandes i min säng.
Jag ville heller inte berätta vad det va heller så jag svarade; "Vet inte!"
Min ibland så korkade pappa trodde att det va pga att håret blivit missfärgat.
Men det känns ju knappast som att det är någon anledning till att sitta och stor gråta och vilja åka ut och köpa Heroin.
Nopp.
Annars då?
Jo, sakerna snurrar i mitt huvud.
Varför gör jag alltid fel..
Varför är det alltid helt fucked up i min närhet.
Orkar inte bry mig denna gången.
Mer mediciner.
Trött efter inatt också som bara den.
Robin och jag är INTE tillsammans längre.
Det går inte ha en kille som tycker att det är okej att läsa sin tjejs sms och sedan skälla som fan utan att JAG i skälva fallet har gjort något.
Han skrev att det va en date, och jag skrev ja du får kalla det vad du vill.
Så var det och det ansåg han som otrohet.
Han dumpade mig och jag orkar inte gråta.
Jag får mer tid åt mig själv och min behandling, och kan kanske nu börja umgås lite mera med folket här.
Angelika har idag vart med mig inne i stan.
Vi köpte hårfärg båda två.
Jag två blekningar och hon en svart färg.
Hoppas detta funkar nu.
Nej, men jag orkar inte skriva mer nu.
Puss å kram
Den fulaste människan i världen.
Jag har en oros känsla som cirkulerar i min vad.
Vad är du? Vad vill du?
Rösterna gör sig hörda på olika sätt.
Jag nyper mig själv i armen.
Vill inte skada mig mer än så.
Nej tack!
Mina tankar snurrar i Jordens hastighet och jag mår illa.
Blir yr av allting.
Det går bara runt, runt och runt.
Men rädda mig då?
Mitt skyddshelgon där uppe.
Du sa ju att du alltid skulle finnas där för mig ifall det va något.
Du lovade, LOVADE!
Skriken blir högre och högre och jag inser snabbt att det är mitt egna skrik jag hör.
Det gör ont när saker sakta kommer upp till ytan igen.
Jag vill verkligen inte.
Snälla tankar försvinn. Försvinn nu och kom aldrig mera tillbaks.
Det är nu jag känner sånt förakt emot mig själv.
Allt har bubblar värre än helvetet inne i mitt huvud.
Någon borde misshandla mig så kanske jag kunde bli någorlunda söt.
Det hade inte ens gjort ont med hårda sparkar och slag.
I detta nuet önskar jag mig hellre det är att hålla så hårt i tankarna som gör mig till totalt värdelös.
Hel kass och inte vatten värd.
Det har jag aldrig varit.
Aldrig för någon.
Jag är en leksak som har kastats runt mellan olika barn.
Elaka barn som jag själv va när jag va liten.
Klippte håret på Barbie dockor och målade det svart.
Total förstörde dom och gick sedan vidare för att leka med mitt LEGO.
Men precis som den där Barbie docka känner jag mig.
Naken, förnedrad och helt obetydlig.
Och det är mitt eget fel.
Allting är mitt fel.
I alla fall allt det dåliga.
Aldrig har jag vart bra på något.
Ingenting.
Jag ska nu packa mina sista grejer innan jag åker tillbaks till Iris.
Skriver mer ikväll.
Hej då!
Min permis vart helt drogfri!
3 timmar och 40 minuters jävla tågresa.
Trögt som fan, men det är ju tyvärr ett måste.
Jag som är så jävla sugen på att stanna kvar här hemma.
Men icke.
Jag har ju Robin att åka tillbaks till.
Å Angelika självklart.
Och några fler.
Tänkte ta med mig min rock skiva till Singstar.
Får se hur många som kan klå mig på det änna.
No one!
Under denna helg har jag hunnit med en del iaf.
Träffat Koffe och Zara.
Hunnit tatuera mig.
Shoppat lite på Lager 157.
Imorgon blir det till Gbg och shoppa lite.
Jag letar efter den perfekta Hello Kitty väckarklockan.
Eventuellt en schysst väggklocka också.
Dock hatar jag ljudet av sekundvisaren men det är skit samma.
Ska köpa massa annat Hello Kitty tjafs också.
Har ju klätt in min dator i det sköna skin jag fått av min syster.
Och så fick jag en handduk också med måånga kittys på.
Kanske ska köpa mig en ram och skriva ut brev och annat pepp material som är bra att ha med sig hela tiden.
Självklart har jag hållt mig helt drogfri under hela min lediga tid här.
Har hunnit med en gyn undersökning till förresten.
Nu av andra orsaker än våldtäckten.
Så är det med det.
Inte druckit mig full heller utan tagit någon öl sådär.
Skönt det också utan att försöka bli helt snorfull.
Så har jag ju hållt på med min hårförvandling också.
Från svart till blond.
Går la sådär.
Men skam den som ger sig.
Aja, men nu ska jag ut och prata lite med mammsen sen ska jag hoppa i säng.
Mina mediciner har börjat verka har jag lagt märket till.
Tjipp
Antingen Älskad eller Hatad.
Borderline personlighetsstörnings perspektivet.
Eller som den "manliga motsattheten" Antisocial personlighetsstörning.
Killar kan ju även dom vara Borderline fall och tjejer Antisocial.
Men oftast är det så att killar blir fel diagnostiserade och får då just den diagnosen.
Jag har gjort bort mig.
Har svårt att skilja på rätt och fel.
Och tycker nästan aldrig att det är mitt fel trots att det är jag själv som gör fel.
Ibland kan jag känna att saker är jävligt fel dock och då får jag sådan ångest att jag näst intill stoppar fingrarna i halsen och hoppas på att kräkas ut råttan som klöser med sina vassa klor inuti mig.
Eller så skär jag mig för att se blodet rinna och med det också släppa ut lite av det jobbiga som rinner i mina vener.
Dricka alkohol hjälper många gånger också, men ångesten som kommer dagen efter blir dubbelt så jobbig med tanken på att man både får den där lyx-problems ångesten samt att ångesten från dagen innan som man försökte dricka bort hinner ifatt en igen.
Just nu har jag sårat en person som jag Älskar så sjukt jävla mycket.
Tagit saker för givet samt att jag har nog i mitt undermedvetna försökt testa vart gränserna går.
Jag vet att det är jävligt fult och dumt, men det blir bara så.
Har aldrig vart med om att killar har vart snälla emot mig.
Dom har slagit, misshandlat mig psykist så att jag många gånger va apatisk i flera dagar och va likgiltig till allt och va nog mindre mänsklig emot vad någon annan är.
Som en slags koma man hamnar i.
Det är nog kroppens sätt att stänga av och beskydda.
Om du emot all förmodan skulle läsa detta så vill jag bara säga att jag Älskar dig.
Och jag vet att jag är en jävligt svår människa att älska och leva med.
En person som inte många klarar av.
Men också en person med stort hjärta, men det är för tillfället fortfarande rätt så tomt på blod.
Istället för att det ska ha sprängts i bitar så har det endast blivit tömt på blod.
Det måste sluta vara kletigt där i mina vener nu utan måste börja rinna, hjärtat måste börja slå.
Mitt tillstånd kallar jag zombie aktigt.
Lättare va det när man hade Heroin och Subutex i kroppen.
Då va allting bra.
Gräset är alltid grönare på andra sidan när man är i ett sånt tillstånd.
Men jag har hittat mitt gräns, min andra sida som är utan droger.
Det är med honom.
Tätt intill.
Att ligga där på bröstet och känna lukten av honom.
Höra hans underbara röst säga så mycket fint som gör att jag får gåshud och svårt att andas.
Saken är den att jag inte visat hur mycket jag uppskattar honom och sedan gjort massa andra skit grejer vid sidan av.
Men jag måste säga det.
Jag verkligen Älskar honom, mer än någonting annat.
Ja, jag har gråtit i två dagar nu.
Funderat helt på att ta mitt liv.
Ge efter.
Jaga tills sista andetaget är taget och sista hjärtslaget är slaget.
Det va min största önskan efter att bli förlåten.
Förlåten av den jag sårat.
Alltid är jag så klumpig.
Men sen måste man förstå lite också att jag som sagt kommer ifrån dom mest trasiga förhållandena man kan ha och jag är en aning skadad efter det.
Jag vet många gånger att du velat väl men jag har haft massa konstiga känslor som sprungit runt i kroppen på mig och jag har många ventiler öppna pga att samtalen med min kontaktperson gör mig otroligt ledsen.
Oftast inte utanpå, men inuti skriker jag.
Som ett litet barn.
Jag är rädd.
Instängd i ett mört rum och det finns ingen utgång.
Våldtäckten har satt sina spår också vilket visade sig för ett litet tag sedan.
Det va inget kul alls.
Så är mitt liv.
Nu sitter jag och lyssnar på The Velvet Underground.
Mamma va precis inne och berättade att vi åker till Lager 157 så fort vi vaknar imorgon.
Sedan så ska vi hem hit och måla.
Jag ska få måla om mitt rum också.
Vitt med schabloner hade jag tänkt mig.
Sen ska jag ju packa igen för jag ska tillbaks till mitt nuvarande hem på IRIS.
Så godnatt säger jag med dessa ord!
Jag är bäst i hela universum.
Nu är jag hemma.
Känns jätteskönt faktiskt.
Igår träffade jag Coffe.
Vi va ute och gick och pratade skit som vi brukar göra.
Han är verkligen den som jag har öppnat mig för helt och hållet för honom litar jag mer på än mig själv.
Och han va den enda personen som ringde mig nästan varje dag när jag låg på psyk.
Inte ens min så kallade pojkvän gjorde det.
Så han är en sådan person jag kommer hålla hårt i.
Min lilla Groda!
Sen träffade ju jag Zara också.
Det va ju inte heller igår man gjorde det.
Hon hade en gång i tiden mina byxor, men dom hade kommit bort så jag fick cash för dom idag.
Sötungen vet i alla fall hur man gör rätt för sig.
Inte många som gör det.
Henne har man många underbara minnen ihop med.
Speciellt ifrån tiden i Göteborg.
Nu ska vi idag dricka några cider och jag är mest intresserad av att höra skvaller om alla idioter och vad dom gör här i stan.
Annars har jag idag vart med min syster.
Vi båda hade ett ärende på ungdomsmottagningen så vi gick dit ihop.
Jag ska få någon jävla kur mot någon jävla grej.
Nevermind, varför ska jag sitta och skriva här hur min fitta mår.
För mycket sex helt enkelt och det kan bli så, även andra orsaker kan göra att det blev som det är nu.
Den där pundiga idioten sprang runt i stan och yrade också.
Vet i fan vad den människa håller på med.
Vad är det för liv änna?
Länge leve drogfriheten.
Länge leve mediciner mot mina diagnoser.
Länge leve att mitt psykos tillstånd börjar jämna ut sig.
Nej, men nu ska jag vara social med min lilla tjej som en gång i tiden käkade för mycket piller med mig.
Satt med en ciderflaska med jordgubbar på och fick för sig att dom va inne i flaska.
Hon va rätt söt när hon fastnade där med fingret i flaskan.
Ett minne som man fortfarande kan skratta åt.
Have a Nice Day!
Permis ifrån behandlingshemmet.
Såg att jag hade ytterligare mediciner.
Morgon: 200mg Lyrica, 150mg Lamotrigin, 333mg Campral samt 20mg Fluoxetin.
Dag: 100mg Lyrica
Kväll: 100mg Lyrica, 333mg Campral samt 300mg Seroquel
Natt: 10mg Nozinan, 25mg Propavan, 5mg Stilnoct samt 15mg Zyprexa.
Annars då?
Jo, jag är värsta nervör inför hemresan.
Vet att det kommer gå bra men man ska aldrig säga aldrig.
Skönt att man kan ringa sin pojke i alla fall om det skulle bli för svårt och ett återfall nästan är i hamn.
Men imorgon blir det sjukt najs med tanken på att jag ska tatuera mig.
Mia har målat en sjuukt fin Älva som jag ska ha på överarmen då.
Det känns för jävla bra.
1000kr bara för en rätt så stor grej såg det ut som på bilden i alla fall.
Jag har packat det sista nu på morgonen.
Hoppade över gruppen för att hinna.
Gjort mig fin också.
Kul kul.
Man kan ju behöva det.
Anländer till Alingsås 17:30 ikväll.
Åker här ifrån 12:30 till Skolsta, där ifrån tar jag bussen in till centralen och tåget går 13:48.
Jippie!!!
Ska umgås lite med min Kärlek innan jag åker också.
Sen blir det en snabb lunch också.
Så ha det fint så länge.
Skriver när jag är hemma igen.
Självförtroende på burk.
Jag sover extremt mycket för att dom har gett mig ännu en Neuroleptika som man blir tok-trött av.
Min medicinlista ser nu ut såhär;
999mg Campral
400mg Lyrica
150mg Lamotrigin
20mg Fluoxetin
15mg Zyprexa
300mg Seroquel
25mg Propavan
5mg Zolpidem
Det är alltså 8 olika tabletter för att få mig att fungera normalt.
Känns rätt så sjukt när man ser på det såhär.
Och idag när han skulle sätta in Zyprexan helt och inte bara som en behovstablett så frågade han om 15 mg räckte.
Vafan, det borde la han veta.
Robin får ju också den fast bara 10mg.
Och han har nästan inga andra mediciner.
Aja...så kan det vara i en sjuk värld.
Har mått sådär konstigt mycket dåligt det senaste.
Skurit mig har jag gjort.
Funderat kraftigt över att ta återfall.
Allting har känts helt overkligt och jag har nog vart borta i det blå och svävat också.
Hm..
Ja, jag vet inte mer vad jag ska skriva faktiskt.
Bli i alla fall hem imorgon tills på Söndag.
Skönt med lite miljöombyte.
Hade tänkt att packa min väska nu så jag är klar med det.
Samt att be personalen att åka och hämta ut mina biljetter.
Tjohopp!
Jag är bra och dålig på samma gång.
Mitt huvud ville mer än jag.
Rösterna tog över då det blev för mycket att bära på i det verkliga livet.
Jag fick flashbacks ifrån den jävla våldtäckten.
Det gjorde förbannat ont och det kändes som att ta en scalpell och rispa på mitt eget hjärta.
Ingenting kändes bra.
Sen tänkte Robin sticka.
Vafan, jag då?
Samt att det kom en jävla massa ångest pga andra orsaker också.
Jag plockade fram en gammal vän.
Ett blänkande rakblad som jag har gömt på ett ställe där ingen kommer att hitta det.
Jag gjorde dom långt upp på låret för att ingen skulle se.
Men när Robin kom in i mitt rum senare märkte han att det va något som va fel.
Fick med skam berätta att jag vart självdestruktiv.
Att jag behöver bli räddad ifrån mig själv.
Han satt bredvid mig på längen och torkade blodet som aldrig ville sluta rinna.
Till slut fick vi gå in till personalen och jag fick berättat vad jag gjort.
Måste säga tack till Marie som jobbar här på IRIS.
Hon är verkligen en helt underbar personal och det stödet hon ger och med hennes förståelse har hon en stor guldstjärna bredvid sig som alltid förföljer henne i min syn.
Ingen annan kan se den men jag ser den hela tiden.
Den följer henne som en svans.
Ja, jag vet.
Jag har vanföreställningar.
Hon plåstrade om mig och hon lyssnar vad jag har att säga.
Fick mig att känna trygghet hos en personal och hon berättar även om saker som hänt henne.
Säger till mig att jag har inte gjort något fel.
Ett Nej är ett Nej.
Ingenting är mitt fel.
Och andra saker jag klandrar mig själv för kan man inte ta tillbaks.
Idag kom jag äntligen upp på morgonmötet.
Känner mig inte riktigt lika sjuk som igår och det är skönt som bara den.
Fick ett långt samtal med läkaren själv idag då.
Vi pratade om mitt tvång, mina röster och mina paranoida vanföreställningar.
Jag fick en ny antidepp medicin samt så höjer vi nu min stämningsstabiliserande ifrån 100 till 150.
Ja, det blir mycket piller för min del.
Men det är konsekvenserna man får ta av diagnoser och ett hårt missbruk som förvärrat allting.
Jag hoppas bara att mitt tvångsmässiga beteende inte blir värre.
Så jag inte börjar gå runt med handskar för att jag inte vågar ta på handtagen som är gemensamma med andra.
Tvätta tvätta.
Hela tiden städa, tvätta och putsa överallt.
Jobbigt som fan börjar det bli men hon trodde att det kan ha med mina vanföreställningar att göra.
Det kan ju stämma.
Hon är ju läkare och borde veta mer om sånt än jag.
Ja, men annars idag då.
Kommer precis ifrån ett samtal med IRIS.
Sen så kommer jag åka iväg med dom flesta andra tjejerna i tjejgruppen och fika inne i Enköping.
Angelika mitt lilla Kex ska med.
Tycker om den tjejen skarpt.
Och att jag och Malin fått en bra relation till varandra igen är också skoj.
Men nu ska jag fortsätta städa mitt rum.
Ska ner och tvätta snart också.
Peace Out!
Drogfri 106 dagar idag!
Så nu får han hålla sig ifrån att sova här på ett tag.
Vi får la se när vi vågar göra det igen.
Och dagen har fan inte vart bra mer sen heller.
Gått igenom mina räkningar och det är inte dåligt med cash som jag måste ordna till alla mina jävla räkningar.
Skuldsanering allan blir det av det.
Fått mail tillbaks av 3 bolag som jag skickat till och det är dryga 19000 bara på dom 3 bolagen.
Har ju 7-8 bolag till som jag ska få svar ifrån.
Yes!
Kommer ju vara pank tills dagen jag dör.
Nej, men får försöka att ordna detta på ett bra sätt.
Tur att personalen här kan hjälpa till med det i alla fall.
Och så fick man bestraffning för att man inte gick på det fucking jävla onödiga brukarrådet.
Det är bara skit ändå för vi får ALDRIG det vi ber om.
Och inte fan håller vi på den där jävla noll tolerans emot droger här på hemmet så den jävla idiotpunkten borde vi ta bort.
Folk kan ju springa här knarkandes utan att det görs ett skit ifrån personalen sida.
Så fuck det!!
Annars då..
Jo, ADHD utredningen ska jag allt få fixat av soc.
Men det är inga probs alls.
Mer då.
Jag mår la okej,
Sur som fan.
Hatar personalen.
Speciellt dom som jobbar nu ikväll och natt.
Jävla Izabell jäveln och Mustafa apan.
Usch usch usch.
Nu är jag nog mest bitter och irriterad.
För dom två jävla nötterna håller ju säkerligen extra koll också för dom hatar mig, dom hatar nog Robin också bara för att vi umgås...
Nej, trött trött trött på detta stället idag och hade aldrig avböjt en panna om någon stack en sådan under näsan på mig.
Och jag är ändå egentligen inte sugen på att knarka heller.
Känner mest en obehaglig känsla när jag ens tänker på det.
Så om kicken och ruset bara satt i 20 minuter hade jag tyckt det vart okej, annars nej tack till knark också.
Ähh, fan vad jag är velig.
Slutar här!
Peace Out!
Fredag på behandlinghemmet.
Idag är det Fredag och det är helt underbart.
Sovmorgon och inga mer grupper denna veckan.
Dessvärre jobbar idioten Mustafa i natt.
Jag har aldrig tyckt illa om honom minsta lilla men nu verkligen hatar jag honom.
Och när jag väl börjat hata så blir det aldrig bra igen.
Tänkte på det när jag och Malin här på hemmet inte pratade med varandra.
Saken va den att jag inte började att hata henne utan tyckte bara det va barnsligt gjort.
Men nu pratar vi igen och det är faktiskt skönt för hon är en trevlig tjej och vi har haft en del kul ihop.
I helgen ska vi se om vi får gå på bio.
Jag och Angelika hade tänkt att se sommaren med Göran.
För sist gjorde ju grabbarna värsta valet och kom på att vi skulle se Bruno.
Asså, helt ärligt va det den sämsta filmen jag någonsin sett.
Bög skämt kan vara roligt en stund.
Men här gick det till överdrift och jag ville mest bara spy på honom.
Man blev så irriterad att man skämdes och ville slå idioten på käften faktiskt.
Alltså, lyssna ALDRIG på vad killarna vill se för film för dom har då fan inget bra omdöme.
Annars idag har jag gått min sista gång på återfallsprevention och ska nu flytta upp till reflektion.
Kände faktiskt att jag va klar där och har fått med mig några verktyg för att klara mig ifrån återfall och annat.
Det känns nu som ännu ett steg emot det ultimata.
Ett drogfritt liv!
Förlängningen satt ju också jävligt bra.
Så jag är här hela vintern typ.
Tacka gud för det! :)
Vi ska göra utredningar och kolla olika diagnoser så vi kan utesluta det mesta.
ADHD och en utredning angående det där med shizofrenin.
Med tanken på att jag har paranoida vanföreställningar som inte är realistiska för fem öre så ska vi se vad för typ det kan vara.
Folk här har annars realistiska nojor.
Men mina saknar grund och jag går in i dom så mycket att jag tror helt och hållet på det själv.
Jag fortsätter mina samtal med min kontaktperson Iris angående mitt förhållande med Martin och ska reda ut skador.
Öppna sår som sedan ska läka helt.
För man måste verkligen gå igenom allting ifrån noll så man en dag kan ta lärdom av det.
Så man också kan lära andra och föra vidare sin kunskap angående misshandel i förhållanden, både den fysiska och psykiska biten.
Det psykiska är ju det värsta och det är det man får ta itu med.
Även våldtäckten ska vi jobba oss igenom, men det blir nästa kapitel och den ser jag minst fram emot.
Med tanken på att nu är minnena fortfarande jobbiga och jag kan inte prata om det.
Fick ju en sjuk flashback för några dagar sedan ifrån den händelsen och grät som bara den.
Det va inte kul, men Robin fanns där som ett stöd för mig.
Men nu ska jag fixa i ordning mig.
Göra denna dagen till lite mer än gårdagen.
Peace. Love. Wondering.
Tuggar mig igenom fass.
Vaknade idag av att Owe väckte mig vid 8:30 som personalen alltid ska väcka mig.
Va trött som bara den och somnade om en stund.
Sedan kom Robin in och sölade ner mitt nystädade rum med start och Yoggi.
Tack för den televerket typ.
Igår va en sådär halv idiotisk dag.
Jag vart fly förbannad på personalen.
Mustafa den idioten hittade på en egen story om hur fan det hade sett ut kvällen då han jobbade.
Fanskapet hade sagt i sin rapport till dagspersonalen att han hittade mig och Robin tillsammans i sängen.
Och så va fan inte fallet.
Jag låg och grät värre än värst och hade gjort det en stund.
Robin satt på min sängkant och försökte prata med mig när idioten kom in i mitt rum och började blåsa ut mina ljus.
Man får ju inte ha sånt här för det är brandrisk.
Vilket jag skiter i för jag vet la för fan hur man hanterar ljus och jag tycker det är en jävligt fjantig regel.
Mustafa frågade inte hur jag mådde.
Ignorerade mig totalt och brydde sig bara om att informera om ljusen och la inte ens märket till hur jag mådde.
Tummen upp för fan din jävla skada.
Sen igår då när jag höll på att städa så kom Iris, min kontaktperson, upp och knackade på min dörr och hon berättade vad Mustafa hade sagt.
Jag sa som det va och blev jävligt irriterad över det hon berättade.
Hur fan kan en personal ha rätt till att ljuga?
Fick relationsfrågan igen och det va samma svar som alltid.
Och hon förstod.
Pratade med Ingela senare under kvällen när jag va och hämtade min medicin och Robin va också med.
Hon berättade det att personalen själva tycker det är idiotiskt att springa och jaga oss som någon jävla häxjakt i svar på något dom aldrig kommer att få veta.
Vi har sagt här att vi har en "syskon" relation och inget annat.
Vilket dom flesta tror på utan han då.
Så dom ska ge fan i oss nu.
Det är inte lätt att ha en relation på ett behandlingshem, speciellt inte när man gillar varandra en del.
Men vi har ju haft som regel hela tiden.
Inget kramande eller pussandes utanför rummet.
Och det har vi hållt på stenhårt.
Annars här på hemmet då?
En del tisslande och tasslande, men det får man ju helt enkelt stå ut med.
Andreas ska flytta upp hit till övervåningen på huset.
Massa kul.
Dock ska han ju inte va kvar här så länge men under tiden han är här ska det bli skönt att ha honom i närheten.
En av dom bästa personerna jag har träffat här.
Jag själv tränar en massor.
Bygger en del muskler och försöker att fina till min kropp ordentligt.
Och man mår verkligen sjukt bra av det också.
Igår tränade jag i 2,5 timma inne på gymmet.
Först va det gå på bandet i 30 minuter.
Efter det va det ett Body Pump pass som har satt sig ganska bra nu.
Kul som fan är det nu när man hänger med i svängarna.
Såg många som va där för första gången igår och att det måste sett lika kul ut när jag började och inte hängde med alls.
Efter det va det en timmas Body Pump.
Tar mera vikter hela tiden nu.
Ska snart börja köra med 5orna.
Så blir det 10 kilo allt som allt på stången.
Och en sak till förresten.
Jag har fått förlängning här tills den 3 Januari.
Är jävligt glad över det att det blev godkänt och så.
Bättre att vara här för länge än för kort.
Och jag hade ju tänkt att börja studera, så nu är det dags att kolla efter skola och program.
Nej, men nu ska jag städa igen.
Ha en bra dag.
Söka sinnerfrid.
Åkte i Torsdags och kom tillbaks hit i Måndags kväll.
Har haft det jävligt skönt faktiskt.
Mest tagit det lugnt men på Lördagen blev det lite mycket alkohol kanske.
Sedan på Söndagskvällen så ringde Robin och sa att han va i Alingsås.
WTF?!
Haha, men det va bara att åka och möta upp honom på stationen och ta med honom hem till mig.
Och han kom med den dåliga ursäkten att han hoppat på fel tåg.
Eller hur?!
Men så va det ju inte.
En kille som jag umgåtts med lite i vintras hade tagit livet av sig och jag kände la att jag vart rätt låg eftersom jag ändå har umgått med människan.
Känns fortfarande rätt konstigt.
Det är konstigt när folk söker sinnesfrid på det sättet.
Skadar många omkring sig som familj och vänner.
Vi vart la inte bästa vänner på slutet direkt,
Men som sagt, jag har ändå umgåtts med honom och han hjälpte mig med Martin sista gången jag träffade han, mitt ex alltså.
Har minnet ifrån när jag och Patrik låg och kollade på film.
Hade lite kul och drack.
Haha, det va glidmedel högt och lågt.
Nej men det va en sjuk natt.
Jag spydde ner hans ena täcke och dagen efteråt vaknade jag med en bakfylla som hette duga.
Han sa då att han hade suttit och kollat på mig när jag sov.
Ja, det är verkligen konstigt när folk på ett drastigt och hastigt sätt dör.
Jag har själv försökt att söka ro.
Att få ta ett sista andetag men aldrig lyckats.
Undrar många gånger hur det hade varit för dom i min omgivning om jag lyckats.
Är idag glad att jag aldrig har fått min vilja igenom till den slutgiltiga sömnen.
Den där sömnen som alla någon gång kommer att sjunka in i.
Döden är ett kraftigt ord och det innebär något stort också.
Men av dom som avlider så får man tänka tillbaks på det bra.
På saker som är roliga och som dom gjort bra.
Jag tackar P för det med Martin.
Vila i Frid grabben och jag hoppas att ditt gräs är grönare på andra sidan.
