dubbeldiagnos

Många ser på mig ur samma perspektiv som jag.
Borderline personlighetsstörnings perspektivet.
Eller som den "manliga motsattheten" Antisocial personlighetsstörning.
Killar kan ju även dom vara Borderline fall och tjejer Antisocial.
Men oftast är det så att killar blir fel diagnostiserade och får då just den diagnosen.

Jag har gjort bort mig.
Har svårt att skilja på rätt och fel.
Och tycker nästan aldrig att det är mitt fel trots att det är jag själv som gör fel.
Ibland kan jag känna att saker är jävligt fel dock och då får jag sådan ångest att jag näst intill stoppar fingrarna i halsen och hoppas på att kräkas ut råttan som klöser med sina vassa klor inuti mig.
Eller så skär jag mig för att se blodet rinna och med det också släppa ut lite av det jobbiga som rinner i mina vener.
Dricka alkohol hjälper många gånger också, men ångesten som kommer dagen efter blir dubbelt så jobbig med tanken på att man både får den där lyx-problems ångesten samt att ångesten från dagen innan som man försökte dricka bort hinner ifatt en igen.

Just nu har jag sårat en person som jag Älskar så sjukt jävla mycket.
Tagit saker för givet samt att jag har nog i mitt undermedvetna försökt testa vart gränserna går.
Jag vet att det är jävligt fult och dumt, men det blir bara så.
Har aldrig vart med om att killar har vart snälla emot mig.
Dom har slagit, misshandlat mig psykist så att jag många gånger va apatisk i flera dagar och va likgiltig till allt och va nog mindre mänsklig emot vad någon annan är.
Som en slags koma man hamnar i.
Det är nog kroppens sätt att stänga av och beskydda.
Om du emot all förmodan skulle läsa detta så vill jag bara säga att jag Älskar dig.
Och jag vet att jag är en jävligt svår människa att älska och leva med.
En person som inte många klarar av.
Men också en person med stort hjärta, men det är för tillfället fortfarande rätt så tomt på blod.
Istället för att det ska ha sprängts i bitar så har det endast blivit tömt på blod.
Det måste sluta vara kletigt där i mina vener nu utan måste börja rinna, hjärtat måste börja slå.
Mitt tillstånd kallar jag zombie aktigt.
Lättare va det när man hade Heroin och Subutex i kroppen.
Då va allting bra.
Gräset är alltid grönare på andra sidan när man är i ett sånt tillstånd.
Men jag har hittat mitt gräns, min andra sida som är utan droger.
Det är med honom.
Tätt intill.
Att ligga där på bröstet och känna lukten av honom.
Höra hans underbara röst säga så mycket fint som gör att jag får gåshud och svårt att andas.
Saken är den att jag inte visat hur mycket jag uppskattar honom och sedan gjort massa andra skit grejer vid sidan av.
Men jag måste säga det.
Jag verkligen Älskar honom, mer än någonting annat.

Ja, jag har gråtit i två dagar nu.
Funderat helt på att ta mitt liv.
Ge efter.
Jaga tills sista andetaget är taget och sista hjärtslaget är slaget.
Det va min största önskan efter att bli förlåten.
Förlåten av den jag sårat.
Alltid är jag så klumpig.
Men sen måste man förstå lite också att jag som sagt kommer ifrån dom mest trasiga förhållandena man kan ha och jag är en aning skadad efter det.
Jag vet många gånger att du velat väl men jag har haft massa konstiga känslor som sprungit runt i kroppen på mig och jag har många ventiler öppna pga att samtalen med min kontaktperson gör mig otroligt ledsen.
Oftast inte utanpå, men inuti skriker jag.
Som ett litet barn.
Jag är rädd.
Instängd i ett mört rum och det finns ingen utgång.
Våldtäckten har satt sina spår också vilket visade sig för ett litet tag sedan.
Det va inget kul alls.

Så är mitt liv.

Nu sitter jag och lyssnar på The Velvet Underground.
Mamma va precis inne och berättade att vi åker till Lager 157 så fort vi vaknar imorgon.
Sedan så ska vi hem hit och måla.
Jag ska få måla om mitt rum också.
Vitt med schabloner hade jag tänkt mig.

Sen ska jag ju packa igen för jag ska tillbaks till mitt nuvarande hem på IRIS.

Så godnatt säger jag med dessa ord!